Jag gick och röstade igår, på förmiddagen.

Jag röstade på AFS - Alternativ för Sverige.

Varför? Tja, jag läste att högsta domstolen kanske ogiltigförklarar den hårdare vapenlagen vilket skulle tvinga oss ta om alla domar. Det börjar kännas hopplöst. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kastar man pengar på kriminella och nu kanske man kastar ännu mer pengar på dem.

Det är som när jag går omkring i centrala Malmö på kvällen, vilket jag faktiskt gjorde idag. Rör man sig runt Möllevångstorget så känns det faktiskt som att det är varmare väder och det är en gemytlig stämning.

De flesta man ser är i åldern 20-35 år, konstigt nog. Det ger kanske en social känsla att slippa alla surgubbar. Men vem betalar? Alla genusvetare, personliga assistenter och studenter i något form av kulturvetenskap drar inte in så mycket pengar. Lägg sedan till att Möllevången är en av de mest brottsbelastade platserna i Sverige (och Norden, om det ska behöva nämnas). Man ser inte många barn och äldre där. Däremot många lesbiskor.

När jag lyssnar på homosexuella så slås jag ofta av hur de verkar oerhört långt borta från sunda tankar. Många av dem verkar extremt förvirrade och oroliga människor. Man kan t.o.m se det på dem att de har inre demoner som gör att de inte kan slappna av och bete sig normalt. Ta Jonas Gardell. Kan man se ut så om man är mentalt frisk?

Enligt de gamla filosoferna och religiösa tänkarna så är friskhet en avsaknad av psykiska störningar. Ett balanserat sinne som inte berörs av yttre omständigheter. Homosexuella verkar befinna sig i andra änden av skalan: allt berör dem. Allt gör dem arga, allt stör dem - och inte bara i liten mån utan extremt. De bär sina känslor utanför kläderna. Tänk om Jonas Gardell hade varit normal - hur helt annorlunda han sett ut?

Men det får man förstås inte diskutera. Vi har kastat bort traditionen av mental jämvikt och ersatt den av "gör det du vill om det känns bra".

Det var som när jag gick på högstadiet och en tjej frågade läraren varför vi inte läser filosofi. Läraren svarade något om att man blir förvirrad om man läser det för mycket, men jag tror så här i efterhand att retorik och filosofi har man dragit ner på eftersom folket då skulle argumentera för mycket.

Det är lättare med en befolkning som inte argumenterar emot. När vi väl läser filosofi på gymnasiet så är det (om jag minns rätt) ganska övergripande att läsa filosofins historia. Inte så att man diskuterar Aristoteles moralfilosofi. Eller man kanske bara diskuterar det som en historisk lära ungefär som kristendomen... "nåt folk trodde på förr i tiden"...

I boken Den nikomachiska etiken beskriver Aristoteles sin syn på etik och moral. Människan har, enligt Aristoteles, en särställning i naturen. Vi styrs inte av instinkter utan av förnuft och fria vilja. Vi har heller ingen medfödd kunskap om rätt och fel, bra eller dåligt, utan detta är något måste vi lära oss genom träning. Vi blir vänliga genom att utföra vänliga handlingar, måttfulla genom att utföra måttfulla handlingar osv.

Genom att utveckla och förädla sina dygder, sina positiva egenskaper, kommer vi att bli bättre människor. Därmed kommer vi automatiskt att agera rätt i olika situationer då goda handlingar härstammar från goda karaktärsdrag. Det finns två typer av dygder – moraliska och intellektuella.

En god människa är också en lycklig människa, menar Aristoteles. Vi strävar alla efter att leva som sociala varelser i ett samhälle, något som en dygdig person har lätt för. För att bli dygdig måste vi ha en balanserad hållning till våra känslor och lustar. Var denna gyllene medelväg går varierar från person till person, men han ger några enkla exempel: mod är balansen mellan dumdristighet och feghet, givmildhet är balansen mellan slöseri och girighet.

Målet till lycka går alltså genom att lära sig bli en balanserad personlighet – att vara lagom.

http://gymnasiefilosofi.se/aristoteles/

Man kan fråga sig var homosexuella män passar in i hans etik. De flesta bögar har hundratals sexpartners i sina liv. Det låter inte särskilt måttfullt. Men det får man ju inte diskutera.

Hur som helst: Malmö är socialt på kvällen, men vem betalar egentligen kalaset? Och är det värt det när det är så mycket brottslighet? Vad händer när staten slutar kasta pengar på Malmö? Varav många invånare är blattar, kan nämnas, som inte direkt är särskilt konstruktiva.

Numer ser och hör man dessa personer överallt. Jag fick precis stänga balkongdörren för att några högljudda blattar på gården eller i någon lägenhet tjafsade om något i en timme. Blattesnack är ju så upprepande: "Nej, jag säger nej". "Varför ska vi inte det?". "Jag ringer han nu, bror". Och så håller det på, på det där högljudda och aggressiva sätt de har.

Jag har beslutat mig för att anamma en "våga vägra blatte"-stil. Så snart en blatte på tåget börjar skrika i sin mobil eller med sina bruschor så reser jag mig och sätter mig någon annanstans. Jag vill ha lugn och ger gärna dem en egen avdelning. Jag sätter mig i närheten av svenskar - där är det lugnt och tyst och man känner sig trygg. Från blattarna känns det som att det när som helst kan komma något flygande.

Det blir ständigt värre också. Plats efter plats, ort efter ort. Är det detta som kallas integration - att de tar över landet bit för bit?  År 1990 hade vi 4 utanförskapsområden; nu har vi 200, ständigt ökande.

Jag tror inte på SDs vision om "inkluderande svenskhet". Man kan inte integrera människor som inte vill integreras, och dessutom tror jag att mörkhyade leder till ökad brottslighet, eftersom de gör det i alla andra länder. Det är faktiskt ganska intressant och de flesta vet nog inte om det.

