Det gjordes nyligen en intressant studie i USA som rapporterades i NY Times som visade att en stor andel svarta pojkar och män sänkte sin levnadsstandard under sin livstid, även i de fall de från början tillhörde medelklassen eller övre medelklassen.

Svarta kvinnor hade inte samma tendens, utan följde samma kurva som vita kvinnor.

Man hittade dock ett fåtal områden där svarta pojkar lyckades bibehålla sin sociala status. Det var i ett fåtal områden där familjer i högre grad var intakta. De allra flesta svarta familjer slutar nämligen i skilsmässa och med att modern ensam tar hand om barnen (cirka 90% av familjer). Det berättas förstås inte i svenska media, men den typen av uppväxtförhållanden skapar otrygga barn vilket leder till högre kriminalitet. I Sverige får vi bara höra att svarta är diskriminerade, inte att de i hög utsträckning är kriminella.

Det intressanta är att det inte spelade så stor roll huruvida fadern var kvar i familjen. Däremot spelade det roll hur många andra fäder i området som stannade kvar med familjen.

Det finns två möjliga förklaringsmodeller för detta. Den första är vänsterns: att svarta pojkar utsätts för mer diskriminering i områden där svarta män inte tar hand om sina familjer, alternativt att svarta män känner sig utsatta för diskriminering i sådan utsträckning att de lämnar hemmet. Något i den stilen. Skylla på rasism. Det är svarta bra på, och identitetsvänstern.

Den andra förklaringsmodellen är att svarta ungdomar som växer upp i områden med många ensamma mödrar lättare hamnar i kriminalitet, och då drar med sig andra ungdomar som kanske kommer från mer stöttande familjer.

Brutna familjer skulle i så fall ses som ett samhällsproblem som påverkar mer än bara en själv. Man kan i så fall inte bara säga "alla får göra som de vill så länge det inte skadar någon annan". Svarta mäns kriminalitet i USA går tyvärr oftast ut över andra, eller över dem själva, då de är mer sannolika att begå brott och hamna i fängelse.

Som jag ser det måste man göra ett val: vill man tro att diskrimineringen är att skylla på allt, eller vill man tro att det faktiskt finns ett självändamål i att bibehålla kärnfamiljen? Det är ett val man får göra själv. Jag tänker inte påstå att jag har svaret.

Vänstermentaliteten är att göra vad de kan för att förgöra kärnfamiljen eftersom den anses förtryckande, i synnerhet mot kvinnor givetvis, men även mot barnen. Det är förstås ofta så att fadern i familjen var något av en "förtryckare", men jag tror att lösningen på detta är att involvera fler medlemmar, inte färre. Istället för den sjukt slutna kärnfamiljen där allt stannar inom hemmets väggar, tror jag att en sundare familj består av inte bara mamma och pappa, utan av farbröder, kusiner, släktingar och vänner.

I Sverige har man gjort tvärtom, för socialismen består i grunden av en tro på att det finns en förtryckare överallt, och lyfter man bara bort denne förtryckare så råder frihet. Därför har man i Sverige satsat på att ge frihet till kvinnor och barn på alla möjliga sätt, så till den grad att familjemedlemmar inte ens behöver varandra, och att konversationer egentligen kan bestå av ett minimum av ord.

Vi får se vilken modell som varar längst.

Om ni inte redan klickat på länken till NY Times, gör gärna det. De har en massa häftig interaktiv grafik i artikeln.

För ett-två år sedan var jag extremt hatisk mot afghanamnestin. Jag insåg redan då vad som skulle ske och startade till och med en namninsamling på skrivunder.com (tror jag det hette). Det var i samband med att #vistårinteut hade startat sin namninsamling och jag var så arg att jag startade mig egen. Som skapade skrev jag "Flashback". Det kanske inte var så smart, men men.

Som jag dock skrivit flera gånger sedan dess så ser jag det som att slaget om afghanerna är förlorat, men förlorar vi slaget så vinner vi kampen.

Om de 9000 afghanerna fått åka hem så hade de gråtmilda humanisterna fått lite vatten på kvarnen: "Se, vi skickar hem dem. En skam för Sverige. De skickas tillbaka till krig och elände". En och annan hade säkert dött av olika orsaker, såsom självmord eller heroin. De dör ju förvisso av mord, självmord och heroin i Sverige också, men vi vet ju hur snyftmedia agerar: dör EN person så ska det skrivas artiklar om att vi som folk borde "skämmas".

Som bilden på pojken som var täckt med damm efter ett bombangrepp. Då ryckte genast humanitärerna ut och begärde att nu måste vi öppna våra gränser! Hallå där, ett barn som kunde dött!

I vissa länder i världen dör 25% av barnen innan de fyllt fem år pga sjukdomar man hade kunnat vaccinera bort. Men skit i det: ett foto av ett barn som dött - vi kunde räddat honom! Låt oss spendera några hundra miljarder, och låt oss ta hit en väldig massa 20-åringar från Iran/Afghanistan, låta dem spela 16-åringar, och ge dem livstidsförsörjning. Sen kan de ta hit sin fru och barn också, på vår bekostnad.

När Dresden bombades under två dagar i februari 1945 dödades över 20 000 personer. Det är ungefär sex gånger så många civila som blir dödade i hela Afghanistan (befolkning 30 miljoner) på ett år.

Nåväl, "blodbad" är förstås ett relativt begrepp. Sprängs 20 personer blir det ju rätt blodigt. Varje dödsfall kan ju uppmålas som en tragedi, och det gör man gärna i svenska media.

Att över 20 000 av de 35 000 överåriga afghanerna ändå fått stanna har glömts i debatten. De flesta har redan ljugit sig till uppehållstillstånd av en eller annan anledning. Nu rör det sig om de 9000 som inte ens lyckades med det.

Nu har ju svenska politiker och etablissemang med tydlighet visat att vi svenskar är inte lika utlänningar inför lagen, vi kan inte bedriva en trovärdig asylpolitik, vi är beredda att sälja ut vår välfärd, vi är beredda att sätta andra länders befolkning före vår egen. Vår asylpolitik har i 20 år varit byggd på en lögn. Nu är dammluckorna öppna! :)

"Land ska med lag byggas" är ett ordspråk från medeltiden. I Sverige gör vi inte ens det längre.

