Visst är det bra att just gruppen svenskar kan kritiseras och hånas utan att man blir anmäld för hets mot folkgrupp?

Jag har lekt en tankelek: Försök funderat ut något negativt som kan sägas mot gruppen svenskar som skulle ses som olagligt hets mot folkgrupp, samt funderat ut något negativt som kan sägas mot gruppen muslimer, araber, svarta, somalier eller romer som INTE skulle ses som hets mot folkgrupp.

Det är faktiskt en ganska rolig övning som man kan sätta sina barn att göra. Visa inte fröken bara!

De talar om "allas lika värde", trots att en grupp kan hånas så mycket man vill (enligt mitt test), medan man inte får säga något negativt alls om en annan grupp (försök själv komma på något generaliserande negativt som INTE är olagligt).

Hur som helst. Svenskar är alltså, kan jag lagligt säga: efterblivna, ointelligenta, socialt handikappade, illaluktande, tjuvaktiga, samt pedofiliska. Och då är frågan varför de är efterblivna.

Själv är jag född utomlands likt min mor, och hon växte upp i en hård miljö. Det var inte "snällhet" som var normen, och jag har aldrig kunnat förstå varför svenskar ser snällhet som ett syfte i sig. Varför argumentet "det där var inte snällt" ens är ett argument. Jag tror det beror på de svenskar som växte upp på 1960-talet, likt min far, som fick höra den typen av nonsens.

TV på 1970-talet var likaledes fokuserat på snällhet. Beppe Wolgers satt och läste sagor för dockor. Det var så en man skulle vara. (Wolgers är mest känd för att ha spelet Pippis pappa - [...]kung i Söderhavet!)

Ta Reinfeldt som föddes 1965. Hans tidiga år formerades alltså 1970-1980. Det var en tid då vänstervågen låg som en slöja över Sverige. De unga svenskarna hade allt i det perfekta men ack så tråkiga välfärds-Sverige. De längtade ut mot något större. De ville inte bara sitta stilla i den tråkiga folkhemsekan utan de ville förändra världen.

Reinfeldts mor, Birgitta Reinfeldt Tunved, var en typisk sådan globalist som tyckte Sverige skulle öppna sig för världen. Hon bestämde i hemmet och Fredrik vände sig mot sin egen far, på det sättet som vänsterfolk gärna vill att barn ska göra. Fäder ses som auktoritära, såvida inte de är sjukt lugna och sansade. Att vara sjukt lugn ses som "normalt" för en feminist. 

Det är feministernas mål för mannan: att pacificera honom. Det beror på att kvinnor inte kan förstå mannens psyke. Svenska män är, av någon anledning, för dumma för att se hur de själva systematiskt förstörs och förklemas.

Granskning Sverige har gjort den hittills bästa granskningen av Mysteriet Reinfeldt. GS videos tas ständigt bort från YouTube, men jag hittade en kopia.

Om även den tas bort, googla på "Granskning Sverige - Fredrik Reinfeldts Dolda Hemligheter Avslöjade".

Reinfeldt var smart och drev debatten precis dit han ville ha den. Han såg till att invandringskritik tystnades. Både från vänster och höger blev det tabu. Det tål att nämnas att det tidigare faktiskt fanns invandringskritiker, men under 2000-talet blev det snart lika förbjudet som att hylla Hitler. En konstig allians för att sälja ut Sverige.

Jag tror att när man om 50 år ser tillbaka på Sverige så kommer man se massinvandring som ett lika stort misstag som att Tyskland röstade från Nazipartiet på 1930-talet.

Det är ju så verkligheten ser ut: det räcker med ETT misstag, om det är tillräckligt ödesdigert. Sverige var t.ex ett bra land på 1980-talet, men gjorde det ödesdigra misstaget att öka den offentliga sektorn för mycket. Att göra det var bra för jobben, men visade sig förödande för ekonomin. Det märkte man dock först i efterhand.

Det är ofta så att man först i efterhand inser att ett misstag varit förödande. IT-kraschen i början av 2000-talet. Krisen 2008. Eller depressionen 1928. Alltihop hade det kunnat undvikas.

Verkligheten består av de två polerna frihet och trygghet. Ju mer man satsar på det ena, desto mer offrar man av det andra. I Sverige tror vi på frihet. Det låter bra och vi tror att vi hittat elixiret för största möjliga lycka, men nu ser vi dess baksida. Detta är den andra orsaken till varför svenskar är efterblivna.

Svenskar har helt ignorerat säkerhet.

Ignorerar man säkerhet... riskerar man att allt tas från en! Och det räcker att man glömmer låsa dörren en gång. Man får ingen andra chans.

Det är samma sak i fotboll. Man kan inte försvara sig med att man gjorde en jättebra match med många lyckade passningar, om man förlorar med tre-noll. Vi förstår ju att det är så i sportens värld. Men svenskar är övertygade om att nationen aldrig kan hotas.

Människor i andra länder, såsom landet min mor kom från, visste att nationer kan hotas. Det är av den anledningen man finner starkast invandringsmotstånd från svenskar födda utanför landets gränser. De vet vad det innebär när någon kommer utifrån för att ta över landet och försöka omforma det efter egna ideal, samt påtvinga folket detta.

Svenskar är för efterblivna för att förstå det. De sitter heller och lyssnar på sagor från Beppe Wolgers.

Sov så sött, små svenskar.

Jag nämnde nyligen bloggportalen Motpol. En sida jag inte läser så ofta. Den är nära förknippad med bokförlaget Arktos. Arktos gav ut en bok om nationalism som jag råkade läsa på biblioteket en gång. Jag trodde att det kanske skulle vara nästa logiska steg för en person som en gång var vänster och sedan blivit allt mer samhällskritisk (och invandringskritisk). Förvånande nog tyckte jag dock den var ganska tråkig och intetsägande. Den betraktade nationen som en nästan mystisk enhet som måste försvaras till varje pris.