En sak jag funderade på idag är varför unga vita grabbar i Sverige ofta idoliserar ghetto-negrer. Jag minns det från min skoltid hur de som ville vara coola spelade 2-Pac, B.I.G och andra dödsknarkarrappare. Nu när jag tänker tillbaka så tror jag orsakerna är följande:

* Många av dessa getto-negrer ligger mentalt på en tonårings nivå intellektuellt. De kan inget annat än att rappa om pussy, våld och knark för det är allt de kan tänka på.

* Det är i tonåren man är rebellisk. Därför känns det coolt att lyssna på hur polisen är taskig och hur man själv ska fucka-the-police.

Så mycket annat än att kaosa kan väl dessa människor inte åstadkomma. Att polisen är efter dem beror på att de begår en massa brott.

I USA är detta välkänt, men det talas inte så mycket om det. Vi får budskapet att polisen är orimligt taskiga mot de svarta eftersom polisen är irrationellt rasistiska. I själva verket är polisen rationellt rasistiska.

Anledningen till att det dödas fler svarta än vita av polisen beror på att svarta har vapen i högre utsträckning och begår fler mord och andra brott. Skämtet om "nigga stole my bike" är roligt för att det är sant. Den biten får vi förstås inte höra i Sverige.

Det gör att jag inte längre tror på att vi kan ta in några miljoner somalier och få dem att bli ingenjörer, ekonomer och läkare. Jag tror att vi ersätter en befolkning som lyckats bygga upp ett framgångsrikt land med en befolkning som knappt kan knyta sina skor.

Så jag tror inte på SDs "inkluderande svenskhet". (jag tror inte de tror på det själva heller, men de måste säga det för att bli accepterade)

Jag vill givetvis inte ha ett folkmord heller, men jag tror vi måste acceptera att många av våra invandrare inte kan ges lika mycket välfärd som svenskar, eftersom invandrarna aldrig kommer lyckas bli lika produktiva. Dessutom begår de fler brott. Vi får istället sikta på att ha ett system liknande det i USA, där man satsar på de rika som kan producera, och så får de fattiga klara sig själva i högre utsträckning.

Ska vi ta hit hela världens befolkning som kommer hit för att göra Sverige sämre och klaga på rasism? Nej, jag orkar inte mer. Jag har inte bjudit hit dem, och faktum är att jag inte vill ha något med dem att göra. De kan få bo i sina områden efter sina regler, men jag vill att de låter mig vara ifred. Vad har jag för glädje av dem?

Därför röstade jag AFS. Det är kanske en "bortkastad" röst men jag känner mig glad.   

Det var väl inte tänkt som ett skämt men jag skrattade högt i någon minut.   

Nu när jag läser det igen undrar jag dock om det är sant.

Det låter lite väl tillrättalagt. Skulle en, säg, 5-åring säga något sådant?

Visst är det skönt när man kan skämta om något utan att bli anklagad för hets mot folkgrupp. Det är ju faktiskt från Metro.

SVT ska nu visa ett program där man avslöjar att 58% av dömda våldstäktsmän är utlandsfödda.

Mustafa Panshiri, som träffar många unga nyanlända män i sitt arbete, ser ett behov av att diskutera kulturella skillnader.

– Vi kommer få se mer av det här i framtiden om vi inte på ett ärligt sätt börjar prata om vad det här beror på och förklara kulturella skillnaderna som finns. Är det samma syn på kvinnor, jämställdhet, feminism i Sverige som det är i Afghanistan, till exempel?

– Om man tycker att det är samma patriarkala strukturer, fine, då är det enbart socioekonomiska orsaker vi ska fokusera på. Men om man tycker att ”nej det finns vissa skillnader här”, då måste man prata om det på ett ärligt sätt.

Jag trodde det var fler. Nära 20% av svenskarna är ju utlandsfödda så överrepresentationen är bara cirka 3 gånger.

Man får dock tänka på att vissa invandrare begår betydligt fler våldtäkter än andra. Invandrare från norden begår inte fler våldtäkter än svenskar, t.ex.  Det finns även en skillnad på våldtäkter och våldtäkter att ta hänsyn till.

UG har, som vanligt, bjudit in den mediekåta Jerzy Sernaki som, som vanligt, lägger fram sina krumbuktiga förklaringar om att urvalet är för litet och att svenskar är mer benägna att anmäla utländska våldtäktsmän.

Finns det inga andra kriminologer i Sverige?

När jag har läst forskningen kring varför folk begår brott så stod det t.ex att socioekonomisk bakgrund inte ger hela förklaringen, utan att det även finns kulturella och individskäl.

Sen gör Jerzy ett icke-argument om att detta kommer "spä på högerextrema myter om utlänningar som kommer till Sverige för att våldta kvinnor". Vad nu det har med frågan att göra? Ska man vara konsekvensneutral eller ska man anpassa sanningen efter konsekvensen av att rapportera?

Själv anser jag att SVT gärna får vara lite vänsterorienterat, så länge de ibland gör något "höger", i stil med denna undersökning/granskning. De får gärna göra en massa program där de vill att vi ska känna sympati för flyktingar, så länge som de också gör program som belyser problemen med massinvandring.

Då säger någon: tänk om denna rapportering ökar rasismen.

Ja men vad är alternativet? Ska vi undvika prata om ett problem som växer sig allt större? Vi har redan en alternativmedia (alt-media) som redovisar sådant som traditionell media (trad-media) inte vill skriva om. På sätt och vis är det medias uppgift att skriva om det folk vill läsa.

De flesta tidningar har skapats av den anledningen, en gång i tiden. Poängen med yttrandefrihet är just att man ska kunna starta tidningar där man skriver om sådant som är känsligt. Hade man bara redovisat om det som makthavarna och eliten vill att folket ska läsa så hade man inte behövt yttrandefrihet.

