Nu släpptes en ny lista för 2019 om utsatta områden i Sverige och jag blev nyfiken på hur många av Sveriges befolkning som lever i sådana. Någon hade redan skapat en tråd om det som jag fyllde på:

Holma har 4100 invånare, Kroksbäck 5300, Bellevue 4500.
Nydala 6100, Hermodsdal 3500, Lindängen 7200

Rosengård består av flera områden och jag är osäker på vilka som ligger söder om Amiralsgatan, men det är åtmistone Herrgården (4500 invånare), Örtagården (4800 invånare). Osäker på om Törnrosen räknas dit. Västra Skrävlinge är tekniskt sett tillhörande Rosengård och söder om A-gatan men det är ett villaområde så det räknar jag inte med.

Seved har 4000 invånare.

Totalt då 44 000 invånare, cirka 13% av Malmös befolkning.

Egentligen blir det avruntat närmare 14%, men det är vanskligt att räkna på procenten ändå. Områdena är rimligen inte EXAKT begränsade så som polisen beskriver det. Som jag skrev ovan så är området "Rosengård söder om Amiralsgatan" bestående av flera områden i sig och det gäller nog andra utsatta områden också.

Å andra sidan kan det ju vara så att det finns utsatta områden som ligger intill de som polisen pekat ut men som inte kom med på listan. Listan är baserad på subjektiva bedömningar från polisen på områden där de upplever att de inte kan upprätthålla lag och ordning.

Vi bodde innan i ett område som låg intil ett s.k utsatt område, och vårt område började efterhand att bli mer mer utsatt också. Därför flyttade vi därifrån. När jag nyligen cyklade genom området kände jag mest obehag. Det drev omkring människor av olika "spännande kulturer" och som inte verkade vara på väg någonstans. Det gled in sådana där dyra bilar med araber som körde som de ville (Audi, BMW). Inget område där man vill att ens barn ska växa upp. Undrar om det kommer att hamna på listan i framtiden.

Det som är så intressant när man pratar om dessa områden är att stockholmsjournalisterna ser det i ett utifrånperspektiv. Som om de här utsatta områden är något långt borta man ser som ett teoretiskt problem. Men att de utsatta innebär ju att det sker brottslighet öppet, just nu, idag, och imorgon. Det innebär att droger och vapen flödar i området, och efterhand att folk blir mördade. Och detta lär eskalera.

Att ha utsatta områden är som att ha en eld som brinner där. Det är inte som att ha en gyttjepöl, som våra journalister verkar se det. Det är en eld som brinner och tänder fyr här och var. Det skapar terrorister, och drogerna skapar i sin tur kriminalitet.

Allt journalisterna tänker på är att "vi får inte stigmatisera de som bor där". Jag såg SVT-rapporteringen och de hade satt Diamant Salihu som genast började med att säga att listan var kontroversiell. Sedan hade de ett längre samtal (20-30 minuter) med en kvinna som jobbade i en sådan där stödgrupp i ett utsatt område och som bredde på om att de här områdena behöver "mer resurser". Jag spyr lite varje gång jag hör detta tjatet om mer resurser. Jo - att gapa efter pengar är de bra på.

Självklart vill SVT dölja sanningen. Det ligger väl i deras sändningsuppdrag.

Faktum är dock att ALLA VET vilka områden som är utsatta. Alla vet vad det bor för folk i t.ex Gottsunda i Uppsala, Alby i Botkyrka eller Araby i Växjö. Att polisen går ut med en lista spelar INGEN roll. Åtminstone inte i Malmö, och troligen inte i Göteborg och Stockholm heller.

Möjligen att det kan påverka om ett område går från att vara ett "vanligt" område till att betraktas som utsatt. Utsatt är första nivån. Nästa är att kalla det riskområde, och tredje steget är att kalla det Särskilt utsatt. Men det tillkom ju inga nya områden på listan ändå. Eller jo en, Storvreten i Botkyrka. Min gissning är att alla i Botkyrka och i Stockholmsområdet redan undviker Storvreten, och stockholmare undviker kanske helt Botkyrka helt.

