Man kan fråga sig varför jag ständigt skriver om detta ämnet, och svaret är att det är ett perspektiv som aldrig får höras annars. Traditionell media är ju som den är. Det saknar helt kanaler för att få ut en alternativ sanning. I Sverige serveras man en tillrättalagd verklighetsbild från USA baserad på vänstertidningar som New York Times kombinerat med vad man ser i amerikanska filmer och den svenska uppfattningen av att USA är "grundat på slaveri" och att de svarta helt enkelt behöver mera hjälp så att de överkommer den rasism som finns i systemet.

I USA vet många att svarta är farliga, åtminstone de svarta som bor i innerstädernas ghettoområden. Den sidan behöver därför inte nämnas i medierna - ungefär som att man i Sverige vet att alla som säljer droger är antingen svarta eller araber men på TV är de alltid vita och heter Jimmy eller liknande och snackar ungefär som Clark Olofsson gjorde på 1970-talet.

I den berättelsen beskriver en vit lärare i ett ghetto i USA hur det är att undervisa där. Finns det liknande berättelser från svenska lärare? Troligen. Men lärare som grupp är politiskt korrekta och lider av "stockholmssyndrom", dvs man identifierar sig med sina förövare. Om inte annat är det viktigt för dessa lärares karriärer att inte tänka tankar om att "de här ungarna är fucking rövhål". Men varför är det så svårt att få "bra lärare" till dåliga skolor? Ingen verkar vilja ta i den frågan... ungefär som att de inte kan fylla platserna på polishögskolan. Sen så kan politiker låtsas att bara man "förbättrar integration" och "motverkar stereotyper" så löser sig allt.

De misslyckas såklart, men nya politiker är redo att komma med nya löften. Partiet som tidigare hette Folkpartiet gav 2004 ut en rapport som hette "Utanförskapets karta" som visade vilka områden i Sverige som kunde klassas som utanförskapsområden. Uppdaterade versioner kom 2005, 2006 och 2008. Den som kom 2008 beskrev antalet utanförskapsområden 2006, vilka då uppgick till 156 stycken. Sedan dess har några nya rapporter inte kommit - vilket beror på att alliansen hade makten i åtta år. En rapport som gavs ut av Tino Sanadaji 2014 visade att räknar man på samma sätt som Folkpartiet så har antalet ökat från 156 år 2006 till 186 år 2012. Under alliansens tid vid makten var det vänstern som hävdade att utanförskap beror på alliansens skattesänkningar som ledde till ökade klyftor. Nya projekt är alltid välkomna - väljarna gillar sånt.

Hur som helst, i en artikel i "rasrealist"-tidningen American Renaissance år 2009 skriver en vit lärare hur hans tid på en svart skola förändrade honom. Det han skriver är troligen sant, vilket är orsaken till att de som driver denna typ av tidskrifter måste tystas av etablissemanget. Jared Taylor som driver tidningen blev 2019 nekad resetillstånd inom EU för hans "rasistiska" åsikter sågs som ett hot.

Varför är det så? En del tror det är genetik. Jag har funderat på varför det verkar som att svarta lyckas bra i vissa områden. Exempelvis adopterade eller sådana som kommer direkt från högambitiösa familjer i Afrika. De i USA verkar dock ofta tillhöra ett slags bottenskrap, vad nu än orsaken är till det. Kanske är det också så att dessa personers beteende förstärker varandra när de är i en grupp med andra svarta.

Här är några citat ur artikeln:

Most whites simply do not know what black people are like in large numbers, and the first encounter can be a shock. One of the most immediately striking things about my students was that they were loud.

Most of the blacks I taught simply had no interest in academic subjects. I taught history, and students would often say they didn’t want to do an assignment or they didn’t like history because it was all about white people. Of course, this was “diversity” history, in which every cowboy’s black cook got a special page on how he contributed to winning the West, but black children still found it inadequate.

