Jag har inte bloggat så mycket eftersom jag håller på att skriva en bok. Kanske lyckas jag nå ut genom den - det är åtminstone värt ett försök. På sociala medier blir man nedtystad och avstängd och medierna är för hårt styrda för att man ska kunna få in några av sina åsikter där.

Jag tror inte att folk förstår hur mycket vi är begränsade i vad vi får lov att säga, och jag skulle säga att det specifikt är i rasfrågan som vi är hårt begränsade i att få säga sådant som faktiskt är vetenskapligt sant samtidigt som det är politiskt viktigt. Vi är lika begränsade som de var i Sovjet. Andra frågor där man inte får säga sanningar är inom feminism och HBTQ.

Men jag börjar ändå misströsta. Jag debatterar en del på Flashback men trådar verkar alltid urarta till att börja hata judar. Det blir liksom "Massinvandring är dålig. Och därför måste vi kasta ut judarna ur Sverige för Förintelsen är en lögn." Jag vet inte varför svenskar ägnar sig åt sådana bisarra tankevurpor som dessutom är helt meningslösa och aldrig kan leda till något bra. Tragiskt är ordet.

Sen har vi alla trådar där folk ska skryta om sina inkomster och förklara att inkomster under 30k är låginkomstjobb. Person efter person ska skryta om sin höga lön. Visst, medianlönen i Sverige ligger strax över 30k. Men det visar ju liksom mentaliteten när det är så viktigt att skryta om sin höga lön.

Sen har vi alla som ägnar sig åt att skrika "samhällskollaps". Om någon 95-åring dog för att de inte fick rätt vård så är det SAMHÄLLSKOLLAPS.

Det mest bisarra är alla som kräver att samhället minsann ska fixa allt. Jag tänker ofta på Facebookinlägget som spreds runt där en man beklagade sig över att socialtjänsten inte hjälpte hans alkoholiserade granne, som till slut dog. Ingen verkar ha tänkt på att mannen kanske själv kunde gjort något för sin granne. Den tanken verkar inte finnas hos svenskar. Staten måste göra allt. Folk tjänar 40k+ men kan inte göra något för att hjälpa sin granne. Ordet "solidaritet" verkar inte betyda något - i bästa fall att man gör en gråtsmiley på Facebookinlägget.

Det är som att jag som bor i en lägenhet och inte har körkort därför har så svårt att bli av med skräp. Jag kan inte ens bli av med en brödrost. Trots att sopstationen ligger fem minuter bort kan jag inte kasta den där eftersom jag inte har bil och körkort. Ett tag fick jag hjälp av en granne vars föräldrar kom från Brasilien. Jag hjälpte honom också med olika saker. Vi bar upp möbler och så vidare. Inga problem - man ringde och bad om hjälp och så hjälpte man till. Med svenskar fungerar det inte så. Nu finns det en App där man kan betala någon för att hämta skräp så vi samlade ihop saker på vinden och la ut en annons på 400 kr och sen kom det någon och hämtade det. Men det kan jag inte göra i min egen lägenhet.

Jag kan inte hjälpa att tänka på den texten någon har i sin Flashbacksignatur: "Arne Anka: Ibland undrar man om man lever i ett land eller ett skämt."

Nyligen gick ett program på SVT som handlade om hur Sydafrikas politik blev kuppat, Att stjäla ett land hette programmet. Sydafrikaner går man ur huse för att protestera och demonstrera, eller för att motdemonstera. Svarta ofta gör det. Jag hörde en svart polis säga i Rubin Report att han själv sett hur svarta går ut och demonstrerar mot polisvåld även om det är en man som skjutit en polis och sedan själv blir skjuten. "Sant eller falskt, rätt eller fel. Vi svarta går ut och demonsterar."

Och vad gör svenskar? De skryter om hur mycket pengar de tjänar, sen går de och skriver något anonymt på nätet. Sen fortsätter de rösta för "allas lika värde" och hittar något sätt att rationalisera att invandring nog ändå är bra förutsatt vi bekämpar rasismen. 

Jag tror det är bristen på solidaritet mellan människor som jag stör mig mest på. Har man inte det så har man nog inget land utan bara ett skämt. Om alla människor är som främlingar för varandra. För några år sedan var jag exempelvis väldigt sjuk med feber men behövde gå ut och posta ett brev. Jag ringde på den enda grannen jag kände, en kvinna som verkat trevligt och frågade om hon kunde hjälpa mig köra de 100 meter till närmaste brevlåda. Nej hon hade inte tid. Jag fick gå dit och tillbaka vilket tog mig minst 30 minuter för jag var så sjuk. Så är det - folk är vänliga så länge det inte spelar något roll. När man väl behöver deras hjälp ställer de inte upp. Då får man boka tid.

