De senaste dagarna har jag diskuterat partiet AFS på Flashback, mest i samlingstråden om AFS.

Jag är inte särskilt populär, vilket beror på att jag kritiserar partiledningen och deras brist på ideologi... Jag kritiserar även de gapiga torgmötena de hållit.

Som vanligt blir jag kallad troll och liknande. Men min poäng är att ett parti behöver stå på en stabil ideologi först och främst. Inte på att gapa "ut med invandrarna". Det har ju provats av Sverigevänner på 1980-talet och det fungerade inte.

Vad som börjar kännas jobbigt nu är att allt man gör är så meningslöst. Jag ägnar nog minst 60 min per dag åt s.k sverigevänliga aktiviteter. Främst skriva saker på nätet. Det är inte mycket men det är allt jag kan göra. Har det någon inverkan? Troligen inte.

Nu i dessa dagar har Flashback en bugg (troligen) som gör att gamla ämnen från 2014 och 2015 hamnar på sidan "Aktuella ämnen". Det som är intressant är att många av ämnena kunde varit startade idag. Det är samma klagomål på samma typ av missförhållanden, och ibland läser man "nu måste väl svensken vakna".

Året är nu 2018, och ämnena verkar lika lite som innan nå gemene man. Det var som inlägget jag skrev häromdagen om Ny Demokrati. Det var snart 30 år sedan, vilket för många unga innebär att det var en evighet sedan. För mig var det i min barndom/tidiga tonår.

Jag minns hur en lärare på högstadiet sa att han inte är emot invandrare, men däremot tycker invandringspolitiken är dålig. Det var det mest invandringskritiska jag fick höra från vuxenvärlden under min uppväxt. Skolan var full av antirasistiska manifestationer. Man skulle tycka synd om stackars flyktingar som sattes i klassen (fast ingen egentligen tyckte om dem). Vi läste Anne Franks dagbok och det kom överlevare från Förintelsen och stå-upp-komiker som skämtade om hur korkade rasister är.

Även om jag under min uppväxt själv fick lida av blattifieringen, på så vis att jag blev fysiskt angripen och min uppväxt var mera otrygg, så kunde jag liksom inte göra kopplingen till att det var invandringens fel. Det fanns ingen som hjälpte mig dra den kopplingen. Istället så framställdes invandringskritiker som lite efterblivna. Brölande skinheads och sura gubbar.

Det är det som gör att jag är modbestulen i frågan. Varje år släpps nya skolklasser ut som fått genomgå samma "hjärntvätt", som Lennart Matikainen kallar det.[1] I den yngsta åldersgruppen som röstar, 18-25 år, är stödet för SD som lägst. Enligt SVTs VALU:

Här ser vi alltså att bland 18-30-åringar är det cirka 13% som röstar SD...

Jag minns själv vilken lång process det var för mig att börja inse att media och alla "vuxna" faktiskt ljuger, är okunniga, eller helt enkelt har fel. Processen tog nog 2 år från början till slut. Det som gjorde starkast intryck var när jag ägnade några timmar åt att läsa genom Merit Wagers artiklar om ensamkommande. Vi vet, svart på vitt, att hela ensamkommande barn-historien är en lögn. Men vår media och våra politiker rider på den här lögnen och ingen vågar nysta för mycket i den.

Jörgen Huitfeldt på P1 var den ende som vågade lyfta lite lite på locket, och för det blev han i princip utmålad som rasist. Får att få mer frihet startade han nättidskriften kvartal.se, som positionerat sig som tämligen invandringskritisk - något som just nu verkar vara den lutning alla alternativmedier har som försöker vara ärliga.

Tänk att en gång i tiden var det vänstermedia som ville ha yttrandefrihet eftersom att det var de som hade argumenten de visste skulle vinna över vanligt folk .. !?

Idag måste vänstermedia göra vad de kan för att hindra information från att spridas.

Ett stort problem är avsaknaden av en vettig invandringskritisk rörelse. Jag hade hopp om att AFS skulle bli det men, som jag skrivit på Flashback i tråden (se alla mina... hoppsan, 45 inlägg i tråden), så har partiledaren Kasselstrand hybris... hans "ut med invandrarna" är ingen förtroendeingivande ideologi. Jag efterfrågar mera konstruktiva lösningar. Positiva lösningar. Istället för att vara negativ mot invandrare så borde man vara positiv mot svenskar, Sverige och svenskhet!

Eftersom svenskar inte klarar av att inse vad som är positivt med Sverige så förtjänar landet kanske att förfalla. Inte under 30 års invandringsmotstånd har någon rörelse kunnat peka på vad som är positivt med svenska värderingar. Det tidiga SD-gänget var motståndare till pizza. Björn Söder skrev en beryktad snyftartikel om hur svårt det var att hitta en sillamacka på Malmöfestivalen.

Vurmandet för Karl XII vill jag helst inte tänka på. Ännu värre är vurmandet för asagudar...

Här har vi alltså ett av världens mest utvecklade länder och folkslag... ett land känt för trygghet, tillit och ordning, som tar emot folkslag från kaoskulturer, kända för våldtäkter och analfabetism... och det som Sverigevänner vurmar för är sillamackor och Karl XII....

Visserligen har debatten svängt om nu. De flesta inser att kaoskulturer inte gör Sverige bättre. Hade medeltida utbildningar berikat oss så hade vi väl kunnat skapa medeltida skolor? Där kan folk få lära sig medeltida beteenden.

En sista konstruktiv tanke för inlägget. Kanske skulle de yngre i skolorna kunna starta små studiegrupper om invandringens effekter? Dess kostnader, osv? Att det är lite provocerande borde bara göra det än mer lockande.

Jag har svårt se vad "vi vuxna" egentligen kan göra. Motståndet är så kompakt. Det är som när man läser något invandringskritiskt inslag någonstans, men strax så överröstas det av fem stycken invandringspositiva. "Ahmed, duktig flykting - han tycker vi måste stå upp mot hatet". Det känns så systematiskt alltihop. Som att de vill lägga locket på tills dess att Sveriges befolkning är utbytt och ingen längre finns som protesterar...

Jag tror att detta kommer ses som Sveriges stora misstag om 50 år. Våra barn kommer fråga oss varför vi tillät det att ske. Men då är det för sent. Därefter kommer invandringskritik bli lika normalt som Nazi-kritik, för "annars blir vi som Sverige". Länder som Polen och Ungern pekar redan på oss som avskräckande exempel (och det hade vi också gjort på 1980-talet om vi haft en kristallkula!). Om 50 år kommer det stå utom tvivel på vilket sätt invandringspolitiken transformerat Sverige.

Jag har trots detta ett visst litet hopp om att svenskar ska börja bli mer Sverigevänliga. Att de ska börja enas kring något positivt istället för att ge upp eller bli hatiska. Ännu är tiden kanske inte kommen för det dock.

Det är en del av det vänsterliberala målet: att hindra oss från att gå samman i grupper. Vänsterliberalismen och globalismen är motståndare till nationer och nationell och etnisk gemenskap för de vet att när individer känner samhörighet så bildar de också en vi-och-dem situation. De två går faktiskt hand i hand, som forskning visat: dvs, ju större samhörighet man känner inom en grupp, desto mer fientlig blir man mot dem som är utanför gruppen. Globalister vet detta och de vet att de måste förhindra svenskar från att känna samhörighet med Sverige. Därför ser samhället ut som det gör.

-------------------

[1] Videon på Matakainen där han talar om det jag nämner i inlägget: