Jag tänkte för någon dag sedan skriva ett inlägg om ordet "husblatte" (eller husn***** som det också heter), men sedan startade jag en tråd på Flashback om det istället: Vilka är Sveriges husblattar?

Därför blev det inget inlägg här men däremot har jag gjort en del inlägg på Flashback om det.

Det var intressant att så många inte höll med om min definition, men det är ju också charmen med ett diskussionsforum att man får mothugg.

Oavsett vilket är det bra att ta upp ordet till debatt.

Jag ägnar allt mer energi åt det där med definitioner av ord. Ord är makt. Den som har makt över orden har makt över folket.

Varför är ordet "blatte" ett rasistiskt ord, medan ordet husblatte ses som ett politiskt ord av SVT/SR? Att bli kallad husblatte är ju egentligen ett sätt att invalidera en persons alla åsikter.

Jag hade hellre kallats blatte än husblatte. Jag tror Hanif Bali tycker likadant.

Men om allt detta har jag skrivit i tråden på Flashback och behöver inte upprepa mig.

Jag läser lite mer i Zetterbergs lilla bok Sociologins följeslagare, som jag nyligen nämnde.

Jag ser nu att boken gavs ut av förlaget Ratio, som är en del av Timbro och i sin tur ägs av näringslivet. Alltså ett bevis för att boken är det där hemska... högerspöket.

Min far var ju en del av vänstern under 1970- och 1980-talet. Vad han gjorde och trodde på vet jag inte, och jag är osäker på om han själv vet det. Men sådan är marxismen att den skapade ett flertal förenklade termer som den sedan trummar in i läsaren.

Att termerna är godtyckliga gör att de inte blir vetenskapliga, och det förvånar mig alltid lite när intelligenta människor försvarar dem - möjligen med livet som insats.

Hur kan en intelligent person som är 30 år tro att världen bara består av utsugare och förtryckta? Jag förstår att det kan kännas behagligt att bygga upp ett sådant förenklat perspektiv på världen... men seriöst..?

Med det sagt så hade vänstern rätt i vissa frågor. Inte främst av ideologiska skäl, utan av psykologiska. Det är olämpligt att ha en arbetarklass som behandlas som skräp, medan medel- och överklassen blir allt rikare.

Det är även olämpligt att högern ser själviskhet och girighet som ett mål i sig. Jag kan faktiskt må lite dåligt när jag är med människor som inte tänker på annat än pengar. Jag ser det dock som en moralisk fråga, även om strukturella orsaker också spelar in.

Jag avskyr alltför dogmatiskt och stelbent tänkande. Högern var längre alltför envis i att "skatter är dåliga, punkt". Vänstern var kanske mer flexibel. Socialdemokraterna var ju faktiskt inte en del av vänsterrörelsen på 1970-talet, utan sågs som ett konservativt parti som inte tog de svagas sida.

"Är man stor ska man vara snäll", sa reklamfilmen för alvedon. Jag tror på det. Har man pengar bör man dela med sig. I USA har de konservativa (som ofta är kristna) länge gjort just detta, och därför vill de inte behöva ge en massa skatt till staten. Den aspekten nämns ofta inte i den svenska debatten.

Jag tänkte citera en fotnot som Zetterberg la in i kapitlet om Weber:

På denna punkt skulle man kunna önska att Webers argumentation trängde genom i den svenska debatten, som aldrig lärt sig annat än att kapitalism är inkarnationen av all själviskhet och allt habegär. En smula eftertanke i betraktandet av samtida svenskar måste ju avslöja det absurda i tanken att generaldirektörer än snällare än verkställande direktörer, att statsministern är en mer moraliskt högtstående person än koncernchefen, att daghemsflickan på det kommunala daghemmet är mindre självisk än småföretagaren, att läkare älskar människor mer än bankdirektörer, för att ta några fördomar ur mängden. En viss diskussion börjar dock komma, se t.ex Hesslow 1991 [Hesslow, Germund, 1991, Den giriga kapitalismen: om liberalism och själviskhet, Timbro 1991]

Både nyliberala ideologer (förlästa på Ayn Rand) och socialistiska valtalare borde ta åt sig av Max Webers åthutning:

"Strävan efter vinst, i pengar, har inget alls att göra med kapitalism. Denna strävan har funnits och finns hos kypare, läkare, kuskar, konstnärer [osv] under alla tidevarv i alla jordens länder, där möjligheten därtill på något sätt har funnits. Det hör till kulturhistoriens ABC att man avstår från en naiv begreppsbestämning. Ett förvärvsbegär är inte liktydigt med kapitalism eller dess "anda". Kapitalism kan rent av innebära att man betvingar eller begränsar det irrationella habegäret. Men förvisso är kapitalism identisk med strävan efter vinst; efter ständigt förnyad vinst; efter räntabilitet. Ty annars skulle det vara dömt till undergång."

Vad han säger här är att man är inte girig för att man är kapitalist. Vem som helst kan ha ett irrationellt pengabegär. Det lite lustiga är att man kanske kan fundera över att det på den tiden när boken skrevs (1993) ansågs nödvändigt att ta utgångspunkt från att det är dåligt med ett pengabegär. Idag hade nog ingen brytt sig om att relatera till girighetsaspekten om de skrivit en bok om ekonomi.

Med det sagt håller jag faktiskt med om att ett ständigt begär efter något, vad det än må vara, är irrationellt och gör en person olycklig. Det har varit välkänt i tusentals år, men glöms hela tiden bort och återupptäcks av självhjälpsmänniskor som vill tjäna en slant.

För den som inte tror att kristendomens fantastiska andliga verk och tänkare är något att ha, och inte ser något värde i de grekiska och romerska filosoferna, kan man istället dra till med buddhism, som ju som bekant är baserad på att våra begär gör oss olyckliga. (lustigt nog är buddhismen alltid populär, trots att den i grunden är lika dogmatisk som kristendomen och att buddhistmunkar i stort sett lever samma liv som kristna munkar)

Det som jag ser som fördärvligt är när man skapar sådana förenklade begrepp som råder inom marxismen, och som för den delen råder inom dagens vänster. Minoriteter av alla slag ses som "strukturellt förtryckta", medan majoritetsbefolkningen ses som strukturella förtryckare. Detta ger tröst åt de förtryckta, och ger förtryckarna något att bekymra sig över, och kanske känna en viss skuld över.

Att människor, åtminstone vi i väst, så gärna vill känna skuld och ånger, att liksom ständigt ha lite dåligt samvete, är en fråga som intresserat mig sedan jag var barn. Jag växte upp i en familj av kroniska skuldmänniskor som ständigt bekymrade sig för allt, och jag var likadan själv. Det kändes liksom betryggande att ständigt kunna ta till det här "jag står på allas sida mot förtrycket".

Vad som "väckte" mig var nog när jag insåg att de s.k förtryckta gav blanka fan i mina goda intentioner. Som i den berömda videon där en somalisk gapig pojke kallar sin lärare för rasist och läraren blir rasande och säger "kalla mig inte rasist! jag har ägnat mitt liv åt att hjälpa såna som du!"  Tyvärr, läraren, men de är inte tacksamma för det.

Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig om andra kulturer, desto mer inser jag att detta är en typisk västerländsk protestantisk dygd. Den finns liksom inte hos kineser, muslimer, araber, afrikaner, eller andra människor. I de kulturerna behöver man inte känna dåligt samvete för att man inte kan hjälpa alla i hela världen.

Marxismen är egentligen en utvidgning av den kristna dygdetiken, och de flesta i väst har aldrig sett någon annan etik och har inte lärt sig kritisera sin dygdetik.

Utöver detta så ligger det inbakat i såväl socialismen som i den lutherska kristendomen (den katolska är faktiskt lite annorlunda) att man förväntar sig att andra ska bete sig på samma osjälviska och idealstiskt-naiva sätt om man själv har behov av det. Kruxet är att samhället bara funkar om alla har samma uppfattning om vad det innebär att hjälpa till.

Idag sålde jag t.ex en vara till en person som kom och hämtade upp den på plats. Den kostade 169 kr och hon betalade med 200 och jag var osäker på om jag hade jämn växel (oftast har jag inte kontanter på mig). Hon sa "det är bra så" men jag plockade instinktivt upp min plånbok, hittade 31 kr som jag gav till henne och hon tog emot. Det kändes på nåt sätt "svenskt". Jag hade kunnat ta emot de 200 kr men det kändes fel. Hon hade också kunnat vägra de 31 kr hon fick i växel men det gjorde hon inte.

Den typen av smidiga transaktioner kräver dock tillit. Eftersom det var en äldre kvinna som såg snäll ut så kändes det rätt göra så. I dagens samhälle hade jag däremot inte litat lika mycket på en smidig transkaktion om det varit en ung person. Bättre då man tar emot 200 kr. Kanske visar det också en viss vänskap att man ger lite extra, som de ofta gör i andra kulturer, som ett tecken på vänskap... "kompispris".

Av denna anledning är det så jobbigt för vänstermänniskor när folk inte vill vara med och leka. Högermänniskor som inte delar de här naiva idealen om en värld där alla ställer upp för alla. Vänsternmänniskans värld rasar samman av sådant.

Ändå hände det mig. Varför? Jo för att jag inte klarade av att leva i vänstervärlden längre. Det var oerhört mentalt krävande att ständigt fråga mig vad alla runt mig tyckte och kände. Jag ville nämligen vara en så bra vänstermänniska som möjligt.

Jag kan tycka det är märkligt med folk som kan leva ett helt liv så skyddade att de kan fortsätta tro på ett samhälle där "vi alla" bryr oss om "oss alla". Mikael Wiehe lever nog fortfarande i den typ av bubbla, och det hänger nog samman med att han helt saknar verklighetsanknytning.

Jag har på min läselista lagt till en bok som heter

The Coddling of the American Mind:
How Good Intentions and Bad Ideas Are Setting Up a Generation for Failure

Av Jonathan Haidt som tidigare skrivit boken The Righteous Mind, som handlar om skillnaden i tankesätt mellan konservativa och liberala. Rekommenderar den.

Haidt är själv vänster (dvs "liberal" i USA) men han är ärlig om det, och med The Righteous Mind så visade han på att konservative egentligen kan ses som mer utvecklade än vänstermänniskor, eftersom konservativa bryr sig om fler faktorer än vänstern gör. Vänstern bryr sig mest om godhetsaspekter ("Care" och liknade) medan högern bryr sig om lag och ordning samt något som heter sanctity, dvs helighet. Det gör att konservativa överlag förstår sig på vänstermänniskor, medan vänstermänniskor inte förstår sig på konservativa eftersom vänstermänniskor inte kan förstå en aspekt såsom helighet.

I The Coddling  så kritiserar författarna den amerikanska universitetsvänstern. Den som kräver safe spaces så de inte får höra något kränkande och som vill förbjuda konservativa talare från att tala.

First Amendment expert Greg Lukianoff and social psychologist Jonathan Haidt show how the new problems on campus have their origins in three terrible ideas that have become increasingly woven into American childhood and education: What doesn’t kill you makes you weaker; always trust your feelings; and life is a battle between good people and evil people. These three Great Untruths contradict basic psychological principles about well-being and ancient wisdom from many cultures.  Embracing these untruths—and the resulting culture of safetyism—interferes with young people’s social, emotional, and intellectual development. It makes it harder for them to become autonomous adults who are able to navigate the bumpy road of life.

https://www.thecoddling.com/

Ser man till den svenska debatten är det just de här faktorerna som har spelat så stor roll i vänsterns ... "debatt" (om man kan kalla det debatt) och det är också det jag själv reagerar så mycket emot i mitt skrivande. Det torde vara självklart att de tre punkterna är dumheter ur så många olika aspekter... men vad kan man göra? Folk tror på dem ändå.

Det var som när jag skrev ett inlägg för ett tag sedan om lumpen (man kan söka på "lumpen" på bloggen) och skrev det att lumpen gör pojkar till män genom att pojken lär sig att man kan göra något som är riktigt jävligt... och man överlever. Man kan bli hånad, bespottad, fysiskt och psykiskt nerbruten... och sen är det över och man överlevde.

I dagens samhälle saknas denna aspekten. Istället är människor fullt övertygade om att minska fysiska eller psykiska smärta de känner orsakar permanent trauma och borde förbjudas.

Jag såg en film för några dagar sedan, kring nyår, som hette Älskling jag krympte barnen och plötsligt kom där en scen där den äldre systern drog tag i örat på sin lillebror (anta att hon var 16 och han var 13 kanske). Det slog mig att det inte visas sådana scener längre (åtminstone kan jag inte minnas någon). Vänstern skulle bli för kränkta.

Faktum är att jag inte tror att lättare fysisk smärta, såsom ett slag på axeln, nödvändigtvis vållar psykisk trauma som skadar en person för resten av livet.

Det skrevs ju en bok av en svensk psykolog för några år sedan som hette Ingen tar skit i det lättkränktas land. Mest en anekdotisk bok förvisso. Jag minns inget specifikt från den och vid detta lagen har den glömts bort. En bok som medelklassen läser, skrattar lite åt hur fåniga vi svenskar är som om de tittade på en ståupp-sketch med David Batra, och så var det med den boken. De inser nog inte de långsiktiga konsekvenserna av ett samhälle där all fokus riktas på att försöka ta bort allt smärtsamt ur människors liv. Vi kan se det i USAs universitetskultur - och jag vet inte om det är lika starkt i Sverige, men det känns ofta kvävande.

Jag tror en del av orsaken är kvinnors intåg. Kvinnor är av naturen smärtundvikande och vill gärna förbjuda allt som kan orsaka smärta. Män är däremot lite våldsamma av naturen. Eftersom kvinnor inte kan förstå sig på män så tror de att de som kvinnor kan förhindra smärta genom att begränsa männens våldsamhet. Som sagt kan kvinnor inte förstå att män känner detta biologiskt, utan kvinnor tror det beror på sociala orsaker såsom patriarkatet.

En man som är begränsad i sin manlighet tenderar att bli olycklig. Jag vet för jag växte upp så, och liksom de flesta unga män så kände jag inte att det var något fel i det. Men faktum är att man som man blir djupt störd, och till slut permanent olycklig och inkapabel att göra något som helst, om man inte får möjlighet att uttrycka sin ilska ibland.

Punkt 2 är också en kvinnlig tanke, och en tanke jag ägnat väldigt många timmar åt att argumentera emot: always trust your feelings.

Punkt 3: Life is a battle between good and evil people behövs väl inte ens kommenteras. Nästan varje inlägg jag skriver berör denna vänstertanke.

Så, det kanske är ett lästips i... sommar? Vinter? Sportlov? Vad vet jag.

Boken kom ut 28 juli 2018. Jag tror inte den finns på svenska än.

Jag ser allt mer kritik av detta vänsterdaltandet (jag fick googla på vad ordet "coddling" betyder på svenska). Åtminstone något positivt.

Tyvärr finns det inte så mycket vi, vanliga människor kan göra.

Jag har åtminstone lagt 50 kr i månaden i donation till Swebb TV nu, för de gör så många professionella videos. Sedan tidigare ger jag 50 kr till Samnytt också. Och så prenumererar jag på Nya Tider. Alternativmedia behövs!

Min blogg är förstås ganska meningslös men jag hoppas att den åtminstone kan intressera någon, och jag hoppas att mina tankar kan bevisa att jag åtminstone gjort mitt bästa. Hade jag kunnat göra professionella videos hade jag gjort det. Hade jag kunnat podda hade jag gärna gjort det.

När man väl öppnat munnen och börjat prata vad man känner, så inser man snart att orden formulerar sig självt. I början tar det emot för man har lärt sig att man inte får säga negativa tankar om t.ex invandring, men så snart man börjat så inser man att ens tankar faktiskt har ord. Sedan bygger man på dessa tankar med nya tankar och nya ord.

Kontrollerar man orden så kontrollerar man makten. Jag ska försöka läsa mer om maktstrukturer framöver. Än så länge läser jag lite sociologi och man får ju många intressanta idéer, samtidigt som de olika tankarna inte alltid kopplas ihop med existerande kunskap.

Det är också svårt att komma fram till en slutsats eller att försöka nysta upp vad som är roten till det svenska systemet, eller till denna ständiga övertro på mänskliga rättigheter och liberal demokrati... eller för den delen, på "allas lika värde". 

Finns det någon enhetlig ideologisk grund, eller är det ett lappverk? (nu blev jag osäker på om ordet lappverk är kränkande mot samer. Se där, så långt ner vi fallit, när man i mening efter mening måste fråga sig om man kränker någon).

Men okej, det får jag skriva om i ett framtida inlägg.

Själv drömmer jag om ett samhälle där vem som helst kan få lov att tycka vad som helst och ha vilken åsikt som helst. Vill man tycka det är äckligt att se två bögar kyssas så ska man få lov att tycka det utan att man får vänsterpöbeln efter sig. Vill man tycka att islam är en krigisk religion så ska man få lov att tycka det.

(Däremot tycker jag inte man bör kränka andra avsiktligt, genom att t.ex rita Muhammed som rondellhund. Jag ser inte någon anledning med att avsiktligt kränka andra, oavsett om det är genom konst eller genom att säga "din mamma är ful och fel". Och jag anser inte att det är omöjligt att begränsa yttrandefriheten vad gäller kränkningar och dra en skiljelinje mellan avsiktliga kränkningar och åsikter. )

Det tycks mig konstigt att vi lever i år 2018 och ser oss själva som det mest utvecklade samhället, men vi får inte lov att ha våra åsikter om åsikterna går emot en påhittad värdegrund. Det är helt okej att förklara att man har femton olika sexualiteter, men om någon ifrågasätter dessa sexualiteter så är det olagligt. Visst är det en märklig värld vi lever i.

Det är dock som jag nyligen läste "Fem snabba med Navid Modiri", som säger:

Vad kommer du minnas av 2018?
– Att jag upptäckte att den svenska toleransen som vi pratat om så länge och marknadsfört oss med globalt egentligen var en förtäckt och undertryckt konflikträdsla.

Konstigt nog gjorde jag samma upptäckt för någon månad sedan, som kan läsas i mitt inlägg "tolerans är egentligen rädsla" (eller liknande). För mig var det en mycket stor upptäckt, och framför allt förklarar det varför alla är så "toleranta" mot just islam...

Jag uppskattar att läsa Daniel Poohl från Expo, även om jag får kritik för att jag tycker om det, men Poohl är en av få som förklarar vad de s.k antirasisternas politik går ut på. De flesta andra bara slänger ur sig floskler som de sedan inte kan förklara. Vill man bemöta och motbevisa något måste man nog börja på den ideologiska nivån.

Daniel Poohl och hans gäng är troligen även på den förlorande sidan, vilket gör att man kan läsa det med viss skadeglädje. De här människorna har i princip bara ett mål: att anti-vänsterpartier ska minska och försvinna. Som synes så misslyckas de, trots att de får miljoner i stöd från EU och staten.

Jag tänkte utgå från den här artikeln från 2016, som jag råkade stöta på igår:

Daniel Poohl: 
Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin

Med det har bilden av partiet förändrats. Om nu så många gillar SD, kan partiet då verkligen vara så farligt? verkar en del resonera.

Svaret är ja.
Sverigedemokraterna är farligt.
Det faktum att många människor stödjer partiet gör det inte mindre problematiskt. Tvärtom. Nu om någon gång är det hög tid att inse vilka krafter som knackar på den dörr som sakta glider upp.

Okej då gör vi det.

Den så kallade nolltoleransen efterlevs inte i toppen och saknar förankring bland gräsrötterna.

Det är bara ett av många exempel. Istället används nolltoleransen som ett maktmedel mot de som kommit onåd med partiledningen.

Här ser vi vad Poohls tes är: att gräsrötter är rasistiska och därmed är SD rasistiskt.

Det finns väl ingen som ifrågasätter att SDs väljare och lokalpolitiker troligen är de som är mest rasistiska av de åtta riksdagspartierna? Men vad har det med SDs partiledning och riksdagsledamöter att göra?

Det är som att säga att vänsterpartiet troligen har de mest kommunistiska väljare och lokalpolitikerna.

Vad gäller att nolltoleransen används som ett maktmedel håller jag nog med. SD är toppstyrt och "läckor" sker avsiktligt när man behöver göra sig av med någon. Vissa personer försvinner snabbt medan andra kan hålla sig kvar. Faktum är ju att skandaler blåser över snabbt.

På nätet suddas gränserna mellan partiet och andra delar av den radikalnationalistiska miljön ut. Expo har bland annat visa hur det uppmanas till mordbrand och terrordåd i SD-vänliga Facebook-grupper.

Här fortsätter Poohl sin tes om att SD-svansen är rasistisk och därmed är SD rasistiskt. En stor del av artikeln handlar om detta så jag tänker inte ta upp den aspekten längre. Egentligen tror jag att det är ett irrelevant argument för väljare, eftersom de som röstar SD gör det med tanke på den eventuella kompetens och linje som SD driver, inte på grundval av vilka som sympatiserar med SD.

Problemet är inte bara partiets svans. Det är Sverigedemokraterna i sig. Blåsippans väg är en kulturrevolution som vill göra upp med den svenska liberala demokratin. I den nationalistiska drömmen ska alla enas under fanan, allt annat är ”svenskfientligt”. På köpet kommer rasism, ett splittrat samhälle och en tystad opposition.

Det här är ett intressant stycke.

1. "SD vill göra upp med den liberala demokratin." Tja, det stämmer ju att SD vill göra upp med den vänsterliberala styrningen av samhället. Det bör inte SD skämmas för. Att sen Expo och vänstern ser det som ett "hot mot demokratin" kan SD strunta i.

2. "I den nationalistiska drömmen ska alla enas under fanan." Ett fyndigt sätt att referera till Nazitysklands devis om "Der Fahne Hoch" (fanan hög), en låt som är förbjuden i Tyskland numer. Men ja, jag tror att SD gärna vill ena folk i ett mer nationalistisk samhälle. S vill å sin sida ena folket i en tro på välfärdssamhället och M vill ena folket i en tro på "individuell frihet" (lägre skatter, bättre företagsklimat).

3. "På köpet kommer rasism, ett splittrat samhälle och en tystad opposition". Detta är också intressant.

Vänsterorganisationer som Expo undviker nästan alltid att prata om vad som får SD att växa: den oreglerade invandringen. Det är som om man har en läckande båt där vattnet väller in, och vänsterfolket sitter och beklagar sig över att folk hatar vatten. "Vatten är ju viktigt för livet. Tänk på att människokroppen består till 80% av vatten. Om vi inte hade vatten skulle vi alla dö. Vill du dö?"

Motargument nummer två är att politik handlar om att splittra samhället. S är i princip byggt kring idén om klasskamp. Klasskamp är, som namnet säger, baserat på en ... kamp mellan klasser.

S har också genom årtionden gjort vad de kunnat för att oppositionen inte ska ha alltför mycket säga till om. Privat driven radio var t.ex något som de förföljde (se piratradio). Radiosändare slogs sönder och båtar sänktes. Detta kallas vänstern för "demokrati". När Ryssland gör det så kallas det för diktatur.

Sen gör Poohl en slutkläm i klassisk vänsteranda:

Debatten borde inte handla om huruvida SD kan bjudas in eller inte. Den stora frågan är hur de övriga partierna ska värja sig emot vad som idag är det största hotet mot den svenska demokratin.

Jag behöver inte kommentera detta annat än genom att säga att man inte ska ignorera det, eftersom det vänsterliberala samhället sprider dessa dumheter fritt i skolor och i media vilket gör att de ständigt har överhanden.

Därför hör man ungdomar prata om att "SD är dåliga för de är typ dumma, rasister, vill förbjuda abort, vill skicka hem alla invandrare, och typ sånt asså vet inte riktigt".

Man kan dock hoppas på att establissemanget gör som vänstern vill och vägrar samarbeta med SD. Nu har SD suttit i riksdagen i 8 år, och vid nästa val kommer det vara 12 år. Det innebär att många unga vuxna inte känner till ett samhälle där SD inte varit i riksdagen. Ändå har vi varken haft något världskrig eller judeutrotning. Demokratin är inte heller mer hotad nu än tidigare. På längre sikt är det därför jättebra om SD kan sitta i marginalen och vara harmlösa medan vänstern målar upp skräckbilder. Allt eftersom kommer fler människor att inse att vänsterns världsbild är fantasier. Jag har svårt tro att Nazitysklandargumentet kommer att vara hållbart om, säg, 10-15 år.

Det som på sikt kan sänka SD är istället deras egen inkompetens och toppstyrning. Som tur är för SD pratas det inte så mycket om det i media.

Diskuterar i tråden Svenskars ointresse för klassisk bildning (litteratur, filosofi, historia, lingvistik

Jag kan fortfarande inte förstå de som säger att det vore bättre för SD om alliansenblocket vore störst. Eller om man säger tvärtom: bättre för SD om vänstern är störst.

S hade inte tänkt släppa fram högerblocket ändå. Däremot ville båda blocken vinna SD-röster genom att påstå att om det andra blocket blir störst så blir det omöjligt regera. Förhoppningen var att högerväljare skulle rösta på t.ex M istället för SD, och vänsterväljare på S istället för SD.

I verkligheten är det ändå SD som bestämmer.

S hade inte gjort en ny DÖ och släppt fram ett högerblock. De hade röstat emot (som brukligt är i statsministeromrösningar) och tvingat högern att ta stöd av SD. "Ta stöd av" betyder numer att SD inte röstar emot. Att lägga ner sina röster eller att rösta för är nämligen samma sak i en statsministeromrösning.

Att påstå att det spelar roll att ens eget block är störst är egentligen bara röstfiske, som jag ser det. Man hör det i media och från politiker, men jag kan inte förstå hur det kan spela roll.

Det kan ju lika gärna vara så att SD får mer inflytande om högern är största parti, eftersom vi då hamnar i detta "kaosläge". Om vi antar att Löfven skulle låta högern regera om Alliansen vore störst, så skulle högern inte behöva stöd från SD och SD fick då mindre inflytande. Under sådana förutsättningar kan man lika gärna rösta SD eftersom det inte spelar någon roll. Men jag tror som sagt inte det skulle bli så. SD skulle ändå bli vågmästare, oavsett vilket och det är oklart vad som är bästa alternativet att rösta på. Det enda jag tycker man kan säga med säkerhet är att sympatiserar man med SD bör man rösta SD. Allt annat är spekulation. Ju större SD är, desto svårare att ignorera dem.

Jag vet de experter som sa att om man sympatiserar med SD bör man stödrösta på KD, för om KD åker ur så är det dåligt för alliansen och därmed för SD.

Jag kan inte förstå logiken i detta heller. SD blir ju vågmästare oavsett vad, och de andra partierna måste antingen lägga ner sina röster (som i DÖ) eller förhandla med SD.

Sympatiserar man med KD (och det finns numer goda skäl att göra) så bör man givetvis rösta KD. Men i grunden så hjälps det partiet man sympatiserar med av att man röstar på dem.

Förr, när vi endast hade två block, handlade allt om att göra sitt eget block störst. Då var det uppenbarligen så att de 2-3% som röstade KD varje år skulle vara förlorade om KD trillade ur riksdagen, och då skulle vänsterblocket bli störst. Alltså var stödröstandet viktigt.

Men nu? Hur skulle en stödröst på KD rent konkret hjälpa SD? SD vill driva politiken i en viss riktning, och de har ju lyckats genom att de drar KD och M i den riktningen också. Blir KD starkare kommer de kanske däremot att dra SD i en mer "humanitär" riktning, ledd av Alf Svensson och andra som vill ha öppna gränser.

Skulle KD åka ur skulle förvisso L och C få mer inflytande, men då blir det också mer kaotiskt - vilket skulle kunna gynna SD, som då skulle vinna en del av KDs röster.

I slutändan tycker jag alltså det är bäst rösta på SD om det är det partiet man sympatiserar med. Allt annat är spekulation och vilseledning från media.

Jag skrev det här inlägget lite snabbt på flashback precis, i en tråd som heter Hur nyvänstern har trollat konservatismen.

Jag kan hålla med om att högern delvis har fastnat i vänsterns fälla.

Jag ser det nu när jag diskuterar med AFS:are. De säger att "vi ska kritisera judar för antisemitism är ett meningslöst begrepp, precis som rasism". Fast när de gör det går de i vänsterns fälla om att det bara finns två tillstånd: de goda, och de onda som är antisemiter. I själva verkat kan man kritisera judar/judendom utan att vara antisemit, precis som att man kan kritisera kristna/kristendom utan att hata kristendom.

Man kan även vara skeptisk till homolobbyn utan att hata bögar. Vänstern har dock varit duktiga på att lägga fram dikotomin om homoförespråkare ("de goda", "de vettiga"), vs bögknackargänget.

Jag läste i en bok från USA nyligen där en medlem i en pro-gay-klubb (gay republicans eller nåt sånt) sa att deras bästa lobbyister är de kristna med skyltar där det står "bögarna är orsaken till 9/11" osv.
Det är svårt att kritisera homolobbyn när man ska klumpas ihop med de mest hatiska och korkade människorna.

Samma sak med alt-högern. Ursprungligen en rätt god metod för att kritisera vänsterliberala utan att vara ekonomiskt till höger, men sen kom det in för mycket nazister i gänget och nu har media bestämt att althögern står för nazism och våld. Därmed har media lyckats utarma allt positivt inom althöger-begreppet. Bra jobbat av dem! Althögern har tyvärr inte förstått att de är nyttiga idioter när de beter sig lika illa som vänstern påstår att de beter sig.

Samma sak med de invandringskritiska. Vänstern utmålade invandringskritiska som skinnskallar, och tyvärr köpte många invandringskritiska det narrativet och blev skinnskallar, istället för att göra något mer konstruktivt.

Jag tänker mig att det finns några olika botemedel dock:
1. Klassisk skolning. Läs klassiska verk och inse att öppna gränser t.ex inte är en självklarhet. Man kan få stöd för nästan vad som helst om man letar efter det.
2. Uttryck att man inte bryr sig om vänsterns narrativ. När vänstern drar fram att "jaså, du tycker inte om att se bögar på TV. Då är du homofob". Så svarar man att man tycker det är olämpligt med homosexuella på TV hela tiden, och om det är homofobi så är man väl homofob. Det finns ingen anledning att gå i svaromål mot allt.

Anta att varje gång en politiker sa att han vill höja skatten fick till svar: "Högre skatter! Det är det som man gjorde i Sovjet! Vill du ha gulag!? Själv är jag motståndare till Stalin!"
Det är ju ingen sosse som skulle orka svara på det. "Jag vill ha högre skatter för jag bryr mig om välfärden i landet" skulle sossen kanske säga.
Samma sak måste de konservativa göra. Tala om VAD man vill göra, och VARFÖR. Skit i anklagelser om Hitler och Nazityskland. Man kan möjligen lugnt påpeka att man inte är Hitler bara för att man inte vill se män kyssas på TV, precis som att man inte är Stalin för att man vill höja skatten.

3. Använd "det är min åsikt" argumentet. Precis som att vänstern kan slänga ur sig vilka ologiska argument som helst och berättiga det med "för jag tror på allas lika värde", så måste högern våga säga att "jag vill inte se män kyssas på TV för jag anser det är olämpligt" utan att nödvändigtvis behöva trassla in sig i vetenskap. Jag vill inte se män kyssas för jag tycker inte om det. Så är det med det - det är min åsikt och hur jag känner i frågan, och även högermänniskor har rätt att ha de känslor de har.
Finns svenskhet? Tja, man kan väl få lov att tycka det, eller?
Dagens liberalvänster är helt och håller baserat på känslor. T.ex att man ÄR diskriminerad så snart man KÄNNER sig diskriminerad. Men de anklagar högern för att vara ovetenskaplig, t.om psykiskt sjuk, för att högern inte kan definiera vad exakt svenskhet betyder.

JAg läser just nu en rätt bra bok som heter Sociologins följeslagare, skriven av sociologiprofessor Hans L Zettberg, 1993.

Visst, det är den typen av äldre böcker man får tag på, på Malmö stadsbiliotek. Oftast är det skräpböcker som inte ger något men den här boken var bra, vilket nog kan förklaras av att den, hör och häpna, verkar ha ett visst högerperspektiv.

Vad som menas med högerperspektiv kan nog sammanfattas med att säga att den inte har ett vänsterperspektiv. Alla som på något sätt har kritik mot vänstern har ett högerperspektiv. Vänsterns idéer är ju annars lite heliga, särskilt inom sociologin.

Hans L Zetterberg levde 1924-2014. Wikipedia skriver följande:

Under 1987 och 1988 var han chefredaktör för Svenska Dagbladet. År 1977 utsågs han till hedersdoktor vid Umeå universitet. Han invaldes 1988 i Ingenjörsvetenskapsakademien.

Hans L. Zetterbergs internationellt väl kända bok On Theory and Verification in Sociology används vid undervisning vid såväl Columbia som Uppsala universitet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_L._Zetterberg

SVD var, som de lite äldre vet, en utpräglad högertidning på den tiden. (kanske den enda).

Jag har inte hunnit läsa genom alla sidor än. Jag har fastnat på vissa sidor för de är så fascinerande. T.ex sociologen Robert Michels. Inledningen på det kapitlet ska jag citera här:

Om fåtalsväldet i organisationerns:

Robert Michels

Robert Michels var verksam i början av vårt århundrade och lyckades definiera ett problem som skulle bli högaktuellt i andra hälften av vårt sekel: de demokratiska intresseroganisationerns utveckling mot fåtalsvälden. Den bok från 1911 i vilken detta skedde är vad engelsmännen kallar "a minor classic". Det var helt i sin ordning att den utkom i svensk utgåva 1983, över 70 år efter den ursprungliga publikationen.

