Imorgon är det en demonstration även i Malmö mot FNs flyktingavtal. Det kommer vara vid Emporia klockan 12 men jag vet inte vem som anordnar det.

Faktum är dock att jag ser det som meningslöst att gå dit och ställa mig.

För det första gör det ingen skillnad. Jag gissar att det kommer en 20-30 personer.

Detta är från Helsingborgsdemonstrationen idag:

Talet av Luai Ahmed (30:30 in) är förvisso väl värt att lyssna på.

Problemet med de flesta sådana här invandringskritiska tal är annars att de är så meningslösa. "Invandring gör Sverige sämre. Sverige har problem pga invandring. Media vill inte prata om det. " Och så håller det på. Samma sak de sagt i 30 år, nästan med samma ord också. Finns ingen poäng att gå och lyssna på det... och frysa röven av sig.

De kanske kunde fixa någon artist och sälja kaffe till självkostnadspris? Kanske låter fånigt men det skulle nog locka mig något mer.

Jag är inte ens säker på om jag är emot FNs nya migrationsavtal. Om den ökar stödet för SD är det ett bra avtal, som jag ser det. Jag vet inte men jag ser inte avtalet som ett akut problem - varken för mig eller för Sverige. Det är viktigare med en sund politik för Sverige - vilket även innebär ett ifrågasättande av de s.k mänskliga rättigheterna som talar om "allas lika värde", samt ett ifrågasättande av varför människor som bor i ett land vi klassar som osäkert, reser genom 10-15 säkra länder tills de kommer till drömlandet, för att sedan söka "asyl". Flyktingkonventionen kom till för att ge asyl till personer såsom judar i Tyskland under WW2. Det ligger även i sakens natur att flykting är något man är tillfälligt, under den tid man flyr från sitt land. Om ens motivation är att migrera så är man inte flykting utan ekonomisk migrant och då kan man inte hänvisa till internationella flyktingkonventioner.

Det är den aspekten jag vill kritisera. Jag vill även kritisera varför Sverige delar ut bidrag och medborgarskap så lättvändigt.

FNs migrationsramverk är ännu så länge ganska oviktigt. Men vill man demonstrera kan man såklart göra det.

En av de mer fascinerande aspekter jag vet är indirekta effekter.

Indirekta effekter är den typen av komplicerade och komplexa effekter som man aldrig riktigt kan förutse, och man heller aldrig kan säga med säkerhet om de är "bra" eller "dåliga". Orden bra och dåliga sätter jag i citattecken eftersom det är folkliga ord som egentligen inte kan användas vetenskapligt.

Det som också är intressant är att politiker gärna vill sprida sin egen bild av vilka indirekta effekter som är viktiga, och helt diskreditera andra sidans indirekta effekter.

Sossarna talar t.ex ständigt om vikten av låga inkomstskillnader för det är bra för samhällen. Det minskar t.ex brottsligheten och därmed konflikter.

Att minska klassamhället gör att de med låga inkomster lättare kan utbilda sig och så att säga förverkliga sin potential. Det ultimata vore väl om alla kunde jobba med det de är bäst lämpade för.

Å andra sidan finns det indirekta negativa konsekvenser också av att ha små klyftor. Framför allt fungerar det dåligt om vissa människor är betydligt lägre kompetenta än andra. Den svenska minimilönen, förhandlad fram i kollektivavtal, ligger på cirka 60-70% av medianlönen (dvs vad en "genomsnittlig person" tjänar). Men om en person som kommer hit utan att kunna läsa och skriva ska tjäna 70% av vad en "genomsnittlig" svensk tjänar, vad ska då en lågutbildad inrikes född tjäna?

Och om man kan tjäna 60% av medianlönen utan att ha NÅGON som helst kunskap, inte ens skrivkunnighet, och inte ens kan språket, varför ska lågkompetenta personer då utbilda sig? Alltså det ekonomiska systemet blir helt snedvridet.

I USA brukar högern alltid trycka på just en viss indirekt aspekt av fördelningspolitik: folk blir mindre motiverade att jobba. De brukar peka på hur socialistiska länders ekonomier kollapsar eftersom människor saknar motivation och för att det inte finns någon inneboende mekanism i systemet som effektiviserar det.

Samma sak hände i Sverige på 1970-80-talet, när socialdemokraterna under Olof Palme tyckte att Sverige borde bli mer socialistiskt. Jobben inom industrin började minska pga konkurrens från Asien, och sossarna tyckte då att folk kunde jobba inom staten istället.

Det kan ju tyckas logiskt och bra. Det tyckte jag också när jag var tonåring: varför inte ge de arbetslösa något slags annat jobb? På Sverige hade vi på den tiden i princip ingen arbetslöshet.

Problemet, vilket visade sig även i Sverige, är att systemet blev allt trögare. Om "alla" kan få jobb inom staten och ingen blir sparkad oavsett hur dåliga de är, så skapas en ineffektiv ekonomi.

Socialdemokraterna var tvungna att acceptera detta och "sanera statens ekonomi", som de sa i början på 1990-talet. Det är därför arbetslösheten sedan dess legat på en betydligt högre nivå än före krisen och det är orsaken till att partiet var tvungna att göra en högergir som de ännu inte kunnat vända från.

Om man kan tjäna, säg, 15k i månaden på staten ger en försörjning, och 20k på den typen av lågkvalifierad jobb man i bästa fall kan få - varför anstränga sig?

En annan indirekt effekt som har blivit som en självklarhet i etablissemanget är att ökad invandring är bra för att det "ökar kreativiteten" och "vitaliserar ekonomin". Det är visserligen sant att det är en indirekt effekt av invandring, men en annan effekt är att konflikter i samhället ökar och att kriminalitet ökar. Detta är välkänt genom hela mänsklighetens historia - bara att våra politiker inte velat tala om det.

Det intressanta är dock enligt min mening att kriminaliteten verkar huvudsakligen öka genom indirekta effekter. Om man endast ser till invadrare så är de inte nödvändigtvis mer kriminella än ursprungsbefolkningen, men områden med hög invandring tenderar att få högre kriminalitet.

Ett exempel är drogförsäljning. Många "blattar" försörjer sig på att sälja droger. Säljs det mer droger så används det mer droger. Används det mer droger så dör fler i droger och 2015 kunde vi läsa att Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst i EU. Andra indirekta effekter av droganvändning är att brottsligheten ökar för att de drogberoende behöver få tag på pengar.

Det finns många som använder droger som tycker att de inte har problem med det och därför är droger inget samhällsproblem. Men återigen så finns det en indirekt effekt: ju fler som använder droger, desto fler kommer att få drogproblem.

Ett exempel är San Fransisco, USAs kanske mest drogliberala stad - och mest liberal/vänster inom andra områden också. San Franisco är även staden med flest hemlösa och tillhör de städer med värst missbruksproblem. Jag läste i veckan att Spotify ska sälja sin lokal i San Fransisco i förtid eftersom de svenska anställda inte kan stå ut med de hemlösa som dräller omkring runt byggnaden.

Det är en av de indirekta effekterna av vänsterpolitik. Det är därför som konservativ högerpolitik betonar pliktetik: att "göra det man ska" istället för att följa sina känslor. Följer man sina känslor är det kanske mer sannolikt att droganvändning ligger nära till hands.

Samma sak med sexualmoral. Idag hånas begreppet sexualmoral, men om man saknar sexualmoral är det ju mer sannolikt att man blir gravid i ung ålder. En tidig sexdebut är förknippat med andra socioekonomiska problem. Ändå så uppmuntrar våra glada vänsterfjantar befolkning att ha så mycket sex som möjligt - som om sex är en  självklarhet. Att ha sex är ju inte svårt och att uppmuntra unga människor till att ha sex är som att uppmuntra dem till att sitta och titta på TV och äta glass - dock med sidoeffekten att man kan få bebisar och könsjukdomar.

Det är ju likadant med alkohol.

Vi kan ta samma resonemang där om indirekta effekter. Om alkohol är dåligt, vore det inte bättre att förbjuda alkohol? Då har det visat sig att en indirekt effekt av att förbjuda alkohol är att den olagliga alkoholen ökar, samt att de kriminellas makt ökar. Därför är alkohol lagligt, men i Sverige har vi valt att begränsa alkoholinköp genom Systembolaget. Systembolaget tillhandahåller alkohol på en nivå som är "lagom": det är varken för mycket eller för lite. (justeringar kan förstås alltid göras)

Vi svenskar är stolta över att se oss som lagom. Men i invandringsfrågan är vi istället extrema. Det gör att andra länder ser på oss som ett varnande exempel på hur man inte ska göra. Hade Sverige 1980 kunnat se Sverige 2018 så tror jag att Sverige 1980 hade valt en mer "lagom" linje i invandringsfrågan också. Länder som Polen och Tjeckien, som är ungefär i den homogenitet vi var kring 1980, och den levnadsstandard vi hade 1990, kommer därför INTE att öppna sina gränser på det sättet vi i Sverige såg som nödvändigt. 

På den tiden så såg vi i Sverige vad USAs samhällsmodell ledde till och vad Sovjets samhällsmodell ledde till. Det gjorde att vi stolt utvecklade det vi kallade för den tredje vägen, eller mellanvägen. 

Själva begreppet "funktionssocialism" myntades av Gunnar Adler-Karlsson 1965 under en föreläsning för latinamerikanska studenter på temat ”Den svenska ekonomin som en medelväg”. Begreppet kom därefter att utredas vidare i boken Funktionssocialism: ett alternativ till kommunism och kapitalism (1967). I denna bok beskrev Adler-Karlsson hur funktionssocialismen var tänkt att fungera i praktiken:

Låt oss i stället beröva våra nuvarande kapitalister en efter en av deras äganderättsfunktioner, så att de om några decennier står kvar formellt som kungar, men reellt som mer eller mindre maktlösa symboler för en förgången tid.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Funktionssocialism

Vad gäller massinvandring har vi istället valt att sluta lära av andra. Vi är arroganta och övertygade om att Frankrikes problem med massinvandring (i form av banlieue), och USAs stora inkomstklyftor (där de fattiga istället dominerar innerstäderna medan de med pengar flyttar ut) inte kommer att hända i Sverige eftersom vi är "toleranta". Man häpnar egentligen när man läser hur vi ger asyl till alla som känner sig lite förtryckta i sina hemländer. Det är allt som oftast människor som blir förtryckta för att de har revolutionära idéer.

En annan intressant fråga om indirekt effekt är det där med yttrandefrihet. I många länder begränsas kritik mot regimen eftersom man resonerar som så att om folk får kritisera regimen så riskerar det leda till revolution. I Sverige är vi stolta över att tillåta kritik mot regimen, samtidigt som vi tillåter en slags ventil genom fria val. Å andra sidan har vi inte en sådan total demokrati att vi medborgare kan gå och rösta om enskilda frågor.

Däremot har vi beslutat att man inte får lov att kritisera enskilda grupper eller ens uttrycka något negativt om dem. Vi får t.ex inte lov att säga att muslimer är våldsamma eller att islam är våldsamt, för om vi gör det riskerar det "öka intolerans i samhället" eller något i den stilen. Våra experter uttalar sig gärna om hur viktigt det är att inte tillåta sådana stötande åsikter och det är ju lätt att argumentera för att förbjuda "hat och hets". De verkar inte inse att samma yttrandefrihetsprinciper gäller för grupper som för politiker.

En indirekt effekt av att inte tillåta kritik mot enskilda grupper är att problem som kommer ur dessa grupper inte kan diskuteras öppet, och därmed inte motarbetas. Det är t.ex välkänt att romer begår de flesta åldringsrånen, men ändå är det ingen som vill ta i frågan.

Man kan även ganska snabbt dra slutsatsen att en ökning av muslimer i ett land leder till en ökning av islamska terrordåd. Men denna indirekta effekt får inte diskuteras, utan då slängs det fram argument som "inte alla muslimer", och så vidare. 

Ekonomisk politik är alltså ingen exakt vetenskap. Det finns ingen som vet med säkerhet hur höga skatter man ska ha eller i vilken utsträckning man bör kvotera in vissa grupper. Vänstern har gjort ett antagande om att den indirekta effekten av att kvotera in vissa utsatta grupper gör att konflikter minskar i samhället, men vad vänstern inte vill inse att är grupper är olika. Att kvotera in lågkompetenta grupper leder till negativa effekter i samhället, och istället för att minska konflikterna kanske det ökar konflikterna.

Här en bild jag laddade upp i ett tidigare inlägg:

Trots att PK-samhället alltså kommit att dominera under 2010-talet så är rasrelationerna nu de sämsta sedan Los Angeles kravallerna 1992. Som en tråd på Flashback som nyligen startades som hette Folk som inte kan se nyare filmer som handlar om att filmerna verkar ha blivit sämre under 2010-talet. Flera nämner som orsak att modernare filmer har för många inkvoterade svarta.

Jag måste säga att jag själv inte kan stå ut med den uppenbara inkvoteringen av minoriteter. Att ständigt se dem i reklamfilmer (och det är ju alltid samma etniska grupper! ni vet vilka) gör mig faktiskt MER rasistisk. Det är bland annat därför jag har den avataren jag för närvarande har på Flashback: "negerbarnet", som någon kallade det.

Jag satte mig för några veckor sedan och skulle se en film med tjejen som jag läste fått bra betyg. Get Out hette den. Men det visade sig snabbt att det handlade om en svart man (en mycket svart man) och hans mycket vita tjej som hälsade på hos hennes föräldrar där det väntade en "skrämmande upptäckt". Vad denna upptäckt bestod av vet jag inte för jag vägrade kollade på filmen efter att jag läste att det hade något att göra med slaveri.

Vad är grejen liksom? Ja, slaveri hände, och ja det var trist. Men hur länge ska ni mjölka denna händelse? Det är som med judarna och förintelsen. Så snart något negativt sägs om judar så kommer de dragandes med förintelsen.

Samma sak kan vi se vad gäller könsrollerna. Trots att vi nu haft 20 år av riktat jämställdhetsarbete överallt i samhället så verkar kvinnor mer sura än någonsin över "orättvisorna".

Den här grafen är från en forskningsrapport som heter The Paradox of Declining Female Happiness och visar hur många män och kvinnor som anser sig själva "mycket lyckliga" i USA mellan 1972 och 2006. Som synes låg andelen mycket lyckliga kvinnor i början kring 40% men har nu sjunkit till 35%, medan männen ligger kvar kring 35%.

Ändå talas det ständigt om lycka som ett slags ultimat bevis på det västerländska samhällets överlägsenhet. Varför har i så fall inte all kvinnlig frigörelse resulterat i högre lycka för kvinnor? Feminister (t.ex. SVT) vill förstås helst inte ta i frågan, för det skulle ifrågasätta hela deras ideologi.

Kanske är det så att man inte blir lycklig av "frigörelse", utan att en kvinna är lyckligare när hon är i ett stabilt förhållande? Frågan om könsroller är åtminstone mer komplicerad än vad feminister vill ge intryck av.

Här en annan beskrivning som jämför vad som gör en kvinna respektive man lyckliga:

In its Office Pulse survey, Captivate Network, a mediasolutions company, says its uncovered "profiles of the happiest and unhappiest workers." And here it is:

• Male
• 39 years old
• Married
• Household income between $150,000 and $200,000
• In a senior management position
• 1 young child at home
• A wife who works part-time

And the unhappiest profile?:

• Female
• 42 years old
• Unmarried (and no children)
• Household income under $100,000
• In a professional position (doctor, lawyer, etc.)

https://www.psychologytoday.com/us/blog/high-octane-women/201109/meet-the-least-happy-people-in-america

Den lyckligaste profilen är en man som tjänar mycket pengar och är i ett stabilt förhållande där hans fru tar hand om hemmet. Alltså den traditionella, stereotypa könsrollen.

Den minst lyckliga profilen är... en framgångsrik affärskvinna. En som har försakat familj för att göra karriär.

Kanske inte konstigt att feminister är så bittra.

Jag nämnde nyligen Nice Guys när jag skrev om SImon Öhlund.

Händelsevis satt jag dagen efter och kollade på tråden Nice Guys på reddit tillsammans med min tjej. Det var faktiskt hon som kollade tråden och jag satte mig bredvid.

Nie Guys har olika möster de följer. En av dem är att nice guys är nice tills tjejen inte visar intresse. Då blir killen en... mycket otrevlig person.

Jag har ändå sympati för nice guys (eller losers som de också kan kallas). Kanske för att jag vet hur det känns att bli konstant ignorerad och ratad utan att förstå varför.

Av princip så ställer jag mig på Nice Guys sida. Till min tjejs irritation.

Felet som jag ser det är att ingen har talat om för de här unga killarna och männen vad som krävs för att vara en man. De har lärt sig av statsfeminismen att man som kille ska vara trevlig - samtidigt som de med egna ögon kan se att de mer utåtagerande och bufffliga killarna alltid har flickvän medan de själva, som är "trevliga", är ensamma.

Jag minns ett citat från en filmkaraktär jag såg i någon promotiongrej på TV: "Tjejer sägs gilla killar som är hårda på utsidan och mjuka på insidan. Problemet med X [karaktärens namn] är att han är tvärtom: mjuk på utsidan och hård på insidan."

Som jag skrev i mitt förra inlägg om nice guys så är tjejer biologiskt dragna till två olika typer av killar:

1. Maskulina och starka.

2. Försörjande.

Det finns säkert en feministisk analys av detta som utgår från att kvinnor vill ha detta i en man för att patriarkatet har fått kvinnan att tro att hon vill ha detta, eller något i den stilen. Feminismen krånglar till allt. Det är som en religion.

Alternativt så kan man utgå från evolutionsbiologi, som rätt snabbt förklarar varför kvinnor vill ha denna typ av män.

Nåväl, evolutionsbiologin är dålig på att förklara känslor. Vad gäller det känslomässiga så vill kvinnor ha en man som kan vara deras styrka. Kvinnor vill inte ha en man som känns som ett barn. En kvinna vill ha en man som står upp för sig själv och inte är efterhängsen.

Tyvärr är dagens samhälle sådant att det gör män efterhängsna eftersom det inte bygger karaktär. Att bygga karaktär var ett vanligt uttryck på 1980-talet och kanske en bit in på 1990-talet men nu hör man det inte mer. Allt ska handla om att vara tolerant. När jag googlar på "bygga karaktär" får jag mest upp träffar på olika rollspel där man bygger upp sin karaktär i spelet. Jag fick dock en träff på Blondinbellas blogg:

Jag minns hur Odd och jag hade olika åsikter om det där med att sluta. Odd som har tränat simning på elitnivå i unga ålder pratade om hur det bygger karaktär när man måste slutföra något man påbörjat.

https://www.isabellalowengrip.se/2018/09/03/bygga-karaktar/

Jordan Peterson skriver mycket om det där med att bygga karaktär.

Förr i tiden gjorde männen åtminstone värnplikt. Alla hatade det, men de byggde upp karaktär. De tvingade sig genom det och blev starkare i psyket. Värnplikt, åtminstone som den var förr, handlade just om att man blir plågad. Man utsätter sig för något. Man får höra nedsättande ord. Man blir t.o.m kränkt. Men man överlever ändå.

Idag är alla uppväxta med det kvinnliga perspektivet att om man får höra något negativt så är man liksom knäckt för livet. Sedan blir detta en nedåtgående spiral där alla är rädda för att kränka någon och enbart det faktum att en person blev ledsen av något, eller tyckte något kändes obehagligt eller negativt, ses som ett skäl att det var fel.

Inte konstigt att männen är sådana oduglingar. Ingen har talat om för dem att livet faktiskt är lite jobbigt och att man inte kan springa och gråta ut stup i kvarten. Vi har dock ett samhälle byggt på kvinnliga och homosexuella fantasier där man gör just detta, och "manlighet" är ett fult ord. Uttrycket "ta det som en man" sa man förr. Gör man det fortfarande eller är det ett exempel på förtryckande maskulinitet? (toxic masculinity)

I dagens samhälle ska mannen istället visa sina känslor. Fast det går ju inte så bra heller, för när han blir ratad och visar sina känslor så blir han bara mer förtvivlad.

I mitt bakhuvud känner jag, om inte annat, en skadeglädje. Feministerna håller på att bygga upp sitt utopiska samhälle här i Sverige. Men deras feminism kan inte hantera en person som Simon Öhlund.  I deras matriarkat finns inte plats för Simon Öhlund.

Vad vill de att Simon ska göra? Komma i kontakt med sina känslor? Det är ju precis det han gör, och hans känslor säger honom att han är en värdelös loser som aldrig kommer att bli älskad. Vilket stämmer. Feminismen säger att man inte ska ta någon skit. Vilket är det Simon nu valt att inte göra mer.

"Ta ingen skit" sa Grynet på barnprogram.

Simon Öhlund är en person som inte tar någon skit. Se här:

Hahahaha !!   Go get them Simon. Ta ingen skit.

Jag vill lägga till att Simon aldrig våldtagit någon. Det är det som får mig att skratta. Simon är en frustrerad ung man med självmordstankar, men han är inte farlig. Hade han varligt farlig hade jag såklart inte sagt något positivt om hans beteende.

Hur som helst vill jag ge lite råd till Nice Guys.

1. Bygg karaktär. Ägna era liv åt något ni kan känna er stolta över. Skaffa välbetalt jobb inom t.ex bygg, målare elektriker eller annat hantverk. Då blir ni en s.k försörjare.

2. Sänk er inte till att kräla för tjejernas uppmärksamhet. Det som kan tyckas lite märkligt är att tjejer blir oundvikligt dragna till killar som är totalt självsäkra och som liksom inte bryr sig som tjejen dissar dem eller inte. Då känner tjejen nämligen att det är upp till henne vad som ska ske. Om hon slutar snacka med killen så slutar han snacka med henne eftersom han inte bryr sig.

En kille som suttit och spelat TV-spel i hela sin uppväxt har inget att ge en tjej. En tjej behöver inte en kompis eller en lillebror att ta hand om. Hon behöver en man som kan ge henne trygghet och uppskattning.

Visst är det svårt att bygga karaktär men man har inte så mycket annat val, skulle jag säga.

Idag så släpptes en nyhet om att en SD ledamot vid namn Jonas Millard "skrivit näthat".

Ptja, tar man vad någon skriver på Flashback på allvar, så visst.

Men när jag sökte på Jonas Millard hittade jag även en lista där någon gått genom alla SD-ledamöter han känner till och betygssätter dem:

Jimmie Åkesson -bäst
2. Julia Kronlid - lite könslös på nåt sätt, säkert duktig
3. Carina Herrstedt - skinn på näsan, insatt i sitt ämne
4. Richard Jomshof - proffs
5. Paula Bieler - svår att samarbeta med, ska peta i alla andras ämnen
6. Per Ramhorn - omtyckt, bränner av många nya idéer
7. Oscar Sjöstedt - starkt kort, intelligent
8. Mattias Karlsson - oerhört intelligent, lite impulsiv ibland, empatisk
9. Mattias Bäckström Johansson - duktig
10. Angelika Bengtsson - skränig
11. Aron Emilsson - duktig
12. Henrik Vinge - tyvärr lite naiv och förälskad i Wallmarksmaffian
13. Linda Lindberg - mycket duktig och kompetent, kommer gå långt
14. Björn Söder - duktigare finns inte, skarp, intelligent.
15. Josef Fransson - duktig
16. Dennis Dioukarev -
17. Martin Kinnunen - kuf
18. Adam Marttinen -oerhört duktig och produktiv
19. Sven-Olof Sällström -
20. Markus Wiechel -duktig
21. Angelika Lundberg.
22. Stefan Jakobsson - proffsig men lite för stort ego
23. Mikael Eskilandersson -
24. Roger Hedlund -
25. Magnus Persson -
26. Christina Österberg - duktig
27. Robert Stenkvist - Mycket duktig
28. Jonas Millard - duktig
29. Tobias Andersson - proffs fast han är så ung
30. Ebba Hermansson
31. Jimmy Ståhl - får oförtjänt med skit, mycket seriös och duktig, representerar arbetarna
32. Jonas Andersson
33. Runar Filper - skummis
34. Yasmin Eriksson. - proffs, varit en klippa för Åkesson
35. Patrick Reslow - ett mycket bra förvärv från Moderaterna
36. Mats Nordberg -
37. David Lång - ett spöke, syns inte, finns, inte, hörs inte. En majorettdoka?
38. Johnny Skalin - inte så omtyckt
39. Mattheus Enholm -
40. Eric Palmqvist -
41. Linnea Bjuhr -duktig
42. Jonas Andersson.
43. Caroline Nordengrip - ett proffs, kommer gå långt. Snygg också.
44. Lars Andersson -
45. Tomas Morell - kommer platsa fint i Trafikutskottet
46. Anne Oskarsson-
47. Staffan Eklöf -
48. Ann-Christine From Utterstedt -
49. Cassandra Sundin- Duktig
50. Clara Aranda -
51. Roger Richtoff.
52. Michael Rubbestad -duktig
53. Patrik Jönsson - lite dålig kvinnosyn ryktas det om men duktig
54. Jörgen Grubb -
55. Bo Broman -
56. Charlotte Quensel - Vinges högra hand
57. Alexander Christiansson -
58. Sara Seppälä -
59. Katja Nyberg - blir spännande att se vad hon frambringar.
60. Eric Westroth -

De som åkte ut:
Jeff Ahl - valde själv att hoppa av?
Jenny Åfeldt - jobbat hårt men tycker inte om att stå i talarstolen. Ha haft sjå att täcka upp för sin politiske sekreterare som inte kan svenska så bra.
Linus Bylund - han fick ta skiten från Hanna Wig fast hon legat med bra många fler på SD. Får ny tjänst på SD:s kansli
Mikael Jansson -vad många inte vet om är att han har ordentliga alkoholproblem, så förståeligt att han fick gå
Tony Wiklander - fyllegubbe
Jonas Åkerlund - finns mycket på honom som partiet länge tystat ned
Kenth Ekeroth - smart men inte smart. Gjort bort sig alldeles för mycket så det bästa var att dumpa honom. De andra ledmöterna tycker inte om honom.
Per Klarberg - sägs dricka för mycket. Partiet anser att Thomas Morell passar bättre i Trafikutskottet.
Anna Hagwall - utesluten
Margaret Larsson - politisk vilde
Hanna Wig - gjorde bort sig fullständigt, politisk vilde, sägs ha legat med Linus Bylund, Tommy Deogan, Per Klarberg, mfl
Crister Spetz -
Sara Lena Bjälkö -
Pavel Gamov - psykisk sjukdom, vilde, grandios narcissist
Johan Nissanen - olämplig att ha kvar
Olle Feltén -
Fredrik Erikson - inte så populär bland de andra ledamöterna
Nina Kain - aldrig på plats
Magnus Persson-

Jag har säkert glömt någon.

För övrigt blev politiska sakkunnige Helen Oieja utkastad från SD-kansliet och sprider massa dynga som inte stämmer.

Tommy Deogan avstängd dels för ofredande och dels för narkotikabrott. Partiet har velat få bort honom länge då han inte passar in i gruppen, inte sköter sitt jobb och har alkoholproblem. Madeleine Eriksson och Tommy Deogan bråkade jämt, så pass att Madeleine grät och ville inte komma tillbaka till sitt jobb och söker nu nytt. Ingen av dem har varit på arbetsplatsen på flera veckor. Mobbing förekommer i gruppen och någon Kristoffer, Emil och Ludvig står för detta enligt rykten. Madeleine har också varit duktig på att frysa ut folk och pratar mycket skit.

Per Sefastsson hade en grupp bland de anställda där han styrde och ställde men nu är alla förvirrade när han slutade helt plötsligt. Hans flickvän Jenny Ribskog hoppades får komma med på listan och det var en av anledningarna till att Per sa upp sig, för att ge Jenny en chans. Sa han upp sig i onödan nu när Jenny inte fanns på listan? En annan besviken är förmodligen fru Wallmark som gärna hade vela komma in på riksdagslistan. Wallmarkarna är läskiga och Peter Wallmark har gjort allt för at stoppa Katja att komma med på listan. Han hade hellre sett sin fru.

Den här Fågelkrok eller vad han heter önskade också komma in på listan men det är alldeles för bråkigt i Göteborg.

https://www.flashback.org/p63372521#p63372521

Som vanligt kan man ju välja om man vill tro anonymt skvaller eller inte. Vad någon skulle tjäna på att hitta på allt sammans kan man dock fråga sig.

Flashbackdiskussionen har blivit blockerad från Googles sökresultat, som man ser längst ner på sidan. Därför dyker den inte upp om man googlar på någon av namnen.

Jag hittade även detta inlägg när jag sökte på Millar:

Sen är ju partikulturen just partiets och inte gamla SDU. Gamla SDU hade en avvart, Hahne. Ledningen har sånna svin som Jonas Millard som verkar kontakta flertalet 14 åringar på snapchat. Han sa till en av dom att hans syrra addade henne. Shår babylår! Joakim Wallerstein och Sven Olof Sällström åker på horresor till Ukraina. Mattias Karlsson ligger runt och svinar, tom varit otrogen mot hans fästmö och även hans tidigare äkta maka.
Partikulturen är problemet.

https://www.flashback.org/p62597886#p62597886

Jag har skrivit ett tidigare inlägg med skvaller om SD-ledamöternas kvinnohistorier. Jag tror det hette "skvaller om SD" om man vill söka i bloggen. Eller sök på "luttrad.svensk".

---

I övrigt har jag ägnat en del tid senaste dagarna åt att diskutera i AFS tråden på Flashback. JanOve Bengtsson som har en egen blogg har även diskuterat där. I tråden diskuteras bland annat vilken riktning AFS bör gå åt, hur man definierar svensk etnicitet, nationalism, och mycket annat.

Min förhoppning är att något av det letar sig fram till AFS-ledningen. Även om jag villigt medger att mycket av det jag skriver troligen är felaktigt.

Varför stöttar jag AFS? Därför att AFS är enda parti som tillåter yttrandefrihet och som säger att det faktiskt är skillnad mellan människor. Huruvida AFS lyckas öka sitt stöd vet jag inte men det känns bättre att stötta något man faktiskt tror på. SD skulle sparka ut mig för mina uttalande. Som en SD-kille (tror han jobbade för SD) sa som var på ett av mina inlägg: "I ditt inlägg skriver du tre saker som hade fått dig avstängd från SD". Även om man läser Toralfs blogg här på Bloggplatsen så påpekade han för någon vecka sedan att Hanif Bali hade också blivit utesluten om han varit medlem i SD.

Vad jag personligen "brinner" för är ärlighet, och en förändrad syn på det där med mänskliga rättigheter. SD säger, åtminstone utåt, att alla kan komma till Sverige och bli svenska. Jag anser inte det.

Jag vill också att vi måste börja tala i sanningar om alla som kommer hit och inte är berättigade till asyl. Vi måste tillåta en öppen debatt om allt sådant. Vi måste tala om varför vänsterslöddret talar om integration samtidigt som de själva flyttar till vita områden.

Alltså: ärlighet, som en kritik mot mänskliga-rättigheter-normen. Det kan inte vara så att alla syrier och afghaner i världen, och alla andra som bor i länder där det är krig, konflikter eller förtryck av odefinierat slag, ska ha "rätt" att komma till Sverige och få en livstidsförsörjning. Det är inte det flyktingkonventionen var tänkt för. Och OM den är det, så måste vi ifrågasätta validiteten i det avtalet.

Väljer svensken sedan ändå att rösta för en politik där vi tar hit miljoner analfabeter så får det vara så. Men vi måste åtminstone först diskutera frågan.

Vi måste även våga erkänna att det är skillnad på invandring och invandring. Människor har liksom olika värde. Medborgare i andra länder ska främst tas om hand av sina egna länder och i andra hand av sina grannländer. Man ska inte ha "rätten" att åka genom 16 länder tills man kommer till Sverige, låtsas att man är tio år yngre, och då får ett familjehem och rätten att studera på komvux. Det är en helt absurd förvrängning av flyktingkonventionen. Och vad värre är: frågan får inte debatteras, och den som kritiserar frågan för hårt (som Lennart Matikainen) kallas för rasist och får sin karriär förstörd. Bara för att han efterfrågar ärlighet i debatten.

Därför stöttar jag AFS.

Hade jag varit ung på 1970-talet hade jag nog stöttat kommunisterna, liksom min far gjorde. Jag har för mig han var med i Förbundet Kommunist.

Det var en intressant tid och socialismen hade inte prövats än. Det verkade möjligt på den tiden med jämlikhet, och man hade ännu inte förstått att socialistiska länder har en tendens att kollapsa. Man såg på socialistiska länder som föredömen: länder som gick från förtryck till ett slags broderskap. Som Kuba inledningsvis. Revolutionärerna tog de rikas pengar för att bygga skolor och sjukhus.

Nu har historian visat att "folket tar makten" bara är en chimär i socialistiska stater. Historian har även visat att de kollapsar ekonomiskt eftersom folk saknar incitament att arbeta om de inte måste. Och slutligen kan vi konstatera att folkmakt inte alltid skapar ett perfekt samhälle, vilket visade sig efter den arabiska våren.

Så nu står vi inför nya tider och nya utmaningar. Kommunismens broderskapsideal har fallerat och då får man leta efter något annat. För att lyckas med det måste vi först tillåta en fri och öppen debatt, utan att vänstertokarna håller för öronen och skriker "allas lika värde!!!".

Kommer vi lyckas vända debatten? Å ena sidan har vi argumenten på vår sida, men å andra sidan äger vänstern hela debattenplanen - och än viktigare är att det är de som bestämmer vad som lärs ut i skolorna.

AFS världsbild är lika revolutionerande som kommunisternas på 1970-talet. Det tar lång tid - ett par år i alla fall - att avprogrammera sig från den vänsterliberala smörja man vuxit upp med. Det finns även så många områden som vi till höger inte haft möjlighet att sätta oss in i eftersom området inte har kunnat diskuteras på flera årtionden.

Ett exempel är fördelen av nationalism.  Vi har fått lära oss att nationalism är dålig eftersom den skapar hat mellan nationer. Men en annan teori är att nationalism skapar en känsla av kärlek och lojalitet till sin nation som i sin tur leder till att man respekterar andras nationer. Typ som om man har byggt sig en fin villa med trädgård, och gärna vill att grannens trädgård också blir fin.

Om man tänker sig motsatsen, så skulle det vara ett samhälle där inget ägs av någon och man kan sova i sin egen bostad lika väl som man sover hos grannen. Varför skulle då någon anstränga sig för att göra fint, om allt kan tas av den som känner sig fattig? Det är som om vi hade haft skatter på 95%. Då hade ju ingen velat arbeta mer än absolut nödvändigt.

Det finns många intressanta alternativa perspektiv på i princip allt vi lärt oss se som sanningar. Jag tror också att ju mer sanning det ligger i en ideologi, desto hårdare måste den bekämpas av etablissemanget. Etablissemanget kämpar t.ex inte för att bevisa att jorden är rund, eftersom detta är en självklar sanning.

En intressant aspekt är frågan om vem som egentligen bestämmer i en demokrati. Jag skummade genom artikeln om den gamle konservative tänkaren Carl Schmitt, en av tänkarna som rättfärdigade Tredje Riket. Som det står där så är en av frågorna som han skrev om fortfarande aktuell, nämligen frågan om inte all demokrati är en form av diktatur.

Jag vet inte om jag håller med... men däremot tycker jag det är värt påpeka att när den moderna demokratin skapades i USA var dess syfte inte folkstyre, utan att säkerställa att landet inte skulle bli en tyranni. Därför är deras demokrati väldigt begränsad och innehåller många stoppklossar och maktfördelningar.

I Sverige har vi istället fått lära oss att demokrati handlar om att "folket bestämmer". Men så är det ju inte. Redan Tage Erlander skrev att den svenska demokratin är betydligt långsamma än den i USA vilket gör att politiker i Sverige kan ta opopulära beslut som de sedan hoppas ska rättfärdiga sig själva. Och det stämmer ju. Massinvandring har t.ex aldrig haft stöd i opinionen, men vi fick lita på politikerna och på att det skulle bli bra på sikt.

Det finns många områden där man skulle behöva göra en genomsyn för att reda ut vilka idéer som är vänsterdravel och vilka som är sunda. Eller åtminstone utreda var idéerna kommer från och vad de vilar på.

Man skulle behöva läsa genom alla de här gamla tänkarna, från 1850-talet och framåt. Både svenska, tyskar, amerikaner, britter och andra. Det finns betydligt djupare ideologier än "allas lika värde". Hade jag varit yngre och haft tid hade jag kanske gjort det.

Att försöka få något publicerat som "högerextrem" är förvisso hopplöst just nu, men om vi som har lite pengar att avvara fortsätter att stötta alternativmedia så kan alternativmedia öka i popularitet och har man bara pengar så kan man efterhand nå ut till fler.

Det har varit en ganska händelserik helg, på sätt och vis.

Jag har skurit ner på vissa ställen jag skriver, och ökat på andra.

Jag mejlade SVT idag angående ännu en av deras ljugande artiklar. Dock var mejladressen som stod på sidan troligen fel (peter.al.fakir@sverigesradio.se) och jag fick tillbaka mejlet ("User unknown"). Kanske skulle varit peter.al_fakir@sverigesradio.se Detta är vad jag skrev:

Så var det dags för ännu en snyftartikel från de inkvoterade soporna på SR/SVT, dvs du och din vän Shaho som skriver om er farbror som behöver dialys. Jag hoppas han dör i svåra plågor hellre än att försörjas av Sverige i resten av sitt liv !!! Några andra perspektiv än era snyftperspektiv ges aldrig !!

Jag råkade nu precis höra en inspelning från Ring P1 där en inringare nämnde det att fler dör i trafiken än av terror i Afghanistan. Det var ju ett experiment jag bedrev i att jag spred den informationen i min signatur på Flashback (jag har även bloggat om det med källor) för att se om någon plockade upp det. Kul att se att det lyckades!    

Ja det blev en del tramsig i inlägget igen men det är skönt att ha en plats där man kan samla sig lite. Bloggen har hjälpt mig mycket i att strukturera mina tankar. Planera mina operationer och sånt.    Det hade känts bättre om bloggen hade varit relevant och haft läsare men jag skriver på där jag kan.

Jag läste igår en artikel i Dagens Samhälle där Malmös "starka kvinna" Katrin Stjernfeldt Jammeh (som jag nämnt tidigare på bloggen) skriver följande:

De åtta senaste åren har skolresultaten i Malmö stärkts. Staden har avancerat i SKL:s rankning av landets skolkommuner, bara det senaste året från plats 201 till plats 127.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/med-station-rosengard-bryter-vi-segregationen-25222

Detta känns ju glädjande! Har mångkulturen äntligen börjat ge resultat? Så jag kollade lite på det.

Först kollade jag lärarförbundets ranking: https://www.lararforbundet.se/basta-skolkommun

Där ligger Malmö på plats 220 jämfört med plats 224 förra året. Denna ranking är baserad på 13 kriterier:

1. Resurser till undervisningen.
2. Utbildade lärare.
3. Lärartäthet.
4. Friska lärare.
5. Lärarlöner.
6. Kommunen som avtalspart.
7. Andel barn i förskola.
8. Betygsresultat, genomsnittligt meritvärde i åk 9.
9. Betygsresultat i åk 9 i förhållande till förutsättningarna, Likvärdighetsindex.
10. Andel elever som är godkända i alla ämnen i åk 9.
11. Andel elever godkända i alla ämnen i förhållande till Likvärdighetsindex.
12. Andel elever som fullföljer gymnasieutbildningen inom 3 år.
13. Andel elever som uppnår grundläggande behörighet för högskolestudier.

https://www.lararforbundet.se/artiklar/13-kriterier-for-basta-skolkommun

Jag kan inte hitta en ranking på Malmö som helhet på SKLs sajt, men jag hittar några olika kategorier där Malmö rankas. Om vi tar Elever i åk. 9 som är behöriga till ekonomi-, humanistiska och samhällsvetenskapsprogrammen, hemkommun, andel (%),

Så ser vi att Malmö har höjt sig marginellt sedan 2011. Från 75,9% till 77,1% 2018. Alltså med 1,2%enheter. Dock var det förra året 75,2% och verkar ligga rätt konstant kring den nivån. Malmö har alltså inte förbättrats.

Vad man däremot kan se är att de andra kommunerna rätt konstant försämras.

Samma utveckling ser man i princip i alla områden. Vi kan följa en längre trend om vi kollar kategorin Elever i åk. 9 som är behöriga till yrkesprogram, hemkommun, andel (%)

Den plötsliga nergången mellan 1998 och 1999 kan förklaras av att systemet gjordes om så jag ignorerar just den nergången. Trenden i övrigt för Malmö är inte positiv. År 2000-2001 var det runt 80% av eleverna som hade denna behörighet. Sedan har siffrorna pendlat kring 80%-nivån sedan dess och det är svårt säga någon annan långsiktig trend.

Däremot är det en markant negativ trend för övriga kommuner i landet som nu börjar närma sig Malmös nivåer. Vad exakt detta beror på vet jag inte och har inte tid undersöka just nu. Den branta nergången som man såg de senaste åren kanbero på att vissa småkommuner tagit emot många så kallade ensamkommande. Det kan också röra sig om en landsbygdens förfall.

Denna graf visar att sett till genomsnittet så är 9,3% av eleverna i svenska skolor nyanlända jämfört med 9,7% för Malmö. (ovägt medel är snittet)

Däremot har "en genomsnittlig kommun" bara 7,2% nyanlända elever, vilket beror på att vissa kommuner har väldigt många fler nyanlända elever.

Hade man varit mer ambitiös hade man kunnat göra en jämförelse mellan hur många nyanlända elever en kommun har och vilken ranking de har, kombinerat kanske med förändringar över åren. Men det finns så många faktorer att ta hänsyn till att jag får överlåta det till någon annan.

Man kan fundera över boken Framtidsstaden, av Lars Åberg, som jag skrivit om i ett annat inlägg. Undertiteln på boken är "Vad händer när resten av Sverige blir som Malmö?". Det är väl dit vi är på väg.

Det kan kanske sägas att det är "bra" för Malmö att Sverige tagit emot så många nyanlända. Ju fler nyanlända som placeras i småkommuner runt om i Sverige desto högre hamnar Malmö i rankingen. Men det är förstås bara kortsiktigt positivt, om det ens kan sägas vara positivt.

Visst - om inte annat är det intressant att resultaten i Malmö faktiskt inte försämrats sedan år 2000. Det känns ändå som att den långsiktiga utveckling i Sverige är negativ och där uppgångar bara är lokala och tillfälliga. Typ som när man lånar pengar på ett ställe för att betala tillbaka ett annat lån.

Det kan jämföras med att Malmö har ganska mycket polisnärvaro nu. De jobbar med alla mord och skjutningar. Det gör att brottsligheten är lite lägre än vad den annars varit. Men poliserna har kommenderats från andra småorter runt om i landet, framför allt från södra Skåne. Det gör att vissa orter, såsom Broby och Ronneby i praktiken inte har någon polis och på sikt ökar det förstås brottsligheten där. Efterhand växer sig småbrottslighet större, som i Ronneby som beskrivs som en ort där en lokal kriminell familj styr. Man kunde även höra i ett reportage av Joakim Lamotte som åkte till Staffanstorp (nästan en grannkommun till Malmö) där han fick beskrivet hur några kriminella familjer flyttat från Malmö för att skapa kaos i Staffanstorp.

Jag gissar att utvecklingen inom skolan går åt samma håll: helheten försämras även om det på sina håll kan se ut att bli lite bättre. Kanske är det så att de nyanlända som är mer ambitiösa flyttar till Malmö, där det trots allt är lättare att få jobb (om inte annat så svarta jobb) och att deras barn därför presterar förhållandevis bättre i jämförelse med orter långt ut i vischan? Kanske de lite mer ambitiösa lärarna av samma anledning väljer bort småorter, som därmed lämnas att förfalla allt mer? Studier visar också att låga ambitioner smittar av sig på andra, så ju fler oambitiösa man har i en klass desto mer försämrar det möjligheten för de med högre ambitioner.

Igår kom jag fram till en mycket intressant slutsats angående den västerländska toleransen, nämligen att den är baserad på rädsla.

Jag hade väl tänkt på det innan, men liksom Muhammed Omar tänkte jag att det kanske fanns någon välvilja i grunden och att rädsla bara är en sidoeffekt. Nu har jag däremot insett att det är rädsla hela vägen ner som är motivet för toleransen. Alla bitar föll på plats.

Jag startade en tråd på Flashback om det, men det var lite väl raljant (skyller på att det var fredag, jag hade tagit en öl, och var alltför uppspelt).

Det som gör min slutsats intressant är att det innebär att vi kommer aldrig att lyckas integrera vissa grupper. Ju större de blir, desto mer rädda blir vi för dem, och desto mer kommer vi att tillåta dem.