Ja vi får se vad framtiden bringar oss. De Goda fortsätter hoppas på att "det löser sig på sikt", men min gissning är att områdena kommer fortsätta öka och att det kommer att bli fler. Det finns en mental brist hos etablissemanget i att kunna koppla ihop invandring med utsatta områden, utan man tänker sig att man talar lite vackra ord om integration och ökade resurser och så löser det sig. Det känns så naivt svenskt.

Man blir så trött. Varför är svenskar så mentalt begränsade? Det som hänt överallt annars i världen där araber flyttar in - varför skulle det inte hända i Sverige?

Men men, vi får se. Kanske har Sverige faktiskt en magisk lösning som inget annat samhälle lyckats med.

Det brukar förstås inte vara så.

Tänk att Sverige en gång i tiden tittade på USA och Sovjet och sedan tog det bästa från varje kultur när vi skapade det vi kallade tredje vägen. Nu väljer vi att ignorera allt som historian lärt mänskligheten lärt sig och allt som andra länder går genom, och bestämmer istället att vi ska vara DET BÄSTA.

Ingen medelväg längre alltså. Däremot finns det andra länder som ser på Sverige, och kanske på Japan, och försöker hitta en medelväg. Tro det eller ej, men ser man på Sverige utifrån så ser det ut som att Sverige tagit ett dåligt beslut med massinvandringen, och att det inte kommer sluta väl.

Betänk att Göteborg har 12 områden med på listan.

Varför 12? Hur har de uppstått, och varför tror vi att det inte kommer uppstå fler?

Alltså, Sverige är som ett skepp som tar in vatten, och nu när vi tagit in, säg, 5% av vår vikt i vatten så säger man "ja, det här var ju lite jobbigt. Vi behöver nog mer resurser. Hoppas det blir bättre imorgon. " Istället för att täta läckan.

En intressant sak jag tänkt på är det här med procent. Om 14% i en stad lever i utsatta områden så gör det skillnad mot om 10% gör det, eller om 20% gör det. Ju fler som lever i "slum", desto mer förändrar det statsbilden. En grupp på 7% kan ignoreras, men en grupp på 14% kan inte ignoreras.

De utsatta områden kan även med fog kallas för socialdemokratiska områden, så det är klart att det då spelar roll om de utgör 10% eller 15% av totalen.

Jag kom att tänka på detta nu igen, efter att jag igår hörde inledningen av senaste avsnittet av Ingrid & Maria på Youtube.

Avsnittet handlade bland annat om det där med könsbyte. Jag orkar inte lyssna på sådant mer, för det är så mycket dumt kring könsbyte. Det är som att lyssna på en debatt kring lobotimins fördelar. Jag blir mest irriterad.

En andra anledning är att Flashback nu gått ut med att en "hatgrupp" försöker stänga ner dem. Jag råkar ha följt hatgruppen ett tag så jag vet vilka de är. De har hållit på enda sedan en tråd på Flashback exponerade dem i samband med den s.k Skelettkvinnan. Hatgruppen består av Skelettkvinnan och hennes far. Skelettkvinnan själv tänder alltså på att smeka sig med döda kroppar, vilket kan tyckas något... vågar man säga onormalt? Eller kanske normkritiskt? Ja man vet inte vilka ord man får lov att använda nu för tiden. "Alternativ sexualitet".

Vad som dock inte nämnts i tråden ännu är att Skelettkvinnan föddes som man.

Visst är det märkligt att transsexuella i så hög utsträckning har andra psykiska problem, såsom ångest, självmordstankar, och konstiga sexuella böjelser. Jag läste en gång en berättelse från Danielle Bunten Berry, en datorprogrammerare som föddes som Daniel Berry. Han bytte kön 1992 för att han, vilket han insåg först senare, tände på tanken. Han insåg dock att det var ett misstag för det var mycket jobb med det, samt smärta. Han fick svårare att upprätthålla kontakten med sina barn och han hade svårt att dejta. Tro det eller ej, men om ens förälder plötsligt går genom ett könsbyte så är det påfrestande för barnen. Det behöver inte bero på "transfobi", fast medierna vill förstås kalla det för det.

Nu måste "han" kallas för en hon. Även hans tidiga år måste han kallas för en hon, trots att han var en man då och inte hade någon tanke på att vara en hona. Så har vänsterpöbeln bestämt det: har man bytt kön så beror det på att man fötts in i "fel" kön och att då bli kallad för det kön man är född med kan orsaka så svåra känslor att personen tar livet av sig. Så är det: känslor går före allt.

