Nu så står jag i begrepp att behöva extra hjälp i min lilla verksamhet.

Jag har gjort som jag har hört att andra gör: vänder mig till arbetsförmedlingen. Skulle dock vilja anställa någon svensk om jag ska få bidrag. Och med svensk menar jag: en person som inte är blatte.

Det skrivs mycket om diskriminering på arbetsmarknad och journalisterna vill ge oss intrycket att diskrimineringen beror på de rasistiska svenskarna som liksom av rutin väljer bort invandrare.

Det finns förstås en annan verklighet som man aldrig får läsa om i massmedia. Den som anställt en blattelito vet att det är en risk. Jag hade själv en utländsk person som hjälpte mig ett kort tag. Personen ville ha 100 kr i timmen i handen. Hen var också helt ointresserad av allt annat än pengar och inte särskilt trevlig.

Min tjej berättade hur hon jobbade med några blattar på ett sommarjobb. Blattarna tog för sig av allt de kunde så snart chefen gick därifrån.

Fråga vem som helst som anställt nyanlända. Förutsatt att de är ärliga förstås. Visst finns det hårt arbetande och öppna för att bete sig "svenskt", men jag uppskattar att de utgör 25%. Resten vill helst inte jobba och i vissa fall är de rent destruktiva.

Med det sagt är jag inte alltför glad för svenska ungdomar heller. När jag går omkring på småorten där jag jobbar... drabbas jag av depression. Det känns som att det svenska trashet har blivit betydligt mer trashigare allt eftersom blattarna blivit fler. De har förstärkt varandras dåliga sidor. Blattarna kommer med vapen, droger och våld.

Jag ska berätta om något som gnagt i mig nu i flera dagar. Det har dykt upp en tatueringssalong mitt i byn och alla kidsen går nu dit för att förfula sig. En kille som verkar hänga runt i stan hela dagarna har sett till att förfula halva ansiktet. Jag skämtar inte.

Det gör mig faktiskt så pass modbestulen att jag funderar på varför jag kämpar för ett bättre samhälle. Ett större "fuck you" kan jag inte tänka mig.

Det är detta slöddret jag alltså kämpar för. När jag kämpar för det svenska folket, kämpar jag för drogmissbrukare och folk som tatuerar ansiktet. Jag kämpar för rasblandare och tjejer som hänger med blattar. När jag ser dem så börjar jag tänka att de får skylla sig själva när de blir våldtagna.

Och de som "står upp för Sverige" (nazister, motståndsrörelsen, etc) är de trashigaste av alla. Jag har läst lite nationalism och identitära rörelser, såsom alt-right. Chriftopher Dulny som driver svenska alt-right är en rätt intelligent person. Men vet han om att en stor del av det "svenska folket" är så trashiga? Om de fastnar i småorten, skiter i skolan och allt, inte utbildar sig, och hankar sig fram i arbetslöshet så kan jag inte säga att jag tycker synd om dem. Väljer de inte själva? Ska det vara så jävla svårt att göra ett vettigt val? Vi bor i ett land där all utbildning är gratis - och man får t.o.m studielån och medel för det. Istället hänger man utanför korvkiosken, röker hasch och tatuerar sig överallt...

Är detta "folket" vi ska kämpa för?

Själv spenderar jag flera timmar varje dag med att förkovra mig i olika texter. Det är böcker, artiklar, flashback forum och andra forum där jag både läser och skriver. Men de här rikspuckona skulle gladeligen sticka en kniv i mig och hånskratta. Blattarna skyller på rasism och white-trash svenskarna skyller på invandringen.

Man kämpar och sliter men jag känner att alltfler bara är fokuserade på sig själva. Här i Malmö där jag bor undviker alla ögonkontakt. Man är också orolig att andra faktiskt är farliga.

Jag måste säga att jag nästan avskyr tatueringar. För mig symboliserar det att personen sitter fast i sin mentalitet. Att de väljer att spendera pengar på sin fåfänga hellre än något som gör samhället bättre.

Sen hör det till saken att de flesta tatuerade numer bara kladdar på sig en massa olika symboler. Det börjar med något fult och sedan verkar det trigga dem att skaffa fler figurer och krumelurer.

Nåväl, jag vill inte skrämma bort läsare. Min tjej har tatueringar. Det är ju rätt vanligt. Jag hade dock önskat att vi hade ett samhälle där vi fokuserade på varandra istället på att alla fokuserar på sig själva.

Jag funderar ibland på de här aggregerade effekterna som jag nämnde ovan. Att blattar gör svenskar sämre. Jag hör redan i orten hur svenskar börjar snacka blatte-svenska. Det har gått snabbt. Helt sjukt. Har de ingen stolthet?

Tyvärr blir allt sämre. Jag känner även i mig själv att jag litar mindre på folk. Jag tappar lusten att arbeta och betala skatt. Våldet och otryggheten ökar. De dåliga skolorna blir allt fler. Min egen skolgång blev delvis förstörd av att jag gick i en klass med svenska låg-ambitiösa personer och några blattar. Det är en dålig kombination. Går man i en skola med ambitiösa så blir man själv mer ambitiös. I min klass var det ingen som gick vidare till universitetet. Det var fokus på att slåss istället - visa sig tuff och sånt.

Bor man i ett bra område ser man kanske inte det. Bor man i Malmö är riskerna desto större.

Vi som får ta smällen kan heller inte förklara särskilt bra. Något Malcom Kyeyune skrev om för några dagar sedan.

En sak är säker: tilliten i samhället är på tillbakagång. Det är detta som boken jag just nu läser, Att Bowla Ensam av Putnam, handlar om. Sverige har länge haft en hög tillit mellan människor och det är bra av olika anledningar. Politiker har istället bestämt att mångkultur är bäst, och nu eroderar tilliten. Att mångkulturella samhällen har mindre tillit har Putnam också skrivit om i en uppmärksammad artikel, men detta har lustigt nog aldrig nämnts i den svenska debatten trots att vår omvandling till mångkultur rimligen torde göra det befogat att diskutera mångkulturens effekt. Putnam vann t.o.m det svenska Skyttepriset 2007 men det ledde inte till att vi började diskutera hans teorier och relaterade det till Sverige...

Nej för vi vet ju ändå bäst. Vi är snälla så vi behöver inte veta något om hur man ska integrera. Allt till alla bara... Bekämpa rasismen, hej och hå.

Här en artikel från en anti-rasistisk sajt. Den säger att tilliten mellan människor bara minskar på kort sikt. Som alltid i den svenska debatten (i den mån man ens tar debatten) så bemöter man vetenskap med spekulation. Vad Putnam säger är att tilliten i ett samhälle kan öka om man hittar andra saker för folket att enas kring. Han nämner religion och militären som exempel. Om man hittar sådana enande organisationer så ökar istället splittringen.

USA är inget föredöme. Som Putnam visade i det tal han höll då han fick Skyttepriset, så visar studier att ju mer heterogent ett samhälle är, desto mindre litar man på andra etniciteter.

Lustigt att Sverige, som länge varit så homogent, också varit så övertygade om "allas lika värde".

Jag skulle tippa att vi snart kommer se förändringar i detta området.

Det lär väl ta 5-10 år innan svensk media skriver om det. Vi vet ju hur det är. Först ska de framhärda i att vara goda i några år, tills det plötsligt är dags för kappvändning.