Jag håller på att läsa en mycket intressant bok vid namn Vårt förakt för svaghet, av Harald Ofstad. Den skrevs på 1970-talet och är nu nyutgiven. Den handlar om Nazismens ideologi, en grundlig beskrivning och genomgång, vilket är ovanligt eftersom nazismen oftast avfärdas som "ond antisemitism" utan att någon beskriver den på djupet.

Författaren är kritisk till Nazism, om någon nu trodde annat.

Nazityskland förlorade andra världskriget men dess ideologi överlevde och finns kvar mitt ibland oss. Det är det provocerande budskapet i Harald Ofstads filosofiska klassiker Vårt förakt för svaghet.

Harald Ofstad skiljer på “tysk nazism” – den form av nazism som praktiserades av Hitler – och “generell nazism”. Den senare karaktäriseras av de ­normer och värderingar som utgör kärnan i nazismen när den befriats från sin historiska utstyrsel. Det väsentliga är då inte hakkors och bruna skjortor utan läran om att den starke ska härska över den svage. Att den som slår sig fram beundras. Att den som förlorar föraktas. Att några få ­mäktiga stater ­under sken av moral och idealism ­godtyckligt ­dominerar andra.

Det är med andra ord frågan om värderingar som kan vara minst lika spridda idag som när boken utkom på svenska för fyrtio år sedan.

Genom att dissekera nazismen in i minsta detalj kan Harald Ofstad visa att gränsen mellan Vi – de goda – och Dom – de onda – inte är så skarp som vi ofta föreställer oss. Det är detta ovanliga perspektiv som gör Vårt förakt för svaghet till en av de mest utmanande studierna som gjorts av nazismen.

https://www.karnevalforlag.se/bocker/vart-forakt-for-svaghet/

Jag tror det finns en rädsla hos många att granska vad nazismen egentligen består av, utifall något av det resonerar med honom. Det är lättare att hålla den dörren stängd, så att säga. Jag var också sådan avståndstagare när jag var ung, men sedan hoppade jag på olika konstiga ideologier, religioner och filosofier som tog mig åratal att mentalt komma ur, och numer är jag ganska immun mot att indoktrineras. Jag vet vad jag står för och jag står stabilt i min uppfattning.

Nazismen är en fascinerande ideologi, eftersom det faktiskt är en ideologi. Att den kunde lura så många bevisar att det inte alls bara är trams, utan att det faktiskt vilar på något som tilltalar människor.

Det som slagit mig hittills är att Nazismen är byggd på konceptet av den starkes rätt över den svage, men samtidigt lider av motsägelsen "hur vet vi att vi är starka"? I Hitlers sista budskap så skrev han att det tyska folket förtjänade att förlora kriget och borde få alla sina industrier förstörda. Det var alltså Hitlers sista ord: förloraren förtjänar alltid att förlora; tyskarna var inte överlägsna.

Jag tror att Hitlers uppväxt kan förklara denna motsägelsefulla känsla av att vara upphöjd och samtidigt vara helt och hållet beroende av att ens beteende är upphöjt. Det är en ganska typisk narcissistisk personlighet som kan orsakas av att ett barn dyrkas av sin förälder, samtidigt som han ständigt blir klandrad för att bete sig dåligt. Så vitt jag läst om Hitlers barndom var Hitler också dyrkad av sin mor, samtidigt som han blev brutalt slagen av sin far. Möjligen för att fadern var avundsjuk på den kärlek Hitler fick från modern.

Jag tror det är viktigt att bemöta nazismen efter vad de själva tror, om man ska bemöta dem. Man kan inte inbilla sig att nazismen står för något den inte står för och debattera utifrån det.

Min egen ståndpunkt, som jag kom fram till efter flera år, är att nazismen inte är fel för att den är ond, utan för att den inte är vetenskapligt hållbar. Försöker man debattera mot nazismen utifrån att nazismen är "ond" så kommer man förlora debatten.

Man kan inte heller vinna debatten genom att håna nazisterna, eftersom nazisterna är vana vid att bli hånade. Många av dem har vuxit upp med en enorm mindervärdeskänsla, liksom Hitler, samtidigt som de burit på en narcissistisk fantasi om att bli mäktiga.

Det funkar alltså inte att håna nazister.Man kan inte bemöta hat med hat.

