Det är ett väldans gnäll om otryggheten tycker jag.

Statistik om morden fram och tillbaka. Tino Sanandaji som med sin statistik försöker bevisa hur Sverige ständigt blir sämre. Jag tycker egentligen han är tröttsam. Extremt intelligent men med en ständig "chip on shoulder". Morden har gått upp lite, men so what? Lever vi i helvetet?

Givetvis inte.

Det som jag inte kan hjälpa att tänka varje gång jag läser om hur otrygg skolan är numer, är hur sådana händelser var i princip vardagsmat för mig när jag gick i skolan på 1990-talet.

Idag läste jag om en tonåring som anmäldes för stryptag på en skola. Jag visste inte ens det var olagligt. På min skola fanns det folk som sprang omkring och misshandlade och tog stryptag (alltså inte på skoj) regelbundet. Jag visste inte det var olagligt.

Huruvida det förekom våldtäkter vet jag inte. Jag tror inte det var vanligt. Däremot spreds det bilder av folk halvnakna och det skedde mycket vi idag skulle kalla kränkningar, hot och våld.

Detsamma gällde min far och farfars generation. Både två hade permanenta skador pga de blev misshandlade. (Min far har en skadad tand, min farfar minns jag inte, kanske bara var ett ärr)

Numer kan man läsa vad som presenteras i stora rubriker som skräckartiklar:

"Pojke knuffar flicka"

Under artikeln massor av kommentarer från bekymrade svenskar som skriker på att nu måste vi fan kasta ut alla invandrare för så här får det inte gå till - Sverige kollapsar.

Det finns en användare på Flashback som avslutar nästan alla inlägg med att skriva "Arma, Arma Djävla Sverige".

Om Pride t.ex.:

Jadjävlar!
7-klövern slåss hårt om att få denna 1%:are av normalpopulationen.
Snacka om kortsiktig Pyrrysseger för en djävla veckas "strålglans" i Stockholms centrum?
Är 7-klövern verkligen så djävla korkade?
Bevisligen!

Arma, ARMA djävla Sverige!

https://www.flashback.org/p64842212#p64842212

Det blir ju lite fånigt efterhand. Jag tror det är en äldre man. Faktum är att det finns en del äldre personer, alltså 70+, som skriver aktivt på Flashback. Man tror inte det först. Faktum är att han som skrivit flest inlägg av alla på Flashback är över 70. (ja jag vet vem det är, och han bor f ö också i Malmö)

Ett sätt som folk avslöjar sin ålder är genom hur de stavar. Det är väl ingen under 50 som skriver "Djävlar"?

Inte heller finns det väl någon som skriver Achmed numer. Har man varit i arbetslivet senaste 10 åren vet man att namnet stavas Ahmed. Achmed är hur det stavades i Kalle Anka i början av 1990-talet.

Hur som helst så funderar jag allt som oftast på det där med brottslighet otrygghet och psykiskt mående. En av de saker som fascinerar mig mest är psykiskt mående kontra fysisk trygghet.

I min fars generation, som växte upp i det idylliska 1960-talet, hade man det väldigt tryggt. Samtidigt känns det som att de var så jäkla olyckliga många av dem. Så dystra och med ett slags känsla av att livet är meningslöst.

Den här generationen kallas för över Baby boomers:

As a group, baby boomers were the wealthiest, most active, and most physically fit generation up to the era in which they arrived, and were amongst the first to grow up genuinely expecting the world to improve with time.[3] They were also the generation that received peak levels of income; they could therefore reap the benefits of abundant levels of food, apparel, retirement programs, and sometimes even "midlife crisis" products. The increased consumerism for this generation has been regularly criticized as excessive.[4]

One feature of the boomers was that they have tended to think of themselves as a special generation, very different from those that had come before or that has come afterward. In the 1960s, as the relatively large numbers of young people became teenagers and young adults, they, and those around them, created a very specific rhetoric around their cohort, and the changes they were bringing about.[5] This rhetoric had an important impact in the self perceptions of the boomers, as well as their tendency to define the world in terms of generations, which was a relatively new phenomenon.

Man kan nog även kalla dem för den uttråkade generationen. Allt var perfekt upplagt för dem. Och sen vad skulle de göra?

Jag tror att när våra liv är alltför ombonade så blir vi faktiskt rädda. Vi känner att det bara kan bli värre - vilket jag väldigt tydligt kan märka hos min far som fick vredesutbrott om jag tappade bort min mössa eller liknande småsaker. Jag tyckte alltid det var konstigt. De flesta problem jag hade ville jag därför inte berätta för honom, eftersom han tog så illa vid sig.

Vad är lösningen på detta dilemma? Jag vet inte. Faktum är att jag läste i En tysk mans historia : minnen 1914-1933, av Sebastian Haffner, att han beskrev det som att Tyskland drev på första världskriget pga tristess. De unga männen visste inte vad de skulle göra så de gick ut och krigade. Tyskland hade före 1914 haft en ovanligt lång period av fred och de unga längtade till att känna en mening med livet.

Det talas inte mycket om det i Sverige. Jag tror vi varit för fokuserade på materiell trygghet.

Det är något jag även tänker på när jag cyklar omkring i Malmö. Skulle jag bli skjuten här skulle det förvisso vara trist, men det skulle kännas värre om jag blev skjuten i en fin villaförort. Här är man ju liksom inställd på att sådant kan hända.

När jag var ung var jag mycket orolig för döden. Totalt förskräckt, faktiskt. Känslan av att jag skulle dö en dag var övermäktig och ibland förlamande. Det gjorde mig vettskrämd att jag skulle åldras och jag oroade mig väldeliga för rynkor redan vid 12-årsåldern.

Allt detta är egentligen symptom på något sjukt. Att hänga sig fast vid ungdom eller något "heligt", som om kroppen är gjord för att vara i evighet och människan "förtjänar" att leva i ständig lycka och trygghet.

Vem har bestämt det, liksom ??

"80-åring fick vänta månader på höftledsoperation"

Ja men vem fan tror det är lätt och roligt att bli äldre?

Tror folk att 80-åringar förr fick höftledsoperationer så snart de behövde?

