I USA och England kan vi börja se unga och provokativa människor som lutar höger. En del namn är kända från alt-right rörelsen, t.ex Milo Y... (nåt)

Andra är mera standard. Den högerinriktade New Republic skrev en artikel häromdagen:

Progressives, this faction argues, control so much of mainstream society that any true revolt against power necessitates identifying with the Right. Yet different people can interpret this mantra in different ways, and it’s here where the new conservative disposition begins to cause problems for those who value ideological coherence.

Alltså: om man ska vara lite anti idag, så är det en högermänniska man ska bli.

Konstigt nog är det ändå ett jäkla kacklande om att man är "kontroversiell feminist". Okej, på vilket sätt är man kontroversiell? Såvida inte man vill låta döda eller kastrera alla män så kan man säga vilket feministiskt budskap som helst och få ryggdunkar från SVT-journalister. Man kan t.o.m få sitt eget TV-program.

Men säg ett enda kritiskt ord om feminism och du blir fiende till mänskligheten. (eftersom feminismen ser sig själv som mänsklighetens räddare, inklusive alla män)

Tycker du det är konstigt att man inte får lov ha på sig sombrero för att vänsterfolk skriker att man då ägnar sig åt kulturell appropriering av mexikansk kultur? I så fall är du ju lite revoltör.

Ändå finns en sådan feghet. Jag tror det delvis beror på att svenskar - särskilt män - blivit passiviserade. Ägnar man sig inte åt politik eller aktivism så kan man förstår inte revoltera.

Jag har varit lite deprimerad de senaste två dagarna. Överallt i Malmö ser man blandraspar, blattar och personer med fula tatueringar. Nu när det är Pride ser man dessutom arga lesbiskor och människor med odefinierbar sexualitet som blänger på en. För att påstå sig vara normala så är känns de väldigt antagonistiska. Och ingen får kritisera dem. Ingen får säga något om någon i dessa tider. Alla håller sig för sig själva.

Skulle helst lämna Malmö. Och Sverige, faktiskt. Men jag tjänar så lite på mitt lilla egna företag. Folk tjänar mer och mer och tar det för givet att alla har pengar. Jo - ekonomin har varit god för de flesta i snart 10 år nu. Synd att klaga på den biten. Jag skulle önska mer solidaritet och att folk inte bara fokuserade på sin egen lilla lott, men jag känner mig som ett utdöende släkte. Det gör mig lite deprimerad.

Mer och mer av mina åsikter blir förbjudna. Snart blir det förbjudet att säga något som ifrågasätter transsexuella. Jag stötte på en sådan i lördags och det gjorde mig illamående. Men man får ju inte säga något. De påstås vara "fullt normala". Och svenskar bara tuggar och sväljer det TV säger till dem. Det som sågs som sjukt för 20 år sedan ses som normalt idag.

Utom "hatare" förstås. Personer som mig, Tino Sanandaji och Ann Heberlein finns det ingen gräns för vilka psykiska störningar vi kan tänkas ha. Vilka barndomstrauman vi kan tänkas lida av.

Vem säger vad som är normalt dock? Det har liksom blivit en masspsykos att om man inte är en sådan där myspys-kille som tycker allt är helt okej - en cool farsa liksom som stöttar homosexuella, färgade, muslimer, osv, ständigt med ett leende på läpparna och aldrig något args - så är man en dålig människa. Idealsvensken har gått från att i alla fall vara lite manlig till att  bli en Peter Jihde. Och ingen får säga något.

Jag funderar över att någonstans måste det väl växa fram en revolt? Twitterprofiler som säger: enough with the shit. Som säger saker som är sexistiska, rasistiska och anti-islamska och inte ber om ursäkt.

Själv börjar jag nog bli lite för gammal. Jag kan inte gå ut och sätta upp klistermärken. Jag kan inte riskera det lilla sociala kapital jag trots allt har, för vid min ålder (36 år, har flickvän, driver eget företag) kan jag inte sitta i fängelse i några månader. Jag kan inte heller riskera min kundkrets hur som helst.

Hade det varit värt det hade det varit en annan sak, men skulle jag exponera mig själv utan vidare skulle jag troligen förlora allt och ha mycket liten sannolikhet att vinna något.

Ja, just nu känns det mörkt i alla fall. Blattar och blandförhållanden överallt. Homomaffian har tagit över. Folk litar mindre på varandra - men alla vill ha mer bidrag. Slöddervänstern med deras ringar och fula tatueringar äger stan. Och ingen säger något. Det är förbjudet att ens opponera sig. Jag tror min mentala hälsa börjar försämras. Idag och igår kändes extra jobbiga.

Tänk dock på att vad som är "rätt" bestäms av vinnaren - inte av slöddervänstern. De har makten just nu och kan då förklara alla som är lite arga för att vara psykiskt sjuka. Som historian visar är det dock så att arga högermänniskor lätt tar makten - bland annat för att slöddervänstern ägnar sig för mycket åt navelskåderi och för lite åt samhällsengagemang. Sedan är det helt plötsligt rätt att vara arg. Men man bör inte gå till överdrift, tycker jag.

Vill man läsa lite mer om slöddervänstern rekommenderar jag en artikel i fokus från förra månaden. Här några utdrag:

Många av mina vänsterbekanta från 1968 har efteråt vittnat om att de verkligen trodde att det skulle bli väpnad revolution i Sverige. Dessa medelklassbarn och akademikerungdomar, som inte kunde skilja på fram- och bakdelen på en kpist.

Många av 68-orna var väl pålästa i marxistisk teori. Bekymret var att locka med sig arbetarklassen, det var ju från den allting skulle utgå. Men den överväldigande majoriteten av vanliga knegare ville inte alls vara med. De tyckte det var rätt okej i Sverige. De insåg med andra ord inte sitt eget bästa.