Som jag ser det är det lika mycket bullshit att se nationen som helig som det är att se individen som helig. Visst behöver vi en nation, och visst bör nationen säkerställa att individer inte plågas, men allt utöver det blir så utopiskt. Jag tror inte på utopier.

När man läser ett tag och ser hur världen ser ut, även tillbaka i tiden, så inser man att alla utopier är byggda på samma tanke. Det gör att när man gått genom och avfärdat en-två stycken så slutar man tro på dem. Den mest populära utopin just nu är nog den socialistiska, som tror på ett klasslöst samhälle där alla är "lika". Alla ska ha samma "rättigheter och möjligheter" och alla ska tjäna ungefär lika mycket.

Det låter kanske bra men rätt snart trasslar man in sig i frågan om vad det innebär att ha samma möjligheter. Det var lättare på 1960-talet - ja även på 1980-talet - då det faktiskt i vissa länder fanns en juridisk diskriminering. Exempelvis i Sydafrika, som hade apartheid. I USA varade den juridiska diskrimineringen till medborgarrättsrörelsen i slutet på 1960-talet. 1964 stiftades Civil Rights Act som åtminstone förbjöd det juridiskt.

I dagsens socialism är det svårare att definiera vad som menas med "lika möjligheter". Sossarna (och andra vänsterpartier, inkl MP) anser att alla barn ska ha exakt lika möjligheter till en god skola, oavsett om de bor i ett rikt eller ett fattigt område. Kanske också låter bra, men vad med föräldraansvaret? Och vad med det faktum att barn, från födseln men även pga behandling i sin uppväxt, har olika färdigheter?

Vänstern har inget svar på den frågan. De driver på utopin om lika möjligheter och vill helst censurera kritik. Deras två syften är: (1) Att de kan sänka de högpresterande, vilket är lättaste sättet att skapa jämlikhet, och (2) Att om de förhindrar kritik så sker förändringen utan att befolkningen märker det eller har möjlighet kritisera det.

Nåväl - jag tror inte på den utopin, men det finns många intellektuella som försvarar den. Särskilt i Sverige. De hittar en massa modeller för att förklara hur man kan uppnå jämlikhet. T.ex tror de att om man bara ger tillräckligt mycket stöd till de lågpresterande så kommer de att bli högpresterande. Detta är baserat på en gammal studie på 1960-talet som är vetenskapligt motbevisad, men den brukar trots allt tas upp med jämna mellanrum.

Det blir ofta så med utopier i deras slutskede, att deras genomförande kräver tankekontroll. Kan makten inte genomföra sin vision på ett praktiskt sätt, så skyller de på att befolkningen har "onda tankar" som måste bekämpas. Vi kan se det i Sverige idag i det påtvingade antagandet att alla är "lika" - inklusive män och kvinnor. Det trycks på oss att enda orsaken till att kvinnor underpresterar inom vetenskapen är för att de inte tror på sig själva tillräckligt mycket, och att orsaken till detta är att män säger att kvinnor presterar sämre. Således har makten bestämt (i maskopi med media, som sig bör) att förbjuda åsikten att kvinnor av biologiska skäl inte presterar lika bra som män inom intellektuella områden. Det är alltså en åsikt man inte får uttrycka, lika lite som man får uttrycka stöd för Hitler.

En annan utopi som börjar växa sig stark är nyliberalismen, även kallad libertarianismen.

Den utgår från att tar man bara bort staten ur allting, så kommer den fria marknaden att göra så att allt blir så effektivt som möjligt.

Aron Flam och hans podd Dekonstruktiv Kritik är det kanske mest populära exemplet i Sverige, men man kan även säga att Centern har "kuppats" av nyliberalister, varav Annie Lööf är en. Annie Lööf som för övrigt är feminist, något som egentligen kräver statlig inblandning... - feminism har aldrig varit logisk, det tål att sägas.

Att Aron Flam är nyliberal gör mig glad, eftersom nyliberalism är så enkel att motbevisa och bemöta. Hade Flam inte varit nyliberal hade han varit svår att bemöta, för han är så oerhört intelligent.

Varför fungerar inte den nyliberalistiska utopin? Av samma anledning som barn i en sandlåda inte kommer fram till den "bästa lösningen" om man tar bort dagisfröknarna. Det är kanske det kortast möjliga motargumentet men det finns väldigt många andra och det kan vara en rolig intellektuell utmaning att klura på dem.

Med det sagt så har både socialismen och nyliberalismen sina fördelar - det är självklart. Men fördelarna ligger i vissa praktiska frågor, inte i deras ideologi som helhet.

Det är samma sak med nyhögern. Deras fokus på nationen, och i vissa fall rasen, som en helig enhet har med rätta kritiserats. Dock på ett orättvist ensidigt sätt, eftersom högerns ideal inte är sämre än vänsterns. Vänsterns mål om "alla lika" kan få ett dolt léende, eftersom så många i media (i synnerhet på SVT) tror på den världsbilden. Högerns världsbild om nationen bekämpas däremot och hånas. "Julgranen kom ju från Tyskland, höhö, vad är svenskt egentligen?"

Det är också i detta som man finner högerns svaghet - och jag tycker inte om ideologiska svagheter. Jag tänker inte sitta och försöka få ihop en definition av "vad som är svenskt" eller "vem som är svensk".

Vad jag har, är en definition av vad som är bra. Om invandring gjort Sverige bättre hade jag inte klagat på den. Jag är inte emot invandring för att jag vill bevara negerbollen och korv-med-bröd. Jag föredrar falafel framför korv och hamburgare.