Även SVTs politiske skribent Mats Knutsson ondgjorde sig över att vi nu ska införa en lag som gör skillnad mellan människor på en godtycklig anledning (vilket datum de kom till Sverige) och för att lagen sågades av lagrådet. Det innebär att lagen egentligen är "olaglig". Det går liksom emot den juridiska grundprincipen för hur lagar ska fungera.

ANALYS · När lagrådet sågar regeringens förslag om en ny chans för ensamkommande påminner det mest om en svensk juristvariant av motorsågsmassakern. Aldrig tidigare har jag läst ett yttrande från lagrådet med lika förödande kritik.

Lagrådet skriver därför i sitt yttrande att det remitterade förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning, vilket är en omskrivning för att lagrådet tycker att det är så dåligt att det bör kastas i papperskorgen.

För statsminister Stefan Löfven och hans regering är lagrådets monumentala sågning en svår vidräkning. Löfven och hans ministrar brukar ju säga att det ska vara ordning och reda i asylpolitiken, men enligt lagrådet leder det här förslaget snarare till motsatsen.

Lagrådets hårda kritik gör det betydligt svårare för Centerpartiet att stödja regeringens förslag. Inte minst för partiledaren Annie Lööf själv, som är utbildad jurist, lär det bli problematiskt att säga ja till ett förslag som har dömts ut av landets högsta jurister.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/analys-en-monumental-sagning-av-regeringens-forslag-om-ensamkommande-1

Som jag tidigare skrivit: mygel är mygel. Det finns inte "gott" mygel och dåligt mygel. Att mygla om uppehållstillstånd är inte mer rättfärdigat än att mygla om kommunala pengar. Vi har ju lagar av en anledning, och vi röstar på politiker i tron om att de ska stifta lagar som sedan följs, och att de som inte följer lagarna ska bestraffas. Stiftar man lagar som kan tolkas hur som helst och som ändå bryts om det känns bra, och där de som bryter mot lagarna kan känna sig som att de räddade judar under Nazi-Tyskland (som en fotograf på SVT som smugglade flyktingar till Sverige), då är frågan var gränsen är egentligen?

Finns det lagar som man får lov bryta och lagar man inte får lov bryta?

Vem bestämmer det?

Är det okej att ljuga om man är utlänning men inte om man är "svensk"? Var går gränsen mellan dem i så fall?

Det här är egentligen det bästa som kunde hända SD.

Hade motsatsen skett så hade man från vänsterhåll återigen struntat i att nämna att de allra flesta afghaner redan myglat sig till uppehållstillstånd. Man hade istället gjort någon snyftare om Arif, "18" som nu måste åka hem.  Här är Arif Moradi, dömd sexförbrytare, och talesperson som afghaner. Bild från en demonstration när ett dussintals av dem skulle utvisas.

(bild från https://samnytt.se/sexbrottslingen-moradi-leder-protester-vid-afghanutvisning-i-goteborg/)

De flesta utvisningarna ställdes ändå in i sista stund pga de hittat någon ny omständighet. Så går det till i Sverige, men bara alternativmedia rapporterar den verkligheten. Traditionella medier håller sig till att skriva snyftartiklar.

Multikulturalismens Faelderutgavs i Danmark 2016 men innehåller ett par texter skriven av svenska författare, vilket gör den relevant.

Jag vet inte om boken gavs ut i Sverige, men den finns tillgänglig på mitt bibliotek. Den som vill läsa den kan fjärrlåna från sitt eget bibliotek - ett smidigt och snabbt sätt att få tag på böcker gratis. Hör med ditt bibliotek.

Jag har läst den en gång innan. Texterna är inte helt lättlästa. För oss är det ju främst de svenska kapitlen som är av intresse också. Boken har en tämligen akademisk approach, där man driver tesen att kritik av mångkultur är tabu på grund av postmodernism.

Det är viktigt att sätta sig in i dessa underliggande frågor om vad som får debatteras och hur debatten drivs. Detta är nämligen något som bestämts ovanifrån. Socialdemokraterna förstod tidigt att det viktigaste inte var att ha rätt, utan att driva debatten på sin planhalva. Att få debatten att handla om kapitalet vs arbetare. Så länge debatten höll sig inom detta så vann man. Handlade debatten om kostnaderna för välfärd så var det svårare vinna debatten.

På samma vis sker just nu debatten i Sverige kring frågan om hur vi ska förbättra integration, värna det mångkulturella samhället och stå upp mot rasism. Även frågan om våldtäkter drivs underförstått inom ramen för "vi måste förhindra våldtäkter för att svenskar inte ska bli mer rasistiska". Ser man det ur det perspektivet är det också lätt förstå varför regeringen inte vill släppa statistik på kriminalitet och etnicitet.

Debatten handlar aldrig om varför mångkultur är bra. Vilket är viktigt för makthavarna, eftersom en sådan debatt kommer de inte nödvändigtvis vinna. Därför kallar de alla som vill debattera detta perspektivet rasister.

Jag håller med om att inte alla ämnen bör debatteras i alla debatter. Vi behöver inte ha en riksdagsdebatt kring bevisen för förintelsen, eller huruvida fotbolls VM 1958 verkligen ägde rum, eller om vi verkligen landade på månen. Vi behöver heller inte varje dag belysa olika judiska maktförhållanden. Vissa saker måste man ta för givet, och andra ämnen är bättre om man för samhällets skull inte debatterar. Men gråzonen är stor.

Det som gör Multikult. fällor (låt mig förkorta titeln) speciell är att den är skriven av akademiker om akademisk forskning. Det handlar inte om Nisse i Lökarängen som vill få sina anti-invandringsartiklar publicerade i lokaltidningen utan om hur ansedda akademiker - forskare, doktorer och professorer - inte kan bedriva akademisk forskning om mångkulturen utan bara inom ramen för hur man kan främja den.

Som vanligt så används boken i debatten i Danmark men är ignorerad i Sverige, så vitt jag vet.

Att texterna är skrivna av akademiker och på danska underlättar förstås inte.

De svenska kapitlen är:

Kapitel 1: Svensk mångfaldspolitik - en studie i opportunism, av Göran Adamson.