Kommer granskningen gynna SD i opinionen? Ja, troligen.

Själv tror jag dock på att det i längden är bättre med öppna samtal. Öppna samtal gör öppna svar, även om vi kanske inte tycker om dem.

Det finns faktiskt motargument. Nyligen läste jag en rapport från Rwanda, där den demokratiska yttrandefriheten ledde till att ena sidan ständigt spydde hat mot andra sidan i media, och till sist kulminerade det i ett folkmord. Jag tror dock inte man behöver dra allt till sin extrema gräns. Precis som att man kan kritisera regeringen utan att det utmynnar i en revolution så kan man kritisera folkgrupper utan att det utmynnar i folkmord.   

Jag nämnde nyligen som hastigast att det finns annat i livet än det materiella.

Det kan vara värt koppla ihop med videon på Gudrun jag tog upp i ett annat inlägg ("Vad vi kan lära från Gudrun" hette det kanske) där hon beskrev hur svenska samhället länge handlade om ständig tillväxt, men att det fanns vänstergrupper som ifrågasatte om det verkligen var bra med att bara fokusera på det materiella.

Jag tror att vänstergrupperna hade rätt.

Jag tror även att miljöpartiet hade rätt när de bildades på 1980-talet: istället för ständig tillväxt måste vi ta hand om omvärlden! Inklusive klimatet, djuren och naturen. Inte för att jag sympatiserar med MP just nu, men grundprincipen ställer jag mig bakom. Vi bör inte skövla skog, utrota en massa djurarter och fylla världen med vårt skräp. Jag högaktar den svenska naturen och våra vilda djur. Kanske för att jag ser mig som konservativ? Jag vill bevara det vi har som är fint.

Jag funderar på om extrem-vänstern blev invandringsvänner för att de visste att massinvandring skulle splittra hegemonin och ifrågasätta allt det rådande. Det var detta som framför allt 68-vänstern syftade till: ifrågasätta normer. Finns det normer? Finns det värderingar? Det är dock väldigt svårt att ifrågasätta normer inifrån. Normer måste ifrågasättas utifrån. Där kommer massinvandringen in i bilden.

Jämför med ett land som Japan. De kämpar med att deras företagskultur är extremt stelbent och traditionell och att detta går ut över landets ekonomi. Men hur ska de förändra det? Man kan inte tänka sig själv kreativ. Kreativ blir man som svar på krävande problem. En person som alltid vet var han har fjärrkontrollen blir inte kreativ. Men om han inte hittar den kanske han uppfinner en liten mekanism som gör att om han visslar så piper fjärrkontrollen.

Länder med massinvandring blir mera kreativa, visar all forskning. Det är inte så konstigt, eftersom massinvandring för med sig en massa problem. ("utmaningar" som det kallas i Sverige) Problem skapar en del plågor, såsom fattigdom, för tidig död och kriminalitet. På pluskontot kanske man kan säga att det också tvingar fram nya lösningar.

Är det då värt det? Det är frågan.

Man kan inte komma ifrån att länder med mycket låg invandring tenderar att vara mentalt olyckliga. Sydkorea och Japan har bland den högsta självmordsfrekvensen i världen och det är samtidigt de två länderna där allt är perfekt inrutat och tryggt.

Även Sverige på den gamla "goda" tiden var egentligen väldigt känslomässigt förtryckande.

Kan man därför säga att det kanske är bättre när man tvingas anstränga sig istället för att man blir matad med bidrag från ett samhälle där det är tänkt att allt ska tas om hand åt en?

Frågan är åtminstone värd att ställas.

Jag växte upp i en miljö där det sågs som en katastrof om man inte fick exakt det man tyckte man "förtjänade" så snart man behövde det.

I andra länder måste man kämpa och kanske går det väl för en. I Sverige tycker vi det är djupt orättvist om en funktionshindrad person inte får ha fyra personliga assistenter. Vi förväntar oss att "alla" ska kunna lyckas klara av vilken utbildning de vill och få vilket jobb de vill. Om någon blir retad i skolan så har eleven "rätt" att kräva stadestånd.

Blir man dömd för ett brott och sedan frikänd har man "rätt" till skadestånd.

Jag vill inte använda begreppet "oskyldigt dömd" för de flesta som blir dömda och sedan friade är inte oskyldiga, även om de blev frikända pga någon teknikalitet.

Ta de två flyktingarna som dödade sin bebis. De skylde, på advokatens inrådan, på varandra, och båda blev därför frikända och fick skadestånd. 164 000 kr var - av dina skattepengar.

Till detta kommer kostnaden för advokater och rättegång.

Nu invänder någon att "det är så det måste gå till i ett rättssamhälle". Ja - om man utgår från att pengar är oändliga och det finns en sådan sak som absolut rättvisa och absolut orättvisa, och att den som inte kan bevisas vara absolut skyldig är "oskyldig". I detta fallet var det två föräldrar som troligen inte borde varit i landet som tog död på sitt barn och som konsekvens får 164 000 kr var. Rättvisa?

Det här får mig att tänka att det kanske finns viktigare saker än att kasta pengar på folk i "rättvisans" namn. I USA är t.ex alla som deltar i ett rån gemensamt ansvariga för de brott som begås, såsom om någon blir skjuten. Det gör att man undgår problematiken med att förövarna skyller på varandra. Om två män bryter sig in i ett hus och skjuter de som bor där, så kan alla dömas för mord.

