Pat Buchanan och William S Lind är två profiler inom det som skulle kunna den invandringskritiska högern. Ett annat namn är paleokonservativ, eller traditionell konservativ. Det som särskiljde dem från högern på 1980-talet är att högern utvecklades mot frihandel, fri invandring och frimarknad, och lämnade konservativa värderingar bakom sig. Samma utveckling skedde i Sverige, troligen utifrån amerikansk och brittisk förebild. I princip inget svenskt saknar förebild i USA och Storbritannien. En av de tydligaste skiljelinjerna är att den traditionella konservativa högern var skeptiska till homorörelsen och allt vad den innebär, medan nyhögern (även kallad nyliberal) tycker att alla ska få göra det de vill så länge det inte skadar någon annan. 

William S Lind (f. 1947) hörde jag först talas om i en artikel på Expo, som jag då fortfarande läste eftersom den ännu inte blivit så extrem som den blivit senaste året. (Expo har givetvis påverkats av den amerikanska debatten till att bli "woke". Woke vilket innebär att man "vaknat" och insett att alla samhällsproblem beror på vitas rasism mot svarta. Ett slags konspirationsteori egentligen.) Så här skrev i alla fall Expo:

Breiviks manifest, som publicerades strax innan massakern, börjar med en text av just William S. Lind, under rubriken ”Politisk korrekthet är kulturmarxism”. Texten är hämtad ur den antologi om ”kulturmarxism” som William S. Lind några år tidigare varit redaktör för: Politisk korrekthet. En kort historia om en ideologi.

Istället rörde sig Weyrich och Lind nu ännu längre högerut in i sin egen organisation Free Congress Foundation. FCF blev en bunker för vad som kom att kallas för ”paleokonservatism” (gammelkonservatism), en tendens som positionerade sig till höger om högern, i samma radikala miljö som libertarianer och etnonationalister.

I egenskap av ledare för FCF skrev Weyrich ett brev till sina anhängare år 1999 där han förklarade sin diagnos av situationen. Högern hade visserligen vunnit slaget om politiken, skrev Weyrich, men förlorat kriget om kulturen. Därför kommer alla politiska landvinningar visa sig förgäves.

Weyrichs brev väckte intresse inom den amerikanska radikalhögern, som ville förstå detta dunkla hot bättre – vad var egentligen kulturmarxism, var kom den ifrån, vem står bakom den?

Lind fick uppdraget att förklara fenomenet genom en serie föredrag och skrifter. Teoribildningen kulminerade i antologin Politisk korrekthet. En kort historia om en ideologi år 2004. Det var denna skrift som Breivik sju år senare klistrade in i sitt manifest som dess inledande kapitel.

Linds mytologi om hur västvärlden korrumperades kan summeras på följande vis: Politisk korrekthet är ”intellektuell AIDS”, det är en ”sjukdom” som har ”dödat tiotals miljoner människor”. Men egentligen är ”politisk korrekthet” bara ett annat namn för ”kulturmarxism”; ett täcknamn som uppfanns för att dölja dess sanna ursprung. ”Multikulturalism” är ett annat namn som kulturmarxismen döljer sig bakom, enligt Lind. Och vad är då kulturmarxism?

Kulturmarxismen, förklarar Lind, uppfanns av Frankfurtskolan, en krets av marxistiska samhällsvetare som var aktiva under mitten av 1900-talet. 

Men när nazisterna tog makten i Tyskland år 1933 tvingades Frankfurtskolan att lämna Tyskland eftersom många av institutets ledande medlemmar hade judisk bakgrund. De bosatte sig istället i Kalifornien och New York, där flera av dem blev aktiva på New Yorks Columbia University. I Linds historieskrivning började de genast att underminera sitt nya hemland, inte minst genom att indoktrinera USA:s studenter med ”politisk korrekthet”. Från sina bastioner i akademin och i medier lanserade de kulturmarxistiska påfund som mångfald, mångkultur, feminism, antirasism, hbtq-rättigheter, normkritik, identitetspolitik, ja till och med den litteraturkritiska metoden dekonstruktion. Genom denna subversiva verksamhet, genom att mobilisera ”en koalition av svarta, studenter, feminister och homosexuella” som den nya revolutionens fotsoldater – och genom att använda sig av ”PK” som vapen för att förhindra debatt och stigmatisera alla oliktänkande som ”rasister”, ”sexister” och ”homofober” – lyckades Frankfurtskolans medlemmar fördärva USA:s kultur och därmed hela västvärldens. 

