Christopher Jolin skriv en utmärkt bok redan 1972 som han kallade Vänstervridningen: Hot mot demokratin i Sverige.

Boken jag håller i min hand är fjärde utgåvan från 1973,15:e-25:e tusendet. Det var alltså en ganska populär bok, fast den nu aldrig nämns i debatten.

Här lite bakgrundinfo från Tommy Hansson, en vän till Jolin och numer SD-politiker:

Christoper Jolin (1925-99) hette en modig man som protesterade mot vänstervridningen genom att skriva två på sin tid mycket uppmärksammade och i mångas ögon kontroversiella debattböcker. Han fick betala ett högt pris för denna oförsynthet: han utsattes för regelrätta karaktärsmord, dels av vänstern (givetvis), dels av den etablerade borgerligheten. Märk väl att detta var flera år innan Jolin tyvärr orienterade sig i riktning mot extremnationalismen och gick från att ha varit den sympatiske Dr. Jekyll till att bli den mindre tilltalande Mr. Hyde.

Med den mycket uppmärksammade, ja sensationella, bästsäljaren Vänstervridningen – Hot mot demokratin i Sverige (Vox/Bernces förlag 1972) blev Jolin i ett slag rikskänd. Boken kan liknas vid ett oväntat slag i solar plexus på en radikalvänster, som under några år invaggats i föreställningen att dess dominans i det svenska samhället var ohotad. Jolin anförde en lång och väldokumenterad rad exempel på ”vänsterradikalernas nyhetsmanipulering, smygcensur och försåtliga demagogi” (text från bokens baksida). Jolin inleder med att i 15 punkter lista och definiera ”vänsterradikalernas framstötar och krav”:

Den elegant konservative Ungers omdömen betydde säkerligen mycket för att göra Christopher Jolins debutbok till en bästsäljare med en upplaga, som gjorde boken till 1970-talets möjligen största försäljningsframgång inom den normalt svårsålda genren ”politisk debatt.” Men även den av Jolin skarpt kritiserade mediavänstern hjälpte den avskydde ”mccarthyisten” Jolin en del på traven. Den då LO-ägda tidningen Aftonbladet slog den 30/11 1972 upp boken och dess författare på ett skandalartat sätt under rubriken ”Här är den svenska ‘vänstermaffian’…och mannen som valt ut den.” ”Jolins egen utsiktspunkt ligger långt ut på högerkanten”, påstod ABs skribent Jimmy Nyström. ”Här är en man som försvarar Saigonregimen, USAs krig i Vietnam, Demokratisk Allians och Tysklands gamla gränser.”

Sedan AB fått klart för sig att folk efter denna presentation strömmade till bokhandlarna och formligen slet Jolins bok från diskarna plockades Nyströms artikel bort i en senare upplaga!

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Den läxan har etablerade medier inte gjort om. När det kommer ut någon "obehaglig" bok så förbigås den numer med tystnad. Exempelvis Priset, tolv författare om svensk repression (2017) som jag skrivit om på denna blogg, eller Anders Klarströms Prima Victoria : Sverigedemokraterna 1988-1995  (2018) som jag också skrivit om. Det finns förstås många andra.

Efter en inledande ”smekmånad” med borgerliga media begynte Jolin utsättas för kritik också från de senares sida. Liberala Expressen började göra gällande att det fanns fog för talet om Jolins extremism, och en av mina sagesmän  hävdar att det var den blivande moderatledaren Carl Bildt – handsekreterare åt Gösta Bohman och moderat påläggskalv av stora mått – som gick i bräschen för det borgerliga karaktärsmordet på Christopher Jolin. Under ett moderat partimöte i Oscars församlings moderatförening i Stockholm skall Bildt ha satt likhetstecken mellan de åsikter Jolin stod för och fascismen. I verkligheten var Jolin under den här tiden liberal och stod i vissa frågor klart till vänster om moderaterna.

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Tommy Hansson beskriver vidare hur Jolins nästa bok betraktades som onyanserad även i den borgerliga pressen. ("borgerlig" är ett nedsättande vänsterbegrepp som syftar på alla som inte är vänster, men jag undviker den debatten för tillfället)

Vänstervridningen finns för övrigt på Malmö Stadsbibliotek, där den inte verkar lånas ut särskilt ofta. Jolins nästa bok, Sverige nästa (1974), finns också där. Jag får hålla med om att Sverige nästa tar det mest raljerande ur Vänstervridningen men saknar de reflektioner som ibland ändå finns i första boken.

Vill man försöka få tag på boken så kan jag inte hitta den på exempelvis Bokbörsen, men den finns på 19 bibliotek i Sverige, och finns det inte på det bibliotek man har i sin stad så är det väldigt enkelt att göra ett så kallat fjärrlån.

För att hålla mig till att recensera boken och inte Jolin, så får jag säga att delar av boken är genialisk. Det är argument och tankar som bland annat kommer från Burnhams Suicide of the West, som jag recenserat i ett tidigare inlägg. Han refererar även till den ypperliga boken Vi trodde på kommunismen, som på engelska hette The God That Failed, och som jag även recenserat i bloggen. Alla dessa böcker finns för övrigt på Malmö Stadsbibliotek, men man får fråga om dem för de finns nere i deras magasin.

