Israel-Palestina-konflikten är ett ämne jag själv har kämpat med att förstå. Jag hade några negativa erfarenheter av judar och läste lite ytligt om Israels politik, och jag kände hur Israels politik är baserad på gamla religiösa påfund och hur de fortsätter att bygga bosättningar fast de sagt att de ska sluta, och allt sådant dubbel-tal som judar är kända för.

Man kan läsa i olika vänstertidningar och även på TV om hur palestinierna lider av Israels sanktioner. Det är lätt att känna sympati. "Soldater mot barn som kastar sten" - den typen av bilder har vi fått se.

Palestinierna skapar denna propaganda avsiktligt. De arrangerar foton och videoklipp och sprider det över världen.

De sprider gärna uppfattningen att israelerna har "tagit över landet Palestina". Fast i verkligheten var Palestina aldrig ens ett land. Det var ett område, typ som Skåne. Grannländerna såg ingen större skillnad mellan Palestina och Jordanien.

Den här bilden exemplifierar att Palestina aldrig ens varit ett land.

Israel kanske inte heller var ett land. Det är sant. Och det stämmer att Israel fördrev den muslimska befolkningen 1947, även om Israel påstår att muslimerna flyttade självmant. Men förutom det?

Jag har själv släktingar som fördrevs från områden i Östeuropa. Dessa områden har de aldrig försökt sig på att vilja få tillbaka. De flyttade till andra områden där de bosatte sig och arbetade. Jag kan inte åka dit och kräva tillbaka "mina" områden.

Inte så palestinierna. De kräver - 70 år senare - att "deras" områden i vad som nu är Israel ska tillfalla palestinier. Detta kallas för right to return och är förstås orealistiskt från Israels perspektiv. Det är därför fred inte kan nås i konflikten: Palestinierna har orealistiska krav.

Ett annat faktum jag fått inse senaste 2 åren är att delar av Palestina styrs av terrororganisationen Hamas. Hamas har som mål att utplåna Israel. För detta syfte anser det att alla medel är tillåtna, inklusive att döda civila.

Hur ska man kunna ha fred med en fiende som vill döda en?

Slutligen så har jag själv fått se bilder och videos på palestinier i min stad Malmö. Hur hatiska de är mot alla judar. Det går inte att påstå att det "bara handlar om Israel" - nej, det handlar i hög utsträckning om judar. Svenska judar i detta fallet.

Jag stöttar faktiskt en tvåstatslösning - men i framtiden. Om Palestina idag blev självständigt så skulle snart raketerna hagla in över Israel. Det är det sorgliga faktumet. Och det är jag emot.

När Israel gav tillbaka delar av Palestina 2005, så hände just detta. En enorm prestigeförlust för Israels premiärminister som hoppades att han kunde offra lite mark och trotsa den Israeliska högern, i utbyte mot fred. Istället fick han inget, och i valet efter fick han avgå.

Med det sagt så är det så att även Israel har en del orealistiska anspråk. Det finns en stark extremhöger i Israel som har som mål att hela Palestina ska bli Israeliskt. I slutändan anser jag dock ändå att det just nu är palestinierna som gör en fredsuppgörelse omöjlig.  Visst lider de - men de har sig själva att skylla.

Om man tycker att Israel har rätten att existera så måste man nästan vara emot en palestinsk stat i dagsläget. Detta eftersom en palestinsk stat skulle ha som mål att utplåna Israel. 

Det intressanta är att muslimerna i Palestina beter sig likadant som många andra muslimer gör runt om i världen: de klagar på diskriminering, provocerar fram våld, angriper, försöker få sympati, samtidigt som deras mål hela tiden är att ta över. Hade palestinierna haft som mål att leva i fred och trygghet så hade detta faktiskt gå att åstadkomma, även om Israel förstås inte är helt lätta att ha att göra med. Då hade palestinierna fått min sympati och kanske även världssamfundets.