Jag tror att nyhögern kommer fortsätta förlora om de vill "kasta ut invandrare" och "bekämpa det som är osvenskt". De flesta människor är i grunden som jag: pragmatiker. De vill ha en god skola, en god ekonomi, ett arbete de kan leva av, och en trygg miljö. Med fler.

Det är sant att kulturer hela tiden förändras. Ofta förändras de till det bättre. De s.k antirasisterna har rätt i den frågan, och nyhögern har fel.

Man kan se på historian, som otvetydigt visar på detta .

Däremot visar även historian att bra kulturer kan förstöras av dåliga. Vänstern vill helst inte tala om det men det ingick i skolundervisningen fram tills socialdemokraterna tog över. Med socialdemokraterna kom progressiviteten som sade att utveckling och framsteg är bra.

Hur mycket läste vi t.ex i skolhistorian om Romarrikets nergång och fall?  Detta var en standardkunskap hos människorna mellan år 1600-1900, typ, som blickade tillbaka på Romarriket som en gyllene epok.

Det skulle dröja mer än 700 år innan byggnader stora som romarnas basilikor och legionsfort åter började byggas i landet. Britannien var bara en skugga av sitt forna jag när germanska angler och saxare från Nordtyskland strömmade in i riket några årtionden senare.

Tidigare hade den romerska statsmakten garanterat provinsbornas säkerhet, men när de romerska soldaterna försvann blev invånarna ett lätt byte för rövarband och fientliga folkstammar.

Enligt en samtida legend om den ­helige Sankt Severinus, som levde i provinsen Noricum i våra dagars Öster­rike, varnade den helige mannen en vaktmästare i traktens klosterkyrka för att ge sig ut på de farliga vägarna. Trots rådet valde vaktmästaren och en präst att resa iväg: ”Strax togs han och prästen till fånga av barbarerna och fördes över Donau.”

Samhälle efter samhälle förstördes ­eller övergavs, och till slut var större ­delen av provinsen Noricum helt ödelagd. Även i väster rådde laglöshet.

https://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/roms-fall-fick-betydelse-for-hela-europa

Man förstår att det här inte är något våra politiker vill lära ungdomarna, som då kanske drar en parallell till vad som sker i Sverige.

Allt handlar om vilket fokus man har. Fokus på feminism och jämlikhet, eller fokus på lag och ordning, rättssäkerhet, trygghet och välfärd.

Jag har ofta i mitt liv haft perioder av depression. Ibland ganska djupa perioder. Det har blivit bättre med åren men den här ensamheten och tomheten slår emot mig allt som oftast och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har utvecklat massor med olika strategier. Småsaker jag vet kan hjälpa. Men den där känslan av "något är fel" ligger i bakhuvudet hela tiden.

Det är troligen något som skapades i den tidiga barndomen. Det är vad jag läst mig till och kunnat fundera ut på egen hand. Tomheten har alltid funnits där. Känslan av att inget spelar någon roll.

Det finns psykologer som visat på att det kan uppstå hos ett spädbarn om det inte får respons på sina känslomässiga behov. Då ger det till slut upp. Det kan även bero på att spädbarnet får en oförutsägbar eller negativ respons eller liknande, och då börjar hata sig självt.

Sen förstärks det här typ genom åren. Vissa mår hyfsat så länge de arbetar eller har familj, men om något händer så faller de ner.

Det kan förstås vara känsligt att öppna sig men många som lider av depressioner är väldigt öppna, och jag tror det beror på att de känner att de inte har något att förlora. "Det spelar ju ändå ingen roll."

Med det sagt så har jag kämpat i många år och kommit långt på vägen. Mycket långt. Det är nog snart 10 år sedan nu jag hade senaste dagen jag inte kom upp ur sängen förrän det blev kväll.

Man kan nästan påstå att mitt liv har gått ut på att slippa depressionen. T.o.m mitt engagemang i "högerkretsar" gör jag för att hitta en mening.

Efter att jag kom upp ur den totalt förlamande depressionen jag var i mellan 15-18 års ålder så kan man säga att jag hade tvångstankar under lång tid i rädsla att falla tillbaka igen. Det kändes bättre för mig att ägna mig åt bisarra religioner och filosofier än att vara totalt under isen och se allt i svart.

Just nu får jag utstå en del hat på Flashback för en tråd jag är aktiv i. Men det är bara att ignorera för det är ju viktigare med ens eget välmående, inte sant? Att andra människor är för fega för att öppna sig, eller enbart vill sprida hat, får inte påverka mitt behov av att överleva.

Så, vad kan jag ge för tips och förslag till personer som försöker göra samma resa som jag och komma upp ur en mycket mörk plats?

1. Socialt umgänge är bra. Jag tror att många deprimerade saknar detta men inte vet om det. Själv fick jag på egen hand lära mig poängen med social interaktion. Jag tror att svenskar kan vara extra svåra just vad gäller detta. Vi har ingen social kultur. Så snart jag är ensam för länge går jag ner mig. Jag försöker skriva till folk på Facebook ibland.

Som jag ser det är kruxet att det är svårt för en individ att ge sig själv något som borde ha getts av någon annan. Kärlek och omtanke är sådant som andra måste ge en. Det finns inget man själv kan göra för att ge det till sig själv. Och det är något vi behöver. I min ungdom trodde jag att kärlek bara är fånerier, men den som inte har det saknar något, på samma sätt som den svältande saknar mat.

En enkel sak göra är att ringa någon äldre släkting. Jag blev faktiskt inspirerad nu att ringa min mor och hon blev glad av det. Vi brukade ha ett dåligt förhållande men hon har blivit mer sansad med åren så jag har väl i stort sett förlåtit henne. Hade hon fortsatt vara en bitch hade jag nog inte ringt henne så ofta alls, men så länge hon inte gör mitt liv sämre behöver jag ju inte undvika henne, tänker jag. 

