Jag läser just nu en redovisning för vad man gjort i Frankrikes problematiska förorter sedan 1981. 1981 var året för "de varma sommaren" då de första allvarliga upploppen startade.

Sedan dess har Frankrike provat både det ena och det andra. I likhet med Sverige så provade man satsa pengar på de här områden i början. När våldet och laglösheten ändå eskalerade i början av 1990-talet så talade politikerna istället om hårdare tag. Som bekant har våldet fortsatt öka.

Det är enligt rapporten fel att säga att Frankrike inte gjort något. Bara det att många av de saker man gjort har varit meningslösa eller kontraproduktiva.

Ett av de oöverbryggeliga problemen är att de som bor i dessa områden överlag har en låg utbildning och därför inte får anställning. Så snart ekonomin går ner, blir de arbetslösa och hamnar i ... "utanförskap". (detta tradiga ordet) Svensk media vill få det att handla om att utanförskap är statens uppgift att motverka, men om människor själva inte vill utbilda sig eller integrera sig, är inte utanförskapen självvald?

By the eve of the 2005 nationwide upsurges ‘banlieue’ had long been synonymous with
urban disorders, fear of crime, racial issues and deindustrialization. The summer 1981
disorders on the ‘Les Minguettes’ estates, and the sudden media interest generated
towards hate crime and allegations of police abuse, initially led to a national political
organization formed by second-generation immigrants, mostly of North-African descent,
and to remarkable shifts in central State policy. However, the onset of economic crisis,
growing delinquency and fear of crime, combined with changing electoral trends
occurring at the start of the 1990s, produced a two-step transformation in the way that
‘urban crisis’ was handled by public authorities, the main thrust of which has been
consistently applied, bar for a partial suspension during the period spent in office by
Lionel Jospin’s government of 1997 to 2002.
First, there was the development of a law-and-order approach introduced by new legal
provisions from 1993 onwards to deterring juvenile crime. This reinforced the rise in
urban disorders observed from 1990 onwards - producing, in turn, the proliferation of
paramilitary police units in the cités and a radicalization of the nature of confrontations
between the youths and the law enforcement forces. The beginning of the 2000s was then
marked by the transformation of public policies towards an emphasis on urban renewal.
This gave rise to a troubled era in which poor urban residents found themselves uprooted
and disconcerted by change - and this at a time when sudden cutbacks in state-subsidised
employment schemes which had operated from 1997 to 2002 also served to heighten
tensions in the cités.
Any suggestion that successive French governments may have neglected or abandoned
the banlieues is not based on reality.

Rapporten finns läsa här: https://hal.archives-ouvertes.fr/hal-00550788/document

Det är intressant att vi i Sverige tror vi kan undkomma de problem som de har med muslimer (inte alla, men många) i Frankrike, Belgien, Holland, England, Ryssland...

Men inte i Sverige. För här är vi toleranta.

Bevisen för tesen? Inga. Lite god vilja.

Jag tror huvudskillnaden mellan oss och de länderna är att vi ännu har pengar att spendera på utanförskapsområden. Givetvis är det lättare hålla de fattiga glada när de utgör 5% av ett rikt land, än när de utgör 10% av ett medelrikt land. Att ha, säg, 10% av befolkningen som i generationer inte producerar något innebär en väldigt stor utgift om man ska bekosta deras bostäder, skolor, med mera.

Tänk själv vad som skulle hända om 10% av Sveriges befolkning vore somaliska invandrare. Eller typ att vi tog Rinkeby och duplicerade det 50 gånger.

Igår såg jag filmen Jägarna på TV12. Jag tänker uppriktigt säga att det är en av de bästa svenska filmerna som gjorts - inte för att motståndet är så överdrivet stort.

Däremot slog det mig nu något jag inte tänkt på tidigare: att filmen är ett inlägg i den antirasistiska debatten. Den kom ut 1996, då Sverige gick över från rassar till nassar. Bomberjackor ersattes med sieg heil folket. Under några år skedde ett flertal attentat med rasistiska förtecken, såsom attacker mot flyktingförläggningar, råa misshandlar, t.o.m mord.

** OBS SPOILER ALERT  NEDAN **

I den kontexten ska vi se filmen Jägarna:

* De onda är de vita svenska lantisarna. Väl att märka är att denna grupp kan man kritisera obehindrat. Man hade givetvis inte kunnat framställa en grupp araber i Biskopsgården på detta sätt.

