Widar Andersson är en socialdemokrat som skriver i Folkbladet. Han är en av få förnuftiga socialdemokrater. Konstigt att det är så svårt för sossarna att få till en ideologi som faktiskt är hållbar.

Ingen tycks tycka att det är det minsta konstigt att hon vill att Socialdemokraterna ska föra en politik som  befinner sig en bra bit till höger om den politik som den senaste moderata statsministern Fredrik Reinfeldt förde.

På den politiska scenen betraktas uppenbart Annie Lööfs attityd i denna fråga som något naturligt som inte behöver problematiseras. Jag kan i vart inte påminna mig att Annie Lööf ens parentetiskt har pressats på preciseringar när det gäller hennes uppfattning om vari faran med Sverigedemokraterna består. På vilka sätt och på vilka samhällsområden skulle liberala värden hotas av att regering och opposition fortsätter ungefär som de har gjort under de gångna fyra åren; det vill säga gärna eftersträvar att få SD: s röster på sin sida i viktiga voteringar?

https://www.folkbladet.se/opinion/annie-loofs-varldsbild-om5581702.aspx

Ja visst är det konstigt, och visst är det konstigt vad som blir till en norm i debatten.

Det är en normatt C och L inte vill "samarbeta" med SD.

Däremot ses det inte som så konstigt att S funderar på att bedriva en högerliberal politik. Extremliberal, till och med. Det kan man vara flexibel med, så länge man håller SD utanför.

Liksom Widar har jag också funderat över det där att SDs sits 2018 är ju inte så olik den de hade 2014.

Vad jag har insett allt efterhand är det oerhörda avståndstagande som finns inom etablissemanget mot just SD. Man ser ju SD på TV allt som oftast där de behandlas och bemöts lika, men faktum är att massor av människor (normala människor) ser SD som odjuret. Varför de gör det vet jag inte.

Det sägs att man måste "lära av historian", men i så fall har vi lärt dåligt. Skulle vi verkligen vilja undvika att högerextrema krafter växer så skulle vi omgående begränsa invandringen och istället stärka gemenskapen i samhället. Istället gör våra "goda" politiker motsatsen och tror att så länge de flamsar runt med klyschor om "allas lika värde" så har de gjort sitt. Om något så kommer eftervärldens dom att bli hård. Framtidens människor kommer fråga sig: "varför tillät ni det att hända?".

Det var ingen som tvingade politikerna att öppna gränserna och skapa getto efter getto. De kan inte skylla det på SD eller Ryssland.

Om det finns en sak jag lärt mig om kvinnor är det att man inte kan lita på dem. De drivs av känslor och av att vilja få andra må bra, samt att må bra själva. Det gör att mycket av det de säger egentligen inte är vad de menar.

Nu har jag den senaste veckan eller två bestämt att sluta läsa tidningar och böcker som får mig må dåligt. Det får räcka nu. Jag blir alltid irriterad, och när jag blir irriterad blir jag mer rasistisk och hatisk. Mycket av vänstermedia kommer heller inte med fakta utan mest en massa åsikter som de kan sprida fritt och obegränsat.

Metro läser jag faktiskt ibland, mest för att den råkar ligga på tåget och för att man kan läsa genom den mellan två hållplatser (cirka 5 minuter). Ganska otroligt att de gör en tidning som man kan läsa på fem minuter. Tittar man i tidningar från förr, såsom DN på 1990-talet, så skrev de rejäla artiklar. DN då var som det Fokus är nu. Åtminstone vissa dagar. Idag är DN som Metro var när det startade, och Metro är nästan som ett reklamblad. Så ibland läser jag det men jag försöker undvika det också.