För det andra måste vi acceptera att nazismen har rätt i vissa punkter. Alla som varit inne och nosat i nazismens tankevärld har fått erkänna att vi bör diskutera nazisternas påstående istället för att avfärda dem. T.ex så är en stor del av världspressen ägd av judiska personer, och det sitter många judar på höga chefspositioner. Samma sak med Hollywood. Om det är bra eller dåligt är en annan fråga, men man kan inte debattera mot nazister om man vägrar acceptera detta faktum.

"Måste man lära sig hur man ska debattera mot nazister", kanske någon undrar?

Nej, inte än. Men kanske behöver du göra det någon dag.

Vem som var judisk och vem som var arier kunde nazisterna aldrig riktigt besluta. Det blir väldigt svårt att dela in människor efter raser. Juden sågs å ena sidan en ras, men å andra sidan som en ideologi. Den föraktades för att den sågs som parasitisk, men samtidigt verkar det som att tyskarna fruktade judarna för att de sågs som mäktiga.

Återigen en motsägelse: judar är både värdelösa utsugare som lever i äckliga hus, och mäktiga kapitalister som suger ut vanligt folk. Oavsett vilket så bestämde tyskarna att judarna var en under-ras.

--------------------------------------------------------------------------

Det finns de som säger att vi måste begränsa yttrandefriheten för att annars kanske vi får det som i Nazi-Tyskland. Jag tror inte det. Till skillnad från vad tidningarna skriver, så kom nazisterna inte till makten genom att hetsa mot judar, utan genom att hetsa mot den handlingsförlamade tyska riksdagen och genom att lova återupprätta den havererade tyska ekonomin. Jag vågar inte klistra in en bild med Nazi-propaganda, men man kan själv göra en bildsökning.

Nazismens ideologi i sig är inte svår att bemöta eftersom den egentligen bara utgår från att det Hitler sa var svagt och lågt, är svagt och lågt.

Jag har som sagt aldrig kunnat förstå den nazistiska socialdarwinistiska ideologin i dess styrka/svaghetsaspekt. Å ena sidan ses tyskarna (arierna) som överlägsna, å andra sidan måste de kämpa hårt för att bli överlägsna. Det är motsägelsefullt, och det vore mer logiskt sammanhängande att tro på endast en av de två teserna: Antingen är tyskarna underlägsna och måste kämpa, eller så är tyskarna överlägsna och behöver inte kämpa.

Har man båda åsikterna samtidigt blir man så oresonlig som Hitler var, för hur kan man argumentera emot en självmotsägelse? I slutändan innebär det att man gör sig själv till gud, eller åtminstone gudomligt inspirerad. Utövaren av nazism blir stark i det att han trycker ner någon annan. Det finns en väldigt nära, och skrämmande, koppling mellan handling och identitet som i princip innebär att så fort man lyckas trycka ner, tystar eller dödar någon så har man bevisat sin överlägsenhet.

Ett sådant förenklat och lite barnsligt tankesätt kan vara tilltalande, emedan den skapar en enkel förhållningsregel till livet. Å andra sidan skapar den också en stor ångest, då den som inte kan förtrycka en svagare individen är den som är svag, och därmed värdelös.

Med det sagt så kan jag ändå hålla med om att samhällen följer en viss socialdarwinism. Starkare samhällen dominerar över svagare, hur man nu än väljer att definiera "stark" och "svag". Vi har t.ex tagit till oss av amerikansk kultur och inte av afrikansk kultur, eftersom vi ser amerikansk kultur som överlägsen. I viss mån imponeras vi ofrånkomligen av styrka.

På sätt och vis bevisar också Nazismens egen ideologi hur dålig den är, eftersom den ju faktiskt gick under efter mindre än 15 år, och det finns inget seriöst kvar av den. Frågar du en nazist vad det beror på så svarar de att det beror på judarna. Det är liksom en del av det nazistiska tankesättet: "jag är överlägsen, och om jag inte vinner så beror det på att någon annan står i vägen". Det är ett ganska typiskt tankesätt hos narcissister, och jag tror många kan känna igen tankesättet hos muslimer, för deras profet hade lite av samma drag i sig.

Islamism är, liksom nazism, föraktfull mot demokrati och mot svaghet. De vill ha en stark ledare. Det finns fler likheter än vad man först kan tro. En stor skillnad är dock att islam expanderade, medan tredje riket gick under. Islam bygger nämligen på tanken om en högre och kärleksfull gud - ett väsen som kan leva utanför alla mänskliga regler. Nazismen bygger enbart på att det vi själva agerar är det som finns. Det finns egentligen inga högre värderingar. Därför är hitler-nazismen kass.