https://expo.se/demonerna-pa-universitetet

Här ser man också varför jag läste Expo. Den svenska nyhögern (eller invandringskritiska höger) är helt ideologifri och består av pensionärer som säger att det var bättre förr. Vill man lära sig något får man lustigt nog gå till fienden. Som jag för övrigt håller med när de säger:

Linds och FCF:s karikatyr av Frankfurtskolan och hans berättelse om Institutet för social forskning tillskriver deras teorier och nätverk ett absurt inflytande. Hans beskrivning av Frankfurtskolans samhällsvetenskapliga metod – en sorts fusion mellan marxism och psykoanalys, vars egentliga namn är kritisk teori, och som försöker tolka samhället genom att granska dess kulturer och ideologier – är en så gott som komplett förvanskning. Framförallt reducerar Lind enorma och komplexa historiska skeenden och kulturella och ideologiska skiften till att framstå som det direkta resultatet av en liten, ondskefull sammansvärjning av judiska intellektuella som påstås besitta en mytisk, närmast djävulsk, manipulativ makt. 

https://expo.se/demonerna-pa-universitetet

Men det är ju också det som intellektuella texter handlar om: att ha olika åsikter och att inte se frågor i svartvit. Själv ogillar jag begrepp som "kulturmarxism" just för att det är alltför svartvitt på det där sättet amerikanska skribenter ofta gör saker. 

Antisemitism är ett typiskt sådant gift. Det känns bekvämt att skylla allt på judarna men det är också en återvändsgränd. Man kommer ingenstans. Att kalla allt man inte gillar "kulturmarxism" är tämligen primitiv också. Samma känsla har jag när jag hör kritik mot det "postmoderna", i synnerhet eftersom ingen riktigt vet vad postmodernism är, och ingen kan heller peka på vilka de här onda postmodernisterna är. Allt man är säker på är att den är en grupp onda människor med ondska avsikter om att förstöra samhället. 

Fria Tider översätter ibland krökikor av Pat Buchanan men jag tycker inte det gör honom riktig rättvisa. Buchanan (född 1938) har haft en lång och framträdande karriär (vilket jag skrivit om tidigare i bloggen). Om inte annat beundrar jag hur stadfast han stått i sina åsikter. De flesta som är aktiva inom medier och politik ändrar sina åsikter efter vart vindarna blåser, något som Buchanan aldrig gjort. Därför har han också sedan årtionden anklagats för rasism, antisemitism och homofobi.

Jag håller förstås inte med Buchanan i allt. Jag tror jag höll med Buchanan mer förr men har stegvis flyttat mig bort från honom, vilket jag tror beror på att Buchanan inte har någon djupare ideologi. Lind har jag inte haft så mycket möjlighet läsa eftersom det är svårt hitta hans texter. Google döljer det då de ser det som "extremt". De döljer även många sajter som Buchanan skriver på.

Det är samma sak med andra sajter som kan räknas till det "högerradikala". De är nästan omöjliga stöta på om man inte redan känner till dem, och det ger den konstiga känslan "vad gör jag när jag inte kan hitta det på Google?".

Vad jag också märkt med dessa halvdolda sajter är att oavsett hur ofta man än är inne på dem så dyker de inte upp högre i ens sökträffar för det. 

Buchanan skriver t.ex på Chronicles Magazine (https://www.chroniclesmagazine.org/) tillsammans med andra intellektuella inom den mer frispråkiga högern. Jag tycker om att läsa denna anti-PK-höger eftersom man då åtminstone lär sig något. Vill man läsa alla artiklar på Chronicles måste man för övrigt registrera sig men det är gratis och man binder inte upp sig till något. 

Söker man på Pat Buchanan eller William S Lind får man upp artiklar från det google tycker är de mest trovärdiga källorna: vänstertidningarna New York Times och Washington Post. Att det sedan är artiklar från 1990-talet är mindre viktigt.