* Den ondaste i gänget är lantisen som istället för att göra något med livet bara drivit runt utan att jobba.

* De onda: nedvärderar samer ("vi kan skjuta deras renar - de får pengar av staten"), dödar en förståndshandikappad, dödar två ryska bärplockar och gruppvåldtar en filippinska. Filippinskan förnedras också verbalt och fysiskt tidigare i filmen. Bland annat kallas hon kinesluder och får veta att hon kan "flytta tillbaka och klättra upp i ett träd".

* När huvudpersonen kommer till till byn blir han strax föraktad. Det klassiska småstadstänket "vi hatar förändring, vi hatar rättvisa - vi har vår egen rättvisa och vår egen rättsskipning". Alla verkar hålla alla om ryggen.

Det som inte nämns är att småstäder faktiskt har en viss trygghet och gemenskap. Det tål att tänkas på att våra politiker försökt göra om just våra småorter genom att fylla dem med flyktingar. Medierna är med på det också.

Det var kortfattat den analysen jag gjorde av filmen Jägarna.

Idag läste jag Expo på biblioteket. Den finns på Malmö stadsbibliotek och är faktiskt en väldigt bra tidning, tycker även jag som "högerextrem". Journalistiken är bra, artiklar är gedigna och väl genomarbetade, och de har faktiskt inte någon uppenbar vinkling i texterna. De presenterar fakta och så antar de förstås att läsaren ska hålla med dem. Jag gör tvärtom och håller inte med dem, men det är ändå kul att se deras förtvivlan över all världens ondska...

I den del jag fick i händerna idag skrev de flera artiklar om "närmandet till SD", vilket de ansåg vara jättedåligt. De refererade till andra länder (såsom Frankrike) och till en del experter.

De gjorde jämförelser med Ny Demokrati.

Tidskriften hade f ö ett längre reportage om AFS och man jämförde AFS med NMR och SD. Allt på ett förtjänstfullt sätt.

En tidning som ETC är betydligt mera "dynga". Det är löst tyckande från vänsterfolk med fula tatueringar. Journalistiken är usel, deras material är ofta dåligt skrivet och inte särskilt unikt.

Daniel Poohl på Expo är också, om inte annat, så åtminstone intellektuellt ärlig och uppriktig. Inte helt vanligt bland dagens vänsterfolk.

Man hade även ett intressant reportage om Incels ("involuntary celibats").

I förra delen av Expo hade man ett längre reportage om en kille som gick undercover i alt-right miljön. Det finns på nätet också, på engelska: https://alternativeright.hopenothate.com/ , eller på svenska här.

Hur som helst så är frågan om Expo har rätt?

Jag tror inte det. För något år sedan funderade jag och skrev rätt mycket om å olika scenarior för vad S och M skulle göra. Expo utgår ju från att SD har fel och att de andra partiernas närmande till SD enbart gjordes av politiska skäl, men på längre sikt tror jag folk inte uppskattar en massinvandring med alla dess konsekvenser. Expo verkar ha missat detta helt.

Som jag såg det, hade S följande alternativ:

* Fortsätta låtsas som att allt är bra. Kortsiktigt skulle det kunna fungera, men långsiktigt skulle det vara dåligt eftersom allt fler blir invandringskritiska

* Erkänna att man bör ha en ansvarsfull invandringspolitik ("Närma sig SD") Dåligt på kort sikt men nödvändigt på längre sikt om man vill ha förtroendet kvar.  Det handlar ju trots allt om vilken politik som är bäst för Sverige.

* Helt ignorera fråga och bara köra all-out på att SD är rasister. Fortsätta undvika ta debatten, försök hindra svensken från att läsa alt-media och rent ut ljug. Denna strategi hade faktiskt kunnat fungera till valdagen men hade också varit oerhört riskabel, för vad händer om man misslyckas? Då kommer man decimeras totalt.

Det sista alternativet vad det man försökt sig på tidigare. Det har fungerat någorlunda men jag tror det inte skulle hålla så länge till.

Jag tror därför att S gjorde rätt. Om inte annat så för att det är den mest ärliga och förtroendeingivande politiken just nu.

Idag var jag på stranden med min tjej och vi hade en mycket fin dag. Det var en strand en bit bort och som min tjej sa: "inga blattar!" Visst är det alltid extra skönt när man är bland sina egna, så att säga.

