Jag nämnde nyligen bloggportalen Motpol. En sida jag inte läser så ofta. Den är nära förknippad med bokförlaget Arktos. Arktos gav ut en bok om nationalism som jag råkade läsa på biblioteket en gång. Jag trodde att det kanske skulle vara nästa logiska steg för en person som en gång var vänster och sedan blivit allt mer samhällskritisk (och invandringskritisk). Förvånande nog tyckte jag dock den var ganska tråkig och intetsägande. Den betraktade nationen som en nästan mystisk enhet som måste försvaras till varje pris.

Som jag ser det är det lika mycket bullshit att se nationen som helig som det är att se individen som helig. Visst behöver vi en nation, och visst bör nationen säkerställa att individer inte plågas, men allt utöver det blir så utopiskt. Jag tror inte på utopier.

När man läser ett tag och ser hur världen ser ut, även tillbaka i tiden, så inser man att alla utopier är byggda på samma tanke. Det gör att när man gått genom och avfärdat en-två stycken så slutar man tro på dem. Den mest populära utopin just nu är nog den socialistiska, som tror på ett klasslöst samhälle där alla är "lika". Alla ska ha samma "rättigheter och möjligheter" och alla ska tjäna ungefär lika mycket.

Det låter kanske bra men rätt snart trasslar man in sig i frågan om vad det innebär att ha samma möjligheter. Det var lättare på 1960-talet - ja även på 1980-talet - då det faktiskt i vissa länder fanns en juridisk diskriminering. Exempelvis i Sydafrika, som hade apartheid. I USA varade den juridiska diskrimineringen till medborgarrättsrörelsen i slutet på 1960-talet. 1964 stiftades Civil Rights Act som åtminstone förbjöd det juridiskt.

I dagsens socialism är det svårare att definiera vad som menas med "lika möjligheter". Sossarna (och andra vänsterpartier, inkl MP) anser att alla barn ska ha exakt lika möjligheter till en god skola, oavsett om de bor i ett rikt eller ett fattigt område. Kanske också låter bra, men vad med föräldraansvaret? Och vad med det faktum att barn, från födseln men även pga behandling i sin uppväxt, har olika färdigheter?

Vänstern har inget svar på den frågan. De driver på utopin om lika möjligheter och vill helst censurera kritik. Deras två syften är: (1) Att de kan sänka de högpresterande, vilket är lättaste sättet att skapa jämlikhet, och (2) Att om de förhindrar kritik så sker förändringen utan att befolkningen märker det eller har möjlighet kritisera det.

Nåväl - jag tror inte på den utopin, men det finns många intellektuella som försvarar den. Särskilt i Sverige. De hittar en massa modeller för att förklara hur man kan uppnå jämlikhet. T.ex tror de att om man bara ger tillräckligt mycket stöd till de lågpresterande så kommer de att bli högpresterande. Detta är baserat på en gammal studie på 1960-talet som är vetenskapligt motbevisad, men den brukar trots allt tas upp med jämna mellanrum.

Det blir ofta så med utopier i deras slutskede, att deras genomförande kräver tankekontroll. Kan makten inte genomföra sin vision på ett praktiskt sätt, så skyller de på att befolkningen har "onda tankar" som måste bekämpas. Vi kan se det i Sverige idag i det påtvingade antagandet att alla är "lika" - inklusive män och kvinnor. Det trycks på oss att enda orsaken till att kvinnor underpresterar inom vetenskapen är för att de inte tror på sig själva tillräckligt mycket, och att orsaken till detta är att män säger att kvinnor presterar sämre. Således har makten bestämt (i maskopi med media, som sig bör) att förbjuda åsikten att kvinnor av biologiska skäl inte presterar lika bra som män inom intellektuella områden. Det är alltså en åsikt man inte får uttrycka, lika lite som man får uttrycka stöd för Hitler.

En annan utopi som börjar växa sig stark är nyliberalismen, även kallad libertarianismen.

Den utgår från att tar man bara bort staten ur allting, så kommer den fria marknaden att göra så att allt blir så effektivt som möjligt.

Aron Flam och hans podd Dekonstruktiv Kritik är det kanske mest populära exemplet i Sverige, men man kan även säga att Centern har "kuppats" av nyliberalister, varav Annie Lööf är en. Annie Lööf som för övrigt är feminist, något som egentligen kräver statlig inblandning... - feminism har aldrig varit logisk, det tål att sägas.

Att Aron Flam är nyliberal gör mig glad, eftersom nyliberalism är så enkel att motbevisa och bemöta. Hade Flam inte varit nyliberal hade han varit svår att bemöta, för han är så oerhört intelligent.

Varför fungerar inte den nyliberalistiska utopin? Av samma anledning som barn i en sandlåda inte kommer fram till den "bästa lösningen" om man tar bort dagisfröknarna. Det är kanske det kortast möjliga motargumentet men det finns väldigt många andra och det kan vara en rolig intellektuell utmaning att klura på dem.

Med det sagt så har både socialismen och nyliberalismen sina fördelar - det är självklart. Men fördelarna ligger i vissa praktiska frågor, inte i deras ideologi som helhet.

Det är samma sak med nyhögern. Deras fokus på nationen, och i vissa fall rasen, som en helig enhet har med rätta kritiserats. Dock på ett orättvist ensidigt sätt, eftersom högerns ideal inte är sämre än vänsterns. Vänsterns mål om "alla lika" kan få ett dolt léende, eftersom så många i media (i synnerhet på SVT) tror på den världsbilden. Högerns världsbild om nationen bekämpas däremot och hånas. "Julgranen kom ju från Tyskland, höhö, vad är svenskt egentligen?"

Det är också i detta som man finner högerns svaghet - och jag tycker inte om ideologiska svagheter. Jag tänker inte sitta och försöka få ihop en definition av "vad som är svenskt" eller "vem som är svensk".

Vad jag har, är en definition av vad som är bra. Om invandring gjort Sverige bättre hade jag inte klagat på den. Jag är inte emot invandring för att jag vill bevara negerbollen och korv-med-bröd. Jag föredrar falafel framför korv och hamburgare.