Göran Adamson är en sociolog som:

År 2014 gav han ut boken Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster. Boken handlar om multikulturalismens roll i samhället, men särskilt på svenska lärosäten och tar fasta dels på rapporten Mångfald i högskolan,[3] dels på lärosätenas lokala mångfaldsplaner. Multikulturalism och antirasism brukar betraktas som progressiva idéer med tydlig vänsterprägel, men Adamson visar att multikulturalismen innehåller ”en mängd egenskaper som vetter mot rasism som t.ex mystifieringen av den etniska gruppen och den tunna hinnan mellan etnicitet och nationalism”. ”Mångfald och multikulturalismen har idag ett inflytande i det svenska samhället som överträffar marxismens på tidigt 1970-tal. Problemet försvåras av att mångfaldens progressiva försvarare inte ser att de idéer de slåss för är reaktionära.”[4] Han kritiserar i boken också politiseringen av de svenska lärosätena – framför allt implementeringen av multikulturalism som generellt präglande ideologi, enligt vilken etnisk mångfald anses leda till en kreativ miljö. I en intervju sade han: ”Eftertänksamhet, kritisk reflektion, en prestigelös diskusson, själva kärnan i all akademisk verksamhet, hade försvunnit ut genom fönstret. [...] Intellektuell mångfald är kreativ, men att etnisk mångfald innebär kreativitet finns det inga belägg för.”[5]

Kort tid efter att Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster utkommit blev Adamson uppsagd från sin tjänst som lektor vid Malmö högskola, där han arbetat i tio år. Uppsägningen skedde inom ramen för en nedskärning, men Adamson hävdade att orsaken var ideologisk. Hans närmaste chefer kommenterade aldrig saken, men högskolans rektor Stefan Bengtsson sade att det ”är ingenting jag känner igen mig i”. Adamson erhöll stöd av Academic Rights Watch, som även i en rad andra ärenden har tagit upp frågan om akademikers yttrandefrihet.[6]

https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6ran_Adamson

Kapitel 4: Islamofobiska problem - hur diskursen om islamofobi exluderar muslimer från det demokratiska samtalet. Av Aje Carlbom

Aje är känd för att:

I slutet av 1990-talet bodde Aje Carlbom i bostadsområdet Rosengård i Malmö i tre år för att studera relationerna mellan infödda svenskar och invandrade muslimer. Resultatet blev doktorsavhandlingen The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden (2003), en kritisk analys av svensk invandrardebatt och -politik, som lades fram vid Lunds universitet. Aje Carlbom bedrev fältstudier med hustrun och kollegan Sara Johnsdotter.

Carlbom är bosatt i Lund,[1] och är forskare och lärare vid Hälsa och samhälle vid Malmö högskola där han forskar om bland annat mångkultur, islamism och segregation.[2] Dessutom har han skrivit bland annat rapporten Som Gud skapade oss tillsammans med Sara Johnsdotter, Asha Omar Geesdiir och Ali Elmi.

2010 publicerades antologin Goda sanningar? Om debattklimatet och den kritiska forskningens villkor med Carlbom och Sara Johnsdotter som redaktörer.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Aje_Carlbom

Kapitel 9: "Goda intentioner" - om politisk korrekthet, makt och social utsatthet bland De Andra. Av Pernilla Ouis.

Pernilla Ouis är alltså en kvinna som var muslim i 20 år :

Pernilla Ouis, som konverterade till islam som 21-åring och som forskat om hedersförtryck i Mellanöstern, har länge varit en av de mest spännande rösterna bland svenska muslimer. Hon har problematiserat frågorna om kvinnlig underordning inom islam, men ihärdigt hävdat att jämställdhet och islam är förenligt. I det nya numret av Humanisten (3/09, ännu ej på nätet) förklarar hon dock att hon inte längre "kan upprätthålla en tro på islam", att förtrycket finns som en naturligt integrerad del i islam, väl förankrat i de religiösa urkunderna samt att hon "övergivit hållningen att islam kan reformeras".

http://gudmundson.blogspot.se/2009/11/pernilla-ouis-islam-ar-problemet.html

Jag tyckte hennes kapitel var det bästa. Det inleds med att beskriva hur hennes rapport om hedersvåld som hon skrev för Rädda Barnen 2008 censurerades. Jag citerar Sydsvenskan:

Malmöforskaren Pernilla Ouis slutsatser och ordval i Rädda Barnens rapport om hedersrelaterat våld anses kunna "polarisera" och " leda till ett vi- och domtänkande".

– Då måste vi ha fakta och statistik på att så är fallet. I så fall är alla samhällen patriarkala. Sverige är ett patriarkalt samhälle, säger Sanna Johnson på Rädda Barnens Beirutkontor, som är rädd för att formuleringarna ska försvåra samarbetet med lokala organisationer och det omgivande samhället.

https://www.sydsvenskan.se/2008-01-15/radda-barnen-censurerar-rapport-om-vald

Ouis är viktig för att hon kritiserar postmodernismens kärna, och därmed all den relativisering som sker kring islam och andra kulturer. Om inte denna kärna angrips kan vi inte komma ifrån den barnsliga synen på "allas lika värde" , oavsett om dessa "andra" är personer som har en kultur där man anser att barnsexövergrepp är en naturlig del av att växa upp.

Kapitlet är rätt långt men hon verkar ha skrivit en kortare sammanfattning på svenska på SR.se:

Foucault är pappa till diskursanalysen, som enkelt uttryckt handlar om insikten att den enda värld vi kan känna till är representationen, avbilden, som vi formar genom vårt språk.  Det är alltså språket som är grunden för själva världsordningen. Världen är inte längre, den är bara representeradav olika värderingar med tillhörande språkliga termer.

Så långt är allting väl. Men med detta synsätt blir världen relativiserad och distanserad. Och nästan allting – särskilt det som anses rätt och gott, måste avslöjas. Begrepp som ”verkligheten” eller ”sanningen” eller ”det normala” skrivs med obligatoriska citattecken. Upplysningens rationalitet är ingenting annat än ett uttryck för västerländsk kultur. Med hjälp av Foucault ses den som lika provinsiell som alla andra kulturer eller ”berättelser” i världen. Arvet från Foucault är dels den självkritik som riktas mot den västerländska moderniteten och dess anspråk på sanningen, dels upphöjandet av icke-västliga kulturer som lika giltiga världsbilder, bland flera möjliga.