I Sverige skedde något liknande 1990 som ledde till mycket uppståndelse:

Två män, 31 och 34 år, tog sig på fredagskvällen den 26 oktober 1990 olovligen in i ett hus i Lindome för att skaffa ett vapen av en person känd som Räven. Männen hade dock tagit fel på adress och överraskades av Ernst Olsson som bodde där. Tumult utbröt vilket slutade med att Olsson blev grovt misshandlad och ihjälslagen med sin egen stekpanna. Männen stal nycklar, silverbestick samt en tavla som dottern målat, körde mot Göteborg och besökte strippklubben Baby Doll.

Den ena av männen erkände inledningsvis mordet men kom senare att ta tillbaka sitt erkännande, samma person åtalades för mord och den andre för medverkan till mord. Männen skyllde på varandra i Mölndals tingsrätt. Den ene av männen dömdes för mord, och den andre för medverkan till grov stöld samt skyddande av brottsling till 18 månaders fängelse. Den ene advokaten var Pelle Svensson. Endast morddomen överklagades.

Hovrätten för västra Sverige ansåg dock att det inte kunde uteslutas att båda männen i samråd mördat Ernst Olsson, en möjlighet som saknades i åklagarens gärningsbeskrivning och som domstolen därmed inte fick pröva. Mannen dömdes istället till sex månaders fängelse för grov stöld. Åklagaren valde att inte söka resning i Högsta domstolen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindomefallet

Den här typen av pajasdomar fungerar bara i ett tryggt land där mord av dylik art inträffar en gång per årtionde. Nu kan vi läsa om liknande mord och våldtäkter varje vecka.

Ta fallet med gruppvåldtäkten i Ludvika, där några svarta individer (undrar varför de så ofta är svarta) våldtog en ung tjej, men eftersom bara två av de fyra männen på plats våldtog henne medan en fjärde stod bredvid, och hon inte kunde identifiera vem som stod bredvid, så blev alla fyra frikända.

De tre män som Falu tingsrätt den 30 mars dömde till fyra års fängelse och utvisning för en grov våldtäkt i centrala Ludvika i höstas frikänns något överraskande av Svea hovrätt.

Visserligen instämmer hovrätten med tingsrättens bedömning att kvinnan tvingades till "sexuella handlingar jämförliga med samlag" i gränden intill Tages torg i centrala Ludvika, på kvällen den 17 oktober.

Hovrätten ifrågasätter heller inte bedömningen att de tre männen befann sig på platsen med kvinnan.

Men när det sedan kommer till skuldfrågan, om vem som gjorde vad, menar den högre instansen att det inte med säkerhet står klart vilka av männen som deltog i övergreppet.

Underlaget bedöms helt enkelt inte vara tillräckligt för att med säkerhet kunna avgöra vilka två av männen som deltog i övergreppet.

https://www.dt.se/artikel/blaljus/brott/hovratten-friar-tre-man-fran-grov-valdtakt

Rättvisa?

Hur som helst börjar jag nu driva bort från ämnet jag tänkte skriva om: att det finns viktigare saker i livet än att ha det materiellt bra.

Exempelvis så var jag som ung extremt rädd för att dö. Detta kom sig dock, insåg jag, av att mina föräldrar var så extremt oroliga människor och väldigt rädda att något skulle hända mig. Därför kom jag också att se det som en katastrof om något hände mig.

Jag var exempelvis panikslagen vid tanken på att ha hål i tänderna eller få dålig syn, eftersom min far var väldigt bekymrad att jag skulle få det. Han blev totalt förkrossad när jag hade hål i en tand, så jag fick ljuga för honom. Jag undvik att ha glasögon på mig i hans närhet tills jag var över 30 år för att inte behöva göra honom besvärad.

Det är dessa människor som lever i en idyll där allt ska vara perfekt. Samtidigt som de är så oroliga över allt att de faktiskt är djupt olyckliga och aldrig kan bli lyckliga heller.

Sedan dess har jag insett, smärtsamt nog, att mitt liv faktiskt är meningslöst. Man föds, dör och glöms bort. Väldigt få människor koms ihåg efter 3 generationer. Vi vill minnas våra föräldrar och kanske mor- och farföräldrar, men längre bak än så vet vi oftast inget. Enstaka personer blir en del av historian, men av dem vet vi inte hur de egentligen var som människor. Vi har några foton och lite av vad de skrivit. Vi kan ändå inte lägga på minnet alla människor som någonsin levat och tro att de allihop har något speciellt som gör att vi bör minnas dem.

Det är kanske deprimerande att inse men så ser verkligheten ut. Ingen fisk minns sina föräldrar. Vi människor minns som mest två generationer bak.

Sen frågade jag mig vad som är meningen med att leva ett "bra" liv, enligt vad som sägs vara bra, och sedan dö vid 80 års ålder eller så. Dör man lycklig då? Har man fyllt ut livets mening?

Vi vill gärna tro att det är så: vi dör med ett leende på läpparna efter ett lång liv vi fyllt med meningsfulla aktiviteter. Sanningen är dock att de flesta inte har någon skön ålderdom. Med ålderdom kommer sjukdomar och olika krämpor. Många sitter de sista 10 åren fast i sitt hem med den ena plågan efter den andra. Och det går inte att tänka sig glad från dem.

När jag var ung trodde jag på myten om den lycklige åldringen. En sådan man ser i filmerna. Han motionerar, löser korsord och är en mysig gubbe eller gumma. Visst är det väl så ibland, men faktum är att om man inte kan göra mycket annat än att sitta i sitt hem och titta på TV så är man inte särskilt lycklig, särskilt inte om man drabbas av någon kronisk smärta, vilket många äldre gör.

Ändå har vi fått det itryckt att det är såhär det "ska" vara. Vi ska jobba och slita för allas bästa tills vi blir gamla och sedan ska vi njuta av pensionen. Jag trodde själv på myten. Så livet börjar vid 65, eller?