Once I decided to fill 25 minutes by having students write about one thing the government should do to improve America. Nearly every black gave a variation on the theme of “We need more government services.” My students had only the vaguest notion of who pays for government services. Many black girls are perfectly happy to be welfare queens. On career day, one girl explained to the class that she was going to have lots of children and get fat checks from the government. No one in the class seemed to have any objection to this career choice.

One point on which all blacks agree is that everything is “racis’.” This is one message of liberalism they have absorbed completely. Did you do your homework? “Na, homework racis’.” Why did you get an F on the test? “Test racis’.”

They seem to have no sense of romance, of falling in love. What brings men and women together is sex, pure and simple, and there is a crude openness about this.

There is a level of conformity among blacks that whites would find hard to believe. They like one kind of music: rap. They will vote for one political party: Democrat. They dance one way, speak one way, are loud the same way, and fail their exams in the same way. Of course, there are exceptions but they are rare.

One tragic outcome among whites who have been teaching for too long is that it can engender something close to hatred. One teacher I knew gave up fast food — not for health reasons but because where he lived most fast-food workers were black. He had enough of blacks on the job. This was an extreme example, but years of frustration can take their toll. Many of my white colleagues with any experience were well on their way to that state of mind.

There is an unutterable secret among teachers: Almost all realize that blacks do not respond to traditional white instruction. Does that put the lie to environmentalism? Not at all. It is what brings about endless, pointless innovation that is supposed to bring blacks up to the white level.

----

Inte konstigt att den amerikanska debatten är förljugen. Ingen kan ju säga detta offentligt. Därför måste de hitta på "alternativa förklaringar", och därför måste de fortsätta ha segregerade skolor så att inte de godhjärtade vänstermänniskorna får alltför mycket direkt erfarenhet av de svarta. I Sverige är det kanske likadant med araber. Man vill i medierna framställa en idealbild av de som faktiskt är ambitiösa och lyckas medan man ignorerar de hundratusentals som lever i "utanförskapsområden" (självvald sådan).

En annan intressant parallell till Sverige är hur läraren beskriver att de uppmanas ge eleverna bättre betyg så att de kan komma genom skolan ändå. Jag misstänker att liknande sker i svenska skolor och jag har hört från lärare att de sätter högre betyg på de få elever i kaosskolor som faktiskt anstränger sig, men jag kan inte hitta några konkreta bevis för det i de rapporter där man jämför elever med utländsk bakgrunds nationella prov och slutbetyg. Jag är rätt säker på att det fuskas på något sätt dock, och att detta fusket gör att "icke-vita" elever har det lättare komma in på gymnasieskolor och sedan på universitet. Som man också kunnat läsa senaste tiden så uppmanas universiteten göra det möjligt för alla studenter som påbörjar en utbildning av avsluta den, genom att man t.ex har oändligt med omtentor, studenter kan byta examinator, osv. En del studenter tjatar till sig hemtentor istället för salstentor. På en del kurser jag läst har lärarna ersatt alla tentor med hemtentor. Hemtentor är jättebra för våra utländska myglare eftersom man inte behöver lära sig något, och man kan dessutom få hjälp av vänner som skriver tentan åt en.

Man kan också fuska sig in på högskolor med hjälp av högskoleprovet. Flashback har en lista på några av de som åkte fast för att ha fuskat sig in på utbildningar. Hur många mer finns det?

Det finns även särskilda kvoter för "alternativt urval" som utgör en tredjedel av de intagna på exempelvis den prestigefyllda läkarlinjen på Karolinska Institutet.

Det alternativa urvalet bygger på en bedömning av den sökandes motivation och lämplighet och urvalet sker i tre steg.

https://utbildning.ki.se/alternativt-urval

På den likaledes prestigefylla tandläkarutbildningen sa man uttryckligen att det alternativa urvalet skulle "skapa mångfald". Inte oväntat leder blattifieringen av Sverige till att folk hjälper sina släktingar och vänner.