"Arma arma djävla Sverige. Man kan inte få en höftledsoperation gratis så snart man behöver det!"

Ja, tänk att man i vissa andra länder behöver betala för sin vård. Och att höftledsoperationer för 80-åringar inte är självklara pensionspresenter.

Vi har en lag som heter Hets Mot Folkgrupp, eller HMF som man numer kan förkorta den ty den är så flitigt använd.

Jag hade länge en länk till en artikel på Ledarsidorna.se om lagen:

Hets mot folkgrupp: lagen som blev ett oting

Det låter naturligtvis förfärande när Näthatsgranskaren uttalar sig i allmänna termer om att de upptäckt rasistisk hets på Facebook, eller vad det nu kan handla om, men om man tittar närmare på fallen förefaller de inte mig så särskilt upprörande alla gånger. En 79-årig man dömdes exempelvis för att ha klottrat ”Fuck Allah!” och att ”Araber” borde ”åka hem” på en offentlig toalett (skadegörelse och hädelsebrott i en muslimsk kontext, men knappast ett hatbrott); en 64-årig man anmäldes för att ha skrivit på Facebook att svenskar borde träna självförsvar för att kunna försvara sig mot utländska brottslingar; en 64-årig kvinna dömdes för att ha påpekat att många flyktingar kommer från länder med ett jämförelsevis lågt snitt-IQ i förhållande till den svenska ursprungsbefolkningen. Hur de skall tolkas är givetvis öppet för debatt. Kvinnan dömdes för spridandet av själva uppgiften; en 56-åring åtalades för att ha skrivit att ”muslimer aldrig lär sig sluta med våld och våldtäkter”, etc.

Den 4 juli, 2013, dömdes en 17-årig pojke från småländska Vaggeryd i Jönköpings tingsrätt för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit ett skämt om personer tillhöriga en viss nationalitet på Afrikas horn. Det finns en hel del skämt som cirkulerar om blondiner och norrmän, men enligt åklagaren Sebastian Nilhammer, utgjorde det ett brott att offentliggöra skämt som är ämnade att sprida ”missaktning” genom att ”förlöjliga [personer tillhöriga en viss nationalitet på Afrikas horn]”. Straffet för pojken blev 2.000 kronor i böter och hatbrottsskämtet löd enligt följande: ”Hur dödar man bäst 50 flugor i en smäll? – Slå en [person tillhörig en viss nationalitet på Afrikas horn] i ansiktet med en spade!”

2003 hävdade Lambertz att folkgruppen ”svenskar” överhuvudtaget inte var att betrakta som en ”folkgrupp” och därför inte kunde räkna med lagens skydd. Lambertz utryckte sig med följande formulering: ” syftet vid tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. Det fallet att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet”. Justitiekanslern utryckte sig här inte kategoriskt, genom att skjuta in ordet ”torde” i sin formulering, vilket har kommit att påverka hur lagen har uppfattats och tillämpats sedan dess.

https://ledarsidorna.se/2018/03/hets-mot-folkgrupp-lagen-som-blev-ett-oting/

Mycket mer finns att säga.

Det låter så nobelt: "Man bör inte kunna hata folk".

Ja det låter ju fint.

Skit samma att vi ersätter ordet "heta mot" med att "uttrycka missaktning mot". Vi får väl säga att man inte bör få lov att yttra missaktning mot en grupp. För då kan de bli kränkta och det är dåligt.

Men då är problemet vad som kan menas med "missaktning". Än det ena och än det andra fallet dyker upp.

I början av juni skrev Nya Tider:

En 44-årig man dömdes nyligen av Attunda tingsrätt för hets mot folkgrupp efter att ha konstaterat att afrikaner har en lägre genomsnittlig IQ-nivå och en högre testosteronnivå. Att mannens uttalande har stöd av vetenskapliga undersökningar spelar ingen som helst roll.

https://www.nyatider.nu/straffbart-att-konstatera-att-svarta-har-lagre-genomsnittlig-iq/

Är det sant eller inte?

Det spelar ingen roll enligt rätten.

Får man lov att säga att japaner är korta eller är det också hets mot folkgrupp?

Det är bland annat av denna anledning jag skriver denna blogg. Vi i västvärlden har fastnat så mycket i "allas lika värde" att vi låter det gå före vetenskapliga resonemang. Man kan alltså inte på ett vetenskapligt sätt diskutera huruvida svarta har lägre IQ - något som f.ö inte gäller alla svarta folkgrupper, vilket vi hade kunnat redogöra för om frågan hade kunnat diskuteras. Nu kan det istället bara diskuteras i det dolda, där det drivs av myter och anekdotiska cirkelargument.

Exempelvis tror jag att alla samhällen har hög-IQ-grupper, låg-IQ-grupper och mellan-IQ-grupper. I Indien anses t.ex brahmin-kasten (präster) vara högintelligenta. Detta är något som diskuterades av DNA:ets upptäckare James Watson. På samma sätt tror jag att den "högre" somaliska klanen har högre intelligens än det skräpet som har tagit sig till Sverige.

Bara ledare behöver ju vara intelligenta i ett samhälle. En bonde bör inte grubbla för mycket.

Läs några fler rasistiska uttalanden av nobelpristagaren James Watson här: https://liorpachter.wordpress.com/2018/05/18/james-watson-in-his-own-words/Troligen inget du stött på eftersom det inte är PK.

Har han rätt? Vem vet. Jag hade nog inte fått lov säga det han säger. Det är emot lagen.

Vad är då nackdelen med att begränsa yttrandefriheten i dessa frågor?

För det första att vi inte har möjlighet att vetenskapligt granska dessa utsagor.

Anta att det finns en grupp människor på jorden som är extremt ointelligenta, som skaffar sig i snitt 6 barn, samt att både intelligens och deras behov av parning är genetiskt betingat. Detta med biologi finns det ganska många forskare som anser. Förutom James Watson kan nämnas psykologen Hans Eysenck, som vid sin död var den psykologen som hade flest citeringar i vetenskapliga publikationer.

Det svenska etablissemanget kan förstås inte bemöta dessa världsberömda forskare, vilket gör att man hellre gör frågan till en tabufråga och rasiststämplar alla som tar upp den.