I Foucaults anda har diskurser kring sexualitet, sjukdomar, vetenskap, nationen och ”den Andra” avslöjats vara just – diskurser – av människan påhittade uppfattningar och begrepp, som styr människors liv och öden. På så sätt blir kanske diskursen i sig Gud, hellre än Foucault själv.

Det ironiska är att Foucault med hjälp av modernitetens sanningsanspråk och ifrågasättande, just lyckades ifrågasätta moderniteten själv. Och därmed blev postmodernismen befäst i vetenskapen. Ut med modernitetens enfald och monokultur, in med mångfald och mångkultur! Ingenting är sant längre; sanning och verklighet är dinosaurier som ingen inom akademien längre vill befatta sig med.

Så vad gör vi? Vi ägnar all vår vetenskapliga energi åt att avslöja diskurser. Vi avslöjar ord och begrepp som aldrig förr. Allt är diskurser – och allt kan reduceras till diskursiva problem. Sociala problem kan intressera många – som diskurser. ”Hur beskrivs missbrukare?” av sociala myndigheter blir alltså ett intressantare problem, än att undersöka hur det är att vara missbrukare. Det är hur problemen förstås av etablissemanget, beskrivningens förpackning, som är relevant för diskursanalysen, inte problematiken i sig. För den verkar helt plötsligt inte riktigt finnas längre.

Eftersom Foucault bidragit till uppfattningen att väst är ont och ”the rest” är gott, är det problematiskt för diskursanalytiker att diskutera ”den Andres” problem. Ett exempel är det så-kallade hedersrelaterade våldet. Forskare har ägnat avhandlingar åt att beskriva hur denna problematik beskrivs av svenska myndigheter, men knappt ingen diskuterar hur denna interna ”diskurs” fylld av maktanspråk och genusrelationer, och som med kulturella och religiösa inslag påverkar människors liv. Man är nämligen aldrig intresserad av minoriteternas egna, interna diskurser. Det är nästan så att man tänker sig att diskurser bara finns i västvärlden. Det är alltid väst och det moderna som á priori är fel, och därför den part som blir utsatt för kritik. Inte ”den Andra”.

En halal-hippie har, liksom Foucault, som utgångspunkt att den förtryckta Andra är god. En sådan person accepterar för ”den Andra” kulturella och sociala uttryck, som man egentligen aldrig skulle acceptera för sig själv. Denna halal-hippiens paradox, är ännu ett arv från Foucault.  I sin iver att vara ”emot” väst, stödde Foucault själv okritiskt den Andra i den iranska revolutionen. Han blev blind för den  – i det här fallet –  totalitära islamistiska förtryckarregim som revolutionen utvecklades till.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4851668

Texten är inte helt lättläst, men väl värd att läsas långsamt ett par gånger för att förstå den svenska debatten och varför hedersvåld och islamism relativiseras. Det är ju faktiskt ingen tillfällighet att nazismen ständigt ska motarbetas, medan islamism bemöts med ett "meh" och hedersvåld bemöts med "vi ska inte motarbeta muslimer".

Det är ett val man gjort i Sverige, som grundar sig på det nu rådande akademiska paradigmet. I Egypten motverkar man aktivt islamism genom att till exempel kräva att imamer måste ha gått en viss utbildning och blivit godkända av staten (eller rättare sagt av Al-Azhar universitet som dock samarbetar med staten), och att de inte får lov att predika något politiskt budskap. Egypten är väl medvetna om att islam kan vara ett kraftigt politiskt redskap.

I Turkiet ansåg man länge att slöjförbud var en del av förtrycket inom islam och man såg det som något negativt man ville bli av med. Inte alla höll med, men det var tillåtet diskutera. I Sverige låter man istället muslimska kvinnor komma till tals om att "slöjan är mitt eget val" medan de muslimska männen kräver att deras kvinnor bär slöja, annars blir de slagna. Det vill man helst inte nämna i den svenska debatten. Däremot vill man gärna ta upp hur kvinnor systematiskt förtrycks av vita män på arbetsplatser, till exempel.

Som sagt: det är ett val vad man väljer att belysa och vad man tillåter diskuteras. I svensk media diskuteras slöjan inom ramen för "svenska staten vill ta ifrån kvinnors deras egna frivilliga val", medan svenska kvinnor som vill vara hemma med barn diskuteras inom ramen för "kvinnor ser som sin uppgift att ta hand om familjen på grund av stereotypa könsroller vilket gör att de blir förtrycka".

Penilla Ouis beskrev själv hur hon, när hon var muslim, bar slöja utifrån vad hon såg som ett fritt val. Men när hon lämnade islam kände hon att hon egentligen burit slöjan för att det förväntades av henne:

Arena: Hur såg processen ut när ni bestämde er för att bära slöja?

Pernilla Ouis: Jag är vit och har inte muslimskt namn men ville att det skulle synas att jag var muslim. Jag var ung, 21-22 år, och slöjan var radikal, den bröt mot samhället. Det var en identitetshandling och en solidaritetshandling. Slöjan är ju ett slags nunneklädsel, en avsexualisering som symboliserar ödmjukhet och gudsfruktighet. En del av retoriken gick ut på att ens utseende inte spelar roll, en sorts feministiskt ställningstagande. Men ytterst berodde det nog på att jag hade en muslimsk man som ville att jag skulle ha slöja.

https://www.eurozine.com/de-tog-av-sig-slojorna/

I slutändan handlar det om alltså om vilka frågor man debatterar.

Pernilla Ouis gav flera exempel på studier hon velat göra som stoppats på grundval av att de skulle kunna öka polariseringen i samhället. Som före detta muslim var hon ju bekant med vissa muslimska mäns kvinnosyn, men det fick alltså inte undersökas på akademisk nivå.

Facebookgruppen #JagÄrHär som sägs motverka hat på nätet, men av kritiker kallas en hatgrupp, har nu släppt sin årsredovisning för 2017.

