Vänstern och tyranniet är en bok av den f.d partiledaren för Folkpartiet, Per Ahlmark, utgiven 1994.

Han skriver här föredömligt om olika vänsterextremister under de cirka 25 åren mellan 1965 och 1990, vilket inkluderar Socialdemokrater som Olof Palme men ännu mer om olika socialistiskt och kommunistiskt inriktade människor. Det finns ett personregister längst bak så man exempelvis kan följa vad Jan Guillou sagt genom åren - bland annat hans hat mot Israel, som han vill ska förgöras, och hans respekt för Saddam Hussein, som han var övertygad om hade enat shias och sunnis och skapat ett alldeles utmärkt trevligt land som bara smutskastat i den västerländska pressen.

Jag vill inte hävda att Palme själv var en vänsterextremist, men att han flörtade med icke-demokratiska och uttalat antidemokratiska rörelser. Den som gör något liknande på högerflanken skulle omedelbart anklagas för att flörta med högerextremism, så jag tycker det är rättvist att säga att Palme flörtade med vänsterextremism. Den som inte tror mig kan ju själv införskaffa exempelvis Ahlmarks bok. Det finns knappt en vänstersocialistisk diktatur i världen som Palme inte öste beröm över, allt medan han baktalade USA, Israel och andra demokratiska länder.

Nåväl, några sidor ägnas åt Göran Palms bok En orättvis betraktelse, som Ahlmark anser inledde galenskaperna.

Pga tidsbrist skriver jag inte ner texten här i citatet. Jag hoppas i alla fall att mitt blogginlägg kanske kan inspirera någon annan att göra en djupare dykning i ämnet.

"Anti-kommunism" ska det stå längst ner på sidan 325.

Jag har tidigare läst Palms bok "Indoktrinering av Sverige" (1968) men det var nog innan jag hade den här bloggen. Enligt bland annat Wikipedia och SVT är det den boken som var så viktig för att starta vänsterrörelsen. Det lustiga är att när man googlar om boken så hittar man inga förklaringar om varför. Få direkta citat eller förklaringar. Orsaken till detta är för att Palms böcker består av en massa uppradningar och olika orättvisor eller felaktigheter han tycker sig se. Det är förvisso effektiv propaganda men är samtidigt svår att veta hur man ska förhålla sig till. Är det ens sant?

Jag tycker att det är värt att läsa Palms två böcker. Om inte annat så för deras propagandabetydelse. Hur kunde Sverige gå från att i början av 1960-talet varit ett moraliserande och inskränkt land, där pojkar tittade på amerikanska Western och lekte cowboys och indianer, och där man skulle utbilda sig och skaffa ett bra jobb, till att 10 år senare vara fanatiskt anti-USA, anti-kapitalistiskt, kommunismvurmande, och där sex skulle vara fritt?

Det är bland annat därför jag nyligen läste Jolins bok Vänstervridningen av Sverige (1972) - se några blogginlägg bak. Han verkar ha frågat sig samma sak, och även Per Ahlmark i sin bok Vänstern och tyranniet frågar sig detta. Ahlmark landar i att det som gav vänsterrörelsen styrka var Vietnamkriget - ett krig som även Ahlmark ansåg var onödigt brutalt. Och jag får nog hålla med.

Jolin å sin sida påpekade en annan aspekt: att Nordvietnam var bra på propaganda. De var bra på att filma brinnande barn och massakrerade civila, och detta kom att forma debatten på samma sätt som Aylan Kurdis död kom att öppna Europa för miljontals unga män.... Det är ingen tillfällighet att PLO alltid visar bilder på döda palestinska barn när de vill vinna sympati...

Det finns mycket märkligt i Palms bok som förtjänar att gås genom. Palm var en uttalad marxist, enligt hans egna ord, och jag skulle säga att marxister har det gemensamt att de inte alltid är ärliga. De är även bra på att enbart beskriva sin egen sida - de "förtrycktas" sida. En orättvis betraktelse handlar specifikt om det kulturrelativistiska och antiimperialistiska perspektivet som man kan se går igen ända till idag, nästan med exakt samma argument. Det är just därför det är så nyttigt att läsa Göran Palm så man bättre förstår sig på hur vänstermänniskor tänker.

Folk vill nämligen helst inte dra fram sina bästa argument med en gång, för då kan de ju bemötas. Det är därför som man så sällan hör faktiska argument från vänstermänniskor inom exempelvis feminism, HBTQ eller antirasism. De slänger ur sig ett "allas lika värde - vill du att folk ska dö?" och hoppas vinna debatten på walk-over.

Jag tycker också det faktiskt finns en poäng i att inse att vi i väst inte ska se världen enbart utifrån våra egna ögon. Problemet är väl när relativiseringen går för långt. Man kan inte relativisera allt, och det är i den frågan vänstern har hamnat i en återvändsgränd. De är dock överlag för dumma för att inse det. Man kan exempelvis inte både säga att alla kulturer är lika giltiga, och motarbeta hederskultur. Man måste välja.