Anta att det faktiskt kan bli ett samhällsproblem med det exemplet jag tog upp.

Det är som med invandring. Invandringens kostnader fick inte diskuteras för det kunde leda till ökad främlingsfientlighet. Den sista gången det kritiskt togs upp på SVT före flyktingkrisen var med programmet Hur mycket invandring tål Sverige, år 2012. Det fick så mycket kritik att frågan sedan lades under lock.

Sedan kom flyktingkrisen. Hoppsan - Sverige tål visst inte oändligt med invandring. Nu spås SD kanske bli största parti. Hoppsan.

För det andra, betänk följande: alla diktaturer begränsar yttrandefrihet. De anser att tillåter man kritik mot makten så kan det indirekt hota makten.

Varför anser inte vi detta i väst?

Är det inte samma argument vi har när vi begränsar "hets mot folkgrupp"? Nämligen att tillåter vi nedsättande ord mot en folkgrupp så kanske det leder till våld mot folkgruppen.

Visst är det märkligt att jag utan vidare kan skriva "Stefan Löfven är en idiot och alla sossar är efterblivna" men jag får inte lov att säga detsamma om en folkgrupp för då kan ... ptja något hemskt hända, typ Nazi-tyskland (alltid Nazi-tyskland argumentet).

"Tänk om folkgruppen blir ledsen" ?

Ja men tänk om Stefan Löfven blir ledsen... Kanske är det inte hela världen om man blir lite ledsen ibland?

Vi kan se hur svårt det är att debattera frågor när vissa argument blir tabu.

Själv skriver jag en massa rasism på Flashback. Men inte en enda gång har det lett till något fysiskt angrepp på någon. Jag tror inte heller att någon går in på Flashback för att läsa dessa inlägg om de inte vet vad som väntar.

Jag kan förstå att förolämpningar inte bör vara tillåtna. Men förolämpningar säger man till någons ansikte. Om jag skriver hatiska ord i en facebookgrupp som heter "Stå upp för Peter Springare" så lär väl knappast Ali Baba och hans 40 bruschor sitta och läsa?

Det gör mig heller inget om Ali Baba sitter i facebookgruppen "Stå upp för Abu Bakr" och skriver att alla svenskar är smutsiga grisar. Det kan han få tycka bäst han vill, så kan jag få tycka att han är en lat och obildad bidragstagare.

Borde man inte få lov att yttra sina åsikter, förutsätt det inte skadar någon?

Argumentet "indirekt skada" köper jag inte. Ska man tillåta yttrandefrihet så kan man inte hänga upp sig på indirekt skada. Antingen har man yttrandefrihet eller så hänger man upp sig på indirekt skada.

Tänk om jag säger att jag hatar Volvo och så springer någon omkring och bränner upp alla volvobilar? Bäst vi förbjuder kritik mot Volvo... (indirekt skada)

Det är ju fånigt resonemang.

Lika fånigt är det att om jag påstår - sant eller ej - att vissa folkgrupper har lägre intelligens så leder det till folkmord. Folkmord måste vi förbjuda men hur ska man kunna förbjuda allt som kan leda till folkmord på minsta lilla sätt? Enligt den devisen kan i princip allting möjligen leda till folkmord.

Dock måste jag göra ett undantag vad gäller yttrandefrihet. Den kan inte vara total. Den kan inte vara sådan att den tillåter sådant tal som begränsar yttrandefriheten.

Man kan t.ex inte låta våldsamma organisationer och människor få fritt spelrum, för då kommer de tysta andra talare.

På Flashback har man regeln att det är strängt förbjudet att avslöja andras anonymitet. Det anses att det vore ett hot mot deras yttrandefrihet.

Även tidningar har källskydd. Går du till en tidning och beskriver missförhållanden inom t.ex staten, så får ingen statligt anställd försöka luska ut vem det är som gick till pressen. Det är alltså förbjudet att ringa upp reportern och fråga eller att fråga sina anställda.

Yttrandefrihet är inget självändamål. Det är inte som med darwinism, att alla skriker i munnen på varandra och den starkaste överlever. Men det är en stark egenskap i ett liberals samhälle att man tillåter folk att yttra sig även om det kan innebära en risk för samhällets stabilitet. Det är liksom det liberalismen handlar om: man ersätter en del av trygghet med frihet. Vår liberala demokrati är baserad på denna skörhet, men vi accepterar det för vi tror att det är bättre att olika åsikter får lov att dryftas, även negativa sådana.

Nu har tyvärr det liberala västerländska samhället gått på pumpen eftersom vi inte får lov att diskutera en sådan till synes vetenskaplig fråga som IQ-skillnader mellan olika nationer och olika folkgrupper. Därför tycker jag vi bör kämpa för att få möjlighet diskutera frågan.

Det var en massa bilbränder senaste dygnet över stora delar av landet.

Det misstänktes att det kanske var förberett av SD eller NMR-supporters. Jag får erkänna att det var min första tanke också. Eller min andra tanke åtminstone. Alla kriminella utlänningar ("blattar") är SDs bästa valarbetare. Utan dem hade SD aldrig fått mer än några få procent - de få procenten som är rasistiska på riktigt.

Själv växte jag upp och mina bästa kompisar var från Iran, Jugoslavien och Chile. Alla var vi dock utsatta av de vi kallade blattar - vilket syftar på araber.

Idag var jag på Malmöfestivalen och det var lite sorgligt att se hur mängden blattar i sina blattegäng ständigt ökar. Jag såg minst ett tjugotal blattegäng, men inga direkta gäng med svenska killar. Undrar om de sitter hemma numer? En del tjejgäng såg jag.

Det verkar vara samma tendens som vid I Love Stockholm festivalen. Blattar och svenska tjejer. Det finns förvisso svenska killar också men de går lite försiktigt två och två, inte gapigt som blattegängen gör.

Utvecklingen känns trist, men det finns två saker som får mig må lite bättre tänka på:

1. Att andra länder kan lära av vårt misstag.

2. Att det fortfarande finns "vita" områden och personer och att vi kommer kunna bygga upp "vita" (dvs trygga) festivaler igen.