Minns ni TV-programmet Ångrarna? Det gick på SVT och handlade om två män som bytte kön till kvinnor. Dock så ångrade de sig och skulle göra en operation tillbaka. Måste vi ändå kalla dem... "hon"?

Här är Danielles brev som hon skrev till de som funderar på ett könsbyte:

Don't do it! That's my advice. This is the most awful, most expensive, most painful, most disruptive thing you could ever do. Don't do it unless there is no other alternative. You may think your life is tough but unless it's a choice between suicide and a sex-change it will only get worse. And the costs keep coming. You lose control over most aspects of your life, become a second class citizen and all so you can wear women's clothes and feel cuter than you do now. Don't do it is all I've got to say.

That's advice I wish someone had given me. I had the sex change, I "pass" fine, my career is good but you can't imagine the number of times I've wished I could go back and see if there was another way. Despite following the rules and being as honest as I could with the medical folks at each stage, nobody stopped me and said "Are you honest to God absolutely sure this is the ONLY path for you?!" To the contrary, the voices were all cheerfully supportive of my decision. I was fortunate that the web didn't exist then - there are too damn many cheerleaders ready to reassure themselves of their own decision by parading their "successful" surgeries and encouraging others.

I can speak the transgender party line that I was a female trapped in a male body and I remember feeling this way since I was 4. But, it's never that easy if you look at it sincerely and without preconception. There's little question that a mid-life crisis, a divorce and a cancer scare were involved in at least the timing of my sex-change decision. To be completely honest at this point (3 yrs post-op) is not easy, however, I'm not sure I would do it again. I'm now concerned that much of what I took as a gender dysfunction might have been nothing more than a neurotic sexual obsession. I was a cross-dresser for all of my sexual life and had always fantasized going fem as an ultimate turn-on. Ironically, when I began hormone treatment my libido went away. However, I mistook that relief from sexual obsession for validation of my gender change. Then in the final bit of irony, after surgery my new genitals were non-orgasmic (like 80% of my TG sisters).

So, needless to say, my life as a woman is not an ultimate turn-on. And what did it all cost? Over $30,000 and the loss of most of my relationships to family and friends. And the costs don't end. Every relationship I make now and in the future has to come to terms with the sex-change. And I'm not the only one who suffers. I hate the impact this will have on my kids and their future.

Anyway, I'm making it sound awful and it's not. There are some perks but the important things like being comfortable with myself and having a true love in my life don't seem like they were contingent on the change. Being my "real self" could have included having a penis and including more femininity in whatever forms made sense. I didn't know that until too late and now I have to make the best of the life I've stumbled into. I just wish I would have tried more options before I jumped off the precipice. I miss my easy access to my kids (unlike many TS's I didn't completely lose access to them though), I miss my family and old friends (I know they "shouldn't" have abandoned me but lots of folks aren't as open minded as they "should" be ... I still miss them) and finally, I hate the disconnect with my past (there's just no way to integrate the two unrelated lives). There's any number of ways to express your gender and sexuality and the only one I tried was the big one. I'll never know if I could have found a compromise that might have worked a lot better than the "one size fits all" sex-change. Please, check it out yourself before you do likewise.

https://web.archive.org/web/20110725030149/http://www.anticlockwise.com/dani/personal/changes/dont.htm

Den här sidan av sexbyten beskrivs såklart inte i traditionella medier, även om SVT nyligen gjorde ett undantag vad gäller tonåringar som byter kön.

Varför säger jag då att det är kränkande att använda ordet könskorrigering? Eftersom folk kan byta kön av olika orsaker. Det finns inget bevis för att man är "född" i ett visst kön och sedan korrigerar sig tillbaka till detta könet. Anledningen att vi måste säga detta är för att vi är rädda för att göra könsbytarna ledsna. Alla måste gå med på deras osäkerhet kring sig själva. Den som träffat könsbytare vet att MÅNGA av dem är väldigt osäkra på sig själva. SJUKLIGT osäkra.