Gruppen får mycket pengar i bidrag för att "motverka hat" (finns massor av pengar för det), vilket är tur för dem, när de har så mycket utgifter.

Gruppens nära kopplingar till SVT är för övrigt omskrivna i olika alternativa medier.

Visst är det lite lustigt att nästan alla de här "goda" projekten kräver statliga medel, och också får dem. Framför allt kan man få statliga pengar från allmänna arvsfonden och MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor), vilket ett par olika föreningar för ensamkommande och för islamism får. Det finns faktiskt två olika föreningar för ensamkommande som får pengar från allmänna arvsfonden, varav den ene huvudsakligen verkar vara ett enmansprojekt drivet av en sexdömd ung man.

För 2017 fick JAH "gåvor och vinster" får 1,5 miljoner. De hade utgifter på 800 000 kr, varav personalkostnader på nästan 550 000.

Jag vill i detta sammanhang passa på ge lite cred till gruppen interasistmen, som så vitt jag vet inte finns för att tjäna pengar utan drivs ideellt. Åtminstone förtjänar de lite cred.

Det skriks annars mycket om att stå upp mot rasism, hot och hat, men det verkar som att de flesta vill ha betalt för det. Vi som tillhör samhällskritikerna jobbar däremot oerhört hårt utan att tjäna en krona. Ägarna för alternativa medier som Fria Tider, Nyheter Idag och Samhällsnytt har i princip ingen inkomst på sin verksamhet. Även Ledarsidorna.se driver ett förlustprojekt. De gör det de gör för att de tycker det är viktigt för Sverige, inte viktigt för deras plånböcker. Tänk om vänstern hade jobbat lika ideellt?

Jämför ideellt drivna sajter som Fria Tider med den upphaussade vänstersajten politism.se:

Politism är en "antirasistisk, feministisk, maktkritisk sajt som arbetar för ökad jämlikhet". Så står det i förvaltningsberättelsen till årsredovisningen för 2015. Lönsam är den emellertid inte.

Förra året drog Politism in blygsamma 1,16 miljoner kronor. Det innebär att Politism gjorde en förlust på 3,2 miljoner kronor förra året (jämfört med -3,4 miljoner 2014).

Även om kostnaderna för att utveckla sajten har minskat väsentligt har kostnaderna för innehåll istället ökat. Dessutom ligger personalkostnaden för de båda chefredaktörerna Eric Rosén och Margret Atladottir på närmare 1,7 miljoner kronor – vilket alltså är mer än vad som tjänades in.

Politism ägs till 49 procent av Schibsted och resterande 51 procent av de fackliga organisationerna LO och Kommunal. Vid starten 2014 gick de in med 6 miljoner kronor i bolaget. I fjol pumpade de in ytterligare en miljon i aktieägartillskott för att täcka upp för förlusten. Men det egna kapitalet är i det färska bokslutet reducerat från 2,6 miljoner till 324.000 kronor, vilket betyder att nya pengar krävs för att hålla verksamheten flytande framåt.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/08/16/ny-forlust-for-politism--personalkostnaderna-hogre-an-intakterna/

I senaste bokslut som finns att tillgå gjorde politism ungefär lika stor förlust. Intäkterna hade då minskat till under en miljon samtidigt som utgifterna låg kvar på över 3 miljoner.

Hur som helst vill jag uppmana er läsare att stötta någon av de alternativa medierna som jag nämnt i texten. Det räcker att stötta en, så välj den som har mest intressant innehåll. Kan även rekommendera Nya Tider. Beställ några provexemplar gratis! Det är ingen högerextrem tidning, som det påstås.

Har själv läst den i ett år nu och det är skönt när man kan läsa något alternativ till all vänsterdynga man blir matad med från TV4, SVT, Aftonbladet, med fler. Det är befriande att få läsa en tidning som skriver ibland rena galenskaper (senaste numret innehåll en artikel om hur farlig mobilstrålning kan vara), och ibland käftsmällar till etablerade medier, samt kritik mot invandringspolitik. Så slipper man de högtravande hästarna.

Oerhört mycket pengar går till etablerade medier. T.ex betalar vi svenskar 8 miljarder varje år till SVT och SR bara för att vi äger en TV. Förutom det tas pengar från oss som sen pumpas in i "antirasistiska" projekt som #JagÄrHär. Att nå ut i mediebruset är inte lätt för alternativa röster.

PÅ 1970-talet jobbade vänstern ideellt. De skrev musik, debattartiklar och litteratur. Vad har de nu? Politism.se? #JagÄrHär? Visst har de ju SVT så de behöver inte driva alternativa medier.

Vill flyktingkramargruppen JagStårInteUt få publicerat en snyftartikel så har de en direktlinje in till SVT, och vips så kan vi få se ett bisarrt reportage som det på SVT när en afghansk asylsökare sjöng "välkommen välkommen hit, vem du än är, var du än är." (Kan inte hitta klippet nu)

Ja, 1,5 miljoner för att driva en Facebook grupp. Det tror jag inte många i Sverige får. :) Men vi kämpar vidare.

Såg förresten att folk som kritiserar JagÄrHär på facebook snabbt blir massrapporterade och avstängda.

Det finns en ny faktagranskande webbsida vid namn faktiskt.se som är ett samarbete mellan s.k seriösa medier, nämligen SVD, DN, SVT, SR och Kit.se.

Detta publicerade de för två dagar sedan:

Slutsats

Sverigedemokraterna påstår i ett Facebookinlägg att Sverige har Europas längsta vårdköer. Men det saknas data för att dra den slutsatsen, och det underlag som partiet hänvisar till som stöd för påståendet ger inga belägg för uttalandet.

SVD anser att SD har "helt fel" och skriver en längre artikel på om det på sin webbsida. Men hur ligger det till egentligen? Enligt EuroHealth Consumer Index 2017, som faktiskt omskrivits av både SVD och SVT tidigare och ses som seriös, ser det ut så här:

Rankingen har jag fått från https://healthpowerhouse.com/publications/, i länken till "Download the image matrix".

Klicka på bilden för att se den i full storlek. Enligt rankingen så har Sverige ett värde på 113 vad gäller accessebility, där det inom parantes står "waiting times for treatment". 113 har även Spanien och Rumänien. Endast sämre är Irland med 88 och Storbritannien med 100.