Likaså är islamsk kultur baserat på förtryck. Sunnimuslimer har i århundraden haft som mål att underkuva andra folkslag. Om detta nämner förstås Palm inget. Liksom de flesta andra pösmunkkommunister i Sverige på 1960-talet så sitter han bekvämt bakom sitt skrivbord, relativiserar socialistiska folkmord och svartmålar imperialismen, och nämner inget om att andra folkslag kanske är likadana.

"Alla är lika - men vi är lite sämre", verkar vara vänstern devis. Det är förstås ologiskt, men de förstår det inte själva.

Palm har i sin bok med ett kapitel som handlar om "det ganska okända protektoratet Vandestan" (citat), som ligger utanför Etiopiens kust. Det är lite oklart om det är en halvö eller ö, men Palm påstår att i 93% av invånarna i Vandestan är européer. Etiopien är dock ytterst välmenande mot invånarna i Vandestan som Palm kallar för vandaler. Vandaler råkar även vara namnet på en historisk germansk stam.

Problemet är bara det att jag omöjligt kan hitta något bevis för att något område liknande Vandestan finns någonstans. Alla platsnamn han nämner, såsom Vachili-massakern, verkar helt enkelt påhittade. Samma sak med olika personer han nämner. NÅGOT bevis brukar man annars alltid kunna hitta.

Vad Palm ville göra i sin beskrivning av Vandestan är att han ville framställa det som att en europeisk (vit) koloni kan bete sig lika dåligt som en svart koloni gör idag och leva i fattigdom som terrorister. Eftersom alla är lika. Kanske därför som Palm var tvungen att hitta på sitt exempel, eftersom vita européer ju faktiskt har byggt upp samhällen överallt dit de flyttat. Säga vad man vill om deras agerande i övrigt.

Man får betänka att Palm var en kommunist, och kommunister har en svartvit bild av världen som består av förtryckare och förtryckta. Det är detta synsätt som gör kommunismen så tilltalade för människor som ges en enkel förklaringsmodell till varför världen ser ut som den gör: de dumma förtrycker de snälla.

I slutet av boken blir Palm nästan komisk och jag hade svårt att läsa klart den. Först har vi det kapitlet som Ahlmark citerade i mina bilder, där Palm lite godtyckligt beskriver att det inte finns några demokratiska stater egentligen, eftersom de s.k demokratiska staterna bland annat styrs av kapitalet (lobbygrupper, storföretag). Se där: en förklaring till varför 68-vänstern skrek "power to the people". Det kan ju annars tyckas konstigt i en demokrati i västvärlden att man skanderar "makt åt folket" - när man faktiskt har just friheten att göra det, till skillnad från vilka friheter man hade i de socialistiska länderna.

Jag har själv i tidigare inlägg vänt mig emot just sådana tramsbegrepp som "demokratur" (kombination av demokrati och diktatur) som man brukar kunna se i invandringskritiska forum. Som jag ser det så är det främst antidemokratiska grupper som vill hävda att vi inte har demokrati. Man bör inte låta sig luras.

Det stämmer inte, som Palm vill ge sken av, att det inte är någon större skillnad mellan kinesisk censur och svensk... censur? Ja, vi har ju inte ens censur i Sverige. Att relativisera allt hur mycket som helst är helt enkelt skitsnack. I Kina "försvinner" obehagliga författare. Den dag detta händer i Sverige så ska jag hålla med om att situationen är liknande.

Palm börjar även mot slutet att börja specificera judiska företag och affärsmän, som den judiska banken Rotschild som har ett finger med i all möjlig exploatering av tredje världen.

Stackars judar. Det finns knappt något som de inte anklagas för. Lever de separat från icke-judar så anklagas de för att bara bry sig om sina egna. Om de tjänar pengar på kallar man dem exploatörer. Lever de i fattigdom så jämförs de med råttor och kallas för en degenererad ras. Försöker de att hjälpa utsatta grupper, såsom kvinnor, svarta, flyktingar och homosexuella, så anklagas de för att vilja förstöra det västerländska samhället.

En intressant detalj jag kom att tänka på är att vänsterextremisten Palm ursprungligen var poet, medan Jolin, som sedermera blev högerextremist, hade en familjebakgrund bland konstnärer. Det ligger nog något konstnärligt i de här människornas politiska uppfattning, snarare än något vetenskapligt.

Hur mycket av det som Göran Palm skriver som är sant är en bra fråga. Kapitlet om Vandestan verkar han som sagt ha hittat på helt och hållet. En del annat har troligen något uns av sanning i sig, och ytterligare annat är den typen av ensidig antivästlig propaganda som vi har hört från vänstern ända sedan 1960-talet.

