Citerar: https://en.wikipedia.org/wiki/Island_tameness

Island tameness is the tendency of many populations and species of animals living on isolated islands to lose their wariness of potential predators, particularly of large animals. The term is partly synonymous with ecological naïvete, which also has a wider meaning referring to the loss of defensive behaviors and adaptations needed to deal with these "new" predators.

Charles Darwin believed that escape behavior evolved to be lower where predators were rare or absent on remote islands because unnecessary escape responses are costly in terms of time and energy.

Först en shoutout till Darwin.  En gång var han en förgrundsgestalt för intellektuella som bekämpade religionen (ofta vänsterliberaler). Numer vill vänsterliberaler inte diskutera honom alltför mycket, eftersom hans idéer bland annat innebär att det sannolikt finns genetiskt utvecklade könsskillnader och genetiska skillnader mellan grupper på olika platser i världen. Vänsterliberaler anser ju att "alla är lika".

Darwin var mycket smart och man kan läsa hans böcker än idag. De citeras faktiskt av vetenskapsmän. Darwin är en av få 1800-talsvetenskapsmän som citeras än idag. (Marx räknas inte för han var inte vetenskapsman)

Vad som gjorde Darwin så stor var att han läste väldigt mycket och observerade och tänkte, och sedan utan skygglappar skrev ner det han observerade. Om det innebar att evolutionen ersatte kreationismen så fick det vara så. Idag skulle det innebära att både feminismen och i viss mån "allas lika värde" och antirasismen har fel, vilket inte skulle bekymra Darwin.

Nåväl. Vad detta inlägg handlar om är det som på engelska kallas "island tameness". Det syftar på att djur som lever på öar utan rovdjur tenderar att förlora sin rädsla för vilda djur. Här ett foto på några fåglar i Galapagosöarna:

Galapagos har inga rovdjur och djuren där är ovanligt tama. Detta observerade för övrigt Darwin när han var där.

Att djuren avvecklar sin rädsla kan vara lite svårt förstå. I naturprogram på TV och tidskrifter förklaras det ungefär som om djuren medvetet gör sig av med ett beteende eller att det sker genom någon magisk kraft. Ungefär som att ifall jag är överviktig så blir mitt barn också överviktigt - att ifall en fågel blir rädd för en hund så blir fågelungarna det också.

I själva verket säger evolutionsteorin något mycket enklare: de djur som blir uppätna sprider inte sina gener, medan de djur som inte blir uppätna sprider sina gener. En annan intressant aspekt som jag läste i en av Dawkins böcker (ej Darwin, utan Richard Dawkins) är att en individ behöver inte kunna flyga från alla rovdjur för att överleva. Det räcker att individen är snabbare än andra individer i gruppen, för då kommer rovdjuret att ta de andra individerna först och främst, vilket gör att den snabbare individen kommer undan. På så vis utvecklas arten. Det är alltså inte så att individer i sig utvecklas.

Åtminstone inte enligt den klassiska evolutionsteorin. Viss nyare forskning visar att man faktiskt kan ärva egenskaper från sina föräldrar som de själva utvecklade under sin livstid (t.ex. allergier), men hur detta går till tror jag inte vetenskapen har någon förklaring på än.

Hur som helst. Det är inte så svårt att förstå varför djurarter utvecklar ett flyktbeteende mot farliga djur. Vad man kanske kan fråga sig är varför djurarter utvecklar bort sin rädsla för farliga djur. Darwin tänkte sig alltså, som jag citerade ovan, att det tar energi att ha ett flyktbeteende.

Det är egentligen inte så svårt att förstå. Det räcker att man observerar fåglar omkring sig på sommaren, såsom sparvar eller duvor. Särskilt i myllrande storstäder så tenderar de att vara orädda, och snabbt flyga in mellan benen i jakt på någon smula. Om vi antar att beteendet är genetiskt (det kan ju vara så att de lär av varandra, men vi ignorerar den aspekten just nu) så kan man lätt dra slutsatsen att de orädda fåglarna är de som får tag på maten först. Därmed har de bättre chans överleva. De mer räddhågsna fåglarna närmar sig mer försiktigt. Några steg fram och några tillbaka. Hela tiden observanta på vad som händer.

I myllrande storstäder så måste djuren vara orädda för att få tag på mat. I en småstad kan de leta genom papperskorgar när människor är borta, men det är svårt i t.ex St Markusplatsen i Venedig.

De mest orädda fåglarna är de som tar maten från kvinnan här.

Vart vill jag nu komma med detta?

Jo jag tänker på människor. Människogrupper som lever utan att ha några fiender blir nog lite avtrubbade. De blir naiva och tror att alla är goda. Ungefär som med fåglarna på Galapagos som går fram till nykomlingar för att sniffa på dem. Vi är också övertygade om att främlingar som kommer till Sverige är vänliga. Låt oss skaka hand och dansa. Om vi får ett fientligt bemötande så antar vi att vi blivit missförstådda i våra goda intentioner. Så snart främlingen förstår hur välmenande vi är så kommer de strax att bli våra vänner!

Det är en slags avsaknad av försvarsmekanismer vi ser! Jag tror dock inte det är genetiskt hos svenskar. Bland människor spelar kultur en viktig roll. Att det inte är genetiskt kan bevisas av att etablissemanget är fanatiskt rädda för ryssen.

Det kan dock vara delvis genetiskt så att svenskar är lite naiva. Att vara "blåögd" är ett gammalt uttryck för en lättlurad person som kan beläggas i både äldre tyska. Blondinskämt är likaledes belagda tillbaka till 1700-talet.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att vi blivit så avtrubbade för faror. Har vi haft någon nytta av det?

Man kan tänka sig är att ett samhälle där man betraktar folk omkring sig som suspekta gör det svårare att samarbeta. Samtidigt så undviker man förstås att luras. Araber är traditionellt ett handelsfolk, och som sådant kan man tänka sig att det var av yttersta vikt att undvika bli lurad, samtidigt som man kunde dra nytta av att lura andra. Den som läser om bilannonser på Blocket kan förstå vad jag menar.

I ett jordbrukssamhälle som det svenska lider däremot hela gruppen om en individ börjar göra sitt eget race. Att lura andra gör inte någon nytta för en jordbrukare eftersom skörd i sig inte har något värde. ("hästhandlare" blev däremot ett nedsättande uttryck på folk man inte kunde lita på)

En annan intressant aspekt jag funderar över är att man som svensk kanske ständigt siktar efter att ett slags harmoni, eller lycka, ska infinna sig i interaktionen med andra. Det känns helt enkelt bra att vara, ungefär som en bebis som tycker att så länge han är glad så är allt bra, och är han ledsen är allt dåligt. Det är det jag tänker mig är grunden till ett svenska snällhetsvurmandet: det känns bra.

Typ så här.

Sådär, nu vet du allt du behöver om svenskhet.