Här ett debattinlägg för några dagar sedan:

I forum där män inte ges tillträde, där blomstrar systerskapet. Där byggs alternativa nätverk, demokratier och kanske till och med samhällen.
Där backas, stöttas, lyssnas och delas. När inga män ges tillträde är tonen tillåtande, generös och intellektuell på en nivå som inte har någon plats i övriga samhället.

https://www.metro.se/artikel/debatt-v%C3%A4lja-bort-m%C3%A4ns-input-bland-b%C3%A4sta-besluten-jag-fattat

Jag har dock smygkikat på forumet Pink Room på Facebook, där min flickvän är medlem. Det är Sveriges största "ickebinära" grupp (f.d. tjejgrupp).

Men som min tjej brukar säga: "Oh the drama".

För det första tillåts ingen politik. Utom att skriva negativt om "rasistiska partier". Först skrev de SD men sedan blev de informerade om att det finns partier som NMR och AFS, så de ändrade det.

Man får heller inte lov att ägna sig åt kulturell approriering och man får inte lov att ha några som helst SD åsikter. "Systrar" med SD-åsikter blir bokstavligt talat utsparkade.

Det är oerhört strikt med vad man får säga. De som har åsikter som passar in i mallen upplever det nog som systerskap. Andra upplever det som åsiktsförtryck.

På Flashback finns forumet Konservatism som jag ibland skriver i. Fördelen med dylika små forum är att de blir mer gemytliga. Det är ett litet gäng på 20 användare som gör det mesta av skrivandet och därför kan man bre ut sig lite mer i ideologiska frågor än man kan i t.ex forumet för Integration & Invandring (även känt som I & I), eller Aktuella Brott och Kriminalfall (ABoK).

I en tråd som lämpligt nog heter Konservatismens framtid i Sverige gjorde jag precis följande inlägg. Det är delvis grundat på det jag läste av Durkheim, som jag skrev om igår:

Det är en socialistisk lögn att vi alla sprang omkring glada och lyckliga tills det att religionen kom och förtryckte oss. Man glömmer gärna nämna att i princip alla hedniska folkslag ägnade sig åt människooffer och att mord var ett vanligt sätt att dö på. Under järnåldern i Europa dränkte man homosexuella.

Hur som helst så är frågan värd att diskuteras.
Vad som kan sägas är att en samhällsstruktur alltid grundas på vad som får människorna och samhället att överleva bäst. I ett jordbrukssamhälle är det t.ex sammanhållning som är viktig. I ett jägarsamhälle är det individuell skicklighet som är viktigast. I ett industrisamhälle är det viktigt med en viss arbetsmoral och att inte supa för mycket, samt att ta hand om sin familj. Solidaritet är också viktigt eftersom arbetarna inte kan förbättra sin egen situation.
I ett tjänstesamhälle premieras däremot mer individualism. Det är det som kallas "frigörelse".

Nu rör vi dock bort från tjänstesamhället och på väg mot "gör vad du vill"-samhället (lustigt nog är det marxismens slutstadium, men jag tror inte på marxism). I detta samhälle är det svårt för människor att komma på ett mål, eftersom "gör vad du vill" är väldigt överväldigande. Detta förklarar den hastiga uppkomsten av fenomenet Jordan Peterson som vill skapa ordning i kaoset och många unga (särskilt män) har haft stor nytta av det.

Jag tror att denna typ av konservatism kan vara på frammarsch. Unga behöver något att tro på.

Man vill kanske känna att man "bör" ha en familj som ser ut på ett visst sätt istället för ett ständigt sökande efter "vad man känner för".

Jag tror många också kommer börja ifrågasätta vissa doktriner som ses som självklarheter, såsom lyckodoktrinen - dvs att vi ständigt bör söka efter "lycka". För vad är lycka? Lycka är ju inte som en apelsin, något man kan hålla i sin hand. Man kan ha allt som man kan begära och ändå känna att livet saknar mening. Man kan också leva i fattigdom men känna att livet är rätt okej. Jag tror att de progressiva idéer har nått sin kulmen eftersom de inte gör folk lyckligare.
Se på de homosexuella. Ständigt ska de gnälla över hur svårt deras liv är. Oavsett vad vi än gör för dem. De har det bättre nu än någonsin, men de gnäller lika mycket. De kommer aldrig sluta gnälla.
Samma med svarta och andra minoriteter.

