Vi som tillhör alternativa rörelser har en tendens att bli hatiska. Bittra, arga, hatiska unga och gamla män. Även en del sura kvinnor.

Jag tror det är viktigare att vi försöker propagera för att vi vill skapa något positivt. Vi vill bygga något bra. Vi vill inte förstöra och hata.

Vi bör inte fokusera på att ta bort sådan mångkultur som inte skadar något. Det klassiska exemplet är hur Sverigedemokraterna i början ville förbjuda pizza, för "det är inte svenskt".

Snälla: ta inte bort sådant som folk uppskattar. Om folk vill äta kebabpizza, låt dem äta det då.

Det vi bör kämpa för är att få tillbaka den trygghet som vi hade förr i Sverige.

Vi kan även kämpa för att minnas den idylliska tid från Astrid Lindgrens berättelser. Sverige har förstås aldrig varit så som det var i berättelserna men det fanns ändå en viss gemenskap i det gamla Sverige som jag minns från min barndom och som vi inte längre har kvar.

Det fungerar inte att hata andra grupper. Vi måste dock göra klart att dom är dom, och vi är vi. Blir man illa behandlad av 4 av 5 människor från en viss religion eller etnicitet så får man lov att säga "nej tack" till den femte också, även om han kanske är en trevlig person. Men man måste faktiskt inte vara trevlig mot alla människor i hela världen. Det är okej att göra ett urval.

Hur kommer det sig att muslimer över hela världen kastar sten på "förtryckare"? Värt tänka på. Kanske dags att sluta tycka synd om dem. Det är det val vi kan göra. Det är inget personligt - det handlar om vad som är bäst för samhället.

Positiva, konstruktiva konservativa svenska värderingar värda att kämpa för är: trygghet, gemenskap, familjevärderingar, att skydda sin grupp. Att vara omtänksam.

Det lustiga är att Sverige historiskt sett har varit väldigt intolerant mot oliktänkare. Därigenom har vi kunnat bygga ett homogent samhälle. En "svensk" värdering är således att vara intolerant.

Vi är fortfarande intoleranta, bara att vi inte vill erkänna det. Vi vill, från statligt håll, tala om för folk vad som är "svenska värderingar", bara det att politikerna håller för ögonen vad gäller muslimer. Hade etniska svenskar (t.ex. skinheads) betett sig så som muslimerna i förorten, hade de förtryckt sina kvinnor, hade de byggt upp anti-demokratiska organisationer, så hade politikerna strax reagerat. Nu tillåter vi inte det - men vi är för fega för att säga något.

Missta er dock inte: om det finns något sådant som en svensk värdering så är det konsensus. Och konsensus kräver en viss homogenitet.

Vi säger att vi är toleranta mot islam, men vi är egentligen inte toleranta mot islamska idéströmningar. Journalister häpnar över att muslimska företrädare bjuder in imamer som säger att homosexualitet är en synd. Men homosexualitet är en synd enligt i princip 95% av imamerna.

Låt oss dock inte kämpa mot islam. Låt oss kämpa för ett bättre Sverige. Muslimerna kan få leva som de vill. Men om de är ett hot mot samhället så bör vi plocka väck dem, för då är de ju ett hot mot oss och våra liv.

Jag tror vi kan bygga upp en svensk gemenskap igen.

Varje nazistmarch skadar kampen. Varje hårt ord mot kvinnor. Varje nedlåtande och bitter kommentar. Jag såg nyligen en video där Jan Scherman går fram till en nazist i Almedalen och får veta att nazisten inte vill prata med en "äcklig jude".

Kära vänner: detta vinner ingen sympati.

Har Sverigevänner inget bättre komma med? I så fall har vi inget att komma med.

Nej nej. Försök vara hyfsat snälla mot andra. Hata ingen. Bemöt andra med respekt, så vinner vi respekt tillbaka.