Så visst, man kan inte säga att Sverige har längst väntetider i Europa. Tredje längst hade varit korrekt.

Sen kan man förstås argumentera den bokstavliga översättningen av "accessibility", men i dagligt tal är "väntetid" en rimlig översättning. Notera t.ex att Sverige är ett av sex länder i Europa som får tummen ner vad gäller Cancer therapy

Vad gäller väntetider i akuten ser det ut så här:

Sverige har där femte längst väntetider i Europa. Denna graf har jag fått från den fullständiga rapporten, sidan 71.

Jag vet inte varför SD och SVD inte nämner EuroHealth Consumer Index 2017.

Sen finns det förstås andra sätt att mäta men man får ju utgå från de rapporter som skrivits istället för att säga att rapporter inte är tillräckligt tillförlitliga och sedan förklara SDs påståendet om väntetider falskt för att det inte går mäta... Vill man ha bättre siffror får man göra sin egen rapport.

Jag har länge funderat på vad som hände med den politiska satiren.

Under större delen av 90-talet var "skon" i princip ständigt närvarande.

Det syftade alltså på statsminister Ingvar Carlsson.

Äver Göran Persson drevs det flitigt med. Men sedan verkar det ha tagit stopp.

Jag funderar på om det kan ha med invandringen att göra?

Ta integrationsminister 2006-2010 Nyamko Sabuni. Hur skulle en satirbild av henne se ut?

Att göra satirbilder av mörkhyade ger inte så mycket handlingsutrymme.

"Tänk inte på apor... tänk inte på apor..." Hmm, ja det blir svårt vara konstruktivt då.

Nu var förvisso Nyamko Sabuni en duktig och klipsk person. Inget ont om henne.

Värre skulle det vara om man gjorde en satir av den kanske största tokstollen i svensk rikspolitik utanför SD: Victoria Kawesa.

Eftersom Kawesa ständigt klagar över rasism, måste en satirbild av henne på något sätt använda sig av rasismargumentet. Hur kan man göra det utan att vara rasistisk?

Det är detta som är problemet när man inskränker yttrandefrihet, i detta fallet genom lagen som förbjuder allt form av negativa yttranden mot en folkgrupp. Det går utmärkt att driva med rasister, men man får inte lov att driva med mörkhyade anti-rasister som ser rasism bakom varje kopp svart kaffe... eller om det är kaffe med mjölk de ser som rasistisk. Det beror nog på vilken hudfärg den har som tillverkar kaffet. 

Visst, kan någon invända, varför ska man håna någon utifrån folkgrupp? Eller sexuell läggning eller kön?

Eller för den delen, för att deras ansikte är långsmalt och påminner om en sko?

Eller om man likt Göran Persson är överviktig?

Ja, det kanske är "lika bra" att inte håna eller häckla någon, någonsin. Förutom SD förstås, för att de har så unkna åsikter.

Jag har lärt mig hur vänstern ser på detta med hån: man får lov att håna åsikter eftersom åsikter kan ändras. Däremot kan inte kön, sexuell läggning, hudfärg eller religion ändras lika lätt. (religion är en gråzon, men generellt sätt ändrar man inte religion från en dag till en annan - man är till stora delar född in i en religion)

Samtidigt tror jag att skämt är ett sätt för människor att visa att vi är eniga. Vi står på samma sida. Vi kan skratta åt samma saker. Nu är locket stängt för att ens påpeka att vissa människor har en svart hudfärg. "Alla är lika", punkt slut.

Många av de här människorna som vi tar in anser förstås inte att vi är lika värda som de är - de anser att de är värda mer än oss. Det låtsas vi inte om, trots att historian visar att är man för tillåtande mot minoriteter händer det allt som oftast att de bygger upp en motståndsrörelse i det dolda, och det brukar räcka med en 30% stöd hos befolkning för att kunna ta makten om man inte har motstånd. 

Att det inte går att skämta om mörkhyade har vi sett bland annat i skandalen med "Coolest monkey in the jungle" nyligen.

Jag drar mig även till minnas Mario Balotelli som sköt Italien till avancemang i senaste VM eller EM och vilket rabalder det blev när en tidning satiriserade honom som King Kong.

Ja det är inte lätt att vara ... svart.

Det gick bra att satirisera honom som Super Mario dock. Men tänk om italienarna blir kränkta av att ständigt se denne överdrivne karikatyr av en italienare som äter pizza? Vi får vara tacksamma att italienare inte är mörkhyade, för då hade det inte tillåtits göra satir av dem.

Jag frågar mig ändå: borde det inte vara tillåtet att satirisera en person hur man vill? Att någon kan känna sig kränkt eller sårad ligger ju i satirens natur. Är det verkligen bra att vi har ett samhälle där en persons känsla av att bli sårad är viktigare än andras möjlighet att satirisera honom?

Kanske minns ni Pippirull i P3. Ett skämtprogram som återkommande satiriserade Doktor Alban. 2001 drog Dr Alban dem till tingsrätten för grovt förtal, ett mål han dock förlorade.

Det är svårt tänka sig att något sådant skulle tillåtas sändas idag.

Samtidigt så kunde man skämta om dessa personer för att det kändes som att man kunde skämta om sådant som var annorlunda i ett samhälle där "vi alla" kunde skämta om samma saker. Nu vet man att man inte får göra det längre. Allt eftersom invandringen från Afrika förväntas öka dramatiskt de närmaste åren när befolkningen i Afrika exploderar, och de tenderar att komma hit och klaga på rasism.

Sveriges invandringspolitik påminner mig om något som Jesus sa: "Vad gör det för gott om en man vinner hela världen men förlorar sin själ? Med vad ska han köpa tillbaka sin själ?" (Matt 16:26 i 1917 års översättning)

Men okej, nu ska jag försöka inte driva iväg alltför mycket i mina tankar. :) Det får räcka där.

För en hatare från höger som mig måste det vara konstigt att få höra att jag tycker Löfven är helt okej.

Visst, han är inte särskilt smart. Men han bryr sig om Sverige.