Man kan ju se hur det blev efter Muhammedteckningarna i en dansk tidning. Efter det vill nu ingen publicera dylika teckningar. De säger väl att de gör det för att vara toleranta, men i själva verket handlar det om en väl befogad oro för vad som kommer hända om de gör det.

Bäst bevisades detta nog när SVT gjorde satir om kineser. Jag har hört efteråt från svenskineser att det är vanligt de får höra skämt om "ni äter väl hunder" eller liknande tjing-tjong skämt. Något som varit otänkbart när det gäller svarta. Hade svensken verkligen varit tolerant för andras skull så hade man ju undvikit alla skämt som slår mot minoriteter. Det är inte roligare för en kinesättling att höra tjing-tjong skämt än för en svart att höra negerskämt.

Men vi är inte goda för andras skull, utan för att vi är rädda. Vi är rädda för reaktionerna. Detta leder till att vi även är rädda för reaktionerna om vi inte tar avstånd från när andra gör något kränkande. Det är därför våra politiker alltid är så snabba att åka ut och ta avstånd varje gång det påstås att en muslim fått sin sjal avdragen (något som oftast visar sig vara lögn).

Eftersom alla är rädda så är alla också rädda för att säga sanningen. Ingen vill ens erkänna för sig själv att de beter sig som de gör av rädsla.

Det är detta som är det så karakteristiska hyckleriet för vänstermänniskor. De säger sig vara goda men egentligen bryr de sig inte om andra - de bryr sig om sitt eget anseende.

Det är också därför partier som socialdemokraterna inte vågade begränsa invandring. De var rädda för vad invandrare skulle säga.

Vad detta oundvikligen kommer leda till är att det kommer bli allt fler krav på begränsningar i åsiktsfrihet, allt eftersom minoritetsgrupperna blir större. Det finns nämligen ingen rationell slutstation för toleransen, utan kraven kommer bara öka, och vi är för rädda för att sätta ner foten.

Hade toleranspolitiken handlat om rationella skäl hade vi kunnat nå en slutstation men som det är nu viker vi oss dubbelt för att tillgodose gruppernas krav, oavsett vilka kraven är.

Jag råkade nyligen halka in på en artikel skriven av en brittisk amatörhistoriker vid namn Sir John Glubb (1897-1986) som gjorde en analys över olika imperier i historian. Han förenklade dem och räknade att de flesta varade i cirka 250 år (hans beräkningar känns väldigt godtyckliga, men låt gå) och sedan undersökte han vilka stadier imperierna gick genom från dess att de blev mäktiga tills dess att de gick under. Artikeln heter The Fate of Empires and Search for Survival (1976) och finns tillgänglig i fulltext på nätet för den som är intresserad.

Det intressanta med den är att som han ser det så har alla imperier ett naturligt slut. Även den västerländska vi lever i nu.

Det är det som kallas för att ha en cyklisk syn på historian. Jag stötte nyligen på det begreppet i en artikel i EXPO som handlade om konservativa tyska tänkare, och jag startade en tråd på Flashback om det i forumet Konservatism, men jag blev inte så mycket klokare. Konservativa tänkare är ofta rätt tråkiga och det är svårt att sätta fingret på vad deras ideologi är. Jag har läst några av klassikerna men om du frågar mig något om dem så har jag ingen aning.

Jag tänker mig dock att har man en cyklisk syn på historian så är man mer sannolik att vara konservativ, jämfört med den som har en progressiv syn på historian (att allt utvecklas till det bättre) som då rimligen är en vänstermänniska.

Vänstermänniskor utgår som bekant från att vi går från en förtryckande värld ("där kvinnor inte hade rösträtt och homosexuella förtrycktes", som de brukar säga) till en mer upplyst och tolerant värld. Det är bekvämt för dem att säga och det ger dem ett syfte. De kan hänga sig fast vid idén om att förr i tiden var människor förtryckta och nu så går vi mot allt mer tolerans i en liksom självklar och naturlig utveckling som bara har några tillfälliga hinder på vägen i form av Sverigedemokrater och andra "efterblivna".

Har man en cyklisk världsbild så kan man istället se att historian brukar upprepa sig. Enligt Sir John Glubb så är alla imperier till en början fokuserade på hårt arbete, självuppoffrande och plikt. Sedan när imperiet stabiliserats blir befolkningen allt mer bekväma och de vill t.ex inte ut och kriga heller. De vill beskydda sig. Efterhand övergår detta tillstånd till att befolkningen söker intellektuella nöjen, samt att kvinnor tar över allt mer. Eftersom imperiet är högt utvecklat drar det även till sig invandrare från olika håll. Invandrarna för med sig den nackdelen att de försvagar sammanhållningen ännu mer. De känner t.ex inte något ansvar mot det nya landet. De är mindre benägna att strida för det.

Glubbs indelning är säkert lite väl snäv, men jag tycker ändå det är intressant att reflektera över den. För det tycks ju som att Sverige har tagit just en sådan bana från ett folk som kämpade för att få det bättre, till ett folk som nu sitter med armarna och kors och liksom kräver att få ha det bra, hela tiden, samtidigt som man tar det för givet att man kan fortsätta ha det bra hur länge som helst, oavsett vad man än gör.

Jag håller på att undersöka historian. för att se vad mer man kan lära. Det är nog mer än bara nazismen, men som bekant är det alltid nazismen som våra politiker drar upp när de ska säga att vi måste "lära av historian". Det är en del av vänstermentaliteten att ignorera historia så mycket som möjligt. I början av 1900-talet så lärde barnen sig i skolan om svenska kungar och bedrifter men nu är allt sådan mindre viktigt. Att vara stolt över sitt land och sin historia kan vara farligt, för tänk om barnet blir en nationalist....

Man pratar inte så ofta om hur socialdemokraterna sänkte hela samhällsmodellen genom att expandera den offentliga sektorn och ständigt öka skatterna.

Man talar heller inte om att alla feministiska epoker i mänsklighetens historia har lett till en samhällskollaps, om man ska tro Glubb. Enligt Glubb så leder kvinnors intåg till att de är alltför vänligt inställd till främmande grupper, vilket resulterar i att främmande grupper tar över och då strax begränsar kvinnors rättigheter igen. En machokultur för det med sig att samhället kontrollerar sina kvinnor, medan en kvinnlig kultur för med sig att kvinnor gör som de vill - med det resultaten att en annan grupp tar över.

Så lär ju även evolutionsteorin. Det är därför monogama djurarter är svartsjuka och hanen bevakar sin hona från andra hanar.

Vi kan tro bäst vi vill att vårt samhälle är mer utvecklat än evolutionsteorin dikterar och all mänsklig historia hittills. Eller så kan vi välja att lära av historian...