De senaste åren har jag kämpat och slitit med att driva ett litet företag. De flesta egenföretagare, även de som misslyckats, säger att de inte ångrar något. Oavsett vad som än händer så ångrar jag heller inget. Dör jag utblottad så kommer det ändå vara värt det eftersom jag gjort något för mig själv och andra. Och det kan ingen ta ifrån mig.

Det hade varit värre om jag burit allt inom mig och aldrig fått uttrycka mig. Hade jag dött i ett sådant tillstånd hade jag mått dåligt. Då hade jag dött bitter.

Nu känner jag istället att jag gjort det bästa jag kunnat. Jag har fått möjlighet att uttrycka det jag ville få sagt - om än på internet och inte i verkligheten - men det känns skönt att ha fått det sagt.

Det känns skönt att jag kan säga att jag gjorde det bästa jag kunde. Mer än så kan man inte begära av livet. Och det är här jag tror det moderna samhället har gjort helt fel. Livet handlar inte om att sitta som tjuren Ferdinand och lukta på blommor och "vara lycklig". Vi är lyckliga när vi skapar något, när vi gör något som är till gagn för oss själva eller mänskligheten. Det är liksom det livet går ut på.

Om man gör det en dag eller 50 år av sitt liv spelar ingen roll, för livet tar slut oavsett och det kvittar om det tar 1 år eller 50 år. Det är inte ett bättre liv för att man lever till 80 år än om man lever till 50 år.

Det låter som en floskel: "live your life to the fullest" och dylikt som folk sprider som motiverande bilder och sedan glömmer bort. Men du kan inte intala mig att det vore bättre för mig att leva tryggt och säkert och sedan tyna bort vid en ålder av 80+ än att kämpa varje dag för ett bättre samhälle. So what om det skulle drabba mig negativt? Inte så att jag vill dö, förstås, men det är i sig inte något som skrämmer mig.

De är nästan tvärtom: jag kan tänka att det skulle kännas skönt att inte längre behöva kämpa och slita. Döden beskrivs, av dem som legat i koma eller förklarats döda, som en sömn. Det finns ju i sig ingen anledning att bekymra sig för att vara död, eftersom den döde inte kan känna något. Det är bara pga vårt ego som vi inte kan föreställa oss en värld utan oss. Ungefär som att världens 7 miljarder människor omöjligt kan gå vidare utan oss. De allra flesta har aldrig ens hört talas om oss.

Jag inser även att smärta faktiskt inte är så hemsk som jag trodde när jag var ung. Smärta är hemsk när den känns meningslös, men om vi är omgiven av människor som bryr sig om oss så känns den acceptabel.

Å andra sidan kan minsta lilla problem kännas oöverkomligt om vi inte har något syfte med våra liv. Om vi inte har något arbete eller vänner, eller något som gör att vi behövs som människor. Våra liv känns meningslösa och allt känns då tusen gånger jobbigare.

Allt detta verkar materialisterna ha missat totalt. De bestämde att man smäller upp bostäder och ger folk mat och kläder, sjukvård och annat de behöver fysiskt, och så är alla nöjda och glada. Ja, man skulle kämpa lite mot kapitalisterna också... det är det som ger livet krydda -- åtminstone en gång om året, på förste maj.

Men folk var ändå olyckliga trots att de hade allt. Ungdomsbrottsligheten sköt i höjden under 1970-talet. Ungdomarna var rastlösa och såg ingen mening med sina liv. Vissa blev vänstermänniskor som skulle befria de "förtryckta" i Asien och Afrika, medan andra sökte skaffa så mycket pengar som möjligt.

Egentligen har vi en gyllene möjlighet nu i massinvandringens spår att skapa en ny mening: en nationellt inriktad mening baserad på svenskar som ställer upp för svenskar. Vi kan inte längre ta samhället för givet utan måste börja lita på våra medmänniskors hjälpsamhet istället. Och jag tror det kanske gör oss lyckliga att känna närhet till våra medmänniskor, istället för att alla ska bo i små perfekt inredda burar.

Jag tror att ska man försöka hitta lycka så måste man utgå från människans natur. Människans natur är inte att sitta som en 250 kg gris och bli matad från morgon till kväll. Vad baserar jag det på? Jo, att sådana människor inte har någon mening i sina liv och jag vet ingen sådan som egentligen mår bra.

Vilka människor är det som har de där gnistrande ögonen? Det är människor som gör något meningsfullt. Oftast något som är meningsfullt för andra. Att enbart fokusera sig på sitt eget utseende är självcentrerant och tenderar göra personen deprimerad.

Nåväl, det var några av mina tankar kring det ämnet. Jag har mer säga men nu är tiden slut.

Igår råkade jag se ett program med Filip och Fredrik där de åkte till Asien. Jorden runt på 6 steg heter programmet och detta avsnittet handlade om Charlie Sheen.

När de var i Asien så började Filip slänga ur sig påståendet om vad som är "typiskt asiatiskt". Bland de saker han sa var att männen låter sina naglar växa, man ha körsbärsträd, cyklar, röker opium och dricker té.

Han sa även senare något om att asiater tycker om att bajsa.

Nu är det ju så att körsbärsblommor är typiskt för Japan.

Och hur kan man stereotypa 4,5 miljarder människor i en så stor kontinent?

Ungefär 11 minuter in i avsnittet.

Det som förvånar mig är att Filip Hammar har framställt sig själv som en godhetsmänniska. Han donerar pengar till F! och gör en massa program där han talar illa om SD. Bland annat ett stående inslag i sitt Breaking News som heter "Saker som är SD utan att man tänker på det", där han bland annat har med haspar, och vad som helst annars egentligen.

Jag minns även ett avsnitt jag råkade se där han påstod att det var rasistiskt att härma en kriminell genom att säga "eyyyy mannen!", för att det är utlänningar som använder ordet "eyyy" vilket därför innebär att det blir rasistiskt.