Malmöfestivalen börjar kännas för otrygg, och jag tror ingen egentligen blir glad av att se alla mörkhyade och araber drälla omkring. Numer även afghaner med deras sliskiga stil.

Mitt besök där var kort, mest för att känna stämningen. Varje år känns det som att det blir färre svenskar och mer utlänningar. Redan nu skulle jag säga svenskar är i minoritet. Förr var Malmöfestivalen en plats dit många medelålders gick för att äta och dricka och ha kul, men jag såg inte så mycket sådana. Kanske var de i något tält - det är ju möjligt.

Hur som helst - angående bilbränder. När jag såg videon av de som brände så var det tydligt att det inte var någon Anders och Pelle som bränner. Det är blattar som rör sig på det sättet, hoppar och springer omkring som om de ägde stan.

Om det är någon "påverkansoperation" så är det i så fall någon som betalat blattarna för att tända på, vilket också känns osannolikt för det är på flera olika platser och det är folk som vet hur man gör. Det finns ju en risk att åka fast också och då blir man avslöjad.

Nej, jag tror det är ett ungdomsuppror. Studier i Frankrike, där bilbränder är betydligt vanligare än här. Varje nyår bränner man ett par hundra bilar, och på årsbasis bränns det tiotusentals.

The number of vehicles set alight on the night of December 31st climbed from 935 a year ago to 1,031, while arrests rose from 456 to 510, the interior ministry said on Monday.

Nevertheless stats released last year by France’s official crime data agency ONDRP reveal that the number of cars burned each year has fallen by 20 percent since 2010.

That was the good news for car owners and insurance firms.

The bad news is that tens of thousands of vehicles are still burned across the country.

The main burning season is in July and August, particularly on Bastille Day on July 14^th when youths mark the annual fête nationale with their own firework shows.

The main reason for the fall according to the ONDRP is that the media take less interest now in the mass burning of cars, which means there may be less of a thrill for the arsonists.

https://www.thelocal.fr/20180102/is-the-famous-french-tradition-of-torching-cars-dying-out

Det som är värt att tänka på är den sista meningen här. I Frankrike märkte man efterhand att bilbränder först började i ett område, men sedan ville kidsen i andra områden inte vara sämre utan tuttade på bilar de med. Ju mer det rapporterades i media, desto mer triggades grupper att tända på ännu fler bilar.

Därför försöker franska medierna nu rapportera mindre om bränder och därför har de följdaktligen minskat.

Det är även många bilar som bränns som försäkringsbedrägerier.

Men att det bränns väldigt mycket på ett dygn i Sverige är alltså inte så märkligt som det kan verka. Det börjar på ett ställe och sprider sig snabbt allteftersom medierna uppmärksammar det. Möjligt att det snackas en del på sociala medier i förväg också.

Jag tror svenska medier därför också blivit mer sparsamma med att rapportera bilbränder. Ett tag kunde man läsa om det varje dag på Avpixlat utan att något nämndes i andra medier.

Är det rätt att undvika rapportera om bilbränder? Tja, brinner det varje natt är det väl inte mycket till nyhet efterhand?

Jag tror oavsett att vi kan avfärda att det skulle röra sig om högerextrema som gör detta. Högerextrema unga män är inte så smärta som blattarna som alltid springer omkring utomhus. De kan heller inte ta sig ut till en förort utan att man lägger märke till dem. Som jag skrev ovan så är det sällan man ser svenska gäng hänga omkring numer. Att tänka sig 5-6 svartklädda etniskt svenska killar av "ariskt slag" ta sig ut till en förort för att bränna bilar... det hade man lagt märke till. 

Vänsterslödder med tygpåsar och flottigt hår hade möjligen kunnat passera. De ser inte särskilt ariska och blonda ut när de är så ovårdade.

Vad fick gängen att tända eldar just igår? Kanske blev de triggade av SDs framgångar. Blattar har sina facebookgrupper och en video på Jimmie eller något annat kan snabbt spridas. Särskilt om det är något anti-islamskt. Ibland är det saker vi inte ens själva reagerat på.

T.ex Facebookgruppen Al Kompis, med 1,6 miljoner gillamarkeringar, som följs av de flesta arabisktalande i Sverige. För tre timmar sedan la de faktiskt upp videoklippet från bilbrännarna i Frölunda: https://www.facebook.com/alkompis/videos/514316895690557/

Klippet har redan 23 000 visningar och jag klistrar in översättningen av några av de översta kommentarerna:

19 minuter sedan:

Gäng, inte fråga, utan invandrare som måste älska att dra tillbaka sina relationer, slut på asyl och utvisa dem till det land de kom ifrån, och deras familjer, men om de är medborgare och älskar att skärpa medborgarskap eftersom de har blivit rättsligt skydd för Brottslingar

Hmm ja jag vet inte, men han vill utvisa dem.

3h sedan:

Det här är en mycket organiserad brottslighet.
Fråga inte vem som gjorde det. Fråga efter mottagaren.
Vem vill sätta dit alla som är en inkräktare i samhället?

1h sedan:

För några veckor sedan startade jag en tråd på flashback om huruvida vi numer ser annorlunda på solbrända svenskar eftersom de ser mindre svenska ut. Tråden kallades av någon för en skräptråd, men jag tycker ändå frågan är intressant och jag har funderat på det närmare nu under dessa veckor då allt fler svenskar har lagt sig för att steka i solen.

En fin och jämn brunhet är förstås sexigt, men allt oftare har man sett ett slags "too much", där huden snarare ser fnasig ut, och istället för jämnbrun ser ut som en stekt kalkon, eller liksom har vita fjäll, rynkor och prickar och hud som ser trött och sliten ut. Jag kan inte säga att jag tycker detta ser snyggt ut. Jag kom att tänka på frågan igen idag när jag såg ett klipp på SVT.se:

Hade hon inte sett bättre ut om hon varit vit istället för orange-brun? Jag försöker föreställa mig hur hon skulle se ut som vit. Hon hade nog sett yngre och fräschare ut.

När jag pratar med folk på forum från runtom i världen så slås jag av hur det ger ett bättre intryck ju "vitare" de är. En arab som ser vit ut med len hud ger t.ex ett mycket trevligare och mindre blattigt intryck.