Vänstern relativiserar också gärna allt. Alla förtryckare jämförs med Hitler - troligen för att Marx dammiga beskrivningar över feta direktörer i hatt har tappat sin relevans. Ulandsmänniskorna är däremot helt och hållet offer och verkar sakna andra egenskaper. Jag vet att Jolin störde sig på det också och la ner möda på att beskriva den andra sidan, såsom att arbetarna på bananplantager i Sydamerika ju faktiskt fick ett jobb tack vare storföretagen.

Det kan vara värt att tänka på när man ser de här filmerna (som SVT gärna visar) om hur synd det är om de stackars arbetarna i valfritt land. Men de jobbar där ju frivilligt. Filippinskor som åker till Dubai för att passa barn, eller de som åker för att bygga fotbollsarenor. Nej - de är förtryckta, säger vänstern, enligt deras läromästare Marx.

Givetvis bör arbetare ha drägliga arbetsvillkor, men det måste finnas en gräns någonstans. Vänstern anser dock inte att det finns någon gräns, utan arbetarna (som ofta inte ens kan kallas arbetare längre, för deras standard har höjts) måste ständigt få det bättre, och i brist på att tycka synd om dessa "arbetare" så går man över till att tycka synd om andra grupper, såsom kvinnor eller mörkhyade.

Det kan vara värt att fundera över hur det kom sig att en ståndpunkt som kommunismen gick från att vara marginell 1965 till att 1972 nästan utgöra ett slags norm. I denna fråga tycker jag att vi kan lära från 1968-rörelsen. Det handlar inte enbart om Göran Palm, såklart, eftersom samma rörelse kunde ses i länder som Frankrike och USA. Men den blev starkare i Sverige än i exempelvis Danmark och Norge.

Det finns studier som visat att om en minoritetsåsikt växt sig tillräckligt stark i en grupp så kommer den till slut att ta över, förutsatt att minoritetsgruppen är tillräckligt hängivna. Detta tycker jag är intressant och jag har själv sett det hända. Feminismrörelsen är ett exempelvis. Hur kunde den gå från att vara marginell till att vara något som först Göran Persson anammade när han kontroversiellt nog kallade sig feminist, och nu gör alla partiledare utom Jimmie Åkesson samma sak.

Kommunisterna idag har inget momentum... alls. Varför är det så? Ingen skulle idag på allvar kunna stå i en debattstudio och tala om det förtryckande kapitalistiska systemet. Men många av åsikterna inom kommunismen har ökat i inflytande, såsom feminism och det vita självhatet. Det är bara ideologin man gjort sig av med, lustigt nog.

Jag tror det förhåller sig om så att kommunismen gav ett svar på de problem som en del unga hade i slutet av 1960-talet. Eftersom svaret inte fanns i det etablerade så var de tvungna söka sig till något extremt, och när de väl öppnade luckan så kom allt möjligt annat kommunistiskt därmed.

Samma utveckling kan faktiskt ses idag vad gäller högerpolitik. Det är därför som en person kan gå från att ogilla feminismen inom datorspel, till att bli förintelseförnekare. Det räcker att något öppnar dörren för högerpolitik och så är man mer benägen att tro på resten.

Det är också därför SD har växt: de har en del argument som inte kan motbevisas, precis som 68-kommunisterna hade. Palms långa utsvävningar över västvärldens förtryck är ju faktiskt bara ett perspektiv, liksom att SDs ideologi är ett perspektiv.

Vad jag frågar mig själv är hur man skulle kunna bemöta 68-vänstern på den tiden, och jag tror att svaret är att det inte hade gått. Ibland måste en rörelse få driva sin egen väg, och då kommer det också ofta ett par personer som tar täten.

Samma rörelse kan vi se inom dagens populistiska nyhöger. De har en del svar som andra rörelser inte har och det är svårt att se vad som skulle stoppa dem, så länge som problemen växer. Det är denna våg som gör att olika mindre ärliga personer kan ta sig in, och en del mindre korrekta böcker och tankar kan börja spridas - och så länge det finns ett underliggande problem som folk håller med om så kan de börja hålla med om närliggande tankar. Exempelvis kan folk känna att invandringen är ett problem och börja sympatisera med SD, och efterhand börjar man störa sig allt mer på feminismen också.

Precis så var det inom vänsterrörelsen. Det underliggande problemet var troligen Vietnamkriget kombinerat med samhällsförändringar som den äldre generationen inte hade svar på, såsom den yngre generationens missnöje med vad det materiella samhället hade att erbjuda. När så någon kom och presenterade socialism, med dess medmänskliga budskap, så tänkte sig de yngre att "jaha, men om lite socialism ger mig mer mening än allt det skitet från det etablerade samhället som vi blivit ilurade... tja - let's go for it". Så blev folk då först aktiva i Vietnamrörelsen för att protestera mot USAs brutala våld, och sedan var det närliggande att tänka sig att Nordvietnams kommunister faktiskt hade rätt, och att kommunism alltså var något värt kämpa för. Sen kom marxismen, leninismen... Jan Myrdal drev på Maoismen och blev en förgrundsgestalt inom detta.  Som Per Ahlmark kallade sin bok: "Det galna kvartsseklet".