Som en på flashback skrev: "Han hade nog aldrig tagit ordet feminism i sin mun innan han blev partiledare". Ja, så är det ju. Det han säger dikteras av någon annan. Jag tror vi alla förstår det. Som person har jag dock inget emot honom. Han gör sitt bästa och han har folket bästa i ögonen. Jag tycker inte man behöver kräva mer.

Reinfeldt var också duktig. Hans eftermäle har dominerats av hans syn på invandringen som något magiskt underbart för alla, men förutom det var han faktiskt en väldigt duktig statsminister.

Persson hade desto fler personlighetsproblem. Han brydde sig förvisso om landet men i slutändan blev han diktatorisk, och hans ständiga hånléende gjorde att man slutade se S som ett parti av vanligt folk, för vanligt folk. Före Persson kan jag inte uttala mig riktigt. Jag var inte intresserad av politik innan dess.

Vill man beklaga sig över S gör man bättre i att kritisera de ideologer som just nu bestämmer. Det är inte något jag är helt insatt i, men jag har förstått att Ulf Bjereld har en viktig roll. Bjereld är verkligen nidbilden på en identitetspolitisk vänstersosse - en humanist som vill ha öppna gränser, lägre röstningsålder, mer globalism och feminism, allas lika värde tjosan hejsan... han var med på Ship to Gaza också. Man kan följa honom i hans ofta uppdaterade blogg där man kan häpna över att en professor i statsvetenskap kan slänga ur sig så mycket dumheter.

I ett inlägg skrivet den 24e mars utsåg han t.ex Fatemeh Khavari (afghan"tjejen" som troligen är en man) som vår tids profet.

Bjereld är en relik från 70- och 80-talet, när svensken läste Bamse och lyssnade på Hoola Bandoola Band. Det fungerar inte längre att tro att om man bara är snäll så löser sig allt.

Politik är att vilja, sa Palme.

De tidiga socialisterna var inte snälla - de var arga. De skrek, kämpade, frustade och bråkade.

Idag har de blivit bekväma. De sitter helst bakom ett skrivbord och gör handhjärtan. Sen när de suttit några år i riksdagen tar de ut en skön pension och drar sig tillbaka efter ett liv i politikens tjänst.

Det måste vara jobbigt när man inser att man inte längre kämpar för något. Då och då lyckas de enas i att "bekämpa rasismen" eller "stå upp för demokratin", men oftast står de bara upp för sina egna löner... Det är därför de är livrädda (eller karriärrädda) för uppstickarpartier som faktiskt vill något.

Bjereld är nog inte den ende men jag känner som sagt inte till hur S fungerar.

Själv läser jag med nöje S-profilen Widar Nord i folkbladet. Jag läser även S-profilen Johan Westerholm på ledarsidorna.se.

Båda dessa skriver i nästan varannan krönika om invandringens problem och problemet att SD tar väljare från S så länge S inte har en långsiktigt hållbar invandringspolitik.

För SDs skull så hoppas jag att S fortsätter den inslagna vägen. :) Som jag skrev i ett av mina tidigare inlägg så har några vänstertänkare i en lobbygrupp "kommit fram till" att SDs stöd inte beror på den höga invandringen, utan på att landsbygden tappar arbeten. Fortsätt gärna tro det. :) SD har gått från 0,3% till (gissningsvis) 20% på 20 år. Det måste ju vara en jäkligt stor landsbygd...

Jag läser just nu "Jag är ju svensk" av Cheko Pekgul & Nalin Pekgul. (https://www.bokus.com/bok/9789175176000/jag-ar-ju-svensk/)

Boken befäster egentligen det jag redan visste, och återigen frågar man sig varför dessa självklarheter liksom aldrig riktigt lyfts upp till A-listan av saker man debatterar i Sverige.

Det är som när professorn i journalistik, Jesper Strömbäck, säger att det finns inga studier som visar att medier mörkar. Nä kanske inte - men media väljer vilka frågor de vill ge en plats i rampljuset. Ibland driver de en viss fråga i flera dagar efter varandra som toppnyhet. Särskilt när det rör sig om korruption inom högsta politiken. Det beror på att de ser det som sitt uppdrag att skriva just om detta.

SVT ser det också som sitt uppdrag att skriva om "allas lika värde", vilket gör att de t.ex gör det till en toppnyhet när en muslim blir förolämpad någonstans. Ett välkänt är hijabuppropet 2014, baserad på en händelse som senare visade sig vara falsk. (tidigt exempel på fake news?)

Jag har läst från en journalist att tills en nyhet rapporteras i Ekot i radio så är det ingen riktig nyhet. Så mycket makt har SVT/SR.

Nalin Pekgul har i årtionden nu varnat för segregationen och den ökande islamisken i våra förorter.

Det är egentligen häpnadsväckande att denna demokratifara i princip ignoreras. Nazistdemonstrationer blir däremot "ekonyheter". Islamistnyheter... mja...

Islamismen bred år för år ut sig, och det verkar inte finnas någon hejd på det. Tvärtom gör statliga pengar att rörelserna kan bre ut sig ännu mer - detta trots att många muslimer inte sympatiserar med dessa extrama och demokratifientliga rörelser. Enligt Pekgul är första generationens muslimer ofta motståndare till islamism, men det är deras barn som söker sig en identitet i en "sann islam" och vänder ryggen till det svenska samhället. Tyvärr är första generationens muslimer ofta inte tillräckligt bra på språket och de svenska vägarna för att göra sin röst hörd. Och varför skulle de ens bry sig om det svenska civilsamhället? Oavsett vilket så är det den unga generation som är framtiden, vilket ju torde oroa än mer.

Viktigt känna till är att religioner, sekter och ideologier tenderar inte att självdö. Nazismen på 1980-talet dog eftersom den inte byggdes på ideologi utan på arga, hatiska unga män. Dagens nyfascism och alternativ-höger är däremot betydligt bättre underbyggd och jag kan inte se hur man kan "besegra" dem med kunskap, när deras egen kunskapsbank är så stor.

Detsamma gäller islamismen. Man gör ett stort misstag om man tror att islamism är en liten obetydlig rörelse som kommer falna med tiden. Islamism har en mycket gedigen ideologisk grund. De få forskare som satt sig in i det har blivit fanatiska motståndare till islamism, pga de insett faran den utgör. Magnus Norell och Aje Carlbom i Sverige är två exempel.