Jag tror det är bra för den som tillhör någon slags alternativhöger att sätta sig in i nazismens idégods för att kunna dra en gräns mot den. Jag tror t.ex på att göra Sverige starkt och jag tror delvis på att vi har den rätten eftersom vi tillhör majoriteten i landet. Och om vi förlorar kampen så gör vi det för att de andra blivit för mäktiga. Men till skillnad från nazismen så skulle jag säga att det är omöjligt att tala om ett slags "härskarras".

Som jag brukar säga: en pudel är inte "bättre" än en labrador. Den ena hundrasen har inte i uppgift att dominera över en annan. Det är i den frågan som nazismen alltid snurrar till det. Nazisterna anser att arier är "överlägsna" judar - judar som uppenbarligen tillhör de mest framgångsrika etniska grupperna i världen, att kontrastera med tyskarna som ständigt ger sig in i förlorande krig...

Jag kan däremot tycka det är intressant att tänka sig att civilisationer kan bli starka och sedan gå under, på samma sätt romarriket gjorde. Man kan även se att detta kan ske med den västerländska civilisationen på grundval av vår tolerans: vi var för toleranta mot grupper som kom hit för att ta över, och efterhand så tog de över.

Det är inte säkert det kommer bli så, men det kan bli så. I så fall har vi oss själva att skylla, och historieböckerna kommer att skriva att Sverige en gång var ett välmående land, som sedan sakta togs över av muslimer och andra låg-begåvade grupper eftersom vi tillät dem välla in.

Jag tror inte det kommer bli så, för nu kommer SD att bli största eller näst största partiet och vi kommer att göra det svårare komma hit och bli medborgare, och på sikt kanske kommer skärpa kraven ännu mer. Men det kan bli så.

Då jag själv tror på ett slags "den starkes rätt" så har boken varit bra för mig och gett mig många intressanta idéer, och jag rekommenderar den för alla som har liknande tankegångar.

Ja idag är slutstationen för allt det hårda arbete som jag och många andra lagt ner under flera år.

Det enda jag gjort är väl egentligen att försöka ta debatten. Att sprida fakta, tankar och åsikter. Att vara en röst. En röst av många på nätet. I mitt fall skriver jag mest på Flashback. Jag tror att en del av mina tankar och argument tar sig in på andra kanaler, såsom facebook och twitter, och kanske den vägen in till mainstream. Själv har jag väl tagit till mig ännu mer av andras tankar.

Jag funderar ofta på varifrån ordet "skäggbarn" kommer. Vem som kom på det liksom. Jag såg en video idag med relationscoachen Lennart Matakainen där han sa att ordet kommer från Migrationsverkets egna handläggare. Lennart blev, som man kanske vet, uthängd i media för att han använde ordet.

Men vem vet. Det tidigaste inlägget på flashback jag hittar är från 2009. Sedan dröjer det fyra månader innan man ser ordet, då också från samme användare. En annan användare använde sedan ordet två gånger i samma tråd, och någon vecka senare skrev en annan användare:

Samtidigt så räcker det ju med en snabb titt i I&I för att se att de som använder ovanstående ord knappast är de värsta kålsuparna. När invandringskritikerna frekvent använder sig av ord som invällare, blatte, nogger, unibrows, skäggbarn, sandnegrer (eller för den skull ironidrypande ord som kulturberikare eller raketforskare), så är det en barnlek för all media att vifta bort dem som ignoranta, okunniga och främlingsfientliga rasister.

Jag har sagt det förr; "Realisterna" på I&I (och de som beter sig på liknande sätt) är ett stort hinder för en vettig debatt. Ni står ivägen för de som verkligen skulle kunna åstadkomma en förändring.

https://www.flashback.org/p18775878#p18775878

Någon månad senare, i november 2009, verkar ordet få fäste i tråden VELLINGE TAR FLYKTINGANSVAR ! Solidaritet eller offer för marknadskrafterna?.

Ett annat ord jag funderar över är "livstidsförsörjning" - ett ord som brukar användas om vad asylsökare söker i Sverige. Det ordet hittar jag från år 2000 på Flashback. Intressant.

Ord sprider sig snabbt. Vissa ger intryck. Det är det som kallas Meme. Vissa tankar får fäste.

