Som de flesta vet är en av de mest kända svenska låtarna från progg/punk-tiden låten Staten och Kapitalet. Det gjordes t.o.m en radiodokumentär om den.

Jag har aldrig riktigt förstått vad den handlar om. De sjunger ju om att kapitalet höjer hyrorna och staten höjer bostadsbidragen, och därigenom är de i samma båt.

På 1970-talet rådde en hård debatt mellan den s.k staten och det s.k kapitalet. Varför vänsterfolk, som är socialister, är emot staten har jag efter alla dessa år inte förstått. De tyckte ju mycket om DDR och andra socialistiska länder, ändå var de emot staten. Nåväl, logik har aldrig varit vänsterns starka sida.

Hur som helst, jag börjar se hur staten och kapitalet faktiskt sitter i samma båt, och hur det inte är de som ror. I Sverige har vi en s.k nyadel - ett begrepp som börjar spridas i alternativa och sociala medier. Nyadel syftar på en grupp människor som får allt betalt och inte behöver arbete. Det är alltså då asylsökande som åsyftas.

Kapitalet är i detta fall alla asylbaroner (de som äger asylboende), asyladvokater, handläggare, gode män, journalister i godhetsbranschen, med flera. "Staten" är i detta fall de nästan hundra miljarder som delas ut till kapitalisterna. 

Den ursprungliga definitionen av kapitalister var folk som kunde leva på sina förmögenhet. De ägde fabriker eller andra företag. (på 1800-talet var det just fabriker som var typexemplet) Deras förmögenhet ärvdes från en generation till nästa och de kunde leva gott på räntor och på andras arbete.

Detta upplevdes som en stor orättvisa av de s.k proletärerna, dvs knegarna på fabriken, som tyckte att alla borde arbeta, och att de tusentals som jobbade på fabriken borde få ta del av produktionsökningar. Detta blev till ett stort slitämne, vilket som bekant utmynnade i allmän rösträtt och att en viss fördelningspolitik inrättades, med rättigheter som gav arbetarna ett drägligt liv.

Socialdemokraterna insåg rätt tidigt att man inte kan dela in ett samhälle i enbart de här två grupperna. Det finns för många andra grupper, såsom småbutiker, bönder och tjänstemän, som varken kan ses som förtryckare eller förtryckta - och som i de flesta fall måste jobba och slita de med. Av tillfällighet lyckades Sverige hitta en medelväg som säkerställde både att näringslivet kunde utvecklas och att folket kunde få det bättre.

När man nu ser vad som har hänt i så många andra länder - med Venezuela som senaste exempel - inser man att det inte alls är en självklarhet att länder utvecklar en sund marknadsekonomi med fördelningspolitik och välfärdssamhälle. I Sydamerika är det egentligen bara Chile som lyckats. Uruguay, Colombia och Argentina kanske kan sägas vara på rätt väg.

I Nya Testamentet står de bevingade orden: "Den som inte arbetar ska heller inte äta", vilket syftade på att de predikanter som kom skulle arbeta. Ingen skulle se sig som bättre än någon annan. Lenin tog till sig detta i sitt kommunistiska manifest och det har sedan dess varit en grundprincip inom socialism och socialdemokrati.

Vi människor ser det som en orättvisa med människor som inte arbetar utan endast lever på andras arbete och slit. Man kan se detta även hos primitiva folkgrupper i regnskogen.

Man kan inte ha ett samhälle där allt färre ska försörja allt fler. Det går emot mänsklig natur.

Jag tror att ledarna i politik och näringsliv inte själva behöver jobba hårdare och hårdare. Det är lätt att leva i jetset-livet i Stockholm där "alla" verkar ha pengar. Men vad producerar alla de här topparna egentligen?

Pengar skeppas även till alla handikappade som behöver vård. Många av dem är utlänningar som kommer hit till Sverige med sina autistiska eller efterblivna barn för att få livstidsvård. Men vem betalar?

Varför känns det som att vårt välfärdssamhälle rasar ihop på sina håll, och de enda det finns oändligt med pengar till är invandrare? Man får inte kritisera det. Däremot brukar medier gå hårt åt någon politiker som spenderat några tiotusen på strippklubbar eller dylikt. Givetvis är det också felaktigt, men jag tror det ibland blir lite spel för galleriet när någon ska offras "bara för att". 

Ett misstag som kostar 10 000 kr är ofta ett lika stort misstag som ett som kostar 10 miljarder, men effekten för samhället är förstås mycket värre i det andra fallet.  En ansvarsfull media hade utgått för vad som är viktigt för samhället.

Men det gör de inte, och folket är inte medvetna om situationen.

Samtidigt fortsätter festen som vanligt i Stockholms nöjesliv. Filip och Fredrik valsar runt och skämtar om hur onda SD är. Makten och medierna sitter i samma båt: in med fler invandrare. De har låtsasjobb, vars inkomster främst kommer från att vi andra antingen är tvingade att sponsra dem (en riksdagsledamot tjänar 60 000 kr i månaden och därtill finns många politiska sakkunniga), eller för att de tjänar pengar enbart genom att vara kända. Vissa av dem får faktiskt pengar i egenskap av att vara "goda". Schyfferts karriär skulle vara slut om han erkände att han vill begränsa invandringen. Det är inga tänkare direkt, utan pajasar.

Så de sitter fast där, staten och kapitalet. Sida vid sida hjälps de åt att styra Sverige mot avgrunden, medan vi vanliga knegare får jobba hårdare och hårdare och betala mer och mer i skatt.