Så vi har nåt kulmen på de progressiva idéerna och snart kommer vi att vara tvungna acceptera att det finns andra värderingar.

https://www.flashback.org/t2987530p2

Jag tycker det är en intressant fråga, och jag tror jag har rätt.    Det kräver bara tid att få rätsida på alla begrepp och tankemönster, särskilt eftersom man är uppväxt med andra begrepp och tankemönster ("allas lika värde", "tolerans", "jämlikhet" osv).

Jag tänkte först göra en skämtbild men sen kom jag på att man behöver inte skämta när det kommer till PK-floskler. Man kan bara ta något direkt ur verkligheten.

Om du inte förstår ironin i nobelstiftelsens ställning till SD så behöver du läsa den här bloggen lite mer.

Vem som helst som tänker lite på frågan kan inse att Nobelstiftens ursäkt är krystad. Vad i SDs partiprogram skulle göra att de inte är berättigade att delta i nobelfesten? Och varför är vänsterpartiet välkomna delta i så fall?

Nej, det skälet håller inte. I själva verket är nobelstiftelsen en ynklig och rädd liten PK-sekt som inte vet hur de ska agera i sällskap av en SD:are. Nobels PK märks också i att de varje år desperat försöker att hitta kvinnor att kränga priset till, även om de kvinnorna oftast inte är särskilt förtjänta av det. Men man gör som feminister gör och vränger lite på orden, och vips har en oförtjänt person blivit EXTRA förtjänt eftersom enda anledningen att de verkar vara oförtjänta är för att patriarkatet tryckt ner dem.

Nobelstiftelsen har alltid varit ängslig och PK. Obama fick fredspriset - för vad?

De har delat ut litteraturpris till sina egna ledamöter istället för att dela ut det till Tolstoj. Ironin i att vara PK är dock att det som är PK ena decenniet kan vara väldigt opopulärt några decennier senare, som fallet var med Verner von Heidenstam...

Varje gång någon ska spela god: utgå från att det ligger en hund begraven. Utgå från att det är fega människor utan integritet som inte klarar av stå upp för det som är sant och rätt.

Anledningen att jag kommer att tänka på detta med SD och Nobelstiftelsen är för att nu ytterligare en bekant har tagit avstånd från mig pga mina politiska åsikter. Jag måste erkänna att det sticks lite, men å andra sidan gör det mig mera motiverad. De som tagit avstånd från mig är människor som inte hänger med i dagshändelser eller politik. Själv har jag ägnat tusentals timmar åt att läsa tidskrifter, böcker, tidningar och på forum.

Det gör att jag känner att nu måste vi faktiskt tala upp, vi som har något att säga. Vi kan inte tillåta klysch-folket att få driva sina okunniga idéer hur långt som helst. Därför ska jag se till att skärpa till mitt språk lite och säga det som behövs sägas. Högern är ju så dålig på det - ständigt ska folk i högern överdriva sitt hat, och då njuter vänstern för då vet de att de har medvind. Istället måste vi som är höger se till att beskriva våra idéer sakligt och logiskt. Hade vi gjort det på 1990-talet så hade Sverige nog inte blivit det kaos som vi nu är på väg emot.

Jag läser just nu en kort liten introduktion till Durkheim, Marx och Weber. Boken heter: "Det moderna samhället ur tre klassiska perspektiv", skriven av Fredrik Zimmerman.

Det första kapitlet handlar om Durkheim och jag är tämligen förtjust i det. Det är första gången jag läser om Durkheim och hans idéer resonerar med mig.