Det är märkligt att han tycker det är okej att beskriva 4,5 miljarder människor som att de röker opium, cyklar omkring, har körsbärsträd och långa naglar, men inte att beskriva en smågangster i Sverige som en person som säger "eyyy mannen".

Det är ändå rätt typiskt för vänstermänniskor att de alltid vill framstå som moralens väktare eftersom de kanske inte har någon moral egentligen?

Filips syn på asiater verkar tagen ur en Tintin-bok. Blå Lotus heter den bok där Tintin åker till Kina. Jag gillade det som barn men det gav mig nog också en skev bild av Kina.

Här ligger kineserna och röker opium hela dagarna.

För så gör man tydligen i Kina.

Man kan fråga sig vad som hade hänt om Filip Hammar hade slängt ur sig några påståenden om vad som är "typiskt afrikanskt".

Typisk afrikanskt hus: en hydda med lergolv.

Typisk afrikansk mat: couscous.

Nej det blir fånigt. Afrika är inget land. Norra, södra, östra och västra Afrika har i princip inget gemensamt annat än att folket där är mer mörkhyade än vi är i Europa.

De är samma sak med Asien. Pakistan har inte mycket gemensamt med Japan. Mongoliet har inte mycket gemensamt med Hong Kong.

Däremot säger nog de flesta smågangsters i Sverige "eyyy mannen". Det är en korrekt stereotyp.

Att säga att asiater röker opium är en felaktig stereotyp.

Filip Hammar är en typiskt sådan vänstermänniska som förstår sig mycket lite på riktiga människor. Han åker omkring i världen och gör sig lustig över folk som kanske kämpar för att få ihop till mat för dagen.

Det är detta jag avskyr med den bekväma medelklassvänstern. Man talar om godhet men saknar empati. Man talar i ett ovanifrån-perspektiv.

Kanske är det därför denna typ av människor vill ha öppna gränser. De inser inte att inte alla människor i världen är "goda". Inte alla kommer hit för att göra Sverige bättre. Och i slutändan kan de även drabba dig. Det är nog svårt för en glidare som Filip Hammar att förstå.

Pink Room brukar beskrivas som Sveriges största tjejgrupp på Facebook.

De har tidigare sagt sig vara anti-politiska och inte tillåtit politiska diskussioner, men nu har de för några dagar sedan ändrat i reglerna för att säga att man får lov att diskutera politik om man är anti-SD.

SD:are är däremot inte tillåtna.

Man har även lagt till i reglerna att ingen för diskrimineras för politisk åsikt - utom "rasistiska partier". Först skrev de SD, men sedan påpekade någon att det finns andra partier såsom AFS och NMR.

Att folk blir utsparkade eller censurerade så snart de skriver minsta lilla positivt om SD eller Jimmie Åkesson har inte uppskattas av alla medlemmar.

Här exempel på några inlägg senaste dagarna:

Och ett inlägg för långt för att screenshotta så jag tog kopiera-klistra in:

Hittade nåt beklämmande här nu i reglerna.

Sorry om det blir en lång en. Att utesluta politiska debatter kan såklart vara skönt i en sådan stor grupp med variation av åsikter som denna. MEN att tillåta diskriminering genom att låta vissa politiska partier hatas på som gruppens ansvariga av Pinkrooms preferens inte ligger nära hjärtat är också ett tecken på att man inte står för demokrati eller yttrandefrihet som gruppansvarig. Att skriva Fuck SD gynnar ingenting. Exempel; man får inte diskriminera, kränka, eller annat OM det inte är så att man har någon sympati, eller åsikt eller helt enkelt har med SD eller värre att göra, enligt era regler. Och jag garanterar att det finns många som har tankar och åsikter då det är en het bulle i ugnen nu & folk vill diskutera ALLA vinklar. Jag som trodde diskriminering var olaglig i alla fall oavsett? Genom att kunna prata och belysa om problem som faktiskt finns krävs det att man kan jämföra alla sidor av myntet. Exempel: Tänkte svara på ett inlägg om SD men kunde inte för att då bryter jag mot regeln om jag nämner något annat parti i jämförelse. Hur lägger man fram en verklig bild av verkligheten om enbart sådana här dialoger skapas? Det ger även en falsk bild av vad det egentligen är. Eftersom alla inte får komma till tals. Det blir liksom svårt att väga in en dialog om det enbart är en envägskommunikation. Detta uteslutande av dialog som passar ett visst politiskt tänk ger inte utrymme för all fakta som faktiskt finns, & facts don't care about feelings.

Ps: NEJ jag är inte sympatisör med SD. Men det skulle vara trevligt att kunna diskutera utan att låta känslor gå före fakta och logik. Så, mitt tips vore att utesluta all politisk dialog eller tillåta alla. Annars utesluter ni grupperingar, ståndpunkter, värderingar & diskriminerar olikheter som inte ni själva sympatiserar med, om ni som gruppansvarig enbart tillåter att prata om exempelvis SD på ett vinklat sätt, där enbart de som inte sympatiserar har talan. Förstår ni vad jag menar?

Ojdå, "facts don't care about feelings" skrev hon. Har hon lyssnat på Ben Shapiro?

Vad händer i Pink Room egentligen?

För övrigt är pink room sedan några veckor inte längre en tjejgrupp. Numer kallar de sig för en grupp för icke-män, och istället för att skriva "hej tjejer" uppmanas man skriva "hej tjejer och icke-binära".

Jag skämtar inte.

Det här får mig att tänka att kvinnor är bra på väldigt mycket, men att hålla ordning är inte en av de sakerna. De är för känslomässiga och för inkluderande och det blir för mycket drama.

Män skapar en regel och sedan följer man den.

Kvinnor tycker att man kan bestämma regler godtyckligt efter vad som känns bäst för stunden.