De som känner sig säkra på sig själva önskar jag all lycka till, även om jag inte vill behöva tvingas att tycka deras beslut är bra. Tyvärr är det dit vi är på väg. Alla MÅSTE tycka på ett visst sätt, precis som i totalitära stater. Därför är det så viktigt att ta fram dessa argument som jag gör nu.

Jag läste just nu denna bok av Paul Gottfried.

Det som jag respekterar så mycket är att han är så oerhört intelligent och beläst, och han verkar dessutom komma ihåg allt han läst. Inte så olik Pat Buchanan som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Det intressanta med Gottfried är att han är judisk, men att hans tankar ändå kan ses som närliggande det som i USA kallas "alt-right". Faktum är att Gottfried var den som skapade begreppet alt-right, men sedan togs det efterhand över av vit-makt och naziströrelsen och han tar nu avstånd från det.

Jag tar såklart även avstånd från vit makt och nazism. Inte för att de är "onda" utan för att de har fel. Men det kräver en viss ideologisk skärpa för att kunna ta avstånd från en rörelse samtidigt som en del av ens åsikter råkar vara likadana. Som Ann Heberlein sa i en intervju i en Youtubekanal hon drev ett tag, Ann Heberlein Show: "Jag måste ju tala sanning, även om rasister råkar hålla med mig."

De flesta saknar denna ideologiska grund vilket gör att de har fobi för allt som kan uppfattas som rasistiskt eller nazistiskt. Apropå det senare så citerar Gottfried till exempel från Kevin MacDonald. MacDonald är en psykologiprofessor som skrivit böcker där han bland annat lägger fram idéer om hur judar framavlat sig att bli intelligenta så att de kan ta över världen.Det är nog det närmaste man kommer akademisk antisemitism i dagens värld.

Jag skulle själv inte klara av att läsa MacDonald för det skulle krävas för mycket att sätta mig in i "judefrågan". Man blir så lätt förblindad. Men Gottfried tyckte det var intressant läsning.

En annan sak som riskerar hända om man saknar ideologisk grund är att man blir extremist. Apropå det så såg jag en video igår från Swebb-TV från en vänsterkvinna som "vaknade" och blev invandringskritiker. Videon nämndes på båda Samnytt och Friatider. Elise Rydahl heter hon och bodde i Malmö. Men jag ser att hon ska vara med i Nordfronts podd, dvs NMR. Alltså, det är fel väg att gå.

Eftersom jag granskat NMR och funnit att det de kommer med är osanningar så behöver jag inte bedöma deras "godhet". Jag väljer ta avstånd från dem och det de står för, helt enkelt. Om man blir vänsterpartist behöver man ju inte för den sakens skull bli kommunist också.

Hur som helst så handlar Multiculturalism and the politics of guilt om att vi i väst har skapat mångkulturen på grund av vår skuldkänsla. Skuldkänslan är bland annat ett kristet arv, men har även uppstått efter andra världskriget som ett slags försoning.

Det som är intressant med Gottfried är att hans tankar kretsar just kring kulturella frågor. Han är inte en högerperson i traditionell mening, eller åtminstone ger han inte uttryck för det i sina senare böcker. Vad han stör sig på är de många motsägelserna inom den moderna vänstern, t.ex hur man stöttar vissa så kallat utsatta grupper på bekostnad av andra grupper, och hur det är just den vita majoritetsbefolkningen som görs till måltavla.

Möjligen en intressant obervation av en jude. Han skriver mycket om hur det kristna arvet skulle raseras för att ge plats åt det mångkulturella.

Inte olikt den andra boken jag läser: James Burnhams Suicide of the West från 1965. Kanske blandar jag t.o.m ihop böckerna lite... Ja jag läser båda samtidigt för de är båda förhållandevis krävande.

Gottfried skriver i inledningen av boken att han behövde skriva den för att inte bli galen. Jag känner lite likadant. Om man är en intelligent person som råkar ha börjat fundera över kulturella frågor så kommer man nog snart fram till att vissa kulturer är "bättre" än andra. Anta t.ex att man anser att mångkultur är det viktigaste att sträva efter. Då blir det ganska omedelbart så att de kulturer som uppskattar mångkultur är "bättre" än de kulturer som inte uppskattar det. Hur man än vänder på frågan så kommer man komma fram till att vissa kulturer är "bättre" än andra.