Svaret från de universitetsutbildade experterna är att påpeka att islamism är inte nödvändigtvis en del av islam, och det är ju sant. Men det är islamism som är problemet och det är islamism som ökar.

Nu vill jag citera lite ur Pekguls bok:

Under alla år sin vi har bott i Tensta har vi kunnat se hur segregationen förstärkts. Rörligheten är stor och de som är bäst integrerade flyttar härifrån och ersätts av nya personer som nyligen anlänt till Sverige.

När kommunen och landstinget inte tycker sig ha råd med den ordinarie samhällsservicen, men ändå vill framstå som handlingskraftigt i kampen mot segregationen blir lösningen projektpengar. Efter varje val - oavsett majoritet - regnar projektpengar över oss. Det är en förberedelse till nästa valrörelse då partier vill kunna peka på hur mycket pengar de satsat på Tensta.

Projektpengar kan naturligtvis användas till både gott och ont. Men tyvärr finns det många sätt att missbruka projektpengar. En del "eldsjälar" som arbetar i projektsvängen och får sin försörjning där är inte särskilt intresserade av att lösa problemen. Pengarna används också till att bygga maktbaser i föreningar så att man sedan inför myndigheter kan framstå som företrädare för en utsatt grupp och få mer pengar.

Projekten har blivit en luktrativ födkrok för elsjälar och en möjlighet för lokalpolitiker att köpa sig röster för att stärka sin ställning. Hjärtlösa människor från båda grupper stöder varandra. 

(sid 110)

Inför valet 2010 sade många människor i Tensta att det inte spelade någon roll om den som stod på valsedeln var en turk eller kurd bara han eller hon inte var någon muslimsk fundamentalist. Detta blev upprinnelsen till att föreningen Tensta Träff våren 2009 inledde en serie seminarier om Islam och Europa. Seminarierna drog en stor publik.

Under hösten 2009 kom en ny aggressiv public från andra delar av staden och landet. De störde talare, kallade dem idioter och anklagade meningsmotståndare för att vara islamofober. När en rappare berättade vilka problem han mötts av vid fester han försökte anordna, avbröts han av fundamentalister med hånfulla skratt och rop om att de har större problem med islamofobi och diskriminering än med att 13-åriga tjejer inte får dansa.

De som hade svårast med mötesordningen var välutbildade unga människor som försörjde sig på något av de många projekt mot islamofobi som staten och kommuner finansierar. Oftast tillhörde de Sveriges Unga Muslimer och Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Dessa organisationer har fått miljontals kronor från Allmänna arvsfonden och Ungdomsstyrelsen för att arbeta med muslimska ungdomar och tolerans.

(sid 114)

De här organisationerna är flitigt förekommande i debatten. Man kan ofta läsa debattinlägg författade av dess medlemmar, som i princip alltid innehåller ordet islamofobi. Det rapporterades för övrigt för några veckor sedan att SUM mister sitt statsbidrag pga bristande respekt för demokrati.

Rashida Musa som leder SUM gjorde sig för övrigt känd i TV för några år sedan när han sa att det var islamofobiskt att be honom ta avstånd från ISIS.

Vad Pekguls bok i övrigt handlar mycket om är hur hård kontroll det är på kvinnor i förorterna. Det skrev hon alltså 2014, och det blev en "ekonyhet" först 2016 fast radikaliseringen togs upp 2015 men det verkar inte ha gjorts några egentligen insatser för att ändra utvecklingen:

Hashim Salad Elmi, ordförande vid Svensk-somaliska stödföreningen i Stor-Stockholm, menar att radikaliseringen pågått länge i flera förorter i Stockholmsområdet. Han säger att utanförskapet många lever i är en del av förklaringen till att flera har kunnat fångas upp av rekryterare till extremistorganisationen IS, Islamiska staten.

– Radikaliseringen har pågått länge. Den sker inte över en natt och är mer omfattande än vad myndigheter och politiker känner till. Rekryterarna gör olika stödinsatser och skapar först en trygghet hos familjer, sedan kritiserar de mannen eller frun för att inte vara troende och splittrar familjerna.

Enligt Hashim Salad Elmi förstår inte myndigheter och politiker hur akut problemet är. Och han är bekymrad över, som han upplever det, den bristande responsen.

– Det behövs snabba åtgärder. Sverige kokar, men jag tror att Sverige sover, säger han.

SVT Nyheter har också talat med debattören Mona Walter som beskriver en bild i vissa förorter där kvinnor blir utsatta för glåpord och tillrättavisanden för att ha fel kläder eller beteende som inte överensstämmer med religionen.

Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, bekräftar en bild av att radikaliseringen vuxit och att den ofta drabbar kvinnor.

Sahlin pekar på att det finns en dålig kunskap om vad den muslimska tron står för och att det är viktigt att bygga öppna religiösa rum för muslimer att utöva sin religion, i stället för att gömma undan moskéer i källare då radikalisering riskerar att växa i hemlighet.

– Man måste kräva att alla religiösa företrädare måste ta avstånd från fanatism och att sätta emot alla som vill förminska kvinnors rättigheter. Det är viktigt att försvara religionsfrihet men samtidigt visa att det inte är rätt att göra vad som helst i religionens namn. Man kan aldrig kompromissa med kvinnors rättigheter, säger Mona Sahlin.

Göran Larsson, professor i religionshistoria vid Göteborgs universitet, som har skrivit en rapport för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, om radikaliseringen i Sverige säger att det inte enbart handlar om utanförskap utan att det ”sannolikt är många fler parametrar än så”. Det är enligt honom även högutbildade som lockas av radikaliseringen.

– Det handlar om utanförskap men också om övertygelse och om individuella, lokala, strukturella, teologiska och ideologiska motiv, och upplevelsen av att man är annorlunda kan komma först när man börjar studera i universitetsvärlden, säger han.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/radikalisering-i-fororter-drabbar-kvinnor-hart

Sedan dess har det väl egentligen bara blivit värre, och fortsätter att bli det.

Det är en bra bok i alla fall. Pekgul kommer att ses som en av dem som tidigt varnade men blev ignorerad för att våra politiker var för upptagna med att "stå upp mot rasismen".