Var nere på stranden idag med min tjej. Mycket lugnt och fridfullt, vilket jag anmärkte till henne. Hon sa "det är ramadan..." Aha, visst ja.

Bild jag tog idag på den blattefria stranden i Malmö

 När jag gick upp ur vattnet efter ett litet dopp kände jag plötsligt igen känslan från när jag var barn på stranden. Då kände man det som en gemenskap. Det fanns alltid ögon som höll koll på en. Man respekterade andras små områden och de respekterade ens egna. Man pratade inte med varandra men man visste att man kunde prata om det behövde sägas något. På den tiden var det barn, gamla och föräldrar om vartannat. Jo det var en speciell känsla av trygghet som man inte känner numer. Men idag kände jag den. 

Bakom oss satt en tjej och solade toppless. Jag tror att hon kunde göra det för att det var blattefritt. När vi gick såg det ut som om hon log mot oss. Kanske inbillade jag mig, men det kändes gemytligt och jag återfick hoppet om samhället. En liten gest som värmde. Jag bestämde mig för att jag själv ska börja le mer mot svenskar, såsom grannar. Kanske hälsar de inte men jag ska åtminstone försöka le, så får de hälsa bäst de vill.

Min tjej hälsar på alla på gården. Själv slutade jag hälsa för jag tyckte det var för omständligt titta på folk, vänta och se om de hälsar - sen i vissa fall har man redan vänt bort blicken när man hör dem hälsa. Men jag ska försöka bättre mig, för Sverige och svenskarnas skull. Jag ska le mot tågvärdarna och andra. I alla fall mot de svenska. Det kändes faktiskt rätt bra.

Kanske någon undrar varför man inte kan vara på stranden om det är blattar? Om ni har privilegiet att leva någonstans där det är blattefritt kanske ni inte förstår, så jag kan förklara.

• Blattar är högljudda.
• Blattar blänger på alla tjejer. (glöm att sola topless) Har de möjlighet så försöker de ragga och de accepterar inte ett nej.
• De grillar så fort de får chansen. Det blir rökigt, illaluktande, smutsigt... och sa jag högljutt?
• Är de i familj så kommer en jävla massa ungar. Blatteungar är alltid bråkiga och högljudda.
• Är det inte familjen så är det i stället Ali Baba och hans femton manliga kusiner, vänner och bekanta. (sa jag högljutt?)
• De har inget intresse av att vara hjälpsamma, respektfulla eller lyhörda. Att be dem dämpa sig är otänkbart. Om man skulle ramla eller få andra problem, så ska man inte förvänta sig att de kommer till ens undsättning. Man kan inte fråga dem om de vill vakta ens värdesaker.

Jag ska försöka behålla minnet av den söta tjejen jag såg idag. Jag anstränger mig för närvarande hårt med att sluta titta på alla de som jag stör mig på, såsom rasblandare och personer med fula tatueringar. Jag tror det är ett bra förslag till alla: sluta störa er. Titta bort och ha någon metod för att slå bort jobbiga människor från era tankar. Vi måste försöka vara konstruktiva och inte destruktiva. Låt oss glädjas över de som är på vår sida, de som gör oss glada.

Jag ska erkänna att det gör mig mycket glad när någon ung tjej ler mot mig eller är glad mot mig. Man blir ju inte yngre, och pga feminismens alla lögner hade jag alltid svårt att förstå mig på tjejer. Nu är jag på väg mot 40 och har börjat förstå mig på det. Än ser jag bra ut, men snart kommer jag se gammal ut. Jag vet att det finns många unga män som sitter fast i samma sits som jag hade (får inte till något alls), och många unga kvinnor som har problemet att de förvisso kan få tillfälliga relationer (vilket feminismen och samhället tycker de ska unna sig), men inte kan få till de stabila relationer som egentligen gör dem lyckliga.

Det hade varit enkelt att lösa men det är ju svårt när samhället smäller på oss så mycket förvirrande lögner.