Jag tror många i Sverige inte inser vikten av familj. De flyttar till storstan och ska bli "fria" och ägna sig åt sex med de stiligaste de hittar. Men sedan är de tomma igen. Det ger helt enkelt inte mycket att ha den typen av relationer.

2. Gör vettiga saker. När jag t.ex gör något arbetsrelaterat så främjar mig och min sysselsättning så mår jag bättre. När jag bara degar bort dagen så mår jag sämre. Jag vet detta men lyckas ändå inte. Problemet för många deprimerade är att de inte har någon meningsfull sysselsättning. Som arbetslös minns jag hur alla dagar var mörka, utom de fåtal tillfällena man skrev till något företag eller hade någon slags kontakt med arbetslivet. Då tändes det ett litet ljus.

Hur kan man då ta sig ur en mörk tid om man inte har någon sysselsättning? Ja det är just det som är problemet. Jag tror inte på må-bra gurus tips om att "tänka sig glad". Det är helt enkelt svårt när man inte har en meningsfull sysselsättning. Det finns de som skaffar sig hobbies eller arbetar ideellt. Och det är bättre än inget. Jag vet t.o.m de som lyckas gå in totalt i en hobby och kanske i slutändan blir lyckliga i det, som någon slags munk.

I denna fråga tror jag samhället ger fel information. Samhället uppmuntrar alla att "göra det de vill", men verkligheten är att om man inte gör något vettigt så mår man inte så bra. Samhället borde uppmuntra alla till att uppnå det bästa de kan, för sin egen den och för samhället skull.

Jag är t.ex bra på att tänka. Jag borde, för samhällets bästa, uppmuntrats till något akademiskt. Istället var mitt första infall att bli fabriksarbetare. Det gick ju skitdåligt, för jag kan inte hålla mig koncentrerad på tråkiga aktiviteter. Sedan tänkte jag bli socionom. Det gick inte heller bra för jag har svårt att sitta och tycka synd om folk. Sedan ägnade jag mig åt IT, vilket jag åtminstone klarade av, men faktum är att jag har inget intresse av programmering egentligen. Jag trivs bättre i en fri sysselsättning, som det jag har nu. Tyvärr var det aldrig någon som vägledde mig i rätt riktning. Jag visste inte ens vad betyg var bra för tills efter jag slutade gymnasiet och jag trodde att universitet var det bara ett fåtal som läste det - det fåtalet som inte klarade av att "jobba sig upp".

----

Nåväl, jag vill lite kortfattat gå in på hur depression kan kopplas till ideologisk "extremism".

Nämligen genom att

1. Den som växt upp på det sätt man "ska" men men ändå ständigt mår dåligt ofta kommer till insikt om att det är något fel på samhället - man kan inte alltid klandra sig själv. Det är en hård insikt att göra, och för de flesta tar det mycket lång tid innan polletten trillar ner. Det är först när man absolut inte har något annat alternativ kvar som man börjar ifrågasätta istället för att acceptera.

2. Vi människor behöver en anledning att leva. Det är fel att tro att om vi bara fyller vårt behov att mat, dryck, sex och frihet så blir vi "lyckliga". Det som är viktigast är att ha ett syfte med livet. Att leva och överleva; att göra samhället bättre, att hjälpa sina medmänniskor. Allt detta ger en människa ett syfte.

Att vara vänsterradikal eller högerradikal åstadkommer detta. Att vara sosse eller moderat är som att säga "mer av det gamla, tack. Tryck det långt ner i halsen på mig.".

Tror man på något större än sig själv så är man inte heller rädd för att dö, och just dödsrädsla är en stark känsla hos den som lever ett meningslöst liv. Jag hade själv en oerhörd dödsrädsla i min ungdom.

Det hänger ihop med det materialistiska perspektivet, och det materialistiska perspektivet hänger ihop med socialismen och med maktens önskan om att pacificera befolkningen. En passiv befolkning är så mycket lättare att kontrollera.

------

Det finns mycket mer att säga i ämnet om hur man kan försöka må bättre. Jag vill inte påstå att det är enkelt och att det finns någon quickfix. Själv har jag massor av olika småtekniker som jag utvecklat fram. Bland annat kan nämnas vikten av att försöka sova ordentligt, inte äta en massa skräpmat (undvik vetemjöl, socker och för mycket processat kött) samt att ägna sig åt viss fysisk aktivitet. 

Det jag nämnde ovan är dock de viktigaste huvuddragen. Sen har alla sin egen situation i livet och det går inte ge något generellt råd.

Idag finns det, som alltid, mycket att skriva om. Alltför mycket. Jag önskar jag hade tid skriva fler inlägg, men att skriva inlägg tar sin tid. Det är därför jag brukar skriva dem snabbt i ett svep. I bästa fall läser jag genom dem och rättar stavfel och grammatiska fel och annat som låter konstigt. Men det tar lätt 30-60 minuter per blogginlägg. Ibland på helger kan jag ägna lite mer tid.

Vissa blogginlägg kräver också en del mental ansträngning då de är filosofiska och resonerande till sin natur. Det gör att jag inte bara kan spruta ur mig hur många som helst, utan det är ofta en dags samlad ansträngning som utmynnar i ett inlägg.

Det finns många inlägg jag planerat skriva, men jag råkade surfa in på motpol (en slags alt-right sajt) och läste en av deras senare artiklar: Homoliberalism eller traditionalism.

Det känns trist att återigen behöva dra upp ämnet homosexualitet. Är det verkligen ett så centralt ämne?

Ja tyvärr, för prideviftandet är centralt i vänsterideologin. Det kan nästan sägas utgöra kärnan i "allas lika värde": att alla ska få ha lika mycket rätt att ha vilken sexualitet de vill.