Det var några söta tjejer som låg bredvid oss och jag får erkänna att jag har svårt avhålla mig från att titta på söta tjejer, särskilt om de är yppiga. Jag försökte med mentala tekniker, typ meditation, att fokusera på annat och det gick faktiskt i viss grad. Jag har alltid haft en dröm om att få möjlighet att ha en ung tjej med stora bröst men det lär inte hända och nu närmar jag mig ju 40 så jag måste försöka lägga dessa tankar bakom mig.

Det snackas mycket om att man måste "bejaka sin sexualitet" men jag undrar: varför? Munkar försöker bekämpa den och jag tycker det är mer givande. Samhället luras, så är det.

När jag var yngre så kände jag ofta att folk var onda och det gjorde det svårt för mig att öppna mig, men lyckligtvis så har jag fått en del vänner med åren, och en tjej förstås. Jag ser inte längre tjejer som ondskefulla heller. Det är viktigt att känna att människor omkring en inte är ens fiender. Jag hade enorma problem med det när jag var yngre och det gjorde det omöjligt att leva ett normalt liv. Den bakomliggande orsaken var mina föräldrar.

Jag var en hatisk person och kände mig hatad också. Hur ska man kunna känna sig älskad om man inte vet vad det är? John Lennon gjorde en låt om det en gång.

Därför tar jag numera avstånd från hat, men jag är inte rädd för hatet heller. Jag tror på allvar att vi måste våga stå emot hat. Om hatarna vill döda oss så får de göra det.

Av samma anledning måste vi bekämpa hatet inom oss själva. Vi måste säkerställa att vi inte säger det vi säger av hat och att våra handlingar inte drivs av hat. Vad är hat? Hat är irrationellt och destruktivt. Det skapar inget. Det är destruktivt mot en själv och mot andra.

Att däremot påpeka fel i samhället är inte samma sak som irrationellt hat. Att känna motvilja mot svarta är inte samma som irrationellt hat, lika lite som att man hatar katter om man känner motvilja mot svarta katter.

Att tro att svarta är mer impulsiva och aggressiva är inte heller samma sak som att drivas av irrationellt hat. Att däremot ägna en stor del av sin tid åt att skriva rasism är att drivas av hat. Hat är också baserat på rädsla - "antingen angriper jag dig, eller så angriper du mig." Tyvärr tenderar hat att triggas upp också. Man säger något negativt och får negativt tillbaka och sen triggas man att säga ytterligare negativt.

Vad man måste göra i en sådan situation är att erkänna att man har fel och sedan förändra sig, och sedan öppna sig. Det är förstås inte alltid så lätt, och man behöver känna att man har ett emotionellt stöd någonstans, annars går det inte.

Hur som helst så finns det en annan sak jag vill kommentera på. Nämligen en opinionstext i Fria Tider som bland annat handlar om islam:

Flera av de varningar salafisterna riktar mot dagens Västerland har vettiga inslag. När exempelvis imamen och föreläsaren Mouad Zamzam säger att "jag blir arg om jag ser att någon tittar på min fru" kan man låtsas att det bara är ett exempel på att muslimer är tokiga men många svenska män kan samtidigt känna igen sig i det. Detsamma gäller om man ser att någon tittar på fel sätt på ens syster eller barn. Att man som förälder kanske inte ska acceptera att ens barn beter sig eller klär sig hur som helst kan också, inom vissa gränser, vara fullt legitimt och rentav nödvändigt. Detsamma gäller ens ansvar att barn och anhöriga inte hamnar i fel sällskap, även om man som svensk förälder här har både staten och populärkulturen mot sig. Salafister får sätta sina barn i egna friskolor men något motsvarande får man inte som svensk. Men sådant talar vi inte längre om i vår svart-vita och något infantila offentlighet. Att det nödvändigtvis skulle vara "problematiskt" att salafister uppmanar andra muslimer att inte rösta är också tveksamt, det är att föredra framför de aktivister som istället uppmanar dem att av taktiska skäl rösta på Miljöpartiet. Beskrivningen av salafisternas syn på det postmoderna samhället kan kort sagt påminna oss om att vi befinner oss i en fas av dekadens, även om deras alternativ inte är ett alternativ för oss.

http://www.friatider.se/sverige-mellan-dekadens-och-islamism

Det är samma tankar jag själv har. Nämligen att islams separatism är något som vi som svenskar kan ta till oss. Låt muslimerna få skapa sina enklaver och leva som de vill, så länge vi kan skapa våra enklaver där vi kan leva som vi vill.  Vi borde ta lärdom av salafisterna. De sprider sin exklusiva tro och vi borde göra samma sak.