---

I det lite längre svaret måste man definiera vad man menar med frihet. Det är ett minst sagt luddigt begrepp. I en berömd essä skiljer filosofen Isaiah Berlin på vad han kallar negativ och positiv frihet, eller frihet från och frihet till. Negativ frihet är frihet från tvång, inskränkningar och lagar. Men draget till sin spets blir det bara den starkares rätt.

---

Så här skrev Linda Nordlund i Expressen i februari i år: »Tidigare var det klasskampen som måste gå först. Sedan har det blivit antirasismen, transaktivismen, funktionsvariationsanpassningen och postkoloniala maktstrukturers rivande. Det kallas för intersektionalitet. Vänstern brukar vara de första att peka ut hur olika intressen står mot varandra i samhället. Det är deras affärsidé. Ändå är man blind för att olika rörelser kan ha olika mål.«

I en kolumn i DN i februari var Lena Anderssoninne på liknande tankar under rubriken: »Tillvaron monteras inte ihop efter eget behag, saker hänger ihop«.

Kampen mellan liberalismen och vänstern handlar i dag mycket om vad man får säga och inte. Det är sorgligt hur vänstern, som alltid talat om frihet, alltmer kommit att förknippas med intolerans och åsiktscensur.

https://www.fokus.se/2018/05/50-ars-krisen/

Jag funderar på hur man realistiskt kan göra Sverige "svenskt", eller åtminstone bra igen.

Vi kan inte gå tillbaka i tiden och jag tycker som tidigare nämnts det är viktigt försöka vara konstruktiv och inte destruktiv och gnällig.

Att förändra samhället tar lång tid och inget man kan göra på några år. Man får räkna med 20-30 år. Socialdemokraterna lyckades dock, och högerekonomer lyckades få genom det de startade i början av 1970-talet. Varför? För att det man tidigare använt inte fungerande längre.

På samma sätt tror jag det är viktigt att staka ut en politisk grund för ett bättre Sverige som man kan bygga på, allt eftersom Sverige försämras.

För att förhindra fler blandäktenskap, kan man inte förbjuda dylika eftersom det blir väldigt svårt bedöma "raser". Istället kan man sluta ge bidrag till ensamma mödrar, barnbidrag, osv. Det gör att kvinnor måste skaffa sig en make med pengar och kan inte bara trilla i säng med första bäste välhängd afrikan som sedan lämnar henne efter några år när han hittat en ny ung flamma.

Att svarta är mer otrogna är något som givetvis inte nämns, men i USA är svarta väldigt dåliga fäder. 80% av svarta barn växer upp utan far. Detta skapar såklart stora sociala problem. Det finns indikationer på att det delvis är genetiskt, vilket innebär att vi måste försöka motarbeta beteendet istället för att uppmuntra det.

De som inte kan försörja sig får då förlita sig på bidrag från välgörenhetsorganisationer, vänner och släktingar. Arbetssamma och ambitiösa svenskar ska inte behöva bekosta oansvariga personer. I det nya heterogena Sverige kan vi inte längre ha ett välfärdssamhälle för "alla". Det nya Sverige är mer blandat -- och det innebär att vi får mer av det dåliga, såväl som mer av det goda. I både USA och England rustar man ner välfärdssamhället eftersom det inte går att ha välfärdssamhälle och massinvandring.

Av denna anledning måste vi minska bidragen för de som får mer barn än 3. Dra in flerbarnstillägg och barnbidrag. Att föda barn sägs vara bra för Sverige, men får man så många barn kommer det bli svårt för familjerna ta hand om dem. Det bevisas av somaliska familjer. De får hitta andra sätt försörja sig.

Att dra in statliga bidrag kommer förstås drabba "svenskar" också, men det finns inget annat sätt. Vi kan inte dra in bidrag baserat på religion eller hudfärg. Däremot kan vi dra in bidrag för nyanlända, vilket vi också bör göra. Men deras barn måste behandlas på samma sätt som "etniskt svenska" barn. Därför måste bidrag sänkas för alla.

De som vill ge till fattiga svenskar får göra det genom välgörenshetsorganisationer.

Muslimer kan ha sina egna välgörenhetsorganisationer. Alla organisationer får givetvis själva välja vem de vill ge pengar till. Vi kan inte längre tala om "vi Sverige" när vi inte känner ett "vi" på det sättet.

Troligen kommer kriminaliteten öka när vi drar in bidragen. Därför måste vi öka polisens resurser och befogenheter. Angrepp mot polisen kommer inte heller tillåtas.

I USA försökte man länge vara snäll mot de kriminella men det fungerade inte. Med start på 1980-talet började man istället sätta de kriminella i fängelse och det har reducerat brottsligheten kraftigt. Sverige bör gå samma väg för att skydda laglydiga medborgare.

Sedan bör vi öka på den nationella samhörigheten. I USA svor man länge en ed till nationen. Även i Sverige anser jag att man bör acceptera ett grundläggande samhällskontrakt, som bland annat innebär att man inte ska motarbeta Sverige och dess institutioner, inte begå medvetet bidragsbrott. Man måste arbeta för Sverige bästa och inte bara för sitt eget bästa. Detta är ett val individer måste göra.

Vänsterns individfokusering håller på att sänka landets sociala kapital samtidigt som vi indirekt uppmuntrar de sämsta elementen och det sämsta beteendet.

Vi bör istället uppmuntra de mest ambitiösa och intelligenta. Det är de som gör samhället rikt och starkt. Alla är inte lika. Vi tar in massor av människor som är långintelligenta och skapar lågintelligenta barn, och de ynglar av sig med blonda svenskar. Många sådana barn får beteendeproblem.