Vänstern kan inte kritisera detta dock, eftersom de fastnat i en tycka-synd-om mentalitet. Det är svårt för vänstermänniskor att använda sig av auktoritetsargument. Varför skulle t.ex svensk homovänlighet inom SSU ha företräde framför den arabiska homofientligheten som företräds av Mansour Ahmed? I slutändan är det enda SSU kan säga att "vi i SSU tvingar bort dig". Den dagen Mansours grupp blir störst så är det de som tvingar bort "den svenska" gruppen, såvida inte den dominerande gruppen innan dess på ett eller annat sätt sett till att det inte kan ske.

Judefrågan är intressant ur en annan fråga också. Många troende judar är nämligen motståndare till mångkultur i väst - eller åtminstone är de motståndare till att vi vi väst tar in så många muslimer. Det är främst sekulära judar som förordar mångkultur. Detta i sig borde väl bevisa att mångkultur inte är något som "alla judar" förespråkar. Ändå är det lätt att fastna i det jude-kritiska träsket när man väl börjar läsa sådan litteratur, och därför ska jag nog inte läsa MacDonalds böcker.

Jag tycker hur som helst att det är väl värt Paul Gottfried. Jag planerar läsa hans andra böcker också.

Här är några recensioner från Amazon:

...I first heard of Gottfried when a Jewish Neoconservative called him a 'self-hating' Jew. Leftist Jews and Neoconservative Jews call each other 'self-hating' Jews who know nothing about Jewish history, and both so label the Gottfrieds and Rothbards.
Unlike journalistic popularizers of Neoconservative ideas that support the Managerial State in all its Big Brother growth, Gottfried is a scholar who writes not for the seventh grade reading levels of most recent college graduates but for others who also have the ability to follow ideas. If you think that Jonah Goldberg is intelligent and well read and writes well about complex issues, then Gottfried will be over your head.
Multiculturalism and the Politics of Guilt is a must read for anyone wishing to know how and why we have come to have a centralized Welfare State that uses its powers to wage cultural war against middle American values and identities. All those who have a stake in that Big Government and profit by it if only to escalate themsleves at the expense of traditional values, small government-inclined middle America (Marxists, socialists, Feminists, Afrocentrists, Queer Theorists, Randians, Neoconservatives, military-industrial complex profiteers, soccer moms with good intentions, etc.) also have a vested interest in making certain Gottfried's ideas remain known only by a few who have looked outside the box as defined by the powers-that-be in the two political parties and in liberal academia and journalism.
If you are unwilling to accept the consensus passively, you need to read, to purchase, both Multiculturalism and the Politics of Guilt and After Liberalism.

---

Fortunately, the paleoconservative movement has such a scholar in Dr. Paul Gottfried. Prof. Gottfried focuses on trends such as "diversity," "multiculturalism," and "sensitivity" showing that there is a theology behind them. The Christian view of sin and redemption is replaced by a secular counterpart of "insensitivity" and psychological manipulation. Based on Prof. Gottfried's approach, the desire of the left (old left and neocon "right") becomes understandable. American foreign policy (which was historically based on the idea of American interest, however misguided at times) is now focused on fighting "intolerance." The love affair of the left with immigration likewise becomes understandable. What better way to apologize for your nation's alleged sins then slowly destroying your culture through a change in the population? This fact isn't lost on European conservatives, who - as Prof. Gottfried notes - realize that these new voters aren't likely to vote conservative.
For some reason, the Jewish holocaust takes center stage in this new religion, in which both liberals and their alleged opponents seeks to draw lessons from this event. That nearly three million Poles died at the hands of the Nazis is ignored. Likewise, Stalin's murder of millions of Ukrainians in the name of egalitarianism gets short shift. Whereas people are put in jail for denying the Jewish holocaust, even mainstream publishers will print books downplaying Stalin's evils.
Prof. Gottfried breaks from standard neoconservative and paleoconservative analysis by showing that although the "sensitizing" may be carried out by the managerial class, it appears to have substantial public support. The multicultural agenda has majority support in the United Kingdom, and perhaps close to that in the United States.
This work follows upon Prof. Gottfried's AFTER LIBERALISM, which is also highly recommended.