En tanke som jag då och då stöter på, är det som Durkheim (med fler) säger, är att kriminalitet är en social konstruktion. Precis som att homosexualitet var förbjudet en gång i tiden så är nu hets mot folkgrupp förbjudet. Durkheim sa också något som jag inte tänkt på tidigare, nämligen att samhället behöver kriminella. Vi har behov av att definiera ett "de andra" för att stärka vår vi-känsla. Därför ansåg Durkheim att ett samhälle alltid kommer att innehålla brott av typen "det värsta". När brotten blir mildare så kommer vi omdefiniera vad det västa är, eftersom vi har behöv av att ha en sådan brottstyp.

Durkheim kritiserar även marxism på flera punkter. Bland annat menar han att människans behov alltid ökar ju mer samhället utvecklas, och att den marxistiska frasen "till var och en efter behov" inte går att uppfylla.

Det är den typen av visa och kloka ord jag tycker så mycket om att läsa. Jag ska försöka läsa mer om Durkheim framöver.

En tredje intressant iakttagelse som Durkheim gjorde är att samhällen bör inte bli alltför tråkiga. Han jämförde med adelsmännen som helt saknade problem och målsättning, och hur olyckliga de ofta blev. Jag har själv funderat på detta i kontexten folkhemmet Sverige. Faktum är att det var jäkligt trist och jag tror att tristessen är en av anledningarna till att vi valde att bli mångkulturella. Det är roligt att läsa att det faktiskt finns en akademisk grund för mina misstankar.

Man bör inte ignorera denna faktor. Vi tror lätt att meningen med livet är att vara "lycklig", men i själva verket vill vi som människor kämpa för något, för att uppnå något. Att enbart sitta och pilla sig i naveln i ett "perfekt" liv är ett recept för olycka.

Jag får erkänna att jag själv känner mig mer levande nu när jag måste kämpa för Sveriges överlevnad, än när jag växte upp och saknade mål och mening.

När man väl inser detta med att människor måste ha en mening, och att inte allt handlar om evig tillväxt, kan man också öppna på locket på frågan om mångkulturen är bästa sättet uppnå detta konflikttillstånd. Finns det inget bättre?

Kapitel 2 handlar om Marx. Som förväntat är det en massa förvirrande idéer om vartannat. Marx är jag såpass bekant med att det inte är lönt läsa om honom mer. Hans idéer kan närmast jämföras med en religion. De är sanna så länge man hittar "sann marxism". Om marxismen inte fungerar så var det inte sann marxism.

Kritik mot marxism är så otalig och har varit i över hundra år. Marxismen har kritiserats för sin brist på psykologisk insikt, hur den missförstår människans natur, hur den överskattar historiska skeenden, och så vidare. Det finns ingen större poäng för mig gå genom det här. Jag känner alltid en viss sorgsenhet när jag ser någon bli snärjd av marxismen.

Han Malcom Kyeyune som jag nämner ibland är marxist, och det är väl det som är orsaken till snömoset hans artiklar alltid består av. Malcom har alltid kloka insikter - liksom Marx hade - men sen drar han absurda och långsökta slutsatser av dem - i marxistisk anda.

I boken beskriver författaren (som verkar vara marxist han med) hur folkmordet i Rwanda kan ses som en kamp mellan de med resurser och de utan resurser. Jag tycker det är viktigt att alltid tillämpa Occhams rakkniv: anamma den enklaste förklaringsmodellen. Marxismen gör aldrig det. Marxismen är övertygad om att det finns något globalt system som förklarar allt.

Tyvärr är marxister inte kapabla att inse att ett sådant system kallas religion. I verkligheten har inte allt en dold mening.

Jag orkar inte kritisera marxismen mer. Det är dock tragiskt med människor som aldrig lyckas förstå att en Teori För Allt är en Teori För Inget. Detta är grundläggande vetenskapsteori, såsom Karl Popper förklarade den.  Jag antar marxister behöver ha den där snuttefilten.