En annan sida jag kollat in allt mer regelbundet är vdare.com. Vdare kan man knappt hitta genom google. Om man t.ex provar googla på "vdare trump" är den översta träffen i min träfflista från självdefinierade vänstersajten Vox. Nästa länk är från SPLC, vilket är en radikal antirasistisk grupp. Nästa grupp av träffar är från andra självbeskrivna vänstersajter (HuffPost, CNBC, QZ).  Men trots att den beskrivs som extremhöger innehåller den ändå mycket fakta, av sådant slag man inte får läsa på andra ställen. Den beskriver saker som de är, vilket gör att man åtminstone lär sig något nytt.  Vdare har funnits sedan slutet av 1990-talet och är en liten guldgruva av information. Vill man hitta något från dem måste man skriva "sajt:vdare.com". "sajt:vdare.com trump" ger t.ex nästan 12 000 träffar. Vdare får dock sägas vara en tämligen "rasistisk" sida, på så vis att den beskriver allt negativt med svarta i USA. Men så vitt jag kan bedöma är det de skriver korrekt. 

En mer radikal sajt är unz.com. Förutom att vara rasistisk är den även antisemitisk, det vill säga att många skribenter skyller allt på judar och en del anser att förintelsen är en myt. Men liksom vdare innehåller den förvånande mycket fakta, inklusive intressanta böcker från 1920- och 1930-talet som man inte kan hitta någon annanstans. Till exempel Henry Fords (grundare av bilmärket Ford) bok The International Jew från 1920. På den här typen av "rasistiska" sajter hittar man också en förvånande mängd högintelligenta och (i mindre grad men ändock) högutbildade personer. En skribent värd att läsa är Peter Frost som tycks vara eller har varit en framstående professor i antropologi. Han bloggar numer på http://evoandproud.blogspot.com 

Fördelen med "radikala" skribenter är att de inte behöver väja så snart de kommer in på något känsligt ämne. Mainstream skribenter -- både akademiker, tänkare, politiker, journalister, med mera -- kan inte skriva om sådant som riskerar visa att kvinnor är sämre på något än män (tvärtom är inga problem), att det finns problem med den homosexuella livsstilen, att vita människor ses som mer attraktiva än svarta, osv. Peter Frosts forskning har bland annat visat att män i alla kulturer över hela världen föredrar kvinnor med ljusare hy och han tror det beror på att det ser mer ungdomligt ut och för att kvinnor av biologiska skäl har ljusare hy än män, vilket alltså innebär att ljusare hy ses som ett attraktivt kvinnligt drag. Å andra sidan tycks kvinnor inte ha något emot en mörkare man. Huruvida det ses som mer attraktivt vet jag inte. Det är i alla fall den typen av frågor som man hade fått besvarade om akademin bestått av riktiga forskare och journalister hade haft lite integritet att rapportera vad vetenskapen säger. Istället ska alla låtsas som att "alla är lika" och så skyller man allt som visar annorlunda på "rasism". 

Av de "radikala" sajter jag känner till håller jag nog Vdare och Chronicles högst.

Vdare startades av britten Peter Brimelow som tidigare var radaktör för Fortune. Han skrev runt 1995 boken Alien Nation som handlar om hur massinvandring förstör USA. Av de invandringskritiska böcker på det temat jag läst är Alien Nation i en klass för sig. Betydligt bättre än Buchanans The Death of the West från 2001 eller Doublas Murrays The Strange Death of Europe från 2017. Att Murrays böcker fått så mycket uppmärksamhet beror kanske på att han är homosexuell, för då kan de inte placera honom i facket högerextrem. Överlag anser jag honom vara en usel debattör och en ytlig intellektuell, inte olik den svenska gnällhögern.

För övrigt kan ges ett specialnämnande till Quilette innan jag glömmer dem. De är som kvartal.se med långa artiklar, men det är också därför jag sällan läser dem för jag orkar inte med långa pretentiösa artiklar som man oftast egentligen inte är så intresserad att lägga sin tid på, när allt kommer omkring. 