Det är som i reportaget Aktuellt gjorde för några dagar sedan om godhetsknarkare, där de intervjuade Maria Montelius som sa att bara för att hon tycker att en enstaka flyktingpojke ska stanna så innebär det inte att hon tycker hela världen ska få asyl i Sverige.

Men jo: det är faktiskt det som det leder till. Får Håkan stanna, så ska Anders stanna, och då måste Zaib få stanna, och Ibrahim, och Halleh, och Momou, or Ashim, osv, osv. Det är därför vi är i den soppan vi är i, för att det blir orättvist om inte alla får stanna. Kvinnor tycker att just deras flyktingbarn borde få stanna. "Det är en ambitiös och godhjärtad person." Medan männen nästan unisont påpekar att det är inget asylskäl att vara ambitiös och godhjärtad. Vi har regler av en anledning.

Pink Room är faktiskt kul att observera för det är som ett bizzarro world av Flashback. Om någon säger minsta lilla på pink room som kan tolkas som kulturell appropriering (CA) så blir personen påhoppad av "gänget". Det är även vanligt förekommande att göra inlägg där man skriver att vissa har TF (tolkningsföreträde), exempelvis muslimer.

Det är precis så mycket hönsgård som man kan förvänta sig av en tjejgrupp.

På Flashback är det, som många vet, tvärt om. Elakheter haglar, och så gör också rasism, nazism, homohat och hat mot olika individer, grupper, politiker, journalister, med fler. Den som säger något positivt om invandringskulturen blir strax påhoppad. Kan man försvara sina argument så kan man ha mycket glädje på Flashback, men om man bara har känsloargument eller går off topic ("Fy vilken hemsk människa du är!") så stängs man snart ner.

Från SVT för någon vecka sedan:

Landets politiker vurmar för Astrid Lindgren. Både hennes person och författarskap har sedan länge mött idoga hyllningar från politiskt håll, många gånger oavsett partitillhörighet. Är det att blidka massorna, och är Astrid Lindgrens författarskap partiöverskridande?

Och när partiledare och politiker väljer litterär favoritfigur är det inte sällan just Pippi Långstrump som tar hem första platsen. Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (L) har till och med beskrivit Pippi Långstrump som sin idol.

Och i den tidigare nämnda enkäten i Dagens Nyheter väljer Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin (MP) Pippi som den litterära figur som hon mest identifierar sig med.

”Pippi är stark, fri, och självständig – jag tror att hon betytt oerhört mycket mer än man kanske förstår för jämställdheten i Sverige”, svarar hon.

Just borgerliga politikers vurm för Pippi blir i sammanhanget snarast lite konstigt, menar hon.

– Pippi har en aura av uppror, revolt och att man inte är som andra. Prussiluskan borde vara idealet för dem stället, hon vill hålla ordning och reda och alla ska kunna sin kanon. Pippi säger nej till allt det där och vägrar vara med.

https://www.svt.se/kultur/astrid-lindgren

Jag kan också tycka det är konstigt om borgerliga högermänniskor vill vara som Pippi.

Själv tyckte jag faktiskt Pippi var en något obehaglig person. Oförutsägbar, och jag hade en känsla av att hon inte var riktigt mentalt frisk. Jag kände aldrig att jag idoliserade henne.

Jag tyckte heller aldrig om fantasifigurer som hade oändlig styrka. Karaktärer som Stålmannen eller häxor som kunde trolla fram vad som helst. Vad är poängen med folk som kan göra "allt" och liksom är odödliga? De vinner alltid.

Även Fantomen vann alltid. Jag hade en del Fantomentidningar för de fanns typ överallt på 1980- och 90-talet. Det låg gamla Fantomen-tidningar överallt. Han vann alltid, utom ett fåtal gånger när fienderna var övermäktiga (typ när det var 100 stycken). Jag tyckte det var mer spännande när hjälten fick stryk för det var så oväntat.

Av samma anledning hade jag svårt heja på de kaxiga karaktärerna som kunde göra vad de ville och alltid vann i slutet.

Däremot kände jag sympati för Tommy och Annika. De hade föräldrar som brydde sig om dem. De åt frukost på morgonen och gick till skolan. De kämpade med vardagliga problem medan Pippi bara "trippade runt". Det finns något deprimerande och tragiskt med Pippi. Visst - i just den formen som hon framställs är hon glad, fri och lycklig - men i verkligheten är barn som lever så "fritt" inte glada utan frustrerade.

Det är väl det som är vänsterns dilemma. De är olyckliga men tror att om de bara hittar "rätt sätt" att applicera friheten så blir de lyckliga. Ta Miriam Bryant, en söt tjej som är extremt ful i munnen och som ligger runt en massa - och överraskande beskrivit hur mycket mentala problem hon har. Ja det finns ju inget samband...

I programmet berättar sångerskan om problemen hemma och hennes ångest över att vara vuxen. David Helleinus undrar om hennes humör och säger att det verkar gå väldigt mycket upp och ner. Då håller Miriam Bryant med och berättar att morgonen är värst.

- Då vill jag inte gå upp ur sängen. Ibland har jag både den bästa och den sämsta dagen i mitt liv varje dag. Jag kanske är bipolär eller någonting. I somras var det jäkla stökigt i huvudet, men sedan så blev det lugnare, säger hon i programmet.

Samtidigt berättar Miriam Bryant om hennes panik kring papper och räkningar.

- Det handlar inte om att jag inte kan betala dem. Men det är jobbigt. Jag får panik över livet. Varför försöker jag ens vara vuxen? Så har jag köpt en lägenhet, en cykel och en jävla hövding. Vad ska jag ha det för? Så får jag en elräkning så ska jag betala för den såklart.

http://www.gp.se/kultur/miriam-bryant-kanske-%C3%A4r-bipol%C3%A4r-1.4013850

Men hon skyller sina problem på patriarkatet. För vi män hindrar henne från att göra... vad egentligen? Alltid hittar feministerna något som de kan skylla på männen.