Det är möjligt det kan vara något genetiskt, även om jag inte tycker man ska dra alltför stora växlar på det genetiska eftersom människor är så formbara. Men trots allt positivt svenskar utvecklar och trots deras utvecklade intellekt så har de väldigt svårt att connecta med andra. Man är nöjd så länge alla sköter sitt. Därav kommer konsensuskulturen: alla ska vara småvänner med varandra men inget går djupare än att man helt enkelt ska hålla med varandra. Få vågar uttrycka några egentliga åsikter, utan det blir mest klyschor. Faktum är att det är denna klyscha-mentalitet som gjorde att jag inte kunde stå ut på svenska arbetsplatser utan började jobba hemifrån. Svenskarna har väl uppfunnit något ord för det också, typ "social fobi" eller "asperger". Lyckligtvis är jag stark och smart nog att veta att inga av de symptom stämmer in på mig. Vad jag hatar är helt enkelt den svenska konsensuskulturen. Andra kulturer fungerar jag jättebra tillsammans med. Svenskar kan inte föreställa sig att livet kan vara annorlunda. Man ser sig som toleranta för att man tar in en massa mörkhyade men de är bara välkomna så länge de har exakta samma toleranta åsikter som etniska svenskar, samma tillgjorda skratt, samma sätt att låtsas att man bryr sig om jämlikhet.

Faktiskt kan jag förstå varför just Sverige behöver feminism. Svenska män är helt enkelt så avskärmade från mänskliga känslor att de behöver staten att tala om för män hur de ska agera mot kvinnor. Detta har jag lärt mig genom att se alla de där eländiga komedia och drama-serierna och -filmer som i Sverige alltid ska handla om relationsproblem och folk som inte kan kommunicera. På den punkten får man nog säga att svenskar är som barn, eftersom man kan ha två vuxna människor i en relation som inte kan prata med varandra om NÅGOT annat än ytliga klyschor.

Det verkar som att svenskar har sådant behov av att upprätthålla självbilden av dem själva som oerhört utvecklade, och därför kan de inte acceptera att det faktiskt är DE SJÄLVA som velat ha massinvandring. Därför skyller de på att det var judarnas fel.

Jag har faktiskt sagt upp min prenumeration på Nya Tider för jag märkte att de använder lite av samma tänk som förintelseförnekarna gör. Jag orkar bara inte med det barnsliga konspirationstänket. Nya Tider kör hårt på Soros-myten, och på att EU är en del av Kalergiplanen. Om Kalergiplanen säger Wikipedia:

The Kalergi Plan (Italian: Piano Kalergi), or sometimes called the Coudenhove-Kalergi Conspiracy,[1] is a far-right,[2] anti-semitic, white nationalist conspiracy theory,[3] which states that a plot to mix white Europeans with other races via immigration was constructed by Austrian-Japanese politician Richard von Coudenhove-Kalergi and promoted in aristocratic European social circles.[4]

https://en.wikipedia.org/wiki/Kalergi_Plan

Bakom alla de här konspirationsidéerna ligger faktiskt en tro på att judarna styr världen. Det är det jag lärt mig när jag debatterat med förintelseförnekare på Flashback. Att Nya Tider aldrig nämner judar beror på att de vet att det skulle skada deras trovärdighet, så därför talar de istället om Kalergiplanen, Soros och andra människor som råkar vara judar. Bakom varje antisemitisk konspiration finns även tron på att Förintelsen antingen inte ägt rum eller är kraftigt överdriven. Alla de där idéerna hänger samman.

Själv är jag bara intresserad av det som är bevisbart. T.ex finns det mycket att undersöka i rasfrågan, alltså frågan om hur mycket genetik spelar roll och då särskilt vad gäller skillnad mellan svarta och vita, där jag senaste tiden följt en del Youtubers som American Renaissance och The Alternative Hypothesis som drivs av män som pekar på fakta (särskilt den förstnämnda är bra på det). Så, de kanalerna kan jag rekommendera.

Judesnacket orkar jag inte med. Det är därför jag blir så matt över hur debatterna på Flashback verkar ha degraderat, där en förvånande mängd skribenter ska "informera" om att man det är omöjligt få in en massa folk i gaskamrar, osv. Var är alla de som hävdar att det är viktigt att ifrågasätta lögner? Trådar spyrs fulla med anti-judiskt dravel och ingen verkar ha något emot det. För mig så är det bara andra sidan av den svenska bristen på sammanhållning och fokus på de riktiga problemen. Antingen så ignorerar svenskar de långsiktiga problemen med massinvandringen genom att säga att pizza är gott, eller också så ser man allt som en judisk konspiration och ska kämpa till döden för nationen (säger de).