Det som är lite mer tråkigt med Jolins bok är att den på sina 400 sidor är alltför tragglig och omfångsrik, och känns ibland onyanserad och raljerande. Ganska många sidor ägnas åt att beskriva olika Vietnamngrupper, deras möten med Olof Palme, deras utrymme i medier, propagandan från FNL, med mera. För det första känns det som att man inte kan lita på objektiviteten när det blir så raljant. Texten skulle behöva struktureras bättre.

De flesta av de händelser som beskrivs rör sig också kring de tre åren från 1969 till 1971. Man kan ju tänka sig hur tråkig en bok skulle bli som på 400 sidor skriver ner allt som kan tolkas som vänstervridet i det svenska samhället mellan 2017 och 2019. Det är TV-program, artiklar i DN, böcker, citat, huller om buller.

Boken blir därmed också lite föråldrar på sina ställen. Men andra delar är förvånande aktuella och intressanta, något som även Tommy Hansson säger i länken ovan. Vill man veta mer om Jolin som person så kan man läsa det på Tommy Hanssons blogg. Det enda jag vill säga angående Jolins radikalisering under 1980-talet är att det visar varför det är så viktigt för högergrupper att sätta tydliga gränser mot extremism.

Jolin skriver om gruppen Demokratisk Allians, som var en USA-vänlig grupp i början av 1970-talet. I början var Moderaterna (dåvarande Högerpartiet) positiva till gruppen, men när nazister och liknande möjligen började gå med i gruppen så tog Moderaterna avstånd från den. Demokratisk Allians har som bekant inte överlevt. Jolin umgicks även med personer som var med i Sveriges nationella förbund, ett politiskt parti som inte heller överlevt. Samma sak har alltså skett med mängder av nationalistiska rörelser i Sverige. Endast SD har kunnat växa, vilket beror på att de satt en skarp gräns mot extremism.

Ett parti som AFS (Alternativ För Sverige) kommer däremot att misslyckas, eftersom de inte gjort någon sådan gränsdragning. Jag har påpekat detta många gånger på Flashback, men det verkar som att de inte alls bryr sig, så jag får önska dem lycka till och har slutat engagera mig. Valet 2022 är målet att försöka göra SD till största parti istället, och en del i en M+SD+KD regering. Kan Jimmie bli statsminister tro?

Slut på utvikningen, och åter till Vänstervridningen.

Vad man kan lära av den är bland annat på vilket sätt medier i Sverige blev vänstervridna omkring 1970, och på vilket sätt de är vänstervridna än idag. Man kan lära på vilket sätt kommunister försöker infiltrera samhällsinstitutioner och vad de hoppas uppnå. Det finns många citat från bland annat Lenin. Man lär sig också hur kommunismen ständigt försöker hitta nya vägar, men hur det ändå är samma gamla totalitära ideologi, och man ser hur mycket denna totalitära ideologi har påverkat Sverige.

Det bästa kapitlet i boken är kanske det första, även om det om SVT-s vänstervridning också är bra. Han listar här följande  14 punkter som typiska för vänstern, och går sedan genom dem och vederlägger dem en efter en.

1. Krav på medbestämmanderätt och insyn;

2. Krav på jämlikhet;

3. För sexuell frigjordhet;

4. Front mot auktoriteter,

5. För allmänt kritisk inställning;

6. För globalt medvetande och solidaritet med de fattiga folken;

7. För tolerans mot de avvikande, t. ex. de kriminella och de homosexuella;

8. Kamp mot imperialism och rasism;

9. Kamp mot militarism;

10. Kamp för fred och avrustning;

11. Krav på samarbete i stället för tolerans;

12. För konsumentupplysning och kritik av reklamen;

13. Kamp mot miljöförstöring;

14. Front mot storfinansen och oskäliga profiter;

15. Front mot ackordshets och hälsofarliga arbetsplatser.

Tommy Hansson beskriver Jolin som "något till vänster", eller som vänsterliberal, men jag får säga att Jolin snarare är en konservativ antiliberal. Om Jolin har några vänsterliberala åsikter så uttrycker han inte några sådana i sin bok. Framför allt är Jolin kraftigt anti-vänster, på samma sätt som SD kan sägas vara idag.

Att lista de här teserna och vederlägga dem har nog Jolin fått från Burnhams bok Suicide of the West, som gör samma sak.

En del av Jolins teser är vid detta laget föråldrade, medan andra är förvånande skarpsynta än idag, och är smarta argument jag faktiskt aldrig tänkt på. Lite märkligt att vi i den svenska samhällsdebatten så totalt saknar goda konservativa argument.

Tes 3 handlar om den sexuella frigjordheten. Som vi kunnat se handlar debatten än idag om att vi som människor uppmanas av feminister, massmedier och andra glada, obekymrade människor att bejaka vår sexualitet. Det ses nästan som ett måste. Varför är det så?

Enligt Jolin leder en frigjord sexualitet till att människor blir slavar under sina lustar, i vilket han bland annat pekar på "pornografins orgier som krymper individens totala känsloliv och fjärmar henne från en innerligare gemenskap" (citerar Jolin, sid. 17). De som kollat mycket på porr förstår nog vad Jolin menar! Ändå finns det i princip ingen i samhället som skulle våga eller kunna säga det Jolin skrev här.

Samtidigt, säger Jolin, som vänstern i väst vill bejaka sexualitet, så ses den västerländska sexualmoralen som något borgerligt degenererat i Sovjet och Kina. Visst är det en intressant kontrast? Om högern förordar en sak, eller kan tros förorda en viss sak, så kommer genast vänstern till "individens försvar". Att högern är så särskilt pryda stämmer inte ens, men vänster i västvärlden har lyckats utmåla högern så. Ibland så svänger vänstern totalt, och anser att prostitution och pornografi är exempel på patriarkalt kvinnoförtryck. Oavsett vad de än anser så går det om att beskylla de vita männen för förtryck...

Punkt 4: Front mot auktoriteter.

Jolin säger här att inom vänstern så uppmanas det till att man ska ifrågasätta auktoriteter, men att varje samhälle och organisation samtidigt är byggd kring auktoriteter. Socialistiska samhället har givetvis auktoriteter också. Det fanns alltid någon som satt närmast Stalin, liksom.

Punkt 7: Tolerans mot avvikande.

Här påpekar Jolin bland annat att kriminella av vänsterideologer ses som offer för samhällets förtryck. Detta är ett perspektiv som uppkom på 1970-talet, då bland annat Jerzy Sarnecki utbildade sig, och som egentligen aldrig på allvar ifrågasatts i Sverige. Jag citerar Jolin (s. 19):

Finns det inte också andra parter att ta hänsyn till, de direkt drabbade, som kanske blivit invalidiserade av våldsmäns misshandel, och samhället i dess helhet? Måste inte rättstryggheten garanteras? Måste inte människor bära ansvaret för sina handlingar, såvida de inte är mentalt rubbade och därmed oansvariga? Vänsterradikalerna, som i sin politiska stridsiver ofta och gärna överträder gällande lagar och förordningar, visar påfallande stor likgiltighet för den tilltagande brottsligheten som blir allt grövre och brer ut sig bland allt yngre personer. Denna vänsterradikalernas likgiltighet är fullt begriplig: de är ute efter att störta detta samhälle, "det kapitalistiska", inte efter att sanera det för att bevara det och utveckla det. Brottslighetens ökning påskyndar vårt samhälles ruttenhet och underlättar den av vänsterradikalerna eftersträvade revolutionära situationen för samhällets omstörtning.

Vänsterpartiet Kommunisterna ställde sig 1972 avvisande till en straffskärpning för knarklangare. Kommunisterna förklarade att man botar inte knarkmissbrukare med fängelsestraff. Men de skärpta straffen avsåg inte missbrukare utan langare, alltså kriminella affärsmän.

Jag tror att citatet även visar på Jolins sätt att skriva. Hans ibland raljerande stil som kan gå till överdrift, och en tendens till att se konspirationer. Ändå finns där nog ett korn av sanning. Vänstern anser ju fortfarande att man inte botar kriminella genom strängare straff, och de väljer att ignorerar offrens upprättelse och samhällets bästa. Men jag tror inte att det är någon medveten kommunistisk strategi - åtminstone inte längre.

Det är väl också i den punkten jag inte håller med Jolin. Ganska många kommunister vill ha ett bättre samhälle, helt enkelt: en fungerande välfärd, schyssta arbetsvillkor, och humanitär hjälp till de utsatta. Inte ens inom dagens vänsterparti skulle man ställa sig positiva till våld och kriminalitet. Möjligt att en del gjorde det på den tiden förstås.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Mike Adams (https://en.wikipedia.org/wiki/Mike_Adams_(columnist) ) begick självmord 23 juli 2020. Detvar en vecka före det att han blivit tvingad avsluta sin universitetskarriär som professor (det engelska begreppet "professor" syftar på...

Pat Buchanan och William S Lind är två profiler inom det som skulle kunna den invandringskritiska högern. Ett annat namn är paleokonservativ, eller traditionell konservativ. Det som särskiljde dem från högern på 1980-talet är att högern utvecklades m...

Har inte bloggat på länge pga jag jobbat med boken som kom ut förra åren (egenpublicerad, kostade cirka 10 000 kr för att få 100 exemplar). Den finns att köpa fysiskt på t.ex. Adlibris för lite över 200 kr eller digitalt för lite under 100 kr. Tyvärr...

Man kan fråga sig varför jag ständigt skriver om detta ämnet, och svaret är att det är ett perspektiv som aldrig får höras annars. Traditionell media är ju som den är. Det saknar helt kanaler för att få ut en alternativ sanning. I Sverige serveras ma...

Jag recenserade nyligen boken "Haveriet" som jag inte ser som en särskilt välskriven och meningsfull bok.   "Migrationen i medierna", med undertiteln "men det får en väl inte prata om?" är en betydligt bättre antologi. Visserligen har de fördelen...