Min poäng med detta blogginlägg är att ge lite information om dessa alternativa sajter för de behöver allt omnämnande de kan få. Börjar man med dessa kan man hitta fler, man kan hitta böcker, artiklar, bloggar, sajter, skribenter, osv. Alltihop betydligt mer intressant och lärorikt än vänsterns ständiga gnäll om sexism, homofobi och rasism.

Har inte bloggat på länge pga jag jobbat med boken som kom ut förra åren (egenpublicerad, kostade cirka 10 000 kr för att få 100 exemplar). Den finns att köpa fysiskt på t.ex Adlibris för lite över 200 kr eller digitalt för lite under 100 kr. Tyvärr kan jag ju inte outa mig här. Om någon nu är intresserad av det jag skrivit, vilket är en ideologisk genomgång över bland annat vänsterpolitik, så går det bra kommentera här eller skicka ett meddelande på flashback, och om jag tror att du inte försöker förstöra mitt liv så kanske jag svarar...

Jag håller just nu på med nästa bokprojekt som bland annat kommer handla om mångkultur.

Det har varit givande att skriva de här böckerna. Man undersöker varifrån alla tokiga vänsteridéer kommer och det är förstås mer konstruktivt än att skriva hatmejl till folk eller bittra inlägg på Flashback. Eller att blogga för den delen.

Samtidigt är det mycket jobb. Jag besöker biblioteket varje vecka och lånar inom många olika genrer. Sånt som inte finns lokalt fjärrlånar jag. Som exempel hämtade jag idag ut "News and the culture of lying" (Weaver, 1994), "Politisk korrekthet på svenska" (Kullbom 1998), "De apatiska barnen" (Sandstig 2000), och "Hur blir man klok på universitetet" (Ehn 2004). Sen försöker jag sätta samman allt jag läst till något slags enhet. Vetenskapliga artiklar kan man få tag på från en sida som heter sci-hub (den tas ner allt som oftast och får en ny adress - senaste fungerande är sci-hub.st) Äldre nyhetsartiklar kan jag tyvärr inte få tag på då det arkivet bara finns tillgängligt från universitet. En del böcker har jag också fått köpa, varav två som är på väg från USA (en köpt från Amazon och en från Abebooks).

Vad som förvånat mig mest är akademikers totala brist på att se helheten. De ljuger kanske värre än journalister. Man häpnar hur lite det betyder när man kan läsa att "studier visar", som journalister brukar skriva. Man skulle kunna flera böcker bara om hur journalister feltolkar och fultolkar, och hur akademiker i sin tur ägnar sig åt något som närmast kan beskrivas som systematiskt bedrägeri. Särskilt vad gäller studier inom genus, antirasism och HBTQ. Att det är så tror jag beror på maktstrukturerna -- det finns helt enkelt ingen som vågar eller vill gå emot strömmen inom dessa områden. Det kräver mycket jobb att granska allt detta och jag kan bara skrapa på ytan.

Min plan är att skriva färdigt den här boken och sedan får vi se. Nästa bok kommer att bli mera intressant och kommer kanske att göra att folk även läser den första boken. För de är del av samma system, liksom.

En inspiration jag har är Friedrich Nietzsche. Inte en filosof jag egentligen tycker är bra, men från 34 till 44 års ålder skrev han en bok om året. Sen förlorade han visserligen förståndet. Men om man kan skriva 10 böcker i en serie blir man nog bättre ansedd. Samma som med Harry Potter böckerna. Den första boken sålde inte särskilt bra, men för varje ny bok blev hon mer berömd.

Jag har planer på fler böcker. Om jag nu får leva, ha hälsan och orken och inte blir tystad av inflytelserika krafter. Jag försöker hålla böckerna lite hemliga för vänner och släkt så att de inte tvinga mig sluta skriva. Jag hoppas nämligen få sagt det jag vill få sagt i sin helhet. Jag har alltid känt jag har mycket att säga men inte fått någon möjlighet uttrycka detta, så vi får se om mina böcker gör att jag lyckas. Om inte annat har jag åtminstone försökt.

Jag tror det är viktigt att försöka hålla uppe sin integritet så man inte fastnar i umgänget med andra och allt vad de kan tänkas tycka och säga. Det kan vara svårt till en början men när man väl har satt igång flyter det på.