Tanken bakom TAPIL var att få in fler studenter från arbetarklass eller med utländsk bakgrund på den statliga utbildningen. Under de senaste femton åren har 730 elever antagits via urvalet. Av dessa har 126 stycken en relation till anställda på KI eller har föräldrar som är tandläkare, visar en granskning från Kalla Fakta.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/y3ykMK/misstankt-korruption-pa-kis-topputbildning

Det finns nog mycket mer att granska om detta, om man nu någonsin kommer göra det. I USA har fuskeriet för att hjälpa svarta pågått sedan 1970-talet. Det saknas politisk vilja att säga som det är.

Det är inte heller svårt för medier och akademiker att dölja vad som sker. Man mäter det man vill mäta. "Mångfald" låter bra så då mäter man mångfald, och ju mer mångfald desto bättre. En skola där alla är araber har jättemycket "mångfald" så det är bra. När alla pratar arabiska har vi ett perfekt samhälle.

För den som nu inte tror att svarta skolor i USA ser ut så här, finns här en artikel i Quilette på samma tema. 

Jag recenserade nyligen boken "Haveriet" som jag inte ser som en särskilt välskriven och meningsfull bok.

"Migrationen i medierna", med undertiteln "men det får en väl inte prata om?" är en betydligt bättre antologi. Visserligen har de fördelen av att ha en del av de mest kända debattörerna inom ämnet, som statsvetaren Ulf Bjereld (S), Rakel Chukri (numer Sydsvenskan?), Anna Dahlberg (Expressen), samt akademiker som Andreas Johansson Heinö (jag har recenserat hans bok "Gillar vi olika") och journalistikprofessorn Jesper Strömbäck.

Även medieforskaren Kristoffer Holt förtjänar att nämnas i sammanhanget. Ett nytt namn för mig, men hans forskningsområde är alternativmedia som han skrivit en del om. Han går genom alternativmedias historiska bakgrund och hur vänstern i början av 2000-talet såg positivt på alternativmedias framväxt på nätet eftersom alternativmedia sedan 1970-talet varit ett vänsteralternativ. Först efter ungefär 2006-2008 insåg de att alternativmedia kommit att domineras av högermedia, eller invandringskritisk media. I boken "migrationen i media" väljer Holt att kalla svenska alternativmediesidor som Ledarsidorna.se, Fria Tider, Nyheter Idag, med mera, för "IAM", vilket står för "Invandringskritiska alternativmedier", något jag tycker är rättvisande eftersom det är det mest deskriptiva. Som Holt förklarar det är nämligen inte de invandringskritiska sajterna alltid högerpopulister. En del ser sig som socialdemokratiska, andra som nyliberaler. Dock är de alla invandringskritiska.

Rakel Chukri och Anders Lindberg anser förstås att media inte mörkar, medan andra skribenter visar detta. Bland annat då Holt, men även Björn Häger, ord för Publicistklubben. Det är bra att dessa saker kommer upp igen för man har glömt en del. Som ett citat Häger ger från 2012: "En chefredaktör berättar att det finns uppgifter om invandrares brottslighet som är sanna men som han inte publicerar: -Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå därför att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen. " (citat ur Problempartiet (Simo, 2012) - det handlar om romer)

Om man inte kallar detta "mörka" vad ska man då kalla det?

Anders Lindberg visar som vanligt att han lever i sin egen värld. Man frågar sig om han öht är seriös i det han skriver eller om han avsiktligt skriver som han gör enbart för att provocera. I sin text vill han koppla samman uppfattningen att media mörkar invandringsproblem med teorin om den judiska konspiration och inleder sitt inlägg med att citera från Sions Vises protokoll, vilket är en bok som tros ha skrivits av ryssar i början av 1900-talet i avsikt att få folk att tro att det finns en internationell konspiration.

Lasse Granestrand som i 30 år var reporter på DN kommer med en unik inblick från en tidigare regimmedarbetare. Gunnar Sandelin (som skrev i boken Haveriet) har tidigare kommit ut med sin "bekännelse", men efter det har inte så mycket mer av det slaget kommit från honom. Granestrand är uppriktig med att medier och politiker tillsammans misslyckades i att beskriva invandringsproblemen. Hans hypotes är att det blev så för att man ville samarbeta mot SD. Politiker ville därför inte uttrycka att de ville reglera invandring, och det blev därmed svårare för journalister att hitta politiker med sådana åsikter, vilket gjorde att de journalister som ändå ville skriva sådant blev misstänkliggjorda. Granestrand erkänner även att journalister ofta litar alltför mycket på utsagor från individer - han tar som exempel apatiska barn - och för lite tar med myndigheters perspektiv.

