Jag funderar ofta kring varför kändisar är vänster. Hela etablissemanget och medier och allt är så vänstervridet att man nästan tar det som en självklarhet att det måste vara så. Det får en att tänka att antingen finns det någon anledning att de alla är sådana, eller så måste vi, vanligt folk, ha något allvarligt fel som missat det som alla de "viktiga" människorna ser som en självklarhet.

Jag har funderat lika mycket på det som på varför Sverige valde att begå massinvandring. Varför? Varför? Kommer vi någonsin få veta? Är det dumhet eller ondska? Teorierna är många. Men nåväl.

Angående kändisarna så fick jag en liten glödlampa nu när jag såg Alla mot Alla med Filip och Fredrik. I kvällens avsnitt var Özz Nujen med. Özz Nujen den ganska korkade komikern som gjort sig en karriär på att tala om för vita, etniska svenskar hur dumma de är.

Jag minns att jag vid ett specifikt tillfälle insåg att Özz egentligen är rätt torftig, och det var när SVT hade en specialare om Özz Show Statsminister. I intervjun i studion så drog han då ett skämt om hur han tycker klimatuppvärmningen är bra för att Sverige är så kallt. Kul, visst. Men sen så drog han samma skämt i showen. Han är alltså inte ens fyndig nog att komma på originella skämt, utan kör inövade skämt i en TV-intervju.

Men nu satt han där i TV5-studion tillsammans med några andra kändisar, och det slog mig att de här kändisarna måste vara så godhjärtade och okontroversiella som de är, eftersom deras karriärer hänger på det. Det vore helt enkelt mycket dåligt för någons karriär om de offentligt kallade Özz Nujen för en korkad kurd, för då skulle de inte bli inbjudna till samma TV-program som Özz. Eller fester för den delen.

När jag tänker tillbaka på personer som har gjort nedlåtande uttalande om andra så kommer Magnus Uggla och Alex Schulman i tankarna. Båda är ju också personer som gjorde sig lite oönskade och som inte direkt sådana som blir inbjudna till lekprogram på TV. Uggla har ju rehabiliterats på senare år nu när han är rock-farfar. Båda är också klyftiga personer som klarar av att försörja sig på sina egna meriter. Det finns en liten grupp sådana musiker och konstnärer som tillåts irritera upp resten av kändiskåren men ändå kan fortsätta jobba. De flesta är dock medelmåttiga och vet att de inte står ut tillräckligt för att kunna riskera sina karriärer genom att säga något förolämpande.

Samma sak angående bögeri. Den som ser Jonas Gardell på TV får ju snabbt intryck av att han är en ganska obehaglig person. Något som faktiskt Alex Schulman har erkänt att han tycker - men förutom Schulman är det ju inte politiskt korrekt att säga något negativt om bögar. Bögar är en skyddad grupp.

Tänk då att någon säger något nedlåtande om riksbögen. Då antas det att de inte kan gå på samma fester eller samma TV-program. Alex Schulman är känd för att hata alla slags kändisfester, och fester över huvud taget, så han har inte det problemet, men jag tror de flesta inte förstår hur OERHÖRT konkurrensutsatt kändisvärlden är. Detta gäller exempelvis skådespelare och journalister. Journalister jobbar allt mer under osäkra anställningsformer och de som har "fel" värderingar får kanske inga fler uppdrag. Man har kunnat läsa lite om SVTs osäkra anställningar:

Under mars månad är 12 av de 15 reportrar i tjänst på ”Kulturnyheterna” visstidsanställda. Bland programledarna är 3 av 5 visstidsanställda under samma period. 6 av 9 är visstidsanställda på ”Babel”. Samtliga som jobbar heltid med programmet ”Edit” har korttidskontrakt.

Otrygga kontrakt gör det svårt att planera livet. Dessutom är SVT:s kulturavdelning en högpresterande miljö. Det gör att många av oss blir stressade, utbrända och sjukskrivna. Flera av oss har känslor av att ha blivit utnyttjade, manipulerade, förbisedda, slutkörda och rädda för att ta olika beslut i livet – till exempel att skaffa familj. Det skapar en tystnadskultur. SVT är en så stor aktör på TV-marknaden att man som frilans inte har råd att ställa krav på sin arbetsgivare.

https://www.expressen.se/kultur/svt-upprop-slutkorda-radda-och-manipulerade/

De kan förstås inte tala för mycket om det öppet, för då är de ännu mer körda, men dokumentärfilmaren Henrik Tiderman gjorde 2008 en dokumentär om hur han uppfattade behandlingen:

Även Peter O Nilsson, tidigare SVT-chef, och Björn Arvas, tidigare dokumentär-chef på SVT, reagerade mycket starkt på Henrik Tidemans intervjuer.

- Alltså Björn Arvas var ensam ansvarig för dokumentäravdelningen i fyrtio år, fyrtio jävla år... I fyrtio år var det hans högst personliga tycke och smak som var avgörande, och han gillade uppenbarligen inte mitt arbete, säger Henrik Tideman.

https://www.dagensmedia.se/nyheter/arbetslos-till-rasande-attack-mot-mediechefer-i-tv-6224944

Ännu värre är det för skådisar. Att lyckas ta sig upp kräver en massa att slicka sig in. Man tror lätt som vanlig person att skådisar är kända, punkt. Men kändisskap går ständigt upp och ner, och är en ständig kamp för att försöka hålla sig där uppe. Det enklaste sättet att sänka sig är att säga något stötande.

Jag lägger därför fram hypotesen att ju mer beroende ens yrke är att framstå som att man har rätt värderingar, desto mer sannolikt att personer som jobbar i de branscherna har de politiskt korrekta värderingarna. Vi kan leka en tankelek...

Minst beroende av att vara politiskt korrekt som kändis är man om man har en unik förmåga eller kompetens. Professorn Leif GW Persson tillhör den gruppen. Även att vara ekonomiskt oberoende - något som mycket få människor är, eftersom ju rikare man är, desto mer utgifter och nöjen tenderar man att skaffa sig.

Kända musiker är en annan grupp som kan riskera att snacka skit, eftersom folk köper deras skivor ändå och går på deras konserter ändå - åtminstone om artisten redan har lite av en bad-boy image.

Skådisar som Kjell Bergström är däremot mycket mer beroende av att ha rätt image.

Ståupp-komiker är kanske de allra mest beroende av sin image. Soran Ismail har t.ex gått från att vara med i alla program och inbokad över hela landet, till att inte synas till alls eller jobba. Orsaken till detta har inte gjorts offentlig, men den som vet minsta lilla vet att han blev anklagad för våldtäkter. Anklagelserna är numer avskrivna och han har anmält en av kvinnorna för grovt förtal.

Vad hände med Martin Timell? Hans karriär är körd, liksom.

I slutändan tror jag att det är det allt handlar om. Det själviska motivet att främja sin karriär - eller åtminstone inte skjuta den i sank. Det är så enkelt. Det är därför som "alla" kändisar var negativa till homosexualitet fram till 1970-talet, sedan bekvämt nog blev de alla positiva till den, och på 2000-talet är de allihop positiva till samkönade äktenskap. Hur kommer det sig att alla samtidigt fick samma åsikter?

Tråkigt nog gäller samma sak i rasismdebatten. Det handlar alltså inte främst om godhet, utan om att folk är skitnödigt rädda för att bli kallade rasister. En anklagelse om rasism tar permanent död på en persons karriär. Sen kan de rationalisera sitt beteende för sig själva och andra med att säga att de tror på "allas lika värde" eller liknande floskler.