För ett halvår sedan band jag räntan på mitt lägenhetslån till strax under 2% i 5 år. Jag vet det finns bättre räntor man kan förhandla sig till, men detta var ett slags standardavtal och jag har inte någon särskilt hög lön att förhandla med.

Olle Felten skrev denna vecka en artikel i Nya Tider om Sveriges negativa ränta. Han antyder också att förr eller senare kommer räntan att gå upp, kanske främst eftersom det inte är hållbart med negativ ränta hur länge som helst:

Flera faktorer talar alltså för att Riksbanken skall börja lyfta upp reporäntan mot noll, ungefär i linje med prognosen, kanske med en långsammare takt än vad som varit kännetecknande för Riksbankens räntejusteringar de senaste åren. Inte minst för att inte vara en av de centralbanker som driver fram en situation med negativ sparränta och allt det skulle kunna föra med sig. Då skulle Sverige verkligen bli ett experimentland på det ekonomiska planet med mycket osäker utgång.

https://www.nyatider.nu/vad-hander-med-rantan/

Nyligen diskuterade jag lite om räntan på Flashback, i en tråd som handlade om ett uttalande någon gjorde på SVT om att de som har lån har varit vinnare på den negativa räntan. Hur hänger det ihop? Jo, jag fick det förklarat för mig att om inflationen är högre än räntan så tjänar man faktiskt pengar på att ha lån!

Det är ganska vanligt på Flashback att folk råder att lån är bra att ha. Man kan investera sina pengar i något annat än att betala tillbaka sitt lån, säger de. Visst kan man det, men jag vill ändå höja några varningens finger.

Det första är att förr eller senare kommer räntan att gå upp, och det kommer bli jobbigt då om man sitter med ett stort lån, särskilt om ekonomin går ner och man kanske blir arbetslös och huspriserna sjunker. Nu om någonsin, när räntorna är låga, är det lämpligt att betala av sina lån. Att amortera när man har en ränta på 7% eller mer är svårare än när räntan är under 2%, som den effektiva räntan är nu.

Det andra är att den där börsuppgången som alla pratar om... bara är en uppgång tills den slutar vara det. Det stämmer att på 10 års sikt är aktier en bra investeringsmetod, men om man ser på en årsbasis är det inte ovanligt att börsen tappar 10% eller mer av sitt värde. Det innebär i så fall att man tappar 10% av sitt kapital på ett år.

Så sent som idag kunde vi läsa att börsen nått sitt högsta värde någonsin. Är man då ointelligent så tycker man att det är bevis för att man bör gå in i aktiemarknaden. De mer erfarna ser det däremot som en varning för att det kommer komma en nergång. Den behöver inte komma imorgon, men den kommer att komma, och troligen inom ett år.

Angående räntan så är min tanke att den kommer höjas eftersom vi annars saknar styrmedel. Det finns snart liksom inte så mycket annat göra än att höja räntan - såvida inte man vill sänka den ytterligare och se vad som händer. Men förr eller senare måste den ju höjas. Minusräntan var bara tänkt att finnas ett kort tag. Så tänker åtminstone jag. Som Felten säger så tror många ekonomer inte på någon höjning den närmaste tiden. Kanske har de rätt - men kanske har de fel. Har de rätt förlorar jag inget, eftersom min effektiva ränta ligger i nivå med den rörliga räntan. Har de fel så kan det bli väldigt dyrt om räntan plötsligt skulle höjas.

Jag tror helt enkelt att ekonomin kommer att bli skakig i Sverige inom några år, och det kommer att tvinga fram någon slags reaktion. Kanske blir det en överreaktion som leder till någon oförutsedd konsekvens. Till slut kommer de säga: "nu måste vi höja räntan!" Jag är inte säker på detta, men jag anser det finns en hyfsat stor sannolikhet för det.

Angående ekonomer så ska man inte förlita sig alltför mycket på dem. De brukar ha fel.

Nu är min plan att sitta på min 2% ränta och amortera av lånet. Om fem år har jag amorterat av en fjärdedel av mitt lån. Jag tror faktiskt jag ska öka amorteringen. När man bundit sitt lån kan man inte göra extra amorteringar, men man kan ändå amortera varje månad. Jag ringde banken och frågade hur mycket jag kunde amortera som mest per månad, och de sa 6000 kr. Så mycket kommer jag inte kunna amortera ändå.

Kanske är jag gammelmodig som tycker man ska betala av sina lån... men har folk glömt 90-talskrisen, då många svenskar satt med lån för 500 000 på hus som var värda 10 000 kr?

Nä visst nej, det är bara nazismen vi måste lära av...

Ursäkta om detta inlägg blir lite dåligt skrivet. Det är sent men jag ville få det gjort.

Vi har länge fått höra att rättssäkerhet är det viktigaste. Att ingen oskyldig får dömas. Men ju mer jag läst om historia och om rättsfall och domstolar och så vidare, desto mer inser jag att det är en naiv idé som våra makthavare gärna talar om, men det fungerar inte så i praktiken.

Ett berömt uttryck som finns i olika varianter och som många av oss får höra i skolan är: "Hellre släpper jag ut 20 skyldiga än sätter en oskyldig i fängelse". Citatet går till exempel tillbaka till en av USAs grundlagsfäder, den högt beläste och genialiske Benjamin Franklin:

That it is better 100 guilty Persons should escape than that one innocent Person should suffer, is a Maxim that has been long and generally approved.

https://www.bartleby.com/73/953.html

Redan Franklin ansåg alltså att påståendet hade varit "länge och generellt accepterat".