Jag tror att nyhögern kommer fortsätta förlora om de vill "kasta ut invandrare" och "bekämpa det som är osvenskt". De flesta människor är i grunden som jag: pragmatiker. De vill ha en god skola, en god ekonomi, ett arbete de kan leva av, och en trygg miljö. Med fler.

Det är sant att kulturer hela tiden förändras. Ofta förändras de till det bättre. De s.k antirasisterna har rätt i den frågan, och nyhögern har fel.

Man kan se på historian, som otvetydigt visar på detta .

Däremot visar även historian att bra kulturer kan förstöras av dåliga. Vänstern vill helst inte tala om det men det ingick i skolundervisningen fram tills socialdemokraterna tog över. Med socialdemokraterna kom progressiviteten som sade att utveckling och framsteg är bra.

Hur mycket läste vi t.ex i skolhistorian om Romarrikets nergång och fall?  Detta var en standardkunskap hos människorna mellan år 1600-1900, typ, som blickade tillbaka på Romarriket som en gyllene epok.

Det skulle dröja mer än 700 år innan byggnader stora som romarnas basilikor och legionsfort åter började byggas i landet. Britannien var bara en skugga av sitt forna jag när germanska angler och saxare från Nordtyskland strömmade in i riket några årtionden senare.

Tidigare hade den romerska statsmakten garanterat provinsbornas säkerhet, men när de romerska soldaterna försvann blev invånarna ett lätt byte för rövarband och fientliga folkstammar.

Enligt en samtida legend om den ­helige Sankt Severinus, som levde i provinsen Noricum i våra dagars Öster­rike, varnade den helige mannen en vaktmästare i traktens klosterkyrka för att ge sig ut på de farliga vägarna. Trots rådet valde vaktmästaren och en präst att resa iväg: ”Strax togs han och prästen till fånga av barbarerna och fördes över Donau.”

Samhälle efter samhälle förstördes ­eller övergavs, och till slut var större ­delen av provinsen Noricum helt ödelagd. Även i väster rådde laglöshet.

https://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/roms-fall-fick-betydelse-for-hela-europa

Man förstår att det här inte är något våra politiker vill lära ungdomarna, som då kanske drar en parallell till vad som sker i Sverige.

Allt handlar om vilket fokus man har. Fokus på feminism och jämlikhet, eller fokus på lag och ordning, rättssäkerhet, trygghet och välfärd.

Jag har ofta i mitt liv haft perioder av depression. Ibland ganska djupa perioder. Det har blivit bättre med åren men den här ensamheten och tomheten slår emot mig allt som oftast och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har utvecklat massor med olika strategier. Småsaker jag vet kan hjälpa. Men den där känslan av "något är fel" ligger i bakhuvudet hela tiden.

Det är troligen något som skapades i den tidiga barndomen. Det är vad jag läst mig till och kunnat fundera ut på egen hand. Tomheten har alltid funnits där. Känslan av att inget spelar någon roll.

Det finns psykologer som visat på att det kan uppstå hos ett spädbarn om det inte får respons på sina känslomässiga behov. Då ger det till slut upp. Det kan även bero på att spädbarnet får en oförutsägbar eller negativ respons eller liknande, och då börjar hata sig självt.

Sen förstärks det här typ genom åren. Vissa mår hyfsat så länge de arbetar eller har familj, men om något händer så faller de ner.

Det kan förstås vara känsligt att öppna sig men många som lider av depressioner är väldigt öppna, och jag tror det beror på att de känner att de inte har något att förlora. "Det spelar ju ändå ingen roll."

Med det sagt så har jag kämpat i många år och kommit långt på vägen. Mycket långt. Det är nog snart 10 år sedan nu jag hade senaste dagen jag inte kom upp ur sängen förrän det blev kväll.

Man kan nästan påstå att mitt liv har gått ut på att slippa depressionen. T.o.m mitt engagemang i "högerkretsar" gör jag för att hitta en mening.

Efter att jag kom upp ur den totalt förlamande depressionen jag var i mellan 15-18 års ålder så kan man säga att jag hade tvångstankar under lång tid i rädsla att falla tillbaka igen. Det kändes bättre för mig att ägna mig åt bisarra religioner och filosofier än att vara totalt under isen och se allt i svart.

Just nu får jag utstå en del hat på Flashback för en tråd jag är aktiv i. Men det är bara att ignorera för det är ju viktigare med ens eget välmående, inte sant? Att andra människor är för fega för att öppna sig, eller enbart vill sprida hat, får inte påverka mitt behov av att överleva.

Så, vad kan jag ge för tips och förslag till personer som försöker göra samma resa som jag och komma upp ur en mycket mörk plats?

1. Socialt umgänge är bra. Jag tror att många deprimerade saknar detta men inte vet om det. Själv fick jag på egen hand lära mig poängen med social interaktion. Jag tror att svenskar kan vara extra svåra just vad gäller detta. Vi har ingen social kultur. Så snart jag är ensam för länge går jag ner mig. Jag försöker skriva till folk på Facebook ibland.

Som jag ser det är kruxet att det är svårt för en individ att ge sig själv något som borde ha getts av någon annan. Kärlek och omtanke är sådant som andra måste ge en. Det finns inget man själv kan göra för att ge det till sig själv. Och det är något vi behöver. I min ungdom trodde jag att kärlek bara är fånerier, men den som inte har det saknar något, på samma sätt som den svältande saknar mat.

En enkel sak göra är att ringa någon äldre släkting. Jag blev faktiskt inspirerad nu att ringa min mor och hon blev glad av det. Vi brukade ha ett dåligt förhållande men hon har blivit mer sansad med åren så jag har väl i stort sett förlåtit henne. Hade hon fortsatt vara en bitch hade jag nog inte ringt henne så ofta alls, men så länge hon inte gör mitt liv sämre behöver jag ju inte undvika henne, tänker jag. 

Jag tror många i Sverige inte inser vikten av familj. De flyttar till storstan och ska bli "fria" och ägna sig åt sex med de stiligaste de hittar. Men sedan är de tomma igen. Det ger helt enkelt inte mycket att ha den typen av relationer.

2. Gör vettiga saker. När jag t.ex gör något arbetsrelaterat så främjar mig och min sysselsättning så mår jag bättre. När jag bara degar bort dagen så mår jag sämre. Jag vet detta men lyckas ändå inte. Problemet för många deprimerade är att de inte har någon meningsfull sysselsättning. Som arbetslös minns jag hur alla dagar var mörka, utom de fåtal tillfällena man skrev till något företag eller hade någon slags kontakt med arbetslivet. Då tändes det ett litet ljus.

Hur kan man då ta sig ur en mörk tid om man inte har någon sysselsättning? Ja det är just det som är problemet. Jag tror inte på må-bra gurus tips om att "tänka sig glad". Det är helt enkelt svårt när man inte har en meningsfull sysselsättning. Det finns de som skaffar sig hobbies eller arbetar ideellt. Och det är bättre än inget. Jag vet t.o.m de som lyckas gå in totalt i en hobby och kanske i slutändan blir lyckliga i det, som någon slags munk.

I denna fråga tror jag samhället ger fel information. Samhället uppmuntrar alla att "göra det de vill", men verkligheten är att om man inte gör något vettigt så mår man inte så bra. Samhället borde uppmuntra alla till att uppnå det bästa de kan, för sin egen den och för samhället skull.

Jag är t.ex bra på att tänka. Jag borde, för samhällets bästa, uppmuntrats till något akademiskt. Istället var mitt första infall att bli fabriksarbetare. Det gick ju skitdåligt, för jag kan inte hålla mig koncentrerad på tråkiga aktiviteter. Sedan tänkte jag bli socionom. Det gick inte heller bra för jag har svårt att sitta och tycka synd om folk. Sedan ägnade jag mig åt IT, vilket jag åtminstone klarade av, men faktum är att jag har inget intresse av programmering egentligen. Jag trivs bättre i en fri sysselsättning, som det jag har nu. Tyvärr var det aldrig någon som vägledde mig i rätt riktning. Jag visste inte ens vad betyg var bra för tills efter jag slutade gymnasiet och jag trodde att universitet var det bara ett fåtal som läste det - det fåtalet som inte klarade av att "jobba sig upp".

----

Nåväl, jag vill lite kortfattat gå in på hur depression kan kopplas till ideologisk "extremism".

Nämligen genom att

1. Den som växt upp på det sätt man "ska" men men ändå ständigt mår dåligt ofta kommer till insikt om att det är något fel på samhället - man kan inte alltid klandra sig själv. Det är en hård insikt att göra, och för de flesta tar det mycket lång tid innan polletten trillar ner. Det är först när man absolut inte har något annat alternativ kvar som man börjar ifrågasätta istället för att acceptera.

2. Vi människor behöver en anledning att leva. Det är fel att tro att om vi bara fyller vårt behov att mat, dryck, sex och frihet så blir vi "lyckliga". Det som är viktigast är att ha ett syfte med livet. Att leva och överleva; att göra samhället bättre, att hjälpa sina medmänniskor. Allt detta ger en människa ett syfte.

Att vara vänsterradikal eller högerradikal åstadkommer detta. Att vara sosse eller moderat är som att säga "mer av det gamla, tack. Tryck det långt ner i halsen på mig.".

Tror man på något större än sig själv så är man inte heller rädd för att dö, och just dödsrädsla är en stark känsla hos den som lever ett meningslöst liv. Jag hade själv en oerhörd dödsrädsla i min ungdom.

Det hänger ihop med det materialistiska perspektivet, och det materialistiska perspektivet hänger ihop med socialismen och med maktens önskan om att pacificera befolkningen. En passiv befolkning är så mycket lättare att kontrollera.

------

Det finns mycket mer att säga i ämnet om hur man kan försöka må bättre. Jag vill inte påstå att det är enkelt och att det finns någon quickfix. Själv har jag massor av olika småtekniker som jag utvecklat fram. Bland annat kan nämnas vikten av att försöka sova ordentligt, inte äta en massa skräpmat (undvik vetemjöl, socker och för mycket processat kött) samt att ägna sig åt viss fysisk aktivitet. 

Det jag nämnde ovan är dock de viktigaste huvuddragen. Sen har alla sin egen situation i livet och det går inte ge något generellt råd.

Idag finns det, som alltid, mycket att skriva om. Alltför mycket. Jag önskar jag hade tid skriva fler inlägg, men att skriva inlägg tar sin tid. Det är därför jag brukar skriva dem snabbt i ett svep. I bästa fall läser jag genom dem och rättar stavfel och grammatiska fel och annat som låter konstigt. Men det tar lätt 30-60 minuter per blogginlägg. Ibland på helger kan jag ägna lite mer tid.

Vissa blogginlägg kräver också en del mental ansträngning då de är filosofiska och resonerande till sin natur. Det gör att jag inte bara kan spruta ur mig hur många som helst, utan det är ofta en dags samlad ansträngning som utmynnar i ett inlägg.

Det finns många inlägg jag planerat skriva, men jag råkade surfa in på motpol (en slags alt-right sajt) och läste en av deras senare artiklar: Homoliberalism eller traditionalism.

Det känns trist att återigen behöva dra upp ämnet homosexualitet. Är det verkligen ett så centralt ämne?

Ja tyvärr, för prideviftandet är centralt i vänsterideologin. Det kan nästan sägas utgöra kärnan i "allas lika värde": att alla ska få ha lika mycket rätt att ha vilken sexualitet de vill.

Argumenten mot homosex är tyvärr på dekis eftersom de flesta är religiöst motiverade, vilket innebär att de inte är förankrade i något annat än "det är fel". Vänstern, och även högern - låt oss säga etablissemanget - har gjort sitt bästa för att ställa upp vyn att antingen så är man för homosex, eller så tillhör man gruppen sura gubbar och kristna fundamentalister.

De kristna fanatikerna i USA och deras skyltar med "God hates fags" har troligen gjort mer för att hjälpa homolobbyn än homolobbyn gjort på egen hand. Typ som att kaosblattar har gjort mer för att hjälpa SD än någon SD:are kan åstadkomma på egen hand.

Det är därför av yttersta vikt att homosex bemöts på ett (1) icke-hatiskt sätt och (2) inte med religiösa argument.