Det finns kanske ingen skönare känsla än när man kan göra en söt tjej glad. Få henne att skratta och uppskatta ens sällskap. Man vill som man känna sig behövd. Kanske kände sig topless-tjejen trygg när jag och min tjej satt några meter ifrån. Ska man sola topless väljer man rimligen en plats där trevliga svenskar sitter i närheten, utifall man blir angripen av blattar så kan vi beskydda henne, eller i alla fall vara vittnen.

Jag drömmer om ett samhälle där män uppskattas för att de är män, och kvinnor uppskattas för att de är kvinnor. Där kvinnor inte uppmanas att "bejaka sin sexualitet" (studier visar det leder till depression, bland annat), och män inte uppmanas till att bli feminister.

Ett samhälle där vi svenskar ställer upp för varandra. Hälsar på varandra. Fokuserar på andra och inte bara oss själva. Det borde vara självklart och det skulle göra oss lyckliga.

Sedan gick jag till biblioteket. Det var lugnt där också - troligen pga det var blattefritt. Det var även fritt från alla rasblandarbarn som brukar drälla där och gapa. Skönt. Om du bor i Malmö kanske du har lust att ses någon gång? Jag brukar gå till Malmö stadsbibliotek på helger.

Just nu läser jag Dick Harrisons bok om Tage Erlander. Den är väldigt välskriven. Jag kan inte hjälpa att fundera över vad Erlander hade sagt om han sett dagens rasblandade blatte-Sverige. Erlander trodde på att göra Sverige bättre, inte på att tycka synd om enstaka individer. Jag tror han hade sagt att det är ett potentiellt problem när man har den typen av samhälle vi har.

Jag tror också att han önskat vi slutar dalta med dem som försöker förstöra samhället. På Erlanders tid hade man minnen av att försvara sitt land och folk på riktigt. Det var inte något avlägset. Att driva en politik som skapar split i befolkningen hade nog Erlander tyckt vara bisarr.

Efter Erlander kom Palme, som tyckte att vi inte bara skulle tycka synd om arbetarna, utom om de "förtryckta" i hela världen. Palme erkända faktiskt senare att det inte var så enkelt som han trodde. Spola fram till cirka 4:00 minuter in, där han säger att det var för simpelt att tro man kunde ta in fattiga till Sverige och utbilda dem...

Ja sossarna fortsatte dock med sin förenklade syn på det där med att hjälpa utlänningar... Man tänkte att de flyr från förtryck, och kommer de bara hit så blir de fria från förtryck.

I verkligheten kom många hit med en konfliktmentalitet. Det har visat sig i MENA-länder att så snart en diktator störtas, så tar en ny snart makten. Att "befria folket" fungerar inte när man har ett flertal etniska eller religiösa grupper med sinsemellan olika krav som ofta är motstridiga.

Palme var åtminstone intelligent nog att ändra sina ståndpunkter om de visade sig orealistiska, medan dagens sossar sitter fast med huvudet i pottan. Och vi som ser vartåt det barkar är av juridiska skäl förbjudna för att tala högt om det. Jag undrar vad vi ska säga till våra barnbarn när de frågar oss varför vi gjorde om det trygga och stabila folkhelms-Sverige till ett kaosland? Jag vill åtminstone säga att jag gjorde vad jag kunde för att varna.

Det finns inget mycket man kan göra. Man kan inte skriva insändare, för de publiceras inte. Går man ut och ställer sig med en skylt på stan (som Carl P Herslow faktiskt gjorde) kommer man bli fysiskt angripen och riskerar bli åtalad. Dessutom kommer man ses som en fridsstörare, åtminstone om man gör det i Malmö.

Nej, kära vänner, jag gör vad jag kan framför tangentbordet, och får hoppas att en yngre generation kan göra mer. Jag hetsar inte mot någon, jag önskar inte våld mot någon, jag önskar inte fördriva någon. Jag önskar bara att vi kunde känna mer stolthet över oss själva, som individer, som män, kvinnor, svenskar, vita människor, utbildade. Men det får man ju inte tycka i dagens samhälle.