Allt som allt skulle jag rekommendera denna bok framför Haveriet. Från varje artikel lär man sig något, och då de är skrivna av professionella skribenter är de också ypperligt välskrivna.

Ja, vad säger man?

Detta kanske inte tycks så stort utanför veganvärlden. Men det är en stor snackis i veganvärlden, som ju är som en sekt. Alltså dumt att stöta sig med veganer genom att göra "rasistiska" inlägg.

Vad man nu än tycker om inläggen så kan det tyckas lite olämpligt att göra sådana inlägg i sitt eget namn. Men det får mig att känna mig lite bättre att jag inte är ensam i mina känslor - samtidigt så skulle jag inte uttrycka mig riktigt SÅ illa som han gör här. Så det känns skönt att det finns andra som är sämre än mig.   

Vill man uttrycka sig rasistiskt kan man ju starta en anonym blogg... Eller skriva på Flaskback.

(jag skriver inte ut några namn i detta inlägg, så att det inte blir sökbart)

Nu i dessa tider när lågkompetenta och kriminella slåss mot polisen för att avskaffa polisen (jag kan tala om hur det kommer att sluta - nämligen genom att de hederliga människorna, främst vita, kommer att flytta från städerna) så kan det vara lämpligt med ett av mina favoritklipp från The Simpsons:

I dessa tider när SVT kallar kravaller för "demonstrationer"... Ja för vi vet ju vad kravaller syftar på så det ordet vill de inte använda...

Att det dör lite vita och lite poliser och andra hederliga personer är inte så viktigt, för det dog ju EN SVART (kriminell) person. Snyft snyft, rasism, snyft, snyft.

Så här kunde polisen göra på den gamla goda tiden:

Vad ska man ha för "rättigheter" när ens mål är att förstöra samhället?

Visst är det lustigt att vänstern alltid har "rätt". När högern ger sig på polisen så är det upplopp, när vänstern gör det så är det en "befogad protest mot rasism och polisvåld".

En sak är säker: det här slöddret är inte nöjt förrän de raserat hela samhället. Och vad ska de göra sen då? Tyvärr är de får dumma och lågkompetenta för att göra något annat än att sälja droger.

Jag frågade en person från Detroit nyligen, vad som var orsaken till Detroits problem. Vad hon sa? "Rasism". Hmm ja, även en stad där 85% är svarta så är de inte nöjda utan ska gnälla över "rasismen". De blir aldrig nöjda. De förstör sina egna områden och sen åker de och förstör andras områden också. Vilka skräpmänniskor!

Arnstberg, född 1943, var en gång professor i etnologi vid Stockholms universitet och har skrivit ett flertal böcker. Han var en flitigt anlitad föreläsare. När man söker på hans namn hittar man flera artiklar och intervjuer med honom - men de senaste åren har det varit tyst. 2008 var han fortfarande så pass accepterad att när han fyllde 65 gavs det ut en festskrift med titeln "Olydig men snäll":

Här framträder en orädd och självständig skribent och forskare med kortare och längre texter. Han skriver om kultur och samhälle, om arkitektur och stadsplanering, om förortskulturer och invandrarfrågor om rasism och anpasslighet, om svenskhet och tabun.
Olydig men snäll är en bok mitt i tiden som inte väjer för opassande frågeställningar. Arnstberg är som en sten i skon på alla opportunister och ängsliga makthavare.
Exempel på kapitel i boken: Kulturellt krig zigernarnas enda chans, Postmodern rasism och Snällism gör unga till nazister. Karl-Olov Arnstberg är professor i etnologi och författare till många böcker både inom sitt fack och till skönlitterära verk. Han är även ivrig debattör i massmedia.

https://www.bokus.com/bok/9789173312080/olydig-men-snall-skomakaren-som-inte-blev-vid-sin-last/

Vid den tiden hade redan inbjudningarna att hålla föreläsningar slutat, något som berodde på hans bok Svenskar och zigenare utgiven 1998. (Om detta kan man läsa på hans wikipediasida). Efter att boken Invandring och mörkläggning kom ut 2013, och han skapade uppmärksamhet för den genom en helsides reklamannons i DN, var hans tid bland "de goda" definitivt förbi.

Han har dock inte slutat provocera för att han blivit äldre. (Inte olikt Bob Dylan, kan man påpeka, som 2012 kallade sina kritiker för "wussies och pussies")

De senaste åren har Arnstberg fortsatt att skriva böcker och krönikor i tidskrifter och medverkar allt som oftast i Swebb TV. Hans nya publik är nog för det mesta inte bekanta med hans en gång respektabla bakgrund. Det man kan påpeka är att Arnstberg i princip har rätt i all kritik han gör mot det han uppfattar som PK-samhället.

I en recension på Arnstbergs bok Svenska tabun, utgiven 2007, skriver SVD:

Om Sverige vore en diktatur vore Karl-Olov Arnstberg dissident. Och om dissidenterna bildade en klubb skulle han inte bli medlem. Så det är inte förvånande att Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skriver en bok om svenska tabun; han har själv för vana att utmana dem, särskilt tanke- och åsiktstabun. ”Ett av de effektivaste hindren för fritt kunskapssökande är begreppet fördomar. I likhet med rasistbegreppet, så är det ett vapen mot oliktänkande”, är en typisk formulering ur hans nya bok Svenska tabun.

https://www.svd.se/sa-gor-vi-inte-har

Arnstbergs böcker de senaste åren får inga fler recensioner utan förbigås i tystnad. Numer beskrivs Arnstberg som en "rasist och antisemit", en idé som verkar ha formats av Hela Hälsinglands ledarskribent Patrik Oksanen som aldrig missar chansen att sätta ordet "antisemiten" framför Arnstberg. (Jag råkar ha läst hans bok Skarpa Skärvor och han gör det även där. För övrigt nämner han i boken det förtalsmål som han drev mot en person som påstod att Oksanen suttit i fängelse för våldtäkt mot barn, något som sajten Samnytt trodde var ett scoop när de stötte på uppgiften i mars 2020.)

Påståendet att Arnstberg är antisemit har Oksanen knåpat ihop genom att först läsa en artikel i DN från 2015 som citerar ett blogginlägg Arnstberg har gjort, där Arnstberg kritiserar kulturmarxism. DN skriver att

Arnstberg beskriver kulturmarxismen som ”en parasitär rörelse” och knyter så an till ett antisemitiskt språkbruk.

Oksanen fortsätter med att beskriva hur Arnstberg har "medverkat hos den högerextrema sajten Motgift", något som Arnstberg inte skett, utan det är Motgift som citerat Arnstbergs text, och sedan skriver Oksanen att "Arnstbergs åsikter om judar har lyfts av nazistiska Nordfront".

Daniel Vergara på Expo skriver ”Arnstberg har på sin blogg skrivit att judiska intellektuella har en 'dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni'". Som Arnstberg dock förklarar i ett bemötande anser han det belagt att Frankfurtskolan hade en dold agenda att rasera den västerländska vita eliten.

Det är lustigt det där hur ord skapar mening. Att hävda att Arnstberg kritiserar "judiska intellektuella" ger en annan mening än om man skriver att han kritiserar Frankfurtskolans intellektuella. Vad gäller Frankfurtskolan så var det en nymarxistisk rörelse vars mål rent faktiskt var att vilja göra om, eller kanske förstöra, det västliga kapitalistiska samhället. Detta är ju marxismens syfte och jag skulle vilja se vilken marxist som inte håller med om det. För det andra är det oomtvistligt att många förgrundsgestalter för Frankfurtskolan var av judisk bakgrund vilket man kan se genom att klicka på namnet på Wikipediasidan om Frankfurtskolan. Arnstberg har helt enkelt rätt.