Det är så man gör när man är mogen vuxen. Man försöker göra kompromisser som gör att alla får det bra. Den som, liksom mig, växt upp med sunnimuslimer vet att deras mål istället är att de ska få så mycket som möjligt, och sen efteråt spottar de på en. (kanske har du inte upplevt det så du vet inte)

Det handlar om att deras grupp ständigt måste få speciella rättigheter. Att ständigt peka på incidenter där deras grupp blev kränkt och sedan komma ihåg detta i evighet och strida för det.

Samma skeende kan observerar i Kashmirkonflikten, ett område mellan Indien och Pakistan. Pakistan som f ö bildades som land 1947 genom att muslimer drev ut alla icke-muslimer och "fick" landet förklarat självständigt från Indien av FN.

At the 1940 Muslim League conference in Lahore in 1940, Jinnah said: "Hindus and the Muslims belong to two different religions, philosophies, social customs and literature.... It is quite clear that Hindus and Muslims derive their inspiration from different sources of history. They have different epics, different heroes and different episodes.... To yoke together two such nations under a single state, one as a numerical minority and the other as a majority, must lead to growing discontent and final destruction of any fabric that may be so built up for the government of such a state."[26] At Lahore the Muslim League formally recommitted itself to creating an independent Muslim state, including Sindh, Punjab, Baluchistan, the North West Frontier Province and Bengal, that would be "wholly autonomous and sovereign". The resolution guaranteed protection for non-Muslim religions. The Lahore Resolution, moved by the sitting Chief Minister of Bengal A. K. Fazlul Huq, was adopted on 23 March 1940, and its principles formed the foundation for Pakistan's first constitution. Talks between Jinnah and Gandhi in 1944 in Bombay failed to achieve agreement. This was the last attempt to reach a single-state solution.

https://en.wikipedia.org/wiki/Pakistan_Movement

Alltså: Muslimerna sa att islam och hinduism kan inte samexistera i en nation.

Nu kämpar de om Kashmir. Som brukligt är överallt i världen så är de muslimska områdena fattigare än de icke-muslimska, vilket muslimerna, som alltid, skyller på diskriminering. Pakistan har jag hört beskrivas av pakistanier själva som ett "skitland". Jag har aldrig stött på ett folk som är så opatriotiska som pakistanier och kanske afghaner. Detta är alltså länder där 99% av befolkningen är muslimer. Trots detta verkar de inte kunna utvecklas, utan sitter istället och tjafsar om hur man bäst ska implementera "sann islam" och "sann sharia".

Jag funderar ibland på hur en stad som Malmö kommer se ut om 50 eller 100 år. Några judar tror jag inte kommer leva där i alla fall.

"Varifrån kommer anti-semitismen i Sverige?"

"Från radikal islam".

Tänk att vara tvungen fly sin stad, och kanske sitt land, pga den religion man har. Så är det i Sverige idag.

Med det sagt så har jag kritik mot judar också, och mot judendom, på samma sätt som jag tillåter mig att vara kritisk mot alla grupper. Men det stora hatet just nu kommer från palestinierna - så är det.

I Sverige har vi ju länge styrts av vänsterkrafter, och vänstern anser att varje samhälle består av förtryckare och de förtryckta, där de förtryckta per definition är "goda" eller "oskyldiga" och målet för samhället är att utjämna skillnaderna eller acceptera den oundvikliga revolutionen.

Detta är egentligen en barnslig historiesyn. Ibland kan en person vara "förtryckt" för att de väljer att inte utbilda sig, eller för att de är för dumma för att utbilda sig. Eller kanske för impulsiva. Istället ägnar de sig åt att bränna bilar och röka gräs. Ska man stötta den typen av människor? Folk som ägnar sin tid åt att hitta sätt att bedriva terror.

Visst är Israel hårda mot civila, men det är numer min ståndpunkt att Israel inte gör detta för att de tycker det är roligt, utan för att de måste. Det de är ute efter är terrorister. Folk med vapen och bomber. Av samma anledning så är syftet med sanktionerna att förhindra palestinierna från att bygga vapen. Israel har inte sanktionerna för att de tycker det är roligt utan för att det är nödvändigt för att skydda sitt land. Vem vill inte skydda sitt land?

Den som ser sig som Palestinavän bör ge sig själv och andra ett svar på frågorna i detta inlägg.