Artikeln i motpol gör just detta. Jag citerar:

Den enhet som för samhället vidare är familjen och det gör den både biologiskt och kulturellt. Angrepp mot familjen är därför ett angrepp på vårt folk och kulturs framtid, för utan familjen är båda omöjliga. En ledare som inte helhjärtat stödjer familjen verkar helt enkelt inte för vår sak. Därför är närvaron av homosexuella förespråkare problematisk inom kretsarna, av bland andra följande skäl:

1. Homosexuella agerar som en grupp i gruppen, då deras lojalitet till varandra ofta är större än till den rörelse de verkar inom.
2. De utgör också ett internt subversivt element eftersom de medvetet eller omedvetet verkar för ökad tolerans för sexuell perversion.
3. Sist men lika viktigt så skadas den naturliga gemenskapen bland män då kamratskapet misstänkliggörs.

https://motpol.nu/bjornherstad/2018/09/24/homoliberalism-eller-traditionalism/

Min tjej brukar säga till mig att jag måste sluta hata bögar för "tänk om vårt barn blir homosexuell. Det är karma". Hon är seriöst orolig för att det ska ske. Jag lugnar henne med att om vårt barn blir homo, så får han eller hon väl bli det. Jag hatar inte homosexuella, utan vurmandet och lobbyismen för homosexuella.

Tyvärr verkar detta perspektivet helt saknas i den svenska debatten. En person som anser att homosex inte är en "alternativ livsstil" jämställs med en person som vill kasta ut homosar från hustak.

Men varför skulle jag vilja kasta ut homosar från hustak? Borde inte jag själv vara auktoriteten på vad jag vill?

Jag argumenterar inte för att socialdemokraterna, eller ens vänsterpartiet, vill skjuta ihjäl alla företagsledare. Jag kan liksom lyssna på vad de själva säger att de vill, och därifrån dra mina slutsatser om vad de vill.

Ja - visst är det ett märkligt sak att göra: lyssna på någon. När ens argument tryter är det annars så mycket lättare att tysta ner motståndarna, vilket som bekant vänstern lyckats med i årtionden. Framför allt har de haft nazist-argument på sin sida: "Om vi tillåter A, så kanske vi tillåter B, och ... det var så Nazi-Tyskland skapades!"

Nu verkar även detta argumentet ha nått vägs ände. De intellektuella debattörerna har kallat det för att man "trivialiserar förintelsen" om man jämför allt med förintelsen.

Juden Dan Korn skrev följande idag faktiskt:

Livia Fränkel och Tommy Ringart, hedersordförande och ordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande hävdar att jag omyndigförklarar förintelseöverlevande i min text ”Osmaklig relativisering av Förintelsen”.

Nej det gör jag verkligen inte. Det vore mig också fullständigt främmande att göra det. Jag säger tvärt om att överlevande har rätten att trivialisera, som ett sätt att kunna leva vidare med minnena. Det är vi andra som inte har den rätten. Just därför har vi andra inte rätt att utnyttja denna trivialisering till politiska syften.

Nej, jag omyndigförklarar ingen, men vill däremot bekämpa disneyfieringen av Förintelsen. I en svartvit världsbild, där människor antingen är ondskefulla eller goda, så som i en disneyfilm, framställs ofta överlevande som änglalikt goda och visa.

https://www.expressen.se/kultur/det-ar-vi-andra-som-inte-bor-trivialisera-forintelsen/?site=tablet

Sen tar det väl några år innan det börjar tillhöra det allmänna tankegodset att inte allt kan jämföras med Förintelsen. Precis som att inte allt kan jämföras med när de kristna under första korståget slaktade Jerusalems befolkning.

Ett dumt exempel, förvisso, eftersom Europa har som vana att känna skuld för allt som européer, vita eller kristna gjort i all evighet. Även om det var nästan 1000 år sedan.

Men för allt del: förlåt. Förlåt för att någon person från samma kontinent som mig för nära tusen år sedan dödade en massa folk i onödan.

Ska nu "vi européer" få en ursäkt för hur osmanerna angrep Wien på 1600-talet? Jag tror inte det. Ingen har begärt en sådan ursäkt från Turkiet tidigare och vi har haft handel med Turkiet under många århundraden.

Ska vi svenskar be om ursäkt för Gustav II Adolf i Tyskland?

I så fall måste en väldig massa människor be om ursäkt för allt som skedde under det extremt blodiga 30-åriga kriget. Så fort man börjar läsa historia så inser man att alla länder var likadana på den tiden. Om man kunde invadera ett annat land så gjorde man det, och då strök det ofta med civila.

Det är bara vänsterfånar som tror man kan sitta och be om ursäkt och komma någonvart. Hade miljöpartiet haft makten i Sverige på 1600- eller 1700-talet hade det inte funnits något Sverige kvar. Att vara neutral fungerade för Sverige under 1800- och 1900-talet, vilket dock främst beror på vår geografiska position. Hade vi legat där Polen ligger så hade vi varit utraderade.

Om detta vet svensken mycket lite. I skolan får vi lära oss om den svenska exceptionalismen: att vara neutral. Att inte strida. Att stå utanför, vara diplomatisk och komma med moraliska pekpinnar.

I alla andra länder i utlandet ser man på Sveriges agerande som ett skräckexempel. De inser vart Sveriges politik kommer leda. Men vi gör det inte.

----

Hur som helst.

Betänk detta: De som förespråkar homosex använder ofta argument "djuren gör det".

Kan du komma på något annat område där det argumentet är hållbart?

• Incest? Nej
  
• Döda sina egna eller andras barn? Nej
  
• Folkmord? Nej
  
• Köttätande? Nej
  
• Inte torka sig efter man bajsat? Nej
  
• Sluta använda deodorant? Nej
  

Det är bara när det gäller homosex som argumentet "djuren gör det" dras fram.

Det visar liksom på homolobbyns effektivitet när de använder sig av såpass dåligt formulerade argument men ändå kommer undan med dem.

Som bekant får ingen kritisera homorörelsen. Det är troligen illegalt. Kanske är även detta inlägg olagligt.

Ett annat populärt argument är att hänvisa till en studie på fruktflugor, som visade att homosexuella fruktflugor visserligen får färre barn, men att deras syskon får fler barn. Därigenom sprider sig homo-gener.

Ja, för att fruktflugor och människor är ju så lika.

Återigen så undrar jag i vilken annan kontext argumentet "fruktflugor gör det" är ett hållbart argument.

Medierna är snabba med att snappa upp den här typen av argument som främjar deras homo-agenda. Journalister är, liksom många vetenskapsmänniskor, drivna av agenda och inte av att rapportera sanningen.

En undersökning visade att studier där lesbiska kvinnor visade sig vara bra mödrar refererades i mycket högre utsträckning än en studie som visade på motsatsen. Trots att den senare studien var bättre genomförd:

Three refereed journal articles concerning lesbian family life were identified and compared for content and methodological quality. The articles shared the same authors, same academic institution of origin, the same samples, similar dates of publication, and even the same journals. However, one article reported evidence less supportive of lesbian parenting while two articles reported evidence more supportive of lesbian parenting. Citation rates for the articles were compared. The supportive reports have been cited 28 to 37 times since their publication compared to only two citations for the less supportive report, in spite of its possibly better methodological qualities. The citation rate differences were statistically significant. Implications for this possible evidence of pro-homosexual bias in the social sciences are discussed.

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20524536

Den här undersökningen kommer förstås inte nämnas i media.

Media nämner sådant som främjar deras homolobby-agenda, såsom om homosexuella pingviner. Det är roligare.

Det kan vara värt att fundera över en artikel jag läste en gång. Det var några personer som gjorde en studie i ett "fint" område i Californien, och i ett "dåligt" område i New York City. De satte helt enkelt en övergiven bil vid en trottoar, och så väntade de.

I det fina området stod bilen orörd. När det började regna var det t.o.m någon som fällde upp suffletten. (detta var på 1960-talet) I New York City så började bilen plundras ganska omgående och inom några dygn var den ett vrak.

Det jag tycker är intressant är att det var inte bara ghettokidsen som plundrade bilen, utan män med portföljer, och andra som inte verkade vara fattiga.

Det som gör att jag tycker det är intressant är för att jag kan känna samma sak själv i Malmö. Efter att ha blivit bestulen flera gånger och i vetskapen att man lever i en miljö utan trygghet, så känner man sig själv mer benägen att ägna sig åt brottslighet. Ens första tanke när man ser något olåst är "oj, blir den inte stulen"? Man börjar betrakta olåsta saker som övergivna saker. Man blir inte heller upprörd när man hör om att någon blivit bestulen, för "det är så det är här". Moralen har alltså förskjutits till att man tycker det är acceptabelt med brott.

Man anmäler därför inte brott. Det tjänar ändå inget till.

Än så länge gäller det, i mitt fall, främst stölder. Grova rån hade jag nog anmält, men jag vet många som inte anmäler (såvida inte de kan få ut något på försäkringen). I sämre områden anmäler man inget alls. Man anmäler inte ens skjutningar eller våldtäkter.

Jag bodde själv i ett lite sämre område i Malmö ett tag. Där anmälde jag inte skadegörelse. Rån vet jag inte om jag skulle anmäla.

Poängen med mitt inlägg är att bevisa att huruvida man är "ond" eller "god" i hög utsträckning beror på ens omgivning. Det är därför samhällsmoral är viktig. Ju fler "dåliga" människor det bor i ett område, desto mer sänker de varandra. Därför orsakar massinvandring brottslighet, eftersom de dåliga människorna triggar varandra.

Man kan läsa lite om experimentet här: http://www.alexrovira.com/en/soluciones/articulo/la-teoria-de-las-ventanas-rotas

Det är egentligen ganska självklart att det förhåller sig så men vi kan läsa en massa krumbuktiga förklaringar som försöker hitta andra modeller.

Efter att ha läst en artikel i Aftonbladet kultur som heter Därför överger arbetarna vänstern
Petter Larsson svarar Linderborg och Greider om SD-väljarna: Motstånd mot moskéer och gayparader går före klasskampen, så planerade jag att skriva en opinionstext om varför småföretagare röstar SD.

Men sen känner jag att det faktiskt inte är bevärdigat att skicka en sådan artikel till Aftonbladet. Aftonbladet är ignoranta och verkar allmänt sakna självinsikt. På Expressen finns det några skribenter som kan tänka... men på Aftonbladet känns det meningslöst att försöka förklara varför Sverige inte kan ha öppna gränser.

Det känns som att förklara för en socialist att välstånd och välfärd grundas i landets produktion, och inte genom att ta så mycket som möjligt från de rika för att ge till de fattiga. Det fungerade kanske för Robin Hood, på den tiden när rikedom var en konstant och de adliga satt med oerhörda rikedomar, men i ett industrisamhälle är det tänkt att produktionen ska öka för varje år, vilket anses vara bästa sättet att skapa rikedom i ett land. Att ta in en obegränsad mängd analfabeter åstadkommer inte detta.

Nåväl, vem ska jag då skriva till? Egentligen känns det rätt meningslöst skriva för debatten i Sverige är så nedtystad att det är absurt. Expressen debatt verkar dock ta in ganska många intressanta artiklar. De artiklar jag får upp när jag kollar in i fliken Debatt är:

* https://www.expressen.se/debatt/de-bar-ansvaret-for-att-min-dotter-ebba-ar-dod/

* https://www.expressen.se/debatt/hur-kan-ni-inte-utvisa-synagogebrannaren/

* https://www.expressen.se/debatt/nu-ropar-hogern-do-och-skammer-ut-sig/

* https://www.expressen.se/debatt/bortskamda-soffliggare-riskerar-var-demokrati-/

* https://www.expressen.se/debatt/jag-forstar-dig-mycket-val-du-som-rostar-pa-sd/

* https://www.expressen.se/debatt/det-tredje-konet-ska-det-ocksa-konsneutraliseras/

* https://www.expressen.se/debatt/v-mobbade-mig-men-valjarna-ville-annorlunda/

* https://www.expressen.se/debatt/ytterst-fa-journalister-bor-i-utsatta-omraden/

* https://www.expressen.se/debatt/sa-slosade-staten-bort-vara-miljarderoch-miljon/

* https://www.expressen.se/debatt/-en-man-som-styckar-kvinnor-ska-inte-sitta-i-kvinnofangelse/

* https://www.expressen.se/debatt/-alla-dessa-man-hur-tanker-var-feministiska-regering/

* https://www.expressen.se/debatt/tank-om-lat-pojkar-uppfostras-som-pojkar/

* https://www.expressen.se/debatt/som-ett-helt-uppsala-enbart-befolkat-av-man/

* https://www.expressen.se/debatt/vad-ar-det-som-ar-sa-farligt-med-sd/

Som man kan se utifrån artikelrubrikerna så har de flesta artiklar en slagsida åt höger, och vissa t.o.m rakt av SD-vänliga. Minst hälften av artiklarna berör på ett eller annat sätt SDs paradämnen och gör det på ett SD-vänligt sätt.