Vi får ofta höra från de duktiga och driftiga invandrarna som kommit till detta landet: "Ali, 35, driver två företag med 50 anställda!"

Jag funderar dock ofta på när vi får höra från alla de svenskar som blivit offer för mångkulturen. De som blivit misshandlade, våldtagna eller fått sina släktingar dödade.

Vi får höra när någon blivit skickad tillbaka till sin hemland och dött. "Han dog pga vår inhumana flyktingpolitik". Varför säger man inte samma sak när någon dör pga vår humana flyktingpolitik?

I fredags var treårsdagen för IKEA morden. En 27 åring och hans 55 åriga mor hade levt om det inte varit för vår flyktingpolitik. Vem bär ansvaret?

I andra länder så kräver medborgarna ansvar från politiker när sådant händer. I Sverige har vi slutat med det. Kanske har vi bara accepterat att det är så här det måste vara.

I Japan tog man t.ex år 2016 emot 27 syriska flyktingar från Turkiet. Två av dem arresterades för våldtäkt, och politikerna fick lova att inte ta emot fler. Förra året tog man bara emot 2st flyktingar.

I Polen tog man emot en svart afrikan, Simon Mol, som snabbt blev vänsterns älskling och ledde flera kampanjer mot rasism. Tyvärr smittade han avsiktligt åtskilliga polska kvinnor med HIV genom att ha oskyddat analsex med dem. Han vägrade ha på sig kondom och sa till kvinnorna att de var rasister för att kräva det. När han skulle åtalas så hävdade han att åtalet baserades på rasism.

Tja, så är det, och så var det också på den tid svenskar var naiva. Är man för naiv och godtrogen blir man utnyttjad. Säger man "mitt hem är ditt hem" till fel person så länsar de hemmet.

Det mest spektakulära fallen från senaste veckorna (inte för att det finns brist av fall att välja mellan) är 13-åringen som blev våldtagen av somalier så hennes underliv sprack. De skrattade förstås och tyckte det var roligt. "Vadå brott? Hon ville det själv." Man blir knappt arg längre för det är så vanligt.

Visst, är man ensam i samma lägenhet som somalier kanske man får skylla sig själv? Varför lär man sig inte det i skolan?

Vi får alla höra om de hemska rasistattackerna som skedde under 90-talet. Det var lasermannen, John Hron och andra. Men vi hör inte lika ofta om alla svenska offer. Räknas de inte lika mycket?

Ta morden på Sara Vestin och Sylvia Hoek, 1989, av en eritreansk flykting. Det första dubbelmordet i Sverige på 250 år.

Man minns förstås mordet på Elin Krantz, 2010, för de hemska skadorna hon fick. Bilderna finns ju på nätet. Varför inte hålla en manifestation för henne, istället för det där hijabupproret som troligen baserades på en påhittad historia om en tjej som fick sin hijab avsliten.

Men varje gång jag tänker på en tjej som drabbats i onödan så kommer jag ändå tänka på tidningsbudet i Boden, 2007. Alltså ett tidningsbud, en person som omöjligt kan anklagas för att vara lättklädd, alkoholpåverkad eller ha gett fel signaler. Sedan våldtäktsmannen släpptes ur fängelset 2011 våldtog han ännu en kvinna i en hiss i Eskilstuna.

Man undrar vad dessa kvinnor tänker om massinvandringen?

Jag vet inte varför jag ofta tänker på tjejen i Boden. Kanske för att hon var tidningsbud, eller kanske för att gärningsmannen inte blev utvisad med hänvisning till att Eritrea var otryggt och att han sedan kom ut och våldtog igen.

Vad gör tidningsbudet numer? Är hon sjukskriven? Har hon pluggat vidare?

Det finns förstås många andra exempel och vi är ju många som själva blivit drabbade på ett eller annat sätt. Själv har jag blivit oprovocerat misshandlad av några araber som jag trodde var mina vänner. Jag var ung och det var inget fysiskt allvarligt men det påverkade mig psykiskt att någon hatar en så mycket bara för att man är svensk.

Det måste finnas många andra historier men det är sällan man hör dem.

Det är ju vi som fick veta att vi måste vara toleranta och vi trodde på det, och sedan fick vi själva uppleva verkligheten. Det är ingen fördom när man upplevt det själv! När vi sedan vill tala om det får vi höra att vi är rasister. Vi känner oss inte trygga i vårt eget land.

Själv vill jag höra en ursäkt till tidningsbudet i Boden. Och jag vill höra från dessa kvinnor. Hur känner de sig? Vad vill de ha av livet? Vad tycker de om massinvandring?

Är inte svenska liv värda lika mycket som utländska liv?

Som vi vet är svenskar kända för sin ängslighet. Att få påtalat att man gör något fel gör att vi stannar upp och ber om ursäkt. Vi är också förtjusta i att låta etablissemanget - numer t.ex antirasister - tala om för oss hur ledsna de blev för att någon sa något till dem och att "vi" måste förstå att "de" blir ledsna, och bla bla bla.

Hur många snyftartiklar har man inte läst, eller reportage man sett på TV, från någon bosnier som kände sig så kränkt för att folk ibland frågade var hon kom ifrån.

Så rasistiskt.

David Batra som beklagar sig över att folk frågar om han känner sig svensk. Bara för att han har indisk bakgrund. "Vi" måste ju förstå att har man indisk bakgrund så känner man sig givetvis som svensk.

Med detta "vi" menas väl det gamla gardet av vita svenskar. Den där naiva blicken och viljan av att göra gott. Men fråga inte var någon kommer från, eftersom alla kommer från "Sverige".

Mörkhyade som beklagar sig över att folk pratar engelska med dem. Haha, jo det kan jag förstå kan kännas lite nedlåtande. Hade det inte varit så att vi har en väldig massa personer i Sverige som inte kan svenska så hade man inte behövt göra det. Men visst, jag kan prata svenska med alla oavsett hur de ser ut.