– Jag är feminist och antirasist. Dessutom är gayfrågan väldigt viktig för mig. Såna saker måste man få med sig och försöka dela med sig, att alla människor är lika mycket värda.

https://www.expressen.se/gt/noje/miriam-bryant-talar-ut-om-sa-mycket-battre/

Så länge det finns en enda surgubbe som tycker att kvinnans plats är i hemmet så måste kampen fortsätta för den surgubben som skriker på TV:n gör det tydligen omöjligt för kvinnor att nå "frihet"...

Det låter nog rimligt om man är feminist.

Om man fick välja, skulle man inte hellre ha det som Tommy och Annika och bo med två föräldrar som brydde sig om en, som lagade frukost varje morgon och såg till så man inte hamnade i dåligt umgänge?

Hur som helst tyckte jag ofta synd om Tommy och Annika. Pippi var som en kriminell "kompis". Jag hade själv några sådana i min uppväxt. De skulle ständigt dra en med på det de tyckte var busstreck. Det kunde vara att palla äpplen eller sno antenner från bilar. ("äsch, det är bara skräpbilar - ingen som märker") En gång följde jag med en grupp som la sig i bakhåll och kastade äpplen på bilar som körde förbi. Pga grupptryck kastade jag också ett äpple faktiskt. Jag var inte så gammal.

En annan aspekt med Pippi som vänsterfolk förstås avundas är att hon har en skattkista med pengar. När jag var barn trodde jag att guldmynten i den räckte för evigt och det är nog så vänsterfolk ser på pengar: det finns där och behöver man så ska kan man få.

Det är som när jag var ute idag i Malmö och en glassbil från Oatley stod och delade ut gratis glass. Alla var glada för att de fick gratis glass. Det slog mig att det måste vara så här det är att vara vänstermänniska: utgå från att man får allt gratis. Det kändes faktiskt mysigt, får jag erkänna.

Den som betalar är ofta den vite mannen. Det är han som får gå och jobba och skapa produktionsvärdet som sedan vänsterfolket (ofta kvinnor) kan handla upp.

Man skapar inte mycket produktionsvärde genom att sälja kebab. Faktiskt. Det är därför arabländer är så lågutvecklade. Hade kebab- och falafelförsäljning skapat välstånd hade de varit i toppen av välståndsligan.

KDS bildades 1964 och fick mellan 1-3% i alla val mellan 1964 och 1988.

1991 fick de 7%, men 1994 höll de på åka ur igen med 4,1%. De klarade sig tack vare stödröster.

1998 fick de 12%. Riktigt varför minns jag tyvärr inte. 2014 fick de 4,5% och klarade sig återigen tack vare stödröster.

På den tiden fanns det två block och inget annat alternativ. Fick det ena blocket inte majoritet så fick det andra blocket majoritet och kunde därmed bilda regering. Alltså kände många borgerliga väljare att man behövde de kanske 2% av rösterna som utgjorde KDs kärnväljare.

Nu har vi inte samma blockpolitik, utan kort sagt så kommer det blocket att vinna som SD ger sitt stöd för, såvida inte blocket väljer att avsäga sig SDs stöd genom att rösta emot sig själva, men det kan knappast SD klandras för.

Vissa hävdar att C kommer stötta en vänsterregering hellre än att ta emot SDs stöd. Jag anser inte heller att SD kan klandras för detta, och det känns dessutom spekulativt. Enligt det synsättet kan likaväl L stötta en vänsterregering.

Komer KD stötta en regering som tar stöd av SD? Det vet vi inte. Om KD tydligt säger att man hellre stöttar en högerregering där SD har inflytande så vet vi, men just nu så väljer partierna att avsiktligt vara otydliga.

Röstar man på KD istället för SD kanske det innebär färre röster på SD som annars kanske hade kunnat få en majoritet tillsammans med M. Vem vet - det är spekulativt.

Jag tycker inte man ska ägna sig åt alltför mycket spekulation i sitt liv. Då ångrar man sig alltid efteråt och det är typiskt för grubblare och människor som är osäkra på sig själva att ständigt ångra beslut de ändå inte kunde veta utfallet på.

Det är som när man spelar schack: man måste försöka göra bästa draget i varje ställning. Att tro att man kan göra ett dåligt drag för att det kanske vinner partiet (genom att lura motståndaren t.ex.) är spekulativt och nästan alltid dåligt. I längden är det dåligt att spela spekulativt.

Samma sak inom poker eller aktiemarknaden. De som gör affärer som enligt alla bedömare är dåliga, men gör dem för att de hoppas att affären kanske är bra just här och nu, förlorar alltid i längden. Det är som folk som spelar roulette.

Vad är KDs politik ens?

Jag tror det är bättre för demokratin att vi har partier som man tydligt vet vad de står för. Hade KD sagt sig vara emot homo-äktenskap och emot abort så hade man i alla fall haft en anledning rösta på dem. Men varför ska man rösta KD istället för något annat parti? Är man en mjuk kristen (typ svenska kyrkan) har jag förståelse för det, men om man nu inte håller med i KDs frågor utan egentligen är moderat?

Det bästa för demokratin är enligt min mening vara att man röstar på det parti som står en närmast, samt att partier tydligt kan beskriva vad skillnaderna är mellan sig.

Kanske KD borde hitta några profilfrågor att gå till val på? Jag hade respekterat ett parti som t.ex tydligt tar ställning för att Sverige bör bli ett kristet land hellre än att vara ett sekulärt land, ett parti som vill att vi begränsar aborträtten och som vill förbjuda homo-adoptioner. Då har vi åtminstone ett parti som tydligt tar ställning för något, oavsett om de får 2% eller 4%.