Argumenten mot homosex är tyvärr på dekis eftersom de flesta är religiöst motiverade, vilket innebär att de inte är förankrade i något annat än "det är fel". Vänstern, och även högern - låt oss säga etablissemanget - har gjort sitt bästa för att ställa upp vyn att antingen så är man för homosex, eller så tillhör man gruppen sura gubbar och kristna fundamentalister.

De kristna fanatikerna i USA och deras skyltar med "God hates fags" har troligen gjort mer för att hjälpa homolobbyn än homolobbyn gjort på egen hand. Typ som att kaosblattar har gjort mer för att hjälpa SD än någon SD:are kan åstadkomma på egen hand.

Det är därför av yttersta vikt att homosex bemöts på ett (1) icke-hatiskt sätt och (2) inte med religiösa argument.

Artikeln i motpol gör just detta. Jag citerar:

Den enhet som för samhället vidare är familjen och det gör den både biologiskt och kulturellt. Angrepp mot familjen är därför ett angrepp på vårt folk och kulturs framtid, för utan familjen är båda omöjliga. En ledare som inte helhjärtat stödjer familjen verkar helt enkelt inte för vår sak. Därför är närvaron av homosexuella förespråkare problematisk inom kretsarna, av bland andra följande skäl:

1. Homosexuella agerar som en grupp i gruppen, då deras lojalitet till varandra ofta är större än till den rörelse de verkar inom.
2. De utgör också ett internt subversivt element eftersom de medvetet eller omedvetet verkar för ökad tolerans för sexuell perversion.
3. Sist men lika viktigt så skadas den naturliga gemenskapen bland män då kamratskapet misstänkliggörs.

https://motpol.nu/bjornherstad/2018/09/24/homoliberalism-eller-traditionalism/

Min tjej brukar säga till mig att jag måste sluta hata bögar för "tänk om vårt barn blir homosexuell. Det är karma". Hon är seriöst orolig för att det ska ske. Jag lugnar henne med att om vårt barn blir homo, så får han eller hon väl bli det. Jag hatar inte homosexuella, utan vurmandet och lobbyismen för homosexuella.

Tyvärr verkar detta perspektivet helt saknas i den svenska debatten. En person som anser att homosex inte är en "alternativ livsstil" jämställs med en person som vill kasta ut homosar från hustak.

Men varför skulle jag vilja kasta ut homosar från hustak? Borde inte jag själv vara auktoriteten på vad jag vill?

Jag argumenterar inte för att socialdemokraterna, eller ens vänsterpartiet, vill skjuta ihjäl alla företagsledare. Jag kan liksom lyssna på vad de själva säger att de vill, och därifrån dra mina slutsatser om vad de vill.

Ja - visst är det ett märkligt sak att göra: lyssna på någon. När ens argument tryter är det annars så mycket lättare att tysta ner motståndarna, vilket som bekant vänstern lyckats med i årtionden. Framför allt har de haft nazist-argument på sin sida: "Om vi tillåter A, så kanske vi tillåter B, och ... det var så Nazi-Tyskland skapades!"

Nu verkar även detta argumentet ha nått vägs ände. De intellektuella debattörerna har kallat det för att man "trivialiserar förintelsen" om man jämför allt med förintelsen.

Juden Dan Korn skrev följande idag faktiskt:

Livia Fränkel och Tommy Ringart, hedersordförande och ordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande hävdar att jag omyndigförklarar förintelseöverlevande i min text ”Osmaklig relativisering av Förintelsen”.

Nej det gör jag verkligen inte. Det vore mig också fullständigt främmande att göra det. Jag säger tvärt om att överlevande har rätten att trivialisera, som ett sätt att kunna leva vidare med minnena. Det är vi andra som inte har den rätten. Just därför har vi andra inte rätt att utnyttja denna trivialisering till politiska syften.

Nej, jag omyndigförklarar ingen, men vill däremot bekämpa disneyfieringen av Förintelsen. I en svartvit världsbild, där människor antingen är ondskefulla eller goda, så som i en disneyfilm, framställs ofta överlevande som änglalikt goda och visa.

https://www.expressen.se/kultur/det-ar-vi-andra-som-inte-bor-trivialisera-forintelsen/?site=tablet

Sen tar det väl några år innan det börjar tillhöra det allmänna tankegodset att inte allt kan jämföras med Förintelsen. Precis som att inte allt kan jämföras med när de kristna under första korståget slaktade Jerusalems befolkning.

Ett dumt exempel, förvisso, eftersom Europa har som vana att känna skuld för allt som européer, vita eller kristna gjort i all evighet. Även om det var nästan 1000 år sedan.

Men för allt del: förlåt. Förlåt för att någon person från samma kontinent som mig för nära tusen år sedan dödade en massa folk i onödan.

Ska nu "vi européer" få en ursäkt för hur osmanerna angrep Wien på 1600-talet? Jag tror inte det. Ingen har begärt en sådan ursäkt från Turkiet tidigare och vi har haft handel med Turkiet under många århundraden.

Ska vi svenskar be om ursäkt för Gustav II Adolf i Tyskland?

I så fall måste en väldig massa människor be om ursäkt för allt som skedde under det extremt blodiga 30-åriga kriget. Så fort man börjar läsa historia så inser man att alla länder var likadana på den tiden. Om man kunde invadera ett annat land så gjorde man det, och då strök det ofta med civila.

Det är bara vänsterfånar som tror man kan sitta och be om ursäkt och komma någonvart. Hade miljöpartiet haft makten i Sverige på 1600- eller 1700-talet hade det inte funnits något Sverige kvar. Att vara neutral fungerade för Sverige under 1800- och 1900-talet, vilket dock främst beror på vår geografiska position. Hade vi legat där Polen ligger så hade vi varit utraderade.