Det faktum att Sverige snart inte har något "vi" ignoreras, för av någon anledning är det alltid den vita mannen eller vita kvinnan, medelålders och uppväxt på Jönssonligan och Sällskapsresan, som ska utgöra detta förhatliga "vi svenskar". Det är de som ska skämmas för att de inte hängt med i senaste snurren vad gäller hur folk ska bli tilltalade.

Jag kom att tänka på detta när jag snubblade in på Facebookgruppen Stulen identitet - problematisering av adoptioner. "Vi" har förstås fått lära oss av media och godhetsfolk att adoption är jättebra och att enda anledningen att adopterade barn mår dåligt är pga rasismen. Därför måste vi ta emot fler invandrare så att de adopterade inte känner sig utanför.

Jag har själv umgåtts med adopterade och har haft åtskilliga adopterade bekanta. En av dem beskrev det som att han satt i en roddbåt mitt på havet, mitt mellan två länder. Jag kan faktiskt märka denna känsla hos många adopterade. Nästan alla adopterade jag känner har haft psykiska problem, självmordstankar eller -försök, kriminellt beteende eller depression. Beror det verkligen på rasismen? De blev nämligen aldrig annorlunda behandlade. De var alltid med i umgängeskretsen, och överlag hade de alltid "perfekta" föräldrar. Det görs en väldig massa kontroller av föräldrar innan de får adoptera och föräldrarna måste ha god ekonomi för att ha råd.

Tänk om det inte är så enkelt att man kan skylla på rasismen. Kanske är det ett strukturellt och inneboende problem med adoptioner som kommer att finnas kvar oavsett vad vi gör?

Han talar om hur man vill läxa upp folk som frågar varifrån flickan kommer. Indignerat fnyser han: ”Det är som att hon ser ut att komma någon annanstans ifrån!”. Well. Du har just pratat om henne som ”kinabarn” och om hur ni räddat henne från det där hemska landet i öster – då kanske du får ta att folk undrar varifrån hon kommer.

Jag har skrivit om hur trötta adopterade ofta är på att svara på denna typ av frågor, men det är skillnad och jag tänker att om jag inte blivit pådyvlad denna färgblindhet så kanske jag hade haft ett mer avspänt förhållande till mitt ursprung. Istället har jag sedan tidig ålder fått höra att jag ska säga att jag är svensk och att mitt liv började på Arlanda. Inte så att jag inte fick säga Korea, men jag blev ofta tillsagd att jag FÖRST OCH FRÄMST är svensk och att mina ENDA RIKTIGA föräldrar är mina adoptivföräldrar. Korea skulle förbli det mytologiska landet där borta, där DE ANDRA bor.

På detta sätt lär man den adopterade att hens rasiala bakgrund är något fel, avvikande och något som inte ska låtsas om. Det är så internaliserad rasism och oförmåga till solidaritet föds. Det är så vår grupp splittras.

Hela tiden dessa motsatsförhållanden, aldrig både och utan antingen eller.

Avslutningsvis vill jag lufta något som kanske är en följd av mina egna hangups kring grafiska benämningar, men jag avskyr verkligen när adoptanter vill skyla över det faktum att det är skillnad på att adoptera och få biologiska barn genom att benämna barnen med uttryck som ”samlagsbarn”, ”magmammor” och ”pungpappor”. Det är liksom saker jag inte vill förknippa med folk. Det är dem själva de ska benämna – de flesta barn är nämligen resultat av någon form av fysiskt möte och graviditet.

Detta är varför jag skriver.

https://www.facebook.com/StulenIdentitet42/posts/1880925428870923

Ett "koreabarn" får alltså höra att hen inte alls är ett koreabarn utan ett "svenskt" barn. Som om det är något fult att vara från Korea.

Samtidigt finns alltid i bakgrunden snacket om "svenska barn". Man pratar om skolor som domineras av "barn med utländsk bakgrund", eller "blattar" som vi säger i Malmö. (det säger även de själva)

Ordet blatte beskriver ju mera träffande vad det rör sig om för person. En välintegrerad person som pratar riktig svenska är inte blatte. Inte heller en adopterad person. Inte heller en engelsman eller tysk. Däremot finns det tyvärr blonda blattar numer. Jag tror de ofta är från Balkan. Känns tråkigt höra dem prata den där aggressiva blattedialekten.

Att fråga någon var han kommer från är alltså kränkande. Konstigt att det inte är kränkande i USA. Där definierar sig folk som "25% skandinav, 25% italiensk och 50% tysk", exempelvis. Så kan man inte göra i Sverige för här är alla svenska, sägs det. Vissa har dock "utländsk bakgrund". Som om min vän, vars farmor kom från Danmark, skulle ha "utländsk bakgrund". Eller Reinfeldt, som allt som oftast förklarar sitt antirasistiska engagemang med att hans farfars farfars far var en mörkhyad man från USA. Man undrar vad för värld en person växt upp i där ett sådant avlägset släktskap definierar dem som person.

Men är det okej att definiera sig själv på grundval av var ens släkt kommer, eller är det fel?

Om man frågar någon var de kommer från så är det fel. Om man däremot låtsas att bakgrund inte spelar roll så är det också fel.

Damned it you do, damned if you don't, som man säger i USA.

Svensken föredrar att vara ängslig istället. Bättre att be om ursäkt för att man finns och hålla käften så man inte kränker någon. Prata om vädret istället, eller om fotboll. För alla som bor i Sverige hejar väl på Sverige? Titta här, även kurder hejar på Sverige.

Eller är det kränkande att anta att en person hejar på Sverige bara för att de bor här? Är det kränkande att anta att man överger sina föräldrars kultur?

Kanske är det kränkande att kalla Ismail för kurd när han är svensk. Fast han kallar sig själv för kurd-svensk.

Nåväl, nu är den gamla sällskapsresan-tanten på utdöende. Reinfeldts generation (född 1965) var den sista som växte upp i homogena Sverige. I Åkessons generation (född 1979) var samhällsproblemen uppenbara även om många, liksom Åkesson, knappt hade några utlänningar på sin skola. De som föddes kring 1990 växte upp i ett annat samhälle och har inte samma ängslighet.