Men jag orkar inte läsa Expressen Debatt. Det är för många åsikter, för mycket tyckande. Och jag är ju inte känd.

Istället kan jag skriva ner mina tankar här, om varför småföretagare röstar på SD i högre utsträckning. Det hade varit roligt att nå en större publik med mitt skrivande, men jag börjar ge upp förhoppningen om att "bli känd".

Varför anser jag, som småföretagare, att småföretagare röstar SD?

Jag startade en tråd på Flashback istället där jag skrev ner mina funderingar. Få se om tråden tillåts vara kvar och om det finns någon som skriver i den.

Jag började faktiskt skriva aktivt på Flashback omkring 2014 - mars 2014 ser jag att jag startade de första trådarna - för att jag kände jag ville få saker sagda som jag hoppades skulle sippra upp och in bland allmänheten på något sätt. Kanske har jag gjort någon skillnad, kanske inte. Men jag har nog bara vara en pusselbit bland hundratals. Jag säger det för att vissa av mina ståndpunkter fortfarande är totalt omöjligt diskutera (t.ex. att homosexualitet inte är en "alternativ livsstil"). Oavsett vilket så är det skönt att avreagera sig ibland.

Senaste veckan har jag haft det jag kallar "svart vecka". En svart vecka är en vecka då jag dricker 1st 3,5% öl per dag. En vit vecka är en vecka då jag inte dricker någon öl.

Jag är osäker på vad som är bäst så jag brukar testa fram och tillbaka.

Ett tag kunde jag dricka två-tre glas vitt vin på en eftermiddag. Då mådde jag riktigt bra, men jag upptäckte ett par problem:

* Humörproblem. Dricker man lite blir man ju mer sällskaplig, men det slår snabbt över i ilska. Jag umgås visserligen inte mycket med folk IRL men jag skriver på nätet och har kunder, och ett enda felplacerat mejl kan vålla väldigt stor skada. Detta var huvudanledningen till att jag slutade dricka vitt vin på eftermiddagarna.

* Neråtturen. Drickandet var ju jätteroligt och jag mådde toppen. Sedan, 1-2 timmar senare, kom tröttheten och tomheten.

* "Två ansikten"-personen. När jag började dricka blev jag social, men nästa morgon var jag tillbaka till mitt nyktra jag - kanske än tråkigare. Det gav folk jag skrev till en uppfattning av att jag var två personer.

* Abstinens. Efter jag drack några dagar i rad kände jag att jag saknade något om jag inte drack. Detta gjorde mig orolig, just hur snabbt det gick.

Summa summarum, och särskilt pga anledning 1, så bestämde jag mig för att inte dricka vin mer. Numer dricker jag bara vin om jag blir bjuden. Annars håller jag mig till öl, och helst då 3,5%.

Det där med alkohol och humör har jag själv upplevt när jag växte upp. Min far tycker om att dricka och helt plötsligt blir allt jätteroligt med tjo och tjim. Sedan slår det abrubt över och han börjar skrika ... och skrika och skrika...

Vi är nog många som växt upp på det sättet. Min tjej också.

Jag vill inte bli sådan. Jag vill inte förstöra mitt förhållande och en framtida familj.

Jag har dock även fått minska ner ölkonsumptionen i perioder. Huvudanledningen till detta är för att min kropp inte tål det! Jag tror det är blodtrycket. Jag sover sämre och huvudet känns ibland som att allt snurrar. Ibland får jag också ett "tryck" i huvudet. Det är därför jag aldrig kunnat hålla igång mina "svarta" veckor.

Nu har jag dock en ny kost, eftersom min tjej har blivit vegan. Det är mindre av onyttig mat och kanske lyckas jag då klämma in en öl om dagen...

Det negativa känner jag redan... Efter en vecka med en daglig 3,5% så försvinner den där ölen rätt snabbt och jag längtar till att ta en till. Det är det som är det bedrägliga med alkohol!

Som så många andra har jag ett dubbeltydigt förhållande till alkoholen, men jag försöker hårt att hålla mig på den "tråkiga" sidan. Samtidigt är jag medveten med att jag troligen haft det roligare om jag druckit mer.När jag dricker känns det som att en vän är mer värd än alla andra människor i världen. När jag är nykter känner jag mig tvärtom som den ensammaste och mest meningslösa personen.

Men jag tror att vi kan förändra samhället så att vi kan leva utan alkohol. Araber kan det ju. De är sociala hela tiden, istället för att bara vara sociala när de dricker.

Ja, min egen ståndpunkt just nu är att alkohol gör mer skada än nytta. Men det är svårt säga. Jag kommer att tänka på en artikel jag en gång läste om en kreativ chef ... jag tror han var aktiv inom IT. Han lyckades skapa flera bolag och tjänade en massa pengar... han var även alkoholist och krasade ständigt sina förhållanden.

Till slut nådde han botten och blev nykterist, men han sa något i slit med: "klart jag saknar alkoholen. Jag kom på en del jävligt bra idéer på fyllan. Men det höll inte längre. "

Det är det jag menar med den där linjen mellan att se alkohol som något positivt eller att se det som något negativt.

Vi som växt upp med föräldrar som hållit på med alkoholen ser det nog nästan alltid som något negativt. Vi hade föredragit en tråkig förälder framför en förälder som ena stunden är jätteglad och sedan får utbrott för att slutligen slockna. (inte för att jag upplevde det exakt så, men min tjej växte upp med en alkoholiserad mor och hade det bokstavligen så)

Det som däremot skrämde mig var den dubbla personligheten. Hur en far som alltid är så lugn helt plötsligt blir stimmig och tycker allt är jätteroligt, för att sedan totalt bryta ner allt och alla på det mest skrämmande sett. Och sedan nästa dag agera som om inget hänt.

Jag hade länge jätteproblem så snart någon höjde rösten mot mig. Det hände att jag började gråta, även i vuxen ålder. Det var en av anledningarna till att det tog mig många år att komma in i vuxenlivet, och det tog många år att bygga upp styrkan i mig själv.

Nåja, nu är min 3,5%:a slut. Och därmed min skrivlust för idag.

Igår så "outade" jag alltså att jag är s.k högerextrem, dvs att jag sympatiserar med AFS.

Det blev en massa rabalder i min familj, med telefonsamtal där det krävdes att jag skulle ta avstånd. Och jag fick höra att det jag sa var rasistiskt och obehagligt. Fast jag sa bara att jag tycker antirasister kan sluta vara vän med mig, så jag vet inte hur det kan vara rasistiskt.

Det är inte lätt att komma ut på det sättet. Men det känns ändå skönt. Jag fick ett fåtal som stöttade mig. Kanske kan min handling inspirera någon annan. Jag tror det finns många som känner lite som jag och som inte heller vågar komma ut.

Det är delvis tack vare mitt skrivande som jag vågar. Det är därför jag bloggar dagligen, så att jag dagligen kan tvinga mig själv skriva något. Det blir till en vana. Därför skriver jag även när jag inte har så mycket att rapportera om, men jag vill hålla det konstant så att jag känner att jag varje dag skriver om något som engagerat mig under dagen, istället för att hålla det inne.

När man sedan har skrivit om ett ämne ett flertal gånger känner det nästan automatiskt att man kan skriva det eller tala om det i ett annat sammanhang. Jag har märkt det med bloggandet. Det mesta jag skriver sprids ju bara till en handfull personer, men det ger en bra grogrund för argumenten. Det gör att jag på andra ställen bara kan öppna munnen och så kommer alltsammans ut, för jag har redan slipat på argumenten.

Jag skrev även till AFS idag och erbjöd mina tjänster men de har inte svarat. Jag tror att jag skulle kunna göra dem mycken nytta, men samtidigt så känner jag att partiet ju ändå är ett parti och inte en lekstuga. Att bjuda in random personer att skriva ideologiska artiklar är kanske inte vad de vill just nu.

Jag känner faktiskt rätt starkt för AFS eftersom jag ser dem som ett mer intellektuellt parti än SD. SD känns lite "bonnigt", som vi sa där jag växte upp. Det finns egentligen inte något inom SD jag tycker om.

Jag respekterar SD och önskar att de ska öka, men för mig personligen så finns det inget i SD som gör mig glad. SD är så oerhört segt och åsiktsförbjudande. Själv vill jag tänka fritt, vitt och brett. SD vill mest ha ledamöter som boskap som går ledningens ärenden. Jo jag vet att många partier beskylls för det - men SD är kanske värst.

Jag tycker om kompetenta människor. Han Patrick Reslow som gick över från M känns som en kompetent och ordentlig person. En sådan som säger det som behövs sägas, helt enkelt. Jag hoppas han övervinner drevet.

Angående drev så har jag märkt en lustig sak, nämligen att de ofta används av partier för att göra sig av med folk de inte tycker om. Vissa personer vill man behålla, och oavsett hur mycket det drevas så sitter de kvar. Andra personer får besked så snart nyheten kommer i tidningen: "han får gå".

I SDs fall är det också uppenbart att läckan ofta kommit från partiledningen självt.

Vill man rösta på ett parti vars huvudsakliga fiende verkar vara de själva?

Idag var jag på biblioteket och läste dagens tidningar.

SVD, som jag annars brukar beskriva som en bra och pålitlig tidning, hade insändare på sidan tre om varför vi måste ge PUT till Afghaner. Sedan bläddrade man förbi artiklar om att vi måste ha fler kvinnor i X (det var olika saker), för det är ju viktigt just att det ska vara KVINNOR. Vem som får nobelpriset är mindre viktigt än vilket kön personen har. Sedan mot slutet ett längre reportage om hur svårt det är att uppfostra en pojke så att han inte faller för "stereotypa könsroller". Suck.

Sydsvenskan är samma skit som alltid. Jag förstår inte hur Jens Ganman tycker att Sydsvenskan kan vara läsvärd! Sydsvenskan är även känd som Asylsvenskan för de gör alltid snyftartiklar om asylsökare.

DN brukar jag inte ens bemöda mig om att läsa.

Det är alltid samma dravel. Sydsvenskan har dock sina bra perioder när den är läsvärd, men sen dippar den igen. Det är en tidning som jag bojkottat i över tio år och säger definitivt nej till alla deras prova-på erbjudanden. Sen ibland så blir det lite bättre, dvs den handlar mer om riktiga nyheter än om journalisters aktivism, och så börjar jag läsa den igen. Men sen är det tillbaka till asyl-träsket. Snyft om kvinnor som känner sig diskriminerade, snyft om transor (just nu är huvudnyheten att en Malmö-författare "kommit ut" som transvestit - vem fan bryr sig?! Inte jag i alla fall), snyft om homosar, snyft om de som snyftar, snyft snyft.

Så läste jag lite i tidskriften Fokus, som ändå brukar ha en del, som jag ser det, vettiga skribenter. Dvs skribenter som kan tänka och inte bara skriver snyftartiklar per automatik. Där i slutet läste jag en kolumn av Ann Charlott Altstadt som hette Farväl till vänstern:

Valet visade dock att V:s jakt på postsocialistiska projekt till slut träffat rätt: asylaktivism i kamp mot fascism-nazism. De lyckades utplåna Fi och vinna över den principiellt världsfrånvända urbana me­delklassvänstern. Lockade av karisman kring partiets viktigaste engagemang och största seger i mannaminne – att 9 000 mestadels vuxna män, som ljugit om sin ålder och av flera instanser bedömts sakna asylskäl, ändå beviljades amnesti om de, trots avsaknad av identitetsbevis, har intentionen att gå gymnasiet.

Hur kan asylaktivism ens kallas väns­terpolitik? Jag kan bara konstatera det absurda med att den sociala statusen – outbildad, vit, marginaliserad man – dumförklarar SD:s väljare. Men när välutbildade kvinnor, som inte ens kan skylla på socioekonomiska faktorer, vänsterchansar med vägledning av värdegrundsflum i stället för att skaffa sig relevant kunskap, undkommer de offentlig sociologisk diagnosticering.