Om detta vet svensken mycket lite. I skolan får vi lära oss om den svenska exceptionalismen: att vara neutral. Att inte strida. Att stå utanför, vara diplomatisk och komma med moraliska pekpinnar.

I alla andra länder i utlandet ser man på Sveriges agerande som ett skräckexempel. De inser vart Sveriges politik kommer leda. Men vi gör det inte.

----

Hur som helst.

Betänk detta: De som förespråkar homosex använder ofta argument "djuren gör det".

Kan du komma på något annat område där det argumentet är hållbart?

• Incest? Nej
  
• Döda sina egna eller andras barn? Nej
  
• Folkmord? Nej
  
• Köttätande? Nej
  
• Inte torka sig efter man bajsat? Nej
  
• Sluta använda deodorant? Nej
  

Det är bara när det gäller homosex som argumentet "djuren gör det" dras fram.

Det visar liksom på homolobbyns effektivitet när de använder sig av såpass dåligt formulerade argument men ändå kommer undan med dem.

Som bekant får ingen kritisera homorörelsen. Det är troligen illegalt. Kanske är även detta inlägg olagligt.

Ett annat populärt argument är att hänvisa till en studie på fruktflugor, som visade att homosexuella fruktflugor visserligen får färre barn, men att deras syskon får fler barn. Därigenom sprider sig homo-gener.

Ja, för att fruktflugor och människor är ju så lika.

Återigen så undrar jag i vilken annan kontext argumentet "fruktflugor gör det" är ett hållbart argument.

Medierna är snabba med att snappa upp den här typen av argument som främjar deras homo-agenda. Journalister är, liksom många vetenskapsmänniskor, drivna av agenda och inte av att rapportera sanningen.

En undersökning visade att studier där lesbiska kvinnor visade sig vara bra mödrar refererades i mycket högre utsträckning än en studie som visade på motsatsen. Trots att den senare studien var bättre genomförd:

Three refereed journal articles concerning lesbian family life were identified and compared for content and methodological quality. The articles shared the same authors, same academic institution of origin, the same samples, similar dates of publication, and even the same journals. However, one article reported evidence less supportive of lesbian parenting while two articles reported evidence more supportive of lesbian parenting. Citation rates for the articles were compared. The supportive reports have been cited 28 to 37 times since their publication compared to only two citations for the less supportive report, in spite of its possibly better methodological qualities. The citation rate differences were statistically significant. Implications for this possible evidence of pro-homosexual bias in the social sciences are discussed.

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/20524536

Den här undersökningen kommer förstås inte nämnas i media.

Media nämner sådant som främjar deras homolobby-agenda, såsom om homosexuella pingviner. Det är roligare.

Det kan vara värt att fundera över en artikel jag läste en gång. Det var några personer som gjorde en studie i ett "fint" område i Californien, och i ett "dåligt" område i New York City. De satte helt enkelt en övergiven bil vid en trottoar, och så väntade de.

I det fina området stod bilen orörd. När det började regna var det t.o.m någon som fällde upp suffletten. (detta var på 1960-talet) I New York City så började bilen plundras ganska omgående och inom några dygn var den ett vrak.

Det jag tycker är intressant är att det var inte bara ghettokidsen som plundrade bilen, utan män med portföljer, och andra som inte verkade vara fattiga.

Det som gör att jag tycker det är intressant är för att jag kan känna samma sak själv i Malmö. Efter att ha blivit bestulen flera gånger och i vetskapen att man lever i en miljö utan trygghet, så känner man sig själv mer benägen att ägna sig åt brottslighet. Ens första tanke när man ser något olåst är "oj, blir den inte stulen"? Man börjar betrakta olåsta saker som övergivna saker. Man blir inte heller upprörd när man hör om att någon blivit bestulen, för "det är så det är här". Moralen har alltså förskjutits till att man tycker det är acceptabelt med brott.

Man anmäler därför inte brott. Det tjänar ändå inget till.

Än så länge gäller det, i mitt fall, främst stölder. Grova rån hade jag nog anmält, men jag vet många som inte anmäler (såvida inte de kan få ut något på försäkringen). I sämre områden anmäler man inget alls. Man anmäler inte ens skjutningar eller våldtäkter.

Jag bodde själv i ett lite sämre område i Malmö ett tag. Där anmälde jag inte skadegörelse. Rån vet jag inte om jag skulle anmäla.

Poängen med mitt inlägg är att bevisa att huruvida man är "ond" eller "god" i hög utsträckning beror på ens omgivning. Det är därför samhällsmoral är viktig. Ju fler "dåliga" människor det bor i ett område, desto mer sänker de varandra. Därför orsakar massinvandring brottslighet, eftersom de dåliga människorna triggar varandra.

Man kan läsa lite om experimentet här: http://www.alexrovira.com/en/soluciones/articulo/la-teoria-de-las-ventanas-rotas

Det är egentligen ganska självklart att det förhåller sig så men vi kan läsa en massa krumbuktiga förklaringar som försöker hitta andra modeller.

Efter att ha läst en artikel i Aftonbladet kultur som heter Därför överger arbetarna vänstern
Petter Larsson svarar Linderborg och Greider om SD-väljarna: Motstånd mot moskéer och gayparader går före klasskampen, så planerade jag att skriva en opinionstext om varför småföretagare röstar SD.

Men sen känner jag att det faktiskt inte är bevärdigat att skicka en sådan artikel till Aftonbladet. Aftonbladet är ignoranta och verkar allmänt sakna självinsikt. På Expressen finns det några skribenter som kan tänka... men på Aftonbladet känns det meningslöst att försöka förklara varför Sverige inte kan ha öppna gränser.