De senaste åren har nog en slags alternativ-höger varit bäst på att sprida idéer. Åtminstone har jag inte sett särskilt mycket från vänstern, annat än enstaka "stå upp mot rasismen". Men det är ju ingen tanke som fäster sig. Ständiga jämförelser med Nazi-Tyskland. Läste senaste en artikel idag i Expressen, suck. "Om SD vinner... Det var så Nazi-Tyskland började". Köper folk verkligen det resonemanget fortfarande, idag september 2018? Tror de att det argumentet kommer hålla år 2118 också? "Visst har vi nu fått sharialagar i Sverige... men vi måste stå upp mot nazisterna..."

Nej, vänstern får komma igen med lite bättre argument.

Inför valet 2010 jobbade jag för att försöka få röster till Alliansen, som jag tyckte gjorde ett bra arbete mellan 2006-2010. Invandringsfrågan var ännu ingen het potatis. I detta valet tycker jag man ska rösta med hjärtat och säga vad man tycker om Sveriges katastrofala invandringspolitik som är ett avskräckande exempel i hela världen. Om man inte röstar emot det nu, när ska man då göra det?

Om Sverige vänder på skutan nu kanske vi år 2022 kan diskutera andra problem. Jag är inte rabiat på det sättet. Jag står upp mot hat och orättvisor där jag ser dem, men just nu är det svenskarna som är utsatta för hat och orättvisor i sitt eget land. Visserligen finns det invandrare som har det svårt också, men någon gång måste man göra ett val.

Det är som att fråga sig om man hellre ska låta eleverna eler lärarna ta över skolan. Det kan låta lockande att svara "eleverna", men gör man det så har man ingen skola kvar. Det kan tyckas orättvist att elever inte får styra skolan, men det är det inte, eftersom det inte kan fungera på något annat sätt. Tycker man det är orättvist så finns det inget som är rättvist.

Vänstern har tyvärr försökt bekämpa alla naturliga ojämlikheter genom att kalla dem orättvisor.  De har kvoterat in inkompetenta personer som inte kan språket och kulturen. Ledare och anställda ska vara kompisar, lärare och elever ska vara kompisar, män och kvinnor ska vara 100% jämlika i varje avseende, föräldrar ska inte disciplinera sina barn, och så vidare. Hur har det gått? Det gnälls mer än någonsin! Och i Sverige brinner fler skolor än i något annat land. För guds skull, är vi ett land i inbördeskrig? Varför bekämpas inte detta som det samhällshot det är ??

Nåväl, själv röstade jag AFS för att få till en öppnare och friare debatt. Det är det jag brinner starkast för just nu och det är kanske det jag alltid brunnit starkast för: att få lov att tänka fritt och yttra sig fritt.

Jag tror inte jag är en hatisk person. Jag kan inte påstå att jag drivs av hat. Däremot blir jag snabbt irriterad, arg och t.o.m deprimerad när jag ser övergrepp, lögner och grova missförhållanden. Än värre när jag inte kan agera mot det.

Det känns så märkligt för mig att man kan göra ett skämt om dumma svenskar och alla skrattar, eller korkade amerikaner, eller dryga fransmän. Men så gör man ett skämt om muslimer (som jag kände många när jag var liten och vet hur de tänker) och så stelnar alla till: "muslimer får man inte skämta om".

Nehej, är inte alla lika? Nej, inte muslimer. De är lite mer lika än vi andra... Och dessutom så blir de ju mer kränkta än vi andra, och när de blir kränkta så kan det hända våldsamheter.

Jag tycker inte man ska kränka människor. Man bör inte ta på sig sneda ögon och skämta om "flied lice" eftersom skämtet är baserat på en gammal tråkig kinesisk stereotyp. Man bör inte gå omkring med plakat där man kallar profeten Muhammed för pedofil. Man bör inte använda ordet negerboll.

Däremot måste vi få lov att diskutera det oerhörda och oresonliga hat som många muslimer i Sverige har mot det svenska samhället. Vi måste även klart och tydligt få lov att uttrycka: Det är inte vårt fel att de hatar oss.

Men vi väljer alltså att tysta oss själva av rädsla? Okej, det låter ju sunt. Det är lätt att stå upp för det fria ordet när man har hela samhället i ryggen, som när man tar avstånd från rasism, Nazism och KKK, men man kanske skulle prova stå upp för det fria ordet även det kan drabba en själv negativt. Det är då man behöver stå upp för det som mest.