Det svenska samhället domineras ju som få andra av intresseorganisationer och folkrörelser och vi behöver ett ökat medvetande om de processor som Michels kartlade.

...

De teser som utgör Michels' teori om oligarkin utgör bokens egentliga budskap och socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i kejsartidens Tyskland är enbart illustrationer till budskapet. Det innebär att Ms arbete är relevant ochså för organisationer utanför arbetarrörelsen. [iddella sammanslutningar med demokratiska stadgar ]

M:s teori utgår från ett dokumenterat faktum: ingen organisation förblir i det långa loppet egalitärt. Varje org. utvecklar inom sig en elit betående av ledarskap med stab. Endast denna elit har de specialkunskaper som krävs för att göra org. framgångsrik.

Org. kommer att domineras av sin elit, inte av sina medlemmar. Eliten bestämmer org. möten, ämnen, talare, osv. Den kan i allt väsentligt styra dagordningen.

Org.elitens perspektiv på tillvaron blir med tiden annorlunda än medlemmarnas, även om ledarna en gång själva varit valnliga medlemmar (t.ex. arbetare). Eliten upprätthåller nätverken till andra org., de förhandlar med dem som motparter. .. Den riskerar dock att förråda sina medlemmar i förhandlingar genom att färgas av motpartens verklighetsuppfattning.

Michels egen sammanfattning:

Utbildningsnivån bland de ledare som kommer från arbetarklassen är inte längre densamma som deras tidigare arbetskamraters. Partiapp., som har ett betydande antal avlönade tjänster och hedersposter till sitt förfogande, som erbjuder arbetare karriärmöjligheter och som fljdaktligen utöver en stor dragningskraft, tar hand om ett stort antal arbetare med intellektuella gåvor, vilka blir tjänstemän och för en småborgerlig livsstil. Detta kräver i sin tur behov av en bättre utbildning och kännedom om samhällets struktur, vilket sker på massans bekostsntad. Medan massorna till följd av sitt arbete och kamp för brödfödan inte har någon möjlighet att skaffa sig verkliga kunskaper om samhället och ffa inte om den politiska apparetns funktionssätt, kan ledaren med arbetarbakgrund tack vare sin nya position ordentligt sätta sig in i alla de tekniska detaljerna i den offentliga verksamheten och på så sätt bli ännu mer överlägsen de vanliga medlemmarna. Allt eftersom politikernas yrken blir allt mer komplicerat och samhälles lagar ökar, krävs det allt större erfarenhet av den som arbetar med politik. Det gör att klyftan mellan ledare och övriga i partiet blir allt större. .

Jag skrev lite slarvigt här för det var mycket att skriva av, men idéerna är ju intressanta.

På engelska heter det: "the iron law of oligarchy". (https://en.wikipedia.org/wiki/Iron_law_of_oligarchy)

eller på svenska, oligarkins järnlag.

Oligarkins järnhårda lag^[1] är en klassisk samhällsvetenskaplig princip formulerad som utvecklades av den tyska sociologen Robert Michels i sin bok Zur Soziologie des Parteiwesens in der modernen Demokratie. Untersuchungen über die oligarchischen Tendenzen des Gruppenlebens från 1911 (engelskspråkig titel: Political Parties: A Sociological Study of the Oligarchical Tendencies of Modern Democracy, översatt 1915).^[2] Lagen säger att varje organisation, oavsett om den är demokratisk eller auktoritär, så småningom och oundvikligen utvecklas till en oligarki.

Darcy K. Leach sammanfattar mekanismerna som ligger bakom Oligarkins järnlag i tre steg:

1. En organisation kräver administration.
2. Administrationen ökar makten hos vissa i organisationen.
3. Makt korrumperar.

Detta beror inte på någon ledares ondska utan på strukturella orsaker. Varje organisation behöver någon form av ledning. De som är engagerade och tar ett större ansvar i organisationen belönas med ledande roller. Ledningen organiserar sig därefter som en grupp för att stärka sina gemensamma intressen. När en organisation blir permanent, bildas ett funktionärsskikt, som förr eller senare blir till fåtalsvälde.

Oligarkin blir självförstärkande genom att en viss social rörlighet tillåts inom organisationen. Ledarna tenderar att främja de lägre tjänstemän som delar deras åsikter, med följden att oligarkin blir självförstärkande.

Oligarkins järnlag säger att alla former av organisationer, oavsett hur demokratiska de är i början, så småningom utvecklar oligarkiska tendenser. Detta gör verklig demokrati praktiskt och teoretiskt omöjlig i stora grupper och komplexa organisationer, enligt Michels. Oligarkins järnlag säger att demokrati och storskalig organisation är oförenliga.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Oligarkins_j%C3%A4rnlag

Varför är detta intressant?

Jo för att vi kan se hur socialdemokratin kämpar för att å ena sidan anknyta med sina medlemmar, och å andra sidan försöka vara regeringsdugligt.

Att vara regeringsdugligt kan t.ex innebära att man tillåter lägre skatter, för att höga skatter dämpar ekonomin för mycket. Det kan även innebära att man begränsar den kostsamma invandringen.

Medlemmarna skriker å sin sida på höjda bidrag och mer humanistisk invandringspolitik.

Sossarna har också en partiledning som verkar allt mer inkompetent. Vilket t.ex Annika Standhäll nyligen gav bevis på när hon av misstag retweetade sin egen tweet från ett trollkonto. Det finns också många andra exempel. Att vår statsminister är en svetsare som inte kan tala begripligt är väl det tydligaste.

Jag funderar mycket på detta med demokrati. Vad det betyder och innebär. Vad syftet är - och inte är.

En av de konklusioner jag drar är att demokrati är ett buzz-ord. Det är något politikerna slänger ur sig för att vinna röster.

En annan konklusion är att politikerna avsiktligt missleder folket och väljarna. Demokrati innebär inte att folket bestämmer. På ett Machiavelliskt sätt säger dock makthavarna att demokrati innebär folkstyre, fastän det inte förhåller sig så. (se inlägget jag nyligen gjorde som handlar om rökridåer i politiken)

Ska man utgå från teorin om att alla människor drivs av egenintresse, vilket är en teori som är svår att motbevisa, så är politikernas främsta motivation att behålla sina jobb. Det ligger nämligen alla människor närmast om hjärtat att behålla sina jobb. Som Jimmie Åkesson så berömt sa på frågan om hans höga lön:

Jag såg detta live och trodde faktiskt inte att Jimmie skulle kunna svara på frågan. Men har han inte rätt?

Det är också detta med oundvikliga struktur som Michels pekar på, och att vi är "fast" i strukturerna. Organisationer kommer efterhand att bli mindre "demokratiska" (om de nu någonsin varit det). Men är det nödvändigtvis dåligt? Är det inte egentligen rimligt att en organisation styrs av de bäst lämpade, snarare än av "arbetaren som är upptagen med att få ihop till brödfödan", som Michels skrev?

Eller som en högutbildad pakistanier sa till mig en gång: varför ska vi låta en analfabetisk okunnig människa som aldrig gjort något vettigt rösta? (Pakistan är en av de största länderna med demokratiska val, men de är även ett mycket konservativt och outbildat land som genomgick en islamistisk kupp på 1970-talet)

Följer man resonemanget ett steg längre kan man påstå att demokrati egentligen bygger på falskspel. En "sann" demokrati hade snabbt blivit populistisk och havererat. Det var t.ex vad som hände i Venezuela - ett annat land med en stor outbildad underklass.

Nåväl, det var lite tankar kring ämnet. Någon slutsats har jag inte. Förutom en, och det är att det finns MYCKET kvar att upptäcka. Man ska absolut inte tro att Sverige är det perfekta exemplet på hur ett land ska styras och att vi nått "historiens ändpunkt". Om vi verkligen har nått historians ändpunkt, varför tjatar de etablerade politikerna så hårt om "faran från höger"?

Huvudanledningen till att de gör det är förstås för att behålla sina jobb.

Det är likadant inom journalistisken. Varför stör sig etablerade medier så mycket på alternativmedia och s.k swishjournalister? De vill ständigt varna för dem och ger olika negativa tillmäten på personer som Joakim Lamotte och Tim Pool. Så här skrev t.ex SVT-journalisten Ann Törnkvist för ett år sedan:

Fallskärmsjournalister som Tim Pool är ett demokratiskt problem

Den amerikanske journalisten Tim Pool är på Sverigeturné för att rapportera om svenska förorter till en internationell publik. Hans videorapport 1 mars från besöket i Rinkeby fick rubriken ”Getting ’escorted’ out of the ’no go zone’ ” – det vill säga vinkeln blev att Tim Pool fick lämna Rinkeby med poliseskort.

 Ann Törnkvist, fd Södetäljereporter på Sveriges Radio, menar att journalister självklart ska kunna rapportera utan att känna sig hotade, men att denna typ av fallskärmsjournalistik – när journalister gör nedhopp på platser de inte har några kunskaper om – är ett större demokratiskt problem.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=6645842

Återigen varnas alltså för ett "hot mot demokratin".

VAd jag f ö menar med att demokrati är machiavellisk är att Machiavelli skrev en berömd bok där han förklarade att en furste måste låtsas vara god även om han egentligen agerar i grymhet. Liknar han inte Nya Tiders Vavra Suk förresten?

Hur som helst så handlar en modern demokrati om att ge sken av att bry sig om medborgarna. Och på så vis "fungerar" demokratin eftersom politikerna inte har möjlighet att klanta sig alltför mycket: då blir de bortröstade. Min egen slutsats är att detta egentligen är demokratins enda syfte, men att politiker förstås inte vill säga det utan de vill istället tala om demokrati som att "folket bestämmer". Vem vill inte tro på det?

Om det verkligen är så att folket bestämmer tycker jag att folket varje val borde rösta på det parti som är minst etablerat. Om inte annat så av princip - för att demokratins regler tillåter det.

Jag har själv funderat över det där med att arbetare blir en del av politruken. Det kan tyckas gnidet att det är så, men faktum är ju ändå att en person som jobbat på ett fabriksgolv i 30 år och aldrig intresserat sig för politik troligen är en ganska dålig politiker.

Är det orättvist?

Måste man verkligen ha in en så blandat politisk stab som möjligt?

Eller borde man hellre satsa på dem som har högst kompetens?

Jag tror inte det finns några enkla svar på de frågorna.

Själv har förvisso min åsikt klar, nämligen att människor har "olika värde" och att hierarkier är oundvikliga. T.ex tycker jag att svenskar bör utgöra normen i landet Sverige, och att heterosexuella bör utgöra den sexuella och relationsnormen. Det finns inte något som är "normlöst", utan en norm kommer bara ersättas av en annan - som kanske är sämre. T.ex är det idag otänkbart att säga något negativt om Pride. Det beror inte på normlöshet utan på att normen har skiftat.

Rimligen bör dock människor med utbildning och erfarenhet vara bäst lämpade till att styra i en förening. Eller att de visar sin kompetens på annat sätt. Jag tror det är värre om vi gör det som nu försöks i Sverige: att kvotera in lågkompetenta människor överallt.