Det känns som att förklara för en socialist att välstånd och välfärd grundas i landets produktion, och inte genom att ta så mycket som möjligt från de rika för att ge till de fattiga. Det fungerade kanske för Robin Hood, på den tiden när rikedom var en konstant och de adliga satt med oerhörda rikedomar, men i ett industrisamhälle är det tänkt att produktionen ska öka för varje år, vilket anses vara bästa sättet att skapa rikedom i ett land. Att ta in en obegränsad mängd analfabeter åstadkommer inte detta.

Nåväl, vem ska jag då skriva till? Egentligen känns det rätt meningslöst skriva för debatten i Sverige är så nedtystad att det är absurt. Expressen debatt verkar dock ta in ganska många intressanta artiklar. De artiklar jag får upp när jag kollar in i fliken Debatt är:

* https://www.expressen.se/debatt/de-bar-ansvaret-for-att-min-dotter-ebba-ar-dod/

* https://www.expressen.se/debatt/hur-kan-ni-inte-utvisa-synagogebrannaren/

* https://www.expressen.se/debatt/nu-ropar-hogern-do-och-skammer-ut-sig/

* https://www.expressen.se/debatt/bortskamda-soffliggare-riskerar-var-demokrati-/

* https://www.expressen.se/debatt/jag-forstar-dig-mycket-val-du-som-rostar-pa-sd/

* https://www.expressen.se/debatt/det-tredje-konet-ska-det-ocksa-konsneutraliseras/

* https://www.expressen.se/debatt/v-mobbade-mig-men-valjarna-ville-annorlunda/

* https://www.expressen.se/debatt/ytterst-fa-journalister-bor-i-utsatta-omraden/

* https://www.expressen.se/debatt/sa-slosade-staten-bort-vara-miljarderoch-miljon/

* https://www.expressen.se/debatt/-en-man-som-styckar-kvinnor-ska-inte-sitta-i-kvinnofangelse/

* https://www.expressen.se/debatt/-alla-dessa-man-hur-tanker-var-feministiska-regering/

* https://www.expressen.se/debatt/tank-om-lat-pojkar-uppfostras-som-pojkar/

* https://www.expressen.se/debatt/som-ett-helt-uppsala-enbart-befolkat-av-man/

* https://www.expressen.se/debatt/vad-ar-det-som-ar-sa-farligt-med-sd/

Som man kan se utifrån artikelrubrikerna så har de flesta artiklar en slagsida åt höger, och vissa t.o.m rakt av SD-vänliga. Minst hälften av artiklarna berör på ett eller annat sätt SDs paradämnen och gör det på ett SD-vänligt sätt.

Men jag orkar inte läsa Expressen Debatt. Det är för många åsikter, för mycket tyckande. Och jag är ju inte känd.

Istället kan jag skriva ner mina tankar här, om varför småföretagare röstar på SD i högre utsträckning. Det hade varit roligt att nå en större publik med mitt skrivande, men jag börjar ge upp förhoppningen om att "bli känd".

Varför anser jag, som småföretagare, att småföretagare röstar SD?

Jag startade en tråd på Flashback istället där jag skrev ner mina funderingar. Få se om tråden tillåts vara kvar och om det finns någon som skriver i den.

Jag började faktiskt skriva aktivt på Flashback omkring 2014 - mars 2014 ser jag att jag startade de första trådarna - för att jag kände jag ville få saker sagda som jag hoppades skulle sippra upp och in bland allmänheten på något sätt. Kanske har jag gjort någon skillnad, kanske inte. Men jag har nog bara vara en pusselbit bland hundratals. Jag säger det för att vissa av mina ståndpunkter fortfarande är totalt omöjligt diskutera (t.ex. att homosexualitet inte är en "alternativ livsstil"). Oavsett vilket så är det skönt att avreagera sig ibland.

Senaste veckan har jag haft det jag kallar "svart vecka". En svart vecka är en vecka då jag dricker 1st 3,5% öl per dag. En vit vecka är en vecka då jag inte dricker någon öl.

Jag är osäker på vad som är bäst så jag brukar testa fram och tillbaka.

Ett tag kunde jag dricka två-tre glas vitt vin på en eftermiddag. Då mådde jag riktigt bra, men jag upptäckte ett par problem:

* Humörproblem. Dricker man lite blir man ju mer sällskaplig, men det slår snabbt över i ilska. Jag umgås visserligen inte mycket med folk IRL men jag skriver på nätet och har kunder, och ett enda felplacerat mejl kan vålla väldigt stor skada. Detta var huvudanledningen till att jag slutade dricka vitt vin på eftermiddagarna.

* Neråtturen. Drickandet var ju jätteroligt och jag mådde toppen. Sedan, 1-2 timmar senare, kom tröttheten och tomheten.

* "Två ansikten"-personen. När jag började dricka blev jag social, men nästa morgon var jag tillbaka till mitt nyktra jag - kanske än tråkigare. Det gav folk jag skrev till en uppfattning av att jag var två personer.

* Abstinens. Efter jag drack några dagar i rad kände jag att jag saknade något om jag inte drack. Detta gjorde mig orolig, just hur snabbt det gick.

Summa summarum, och särskilt pga anledning 1, så bestämde jag mig för att inte dricka vin mer. Numer dricker jag bara vin om jag blir bjuden. Annars håller jag mig till öl, och helst då 3,5%.

Det där med alkohol och humör har jag själv upplevt när jag växte upp. Min far tycker om att dricka och helt plötsligt blir allt jätteroligt med tjo och tjim. Sedan slår det abrubt över och han börjar skrika ... och skrika och skrika...

Vi är nog många som växt upp på det sättet. Min tjej också.

Jag vill inte bli sådan. Jag vill inte förstöra mitt förhållande och en framtida familj.

Jag har dock även fått minska ner ölkonsumptionen i perioder. Huvudanledningen till detta är för att min kropp inte tål det! Jag tror det är blodtrycket. Jag sover sämre och huvudet känns ibland som att allt snurrar. Ibland får jag också ett "tryck" i huvudet. Det är därför jag aldrig kunnat hålla igång mina "svarta" veckor.