Eftersom personer som Oksanen och Expo inte kan belägga Arnstberg med felaktigheter gör de något enklare, vilket är antagandet om att den som säger A också säger B. Det är effektivt men fult spelat. Kanske gör de det för att de en gång för alla vill förhindra att Arnstbergs åsikter ska ses som respektabla. Att vara antisemit är fortfarande ett av de värsta saker man kan anklagas för.

En annan anklagelse som Sydsvenskan kommer med, efter information från Expo, är en artikel i Sydsvenskan från 2018 där Arnstberg beskrivs som:

öppen rasideolog och antisemit och skriver om hur judiska intellektuella har en ”dold agenda att en gång för alla rasera den västerländska vita elitens hegemoni” eller om ”hur den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum”. Man måste anstränga sig rätt hårt för att formulera det som ”kritik mot multikulturalism”.

https://www.sydsvenskan.se/2018-07-05/mys-runt-den-pessimistiska-lagerelden

Stycket om "vita rasen" kom från ett blogginlägg Arnstberg skrev 2015:

Nå, det var en utvikning. Tillbaka till begreppet ”den vita rasen”. I Sverige, Europa och inom den vita rasen får man inte tala positivt eller ens rent deskriptivt om den vita rasen. Jag skulle behöva göra det ibland, både som samhällsforskare och när jag pratar med mina vänner. Det går emellertid inte. Det skulle medföra att jag förlorade både läsare och vänner.
Jag skulle vilja tala om att de icke-vita rasernas intrång på vita territorier har gått mycket längre än vita människor i gemen har förstått. I London blev de vita i minoritet redan år 2010 och de är i minoritet i samtliga USAs större städer. Fortsätter migrationen på det sätt som nu sker kommer de vita att utgöra en minoritet i Europa inom trettio år. Den vita rasen kan redan under nästa århundrade vara något som bara går att beskåda på museum.

https://morklaggning.wordpress.com/2015/10/02/sa-vitt-jag-vet/

Felet Arnstberg gör här är att använda begreppet "vit ras" istället för begreppet "vita människor". Så kan det gå. Sen har han rätt i att vita människor kommer vara i minoritet i många städer och länder - om det sedan är ett problem eller inte får någon annan avgöra.

Jag kan inte hjälpa att fundera över vad eftermälet från Arnstberg kommer bli. De som tillhör den förlorande sidan tenderar att glömmas bort, som den genialiske Christopher Jolin jag nämnt tidigare, medan Socialdemokraterna har kunnat hålla vid liv sina ideologer tack vare statyer, monument, tal och TV-program. Visste ni exempelvis att Ådalenhändelserna 1931 var i princip bortglömda tills vänstern väckte det till liv igen i slutet av 1960-talet? Skotten i Ådalen finns inte omnämnda i historieböcker på gymnasiet förrän på 1970-talet. Om detta kan man läsa i Kampen om historien: Ådalen 1931. Vad gäller högertänkare och konservativa profiler är de, tja, borta. Nån som känner till något om Gunnar Unger? Nån som kan nämna vem som var partiledare för dåvarande Högerpartiet, som Moderaterna hette 1952-1969?

Samtidigt har marxisten Jan Guillou har fortsatt skriva krönikor från slutet av 1960-talet och Gudrun Schyman var för övrigt med i en maoistisk kampgrupp i slutet av 1960-talet och fortsatt debattera sedan dess (om hon slutat nu kanske?). Men det är svårt att bli ihågkommen om man inte har makt, antingen den är politisk eller medial.

Arnstberg har faktiskt vissa likheter med en av Frankfurtskolans nestorer, Herbert Marcuse (1898-1979), som i slutet av 1960-talet blev en slags vis man för den nya vänstern. Först i USA och sedan rann det vidare över till Sverige. Utan Marcuse hade troligen inte vänstervågen blivit så marxistisk som den blev. Men det är en annan historia.