Samhället är redan sönderslitet medan vänstern lyfter kampen för asyl- och amnestirätt som mobiliserande strategi, mot en fiende som utgörs av sitt eget väljarunderlag. De vann några procentenheter urban medelklass och vi får en raserad välfärdsstat på köpet.

Jag har läst henne tidigare i Fokus så jag vet att jag kommer hålla med hennes krönika och därför läste jag inte ens hela. (jag klickar bara mentalt "like" efter en tredjedel) Dessutom känner jag mig lite modbestulen av allt annat skräp att jag inte ens orkar läsa de vettiga.

Det Ann Charlott säger är så självklart. Ändå röstade hon på vänsterpartiet... Och ändå har vi tio gånger fler artiklar som handlar om snyftandet för de asylsökande, att hennes krönika snart är bortblåst.

Sen så åkte jag iväg för att handla i en invandrarbutik jag tänkte besöka ett tag. Lucu Food heter den, i Malmö. Den var väl rätt välordnad, men de hade inte det té jag ville ha och inte heller de kakorna. Människor som var där var av den typen som man har svårt komma förbi för de tar upp hela gången, de kommer med konstiga kompisar, de är i många fall överviktiga, och de går på ett sätt som tar upp plats och ska peta och pilla på allt medan de snackar loss på en blandning av svenska och något annat språk, oftast arabiska. Så jag blev något frustrerad av detta besök och lämnade butiken. 

När jag googlade på Lucu Food fick jag f ö som andra träff upp en artikel från förra året om att de skattefuskat för miljoner. Jag hade varit mer förvånad om de inte skattefuskat. Det är trots allt skattefiffel som får de här småbutikerna att gå runt. Ofta överlever de genom att sälja smuggelcigaretter och alkohol. Jag kan nästan lova att minst 50% av alla småbutiker gör det. Bli bara vän med ägaren genom att handla där några gånger och så kommer han fråga om du vill handla billiga cigaretter som han har "på lagret".

Inte för att jag moraliserar. Som jag skrivit om tidigare så har jag själv tröttnat på alla betala alla skatter man måste betala i detta samhället.

Hur som helst, sedan lämnade jag Lucu Food och var sedvanligt arg efter allt jag fått istoppat mig av lögnpressen, plus därtill mitt misslyckade besök på Lucu Food. Jag inser också att allt mitt hårda arbete här och på Flashback och i andra kanaler är näst intill meningslöst. Någon föreslog en gång att jag borde skriva för bloggen Det Goda Samhället, men faktum är att även den bloggen bara läses av de närmast initierade. Jag tycker f ö den är tröttsam läsa.

Det är ju så att folk håller sig i sin bubbla och det är meningslöst skriva för det påverkar bara den gruppen som redan är medveten om vad som sker.

Alltså måste det nu till mer drastiska metoder, som SD också skrev efter valet. Jag bestämde mig därför för att "outa mig" som Sverigevän på Facebook, något jag också gjorde efter att jag kom hem.

Jag tror det bland annat spelade in att H&M chefen gick ut i DN igår och sa att:

Hur ser du på de framsteg som Sverigedemokraterna gjorde i valet?

– Jag tycker det är tråkigt. Det bygger på rädsla och på en konstig människosyn. Jag tror också att det kommer från att det saknas ett öppet diskussionsklimat. Att det inte går att diskutera de här frågorna har tyvärr gjort att de har fått växa sig alldeles för starka. Jag förespråkar ett samhälle som är öppet för flyktingar och människor från andra nationaliteter. Jag tror att det gör Sverige till ett rikare land. Men vi måste se till att integrationen sker på ett klokt och bra sätt.

Hur ser du på den politiska utvecklingen i Europa generellt sett, med ökad främlingsfientlighet?

– Den går helt emot våra värderingar. Vi är ett företag där hela vår affärsidé handlar om att demokratisera mode och göra det tillgängligt för alla. Vi finns på alla marknader och tror på öppenhet, demokrati, mångfald och människors lika värde. Det är något som är djupt rotat i hela vår företagskultur och varför vi finns. Jag tycker det är en läskig utveckling som går rakt emot allt vi står för, säger Karl-Johan Persson.

Tja, så jag känner att om nu våra kändisar och affärsnissar ska gå ut och ta avstånd, så kan väl lika gärna jag gå ut och ta avstånd från den totala vänstervridningen i media och nu även i näringslivet!

Jag menar, någon gång måste man tala ut och ta ställning!

För mig som cyklar runt i Malmö så förstår jag inte varför resten av Sverige väljer att ignorera att Malmö förvandlats till en kriminell avstjälpningsplats full av kriminalitet och problem.

Det lönar sig inte att skriva anonymt längre. Så jag tog bladet från munnen på Facebook. Det kändes åtminstone lite skönt. Efter alla år av "om ni röstar SD, ta bort mig som vän" så skrev jag (typ) att vänsterslödder kan ta bort mig som vän, och la upp en ny profilbild.

Tja, det kommer säkert att leda till en del negativa reaktioner, men då får det väl göra det. Vad spelar det för roll om jag blir hatad av de människor som aktivt vill förstöra vårt land? Bättre man tar ställning.

Funderade faktiskt när jag cyklade omkring på om man skulle ta livet av sig och skriva som självmordslapp "jag gör detta i protest mot Sveriges invandringspolitik och lögnaktiga media". Då är det ju bättre att skriva som jag gjorde på Facebook istället för att ta självmord. Så får det kanske bli en shitstorm, men so what? Vad ska de ta som de inte redan tagit? Vad har jag fått för att ha hållit käften i alla dessa år? Ångest och depression. Inte har jag någonsin skadat någon, men själv har jag fått ta skada igen och igen, och få höra nedlåtande ord igen och igen.

Nu förlorar jag väl några vänner. Men vad har jag för nytta av dem egentligen? Lika bra man är ensam och stolt, än ensam och ser Sverige förfalla.

Nästa steg blir kanske att skriva en blogg under eget namn, nu när jag ändå har outat mig. Jag får se till hålla det lite mer rumsrent bara.