De som är födda 2010-2020 växer upp i ett samhälle där de själva är minoritet. I Malmö är t.ex "svenska" barn redan i minoritet, om man utgår från utseende och efternamn. Det blir konstigt då att prata om att "vi" måste stå upp mot rasismen". Att "vi" ska inte fråga varifrån någon kommer. Vilka är "vi"? Ska vi tala om för araberna att de inte ska fråga en mörkhyad var han är från? Eller är araberna inte del av "vi"?

Det finns liksom det dubbla budskapet även här. När Ygeman sa att "ni ska inte klippa er för 50 kr i Malmö" så tänkte han nog att han talade till Agneta, Anders, Peter och Henrik. I själva verket är det inte någon av dessa som går och klipper sig för 50 kr, utan det är Ahmed, Zahib, Bahala, Mulumuba, osv.

Känner man sig lika bekväm med att tala om för blattarna var de ska klippa sig? Jag tror inte det. Utåt sett så gör man en stor grej av att "alla" är svenskar, oavsett bakgrund och hudfärg (s.k. godhetssignalering), men när det ska talas allvar så vänder man sig till Lisa och Peter.

Ygeman är för övrigt född 1970 och är uppväxt med Sällskapsresan och Jönssonligan.

Det känns absurt att titta på dessa filmer idag. Sällskapsresan är åtminstone bra, men man slås av hur naiva svenskar var på den tiden. Vi utgick från att samhället fungerade och att allt gick att lösa.

Att se kriminella i svenska filmer är också komiskt. Vi vet ju att de organiserade kriminella i princip alltid har något MENA- eller jugoslavnamn. (däremot inte afrikanska namn även om svarta begår en massa brott - troligen för att svarta begår mer impulsiva brott såsom våldtäkt och stölder)

Jag funderar på hur länge till pengarna kommer räcka för att skydda alla svenska medborgare som råkar illa ut. Ännu så kan man räkna med att staten hjälper hem en turist som hamnat i onåd i Thailand eller Dubai - men hur länge till? Det blev absurt när en "svensk" blev avrättad för IS-samröre i Irak och Löfven gick ut och sa något om att han tog avstånd från avrättningar. Liksom - hur jävla svensk var den här "svensken".

Efterhand kommer vi tröttna på alla miljoner som kastas på folk som inte ens ser sig själva som svenska. En IS-terrorist med irakisk bakgrund... är han "svensk"? Det är inte direkt någon Jönssonliga-skurk vi talar om.

Men fråga inte var han kommer från, för han är ju svensk, har vi fått veta.

Allt detta är tydligen förbjudet att säga:

Det blir väl inte mycket kvar som man får lova att säga?

Vänstern med sitt åsiktsförtryck har återigen visat sitt fula ansikte. De föredrar att tysta folk och sätta tejp på munnen på dem.

Eller så skiter vi i att försvara oss mot anklagelser om rasism, vilket är det stadiet jag själv har hamnat i. Om allt är rasism kan man ändå inte försvara sig mot det och då kan man lika bra kalla sig rasist.

Prova! Det är väldigt befriande.

Som vi vet kan man sedan 15 år inte använda uttrycket "jag är inte rasist, men...", varför jag föreslår att man helt enkelt säger "kalla mig rasist, men..."

Änglighetens era är liksom över. Det finns inte längre ett "alla tittar", eller "alla tycker". Det finns inget "alla", utan det finns ett vi och ett dom.

Om en del vänsterfolk tycker man är rasist - so what? I det nya Sverige är det oväsentligt om Janne, Anders och Kalle inte gillar en. Det nya Sverige är mångkulturellt och en del av kulturerna är ganska hatiska, så det finns ingen anledning skämmas för att vara rasist.

Jag kanske kan ses som "högerextrem", fast mina åsikter egentligen bara är mainstreamåsikter från cirka 1960. Var Sverige ett så hemskt land 1960? Faktum är att vi ungefär vid den tiden hade näst högst välfärd i värden - efter Schweiz. Schweiz som inte fick kvinnlig rösträtt förrän 1974 men har fortsatt att bli allt rikare och det är bara ett fåtal oljeländer som kan matcha dem.

Jag tror att detta är en av de viktiga skiljelinjer mellan s.k konservativa (vanligen högerpartier) och de progressiva (vanligen vänstern).  Konservativa tycker att livet inte var så jäkligt förr i tiden. Progressiva ser däremot allt som hände förr som en enda lång plåga. Vänsterns historie- och kultursyn ser ut så här:

Förtryck och plågor --> Andra världskriget (nazister) --> Sakta lyftes plågorna --> 2018 och vi har kommit längre än någonsin men mycket återstår.

I verkligheten har man faktiskt provat sexuell lössläppthet många gånger i historian. T.ex i romarriket där man fritt kunde ha sex med vem man ville. Därför var det också ganska vanligt att män stoppade snoppen i andra män, på samma sätt som män gör det i Afghanistan och i vissa mer primitiva länder som en form av bestraffning. T.ex Sydafrika.

För en man att bli våldtagen ses som skamligt, men att utföra våldtäkten ses som en dominant handling.

Därför säger Bibeln att en man inte ska ha sex med en annan man.

Dagens samhälle har förvridit det till att handla om en "medfödd läggning" trots att bevis saknas. Troligen finns det en genetisk komponent, men i slutändan är det ändå ett fritt val huruvida man har sex med en man eller inte. Och man behöver ju inte vara homosexuell för att njuta av sex - ens med en man - lika lite som att man "är" en onanist för att man onanerar.

Att "lyfta plågorna" har i alla fall provats förr och det brukar gå dåligt. Se på södra Afrika, där de har en "fri" sexualmoral och som resultat har i vissa länder 30% av befolkningen AIDS.

Varför tror ni homosexuella har så mycket AIDS?

Och varför är det så få homosexuella som blir framgångsrika inom aktiviteter som kräver mycket hårt arbete? Jo för att de pga sin sexualitet är lata. Hade man kunnat ha sex när som helst med vem man vill så hade nog alla blivit lata.

Här en mycket bra artikel från denna veckas Nya Tider:

HBTQ-rörelsen är en subkultur, där droganvändning är helt i sin ordning. Detta framgår av Claphaminstitutets rapport 2:2018 Det färgglada mörkret. En granskning av innehållet i Stockholm Pride. Enligt författarna är sexuellt våld, masochism, prostitution och sadism en del av denna miljö. Sex mellan män inkluderar ofta användning av droger. Sexglädjen är i själva verket mänskliga tragedier, vilka romantiseras av Pride. HBTQ-miljöer är riskmiljöer för moraliskt vilsna och svaga individer, vilka kan dras in i ett osunt och destruktivt beteende.

https://www.nyatider.nu/det-regnbagsfargade-morkret/

Varför är homo-frågan så angelägen för mig?

För att jag inte tycker om lögner. Det finns en andra sida i frågan som aldrig nämns - det stör mig.

Nåväl,  orsaken till att jag inte är nationalist, trots att jag med mina 1960-åsikter ses som högerextrem, är för att jag har så svårt att definiera vad nationen är.

Jag tror på att uppmuntra det som är bra och att begränsa det som är dåligt. Men vad har det med nationen att göra? Om det är "svenskt" att vara pride-förespråkare så föredrar jag att vara osvensk.

Anders Lindberg skrev en ledare i Aftonbladet för några dagar sedan. Han hade förläst sig på gamla dokument från 1930-talet och nu såg han tecken i skyn minsann. Allt håller på upprepa sigI

Jag har i sommarens hängmatta plöjt gamla nummer av Foreign Affairs, en tidning som grundades 1922. Där kan man med dåtidens ögon följa 20- och 30-talets debatt när fascismen seglade upp i land efter land.
I septembernumret 1923 analyserade den brittiske statsvetaren och senare Labourpolitikern Harold J. Laski fascisten Mussolinis framgångar i Italien och jämför med den ryska revolutionen. Vi måste försvara våra institutioner mot totalitära idéer, är en av hans poänger. Sexton år innan andra världskriget drar Laski slutsatsen att det styrelseskick Mussolini och Lenin håller på att bygga upp inte kommer att vara förenligt med den västerländska civilisationens traditioner. Han förvånas därför över hur entusiastiskt Mussolini tagits emot i omvärlden.

Det skrämmande är att artiklarna är så lika. Det är vår tids största myt att fascismen besegrades i andra världskriget. 20-talets och 30-talets varningar om nationalism och auktoritära idéer ekar åter och även denna gång hörs lugnande röster. "Det är inte så farligt, ni överdriver."
I oktobernumret av Foreign Affairs 1939 är tonen uppgiven. I essän "Hitler Could Not Stop" konstaterar författaren och tidigare nazipolitikern Hermann Rauschning att alla underskattat Adolf Hitler. Han menade faktiskt vad han sa. Månaden innan hade Tyskland invaderat Polen, Storbritannien och Frankrike förklarat krig och USA var neutralt.

2018 är inte 1923 men Vladimir Putins idéer är inte helt olika dåtidens totalitära rörelser. Europa och Sverige står mitt i en ideologisk konfrontation mellan liberal demokrati och auktoritär nationalism. Vad kommer den som om 50 år lägger sig i hängmattan med gamla nummer av Foreign Affairs att få läsa? Var vi naiva eller gjorde vi motstånd? Släppte vi in extremhögern eller höll vi gränsen?

För även på 1920-talet hade man ett val. Många insåg faran i de idéer som var på väg att få fäste, många gjorde motstånd. Men någon enad front lyckades de demokratiska krafterna aldrig uppbåda.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/vmjxm4/ett-val-mellan-rodgron-eller-blabrun-rora

För det första: SD heter Sverigedemokraterna. Alla statsvetare är eniga om att SD inte är anti-demokratiska. Nazister och kommunister var anti-demokratiska i grunden.

F ö anmärkningsvärt att Lindberg inte nämner något om det röda hotet. Sovjet, Pol Pot, Mao, Castro, och många andra länder? Är en röst på vänsterpartiet en röst på Stalin?

Givetvis inte. Anledningen till detta är att för att allt kan inte jämföras med allt.

Man kan inte ha beröringsskräck med nationalism bara för att Hitler var nationalist.

Hitler var även vegetarian och tyckte det var viktigt fokusera på folkhälsan.

Det finns många exempel på länder som har nationalism utan att de börjat kriga och ägnat sig åt folkmord.

Å andra sidan är tolerans heller ingen universallösning. Det finns många exempel på samhällen som varit toleranta och sedan blivit övertagna av någon annan grupp. De civilisationer som t.ex inte kämpade mot islam finns inte kvar längre. Turkiet var en gång kristet - det var kristendomens vagga. Idag är 99% muslimer (de sista kristna var armenierna som fördrevs och dödas på 1920-talet). Egypten var kristet och hade många av de viktiga tidiga kristna tänkare. Idag är det 90-95% muslimskt.

Indonesien var hinduiskt och buddhistiskt. Detta ses som dess "guldålder" enligt Wikipedia. Nu är landet 88% muslimskt.

Historian består av så mycket mer än nazismen. Det är barnsligt att liksom vänstern fokusera allt på just Nazi-tiden. Det var nu 70 år sedan och det är dags att vi funderar på vad mer som hänt i historian. Tyvärr är vi ett något historielöst folk pga socialdemokraterna haft makten länge, och för progressiva vänstermänniskor är historia av underordnad betydelse. Sossarna spred hellre bilden av att det gamla Sverige var fattigt och inskränkt medan det nya Sverige var en idyll.

Jag tror det är en av orsakerna att feminismen blev så stor i Sverige. Vi tror att kvinnor "förr" var olyckliga och förtryckta medan kvinnor sedan dess blivit allt lyckligare iom att de fått mer rättigheter. Så var det förstås inte. Kvinnor förr hade det bra också även om de inte hade rösträtt.

Jag undrar faktiskt också, liksom Lindberg, vad folk om 50 år kommer säga om Sverige anno 2018. Vänstern tror att det är högern som framtidsmänniskor förfasar sig över, men jag tror att framtidsfolket kommer undra varför vi gjorde om det trygga och gemytliga Sverige mot kaos-Sverige.

Så här såg Malmö ut omkring 1960. Har vi förlorat något från den tiden?