Problemet är att det som de svenska nationalisterna kämpar för är i hög utsträckning dåliga eller meningslösa saker, såsom röda stugor med vita knutar eller någon absurd vikingamyt. Motståndet mot massinvandring bör totalt avskilja sig från vikingarock som Ultima Thule och nationalism som Karl XII, kampen för att behålla negerbollen, sillamackan och så vidare. Men det förstår de inte. Sverige kommer gradvis att sänkas av den lågkompetenta invandringen och dess klanmentalitet allt medan nationalisterna kämpar för sin sillamacka eller mot judarna. Ja man undrar om man lever i ett land eller ett skämt.

Jag ska nog kämpa vidare i alla fall för det finns inte så mycket annat göra. Men det är frustrerande när man varje dag kan se lögner och vinklingar på TV och man ser hur detta skapar en mentalitet som på sikt kommer att driva Sverige helt åt helvete. Det är nämligen inte så att alla människor är "lika", och när Sveriges minoriteter (araber, svarta, osv) närmar sig de 20-25% jag nämnde i mitt förra inlägg så kommer det bli svårt att ha en välfungerande demokrati. Det jag stör mig på är att folk som mig sitter här liksom folk satt i Tyskland 1935 och visste vad som skulle hända, men det fanns ABSOLUT INGET de kunde göra... De som opponerade sig blev helt enkelt utrensade.

Vad kan man göra i Sverige? Man kan inte mobilisera motstånd eftersom det enda svenskar kan mobilisera sig för är när de ska visa sig toleranta - något som knappast kan kallas gemenskap för alla går där bara en och en och godhetssignallerar. Man kan inte skriva på sociala medier för då blir man avstängd. Man kan inte prata med vänner och bekanta för de håller inte med en. Man får helt enkelt luta sig tillbaka och se på hur lögnerna varje dag skapar grogrunden för att splittra Sverige. Ibland skriver jag arga mejl till journalister och andra makthavare, såsom reklammakare. Jag tror de bara avfärdar det som "hat" från "rasister och nazister". De tänker inte djupare än så. En vacker dag skickar de polisen på en och sen är det slut med det också. Och inget har man åstadkommit.

Jag tror jag hade haft potential att bli något om jag hade haft rätt åsikter i rätt period. På 1960-talet delade de unga ut flygblad för att upplysa människor om bland annat Vietnamkriget. Det visar ju att det går. Idag gör de unga - inget. Nordisk Ungdom och NMR är för extrema och ingen orkar lyssna på deras budskap. Budskap ska enbart informera, inte agitera. Varför förstår inte den svenska nyhögern detta? "Svenska flickor: knulla inte negrer - du får AIDS", som Sverigedemokraterna en gång spred på flygblad, är ett jättedåligt budskap.

1970-talet var en bra tid att vara radikal. Då kunde man få ut vilket budskap som helst. Jag hade nog varit maoist eller något liknande för det var trenden, och på den tiden hade kommunismen ännu inte blivit motbevisad. Att vara kommunist idag är ju knappast att säga något revolutionerande. 

Tänk dig att man på 1970-talet kunde tänka ut de mest absurda och extrema åsikter, och så fick man dem tryckta i någon tidning (ofta kortlivad). Göra revolution och kasta borgarna i sjön? Visst, det låter kul. Avskaffan skolan? Ja, absolut.

Jämför med tidsandan idag. Tycker man att abortgränsen skulle kunna sänkas lite så är man kvinnohatare och blir omedelbart nedtystad. Är man motståndare till homosexuella så kallade "äktenskap" är man homofob. Och så vidare. Alltsammans styrt av ett system bestående av medier, sociala medier, företag, etablissemang, politiker, proffstyckare, stå-up-komiker, skolan, universiteten, SVT/SR, och så vidare. Kanaler som styr orden i sådan grad att folk inte ens kan TÄNKA TANKEN att homosexuella äktenskap kan vara något fel eller att "jämställdhet" inte nödvändigtvis är något positivt i sig. Kan man inte tänka det kan man såklart inte formulera argument kring det. Och nyhögern är för korkad för att kritisera systemet. Så länge de får sitta och mumla att invandringen har varit för hög så är de nöjda.