Nu har jag dock en ny kost, eftersom min tjej har blivit vegan. Det är mindre av onyttig mat och kanske lyckas jag då klämma in en öl om dagen...

Det negativa känner jag redan... Efter en vecka med en daglig 3,5% så försvinner den där ölen rätt snabbt och jag längtar till att ta en till. Det är det som är det bedrägliga med alkohol!

Som så många andra har jag ett dubbeltydigt förhållande till alkoholen, men jag försöker hårt att hålla mig på den "tråkiga" sidan. Samtidigt är jag medveten med att jag troligen haft det roligare om jag druckit mer.När jag dricker känns det som att en vän är mer värd än alla andra människor i världen. När jag är nykter känner jag mig tvärtom som den ensammaste och mest meningslösa personen.

Men jag tror att vi kan förändra samhället så att vi kan leva utan alkohol. Araber kan det ju. De är sociala hela tiden, istället för att bara vara sociala när de dricker.

Ja, min egen ståndpunkt just nu är att alkohol gör mer skada än nytta. Men det är svårt säga. Jag kommer att tänka på en artikel jag en gång läste om en kreativ chef ... jag tror han var aktiv inom IT. Han lyckades skapa flera bolag och tjänade en massa pengar... han var även alkoholist och krasade ständigt sina förhållanden.

Till slut nådde han botten och blev nykterist, men han sa något i slit med: "klart jag saknar alkoholen. Jag kom på en del jävligt bra idéer på fyllan. Men det höll inte längre. "

Det är det jag menar med den där linjen mellan att se alkohol som något positivt eller att se det som något negativt.

Vi som växt upp med föräldrar som hållit på med alkoholen ser det nog nästan alltid som något negativt. Vi hade föredragit en tråkig förälder framför en förälder som ena stunden är jätteglad och sedan får utbrott för att slutligen slockna. (inte för att jag upplevde det exakt så, men min tjej växte upp med en alkoholiserad mor och hade det bokstavligen så)

Det som däremot skrämde mig var den dubbla personligheten. Hur en far som alltid är så lugn helt plötsligt blir stimmig och tycker allt är jätteroligt, för att sedan totalt bryta ner allt och alla på det mest skrämmande sett. Och sedan nästa dag agera som om inget hänt.

Jag hade länge jätteproblem så snart någon höjde rösten mot mig. Det hände att jag började gråta, även i vuxen ålder. Det var en av anledningarna till att det tog mig många år att komma in i vuxenlivet, och det tog många år att bygga upp styrkan i mig själv.

Nåja, nu är min 3,5%:a slut. Och därmed min skrivlust för idag.

Igår så "outade" jag alltså att jag är s.k högerextrem, dvs att jag sympatiserar med AFS.

Det blev en massa rabalder i min familj, med telefonsamtal där det krävdes att jag skulle ta avstånd. Och jag fick höra att det jag sa var rasistiskt och obehagligt. Fast jag sa bara att jag tycker antirasister kan sluta vara vän med mig, så jag vet inte hur det kan vara rasistiskt.

Det är inte lätt att komma ut på det sättet. Men det känns ändå skönt. Jag fick ett fåtal som stöttade mig. Kanske kan min handling inspirera någon annan. Jag tror det finns många som känner lite som jag och som inte heller vågar komma ut.

Det är delvis tack vare mitt skrivande som jag vågar. Det är därför jag bloggar dagligen, så att jag dagligen kan tvinga mig själv skriva något. Det blir till en vana. Därför skriver jag även när jag inte har så mycket att rapportera om, men jag vill hålla det konstant så att jag känner att jag varje dag skriver om något som engagerat mig under dagen, istället för att hålla det inne.

När man sedan har skrivit om ett ämne ett flertal gånger känner det nästan automatiskt att man kan skriva det eller tala om det i ett annat sammanhang. Jag har märkt det med bloggandet. Det mesta jag skriver sprids ju bara till en handfull personer, men det ger en bra grogrund för argumenten. Det gör att jag på andra ställen bara kan öppna munnen och så kommer alltsammans ut, för jag har redan slipat på argumenten.

Jag skrev även till AFS idag och erbjöd mina tjänster men de har inte svarat. Jag tror att jag skulle kunna göra dem mycken nytta, men samtidigt så känner jag att partiet ju ändå är ett parti och inte en lekstuga. Att bjuda in random personer att skriva ideologiska artiklar är kanske inte vad de vill just nu.

Jag känner faktiskt rätt starkt för AFS eftersom jag ser dem som ett mer intellektuellt parti än SD. SD känns lite "bonnigt", som vi sa där jag växte upp. Det finns egentligen inte något inom SD jag tycker om.

Jag respekterar SD och önskar att de ska öka, men för mig personligen så finns det inget i SD som gör mig glad. SD är så oerhört segt och åsiktsförbjudande. Själv vill jag tänka fritt, vitt och brett. SD vill mest ha ledamöter som boskap som går ledningens ärenden. Jo jag vet att många partier beskylls för det - men SD är kanske värst.

Jag tycker om kompetenta människor. Han Patrick Reslow som gick över från M känns som en kompetent och ordentlig person. En sådan som säger det som behövs sägas, helt enkelt. Jag hoppas han övervinner drevet.

Angående drev så har jag märkt en lustig sak, nämligen att de ofta används av partier för att göra sig av med folk de inte tycker om. Vissa personer vill man behålla, och oavsett hur mycket det drevas så sitter de kvar. Andra personer får besked så snart nyheten kommer i tidningen: "han får gå".

I SDs fall är det också uppenbart att läckan ofta kommit från partiledningen självt.

Vill man rösta på ett parti vars huvudsakliga fiende verkar vara de själva?