Ta detta jag precis beskrev med mångkultur. Marxismen har inget bra svar på frågan om samhällets tristess som löses genom massinvandring. Vem är förtryckt? Vad är rätt och fel? Vad kommer den "oundvikliga" (enligt Marx) klasskampshierarkin att innebära? Att besvara dessa frågor i Marx krångliga tankevärld blir omständligt.

Efter detta går boken över till att beskriva Weber.

Weber är heller ingen jag gillar. Han ägnar för mycket tid åt meningslösa definitioner, och jag rekommenderar alltid att undvika sådant. Man hamnar i en värld där definitioner ska definiera definitioner och i slutändan fastnar man där. Ska sociologi förändra? Bör sociologi förändra? Osv. Det är det Weberkapitlet handlar om.

Själv är jag bara intresserad av sådant som har någon praktisk applikation. Jag tror att vi som människor bör ägna oss åt sådant, för om vi ägnar oss åt eviga definitionsfrågor så blir vi varken lyckligare eller klokare av det.

De senaste dagarna har jag börjat läsa lite om s.k konservativa författare. Det är intressant för det skrivs ju så lite om dem. Vad står de för?

Jag har kollat in några videos på youtube av personer som verkar dela mina åsikter. Sargon of Akkad är en av de mer kända i den nya högern men jag var inte helt imponerad av hans videos. Finns en annan kanal som heter Way of the World som jag tyckte var mer intellektuell. Finns även på BitChute. BitChute är alltså en ny sida för videos som har mer åsiktsfrihet än vad YouTube har.

Det fick mig att fundera över vikten av YouTube för att sprida idéer. En blogg är det ju inte många som följer. Att skriva på Flashback tror jag fungerar bättre - det var därför jag började skriva på Flashback en gång i tiden. Man kan säga att jag just nu gör ett litet experiment, för jag har i min signatur lagt dödssiffrorna på afghaner vad gäller terror och trafik - det jag nyligen bloggade om. Jag ska se hur lång tid det tar innan det sprids. Vid tidigare tester så har det gått rätt bra, men det är svårt veta om det beror enbart på min ansträngning eller om andra spridit samma info.

I detta fallet är det bara jag som sprider infon. Jag har försökt sprida det i ett år men ännu inte läst det på någon annan sida eller av någon annan, så om det dyker upp hos någon annan måste det vara min förtjänst. Det är även jag själv som sökte reda på informationen från början. Det är inte någon man råkar stöta på om man inte aktivt letar efter det.

Hade jag kunnat göra YouTube videos hade jag kunnat nå ut till många fler. Men det tar en lång tid och jag har ingen erfarenhet av att göra YouTube klipp så jag får lägga det åt sidan. ArgaBlatten gjorde videos för att han levde på bidrag pga sin diagnos (något slags asperger) och därför hade mycket tid. Själv jobbar jag dock heltid och har bara några timmar per dag ledig för fritidsaktiviteter. Anta att en video tar en veckas heltidsarbete - och det först när man blivit varm i kläderna. Det betyder väldigt mycket arbete, som inte ens bär frukt förrän efter många månader.

Hade det varit enkelt göra videos hade det funnits många fler youtube kanaler. På svenska finns det ju bara ett fåtal och ingen som är särskilt känd, förutom ArgaBlatten. DID Mannen gör en del bra videos men han har bara 2200 prenumeranter.

Sen handlar det också om att ha vettiga kameror, bra mikrofon, och något slags redigeringsprogram som man måste veta hur man använder.

Ska man göra det på svenska eller engelska? På engelska har det större publik, men jag vill ju främst rikta mig till en svensk publik. Det är svenskars åsikter jag vill ändra.

Problemet är ju alltid att det är svårt få fram sina åsikter om ingen lyssnar.

Den som kontrollerar språket kontrollerar folks åsikter.