Men faktum är att rättsfall aldrig är så enkla att bedöma. Man kan läsa ett fall fram och tillbaka och omöjligt säga huruvida personen med säkerhet är skyldig eller inte.

Man kan även, lustigt nog, inse att en person med största sannolikhet begick ett brott även om bevisningen inte räckte till. Den personen blir då satt fri. Ett känt exempel är Mats Alm som mördade sin flickvän Linda Chen men inte kunde dömas för det.

"Så måste det vara i ett rättssamhälle" säger då proffstyckarna. Men nej, så behöver det faktiskt inte vara. I USA hade Alm t.ex troligen blivit dömd, eftersom man i USA döms av en jury av "vanliga män", vilket innebär att vad åklagaren behöver göra är att övertyga dessa vanliga människor om att personen är skyldig. Jag säger inte att USAs system är perfekt, men jag säger att en person som uppenbarligen är skyldig inte släpps fri förutsatt att åklagaren gör sitt jobb.

Om vi tänker oss den här maximen igen om att hellre släppa en massa skyldiga personer än att döma en oskyldig. I verkligheten kan man dock utifrån en persons bakgrund göra en bedömning kring huruvida personen bör sitta i fängelse eller inte. Huruvida de faktiskt begick brottet eller inte är faktiskt mindre viktigt.

Faktum är att domstolar i hög utsträckning omedvetet agerar efter principen "verkar han den typ som begår denna typ av brott". Även domstolar i Sverige. Vackra personer och etniska svenskar bedöms som mer trovärdiga. Då skriker någon genast "det är rasism". Men faktum är att en persons karaktär till viss del kan avläsas på deras utseende.

En plågad person har ett sammanbitet ansikte. En kriminell b--tte blänger på allt och har de där arga muslimögonen som utstrålar kallhet och hat. Terrorister brukar ha den blicken också. Det finns ingen värme i deras ögon.

Ett annat klassiskt tecken på en dålig karaktär är förvridna drag. Ett ständigt snett leende som gör att rynkorna blir sneda. Eller ett öga som ständigt är sammantryckt.

"In two experiments, subjects were able to distinguish between criminals and noncriminals by rating each photo we presented to them," said human development doctoral student Jeffrey Valla '12

"We found a small but reliable effect," Valla said. "Subjects rated the criminal photos as significantly more likely to have committed a crime than noncriminals."

http://news.cornell.edu/stories/2011/04/study-we-can-spot-criminals-photos

Att diskutera huruvida en person kan se kriminell ut är förstås känsligt, som länken också säger, för då börjar någon gnälla om rasbiologi, och i dagens vänsterliberala samhälle ska ju alla vara lika.

Nåväl, utan att gå in för mycket på just detta, är min idé att brott och straff bör baseras på vad som är viktigast för samhället. Faktum är att brott och straff redan baseras just på detta, bara det att vi luras tro att det handlar om "rättvisa". Tänker man på saken inser man dock att det finns en anledning att vissa vardagsbrott bestraffas hårt: man vill stävja andras lust att begå samma brott. Just skattebrott brukar bestraffas ovanligt hårt, utan att de vanliga tyckonomerna hoppar in och säger att "straff måste vara låga för inga studier visar att hårda straff hjälper". Nehej, men skattebrott måste ha ett högt straffvärde eftersom...?

Tyckonomer är överlag inte så smarta. De är som dresserade papegojor. Om straff är låga så går de ut och säger att straff måste vara låga, och om straff är höga så går de ut och säger att straff måste vara höga. Vad samhället än gör eller bestämmer så går de ut och säger att det är bäst så. Det är ett bekvämt jobb. Typ som att vara en astrolog och i efterhand kunna förklara hur olika händelser stod skrivna i stjärnorna.

Idén fick jag faktiskt från den tyska revolutionen. Efter revolutionen avrättades en väldig massa folk i utresningar. De flesta var helt oskyldiga. Varför skedde detta? Jo för att Stalin kände att man måste förhindra motrevolutioner.

Straff är alltså bra sätt att stävja åtminstone vissa brott. Så har det varit i alla tider.

I alla tider har man också varit tvungna att gissa sig till huruvida ett brott skedde eller inte. Ofta kände folket att någon måste bestraffas för brottet, eftersom rättvisa är så djupt rotat i vår natur, och så tog man den man trodde var skyldig.

Hur viktigt är det egentligen huruvida någon är "skyldig" eller inte? Som jag ser det är det inte så viktigt.

Ta t.ex fallet med tre afrikaner som våldtog en ung tjej i Ludvika. En i gänget var inte lika delaktig i våldtäkten som de andra, men tjejen kunde inte peka ut vem det var, och alla tre fick därför frikännas. Vad är poängen? Vem tjänar på detta? Nu har vi släppt ut tre våldtäktsmän på gatan bara för att en av dem inte var delaktig. Han var dock på platsen. Hur stor roll spelar det om han inte stoppade snoppen i henne?

Anta att vi leker med det där tankeexperimentet lite. Anta att vi har 20 IS-terrorister i ett fängelse, men vi har fått reda på att en av dem är oskyldig men vi vet inte vem. Ska vi då släppa ut alla 20 i samhället? Inte ens de mest naiva svenskarna hade gjort det. Det bevisar ju faktiskt att principen inte gäller, om det är alltför samhällsskadligt att släppa ut personerna.

Vi lever liksom inte på 1700-talet längre. Det handlar inte om huruvida det var Anders eller Kalle som blev full och slog till prästen så han ramlade i backen. Vi har riktigt farliga människor nu i samhället som vi inte borde låta springa lösa. Detta är inte folk som kan rehabilitieras eller som gjort något enstaka misstag. Det enda vi kan göra med dem är att rensa bort dem.