Det är därför feminismen varit så framgångsrik. Den påstår att feminism handlar om "jämställdhet" och få människor vill säga sig vara emot att kvinnor ska ha lika rättigheter och möjligheter. Det kräver hårt arbete att förstå varför den rådande ideologin är fel. Den rådande ideologin kan alltid vrida på fakta och använda halvsanningar. Det har etablissemanget gjort i invandringsdebatten. Släna in lite klyschor och dra ut allt till en absurd nivå med långsökta jämförelser. Inget sätts i proportion till något utan allt drivs av känslor och överdrifter.

När de tog makten över språket tog de också makten över idéerna. Det är det som högern nu måste göra, och det är därför vänstern är så rasande varje gång ett högerbegrepp letar sig in i debatten. Jag tror det nyligen var begreppet sjuklövern som någon på Twitter tyckte var ett utslag av högerextremism när någon skribent på Aftonbladet använde det.

Det kräver ibland mycket propaganda för att ändra folks åsikter. Homorörelsen är ett exempel. I princip ingen befolkning i världen är av naturen positiv till homosex. Vänstern och homorörelsen har framgångsrikt beskyllt det på religiösa vidskepelser och fått frågan att handla om "goda, öppna" mot "onda, trångsynta". Alla argument mot homopropaganda har det varit bra på att hänvisa till högen för onda idéer genom retoriska finter.

På samma sätt lyckades de driva genom en nedrustning av familjevärderingar. De sa att det handlar om frihet.

Nåväl, jag vill inte göra ett för långrandigt blogginlägg. Min huvudsakliga tanke är att det kommer behövas många som försöker nå ut på de kanaler det är möjligt nå ut på. Att göra videos är uteslutet för mig. Jag ägnar min tid åt att läsa och skriva på olika forum.

Jag fick nyligen läsa att globalismens mål är att vi människor allihop ska känna oss som del av en enhet.

Typ som att vi svenskar känner oss som del i landet Sverige, så vill globalismen att vi människor allihop ska känna oss som en del av mänskligheten. Eventuella småtvister kan vi spela ut i form av idrott.

Detta låter ju faktiskt väldigt fint. Frågan är varför det inte faller sig naturligt för mig att tro på det? Jag ser istället människans samvaro som en kamp. En kamp om resurser, en kamp att bli hörd, en kamp om att hitta en partner. Och även en kamp om att få status, pengar och arbeta sig uppåt i hierarkin.

Det intressanta är att vi kan se till s.k utvecklade länder, t.ex Belgien. Belgien är i princip ett delat land. Det är delat mellan Flandern och Vallonien. I Vallonien pratar man franska medan man i Flandern pratar holländska.

Flandern är den rikare delen och har hälften så hög arbetslöshet som Vallonien. I Flandern talar man också i högre utsträckning engelska och de har högre utbildning.

Samma skillnad kan man se mellan norra och södra Italien. Norra Italien har samma industriella utveckling som områden i Tyskland och England, medan södra Italien sitter fast i en mer primitiv mentalitet av klaner, heder och maffia. De har aldrig haft någon väl fungerande stat där.

Verkligheten är att människor har svårt att vilja försörja alla andra, samt att vi inte kan identifiera oss med alla. Vi kan se samma attityd utvecklas i Sverige. Jag vet svenskar som sagt att de är trötta på att "skicka pengar till Malmö". Om Malmös ekonomi försämras ytterligare så kommer den attityden garanterat att öka.

Det är här vi ser del två av problemet: inte alla människor är lika. Om det beror på kultur eller genetik kan diskuteras. Själv tror jag att det är en kombination där kultur är starkare, men genetik spelar in.

Från detta kommer vi in på del tre av problemet: att vår kultur inte är det självklara slutsteget för mänskligheten. Vad gör vi om en grupp människor i ett samhälle bestämmer sig för att medmänsklighet och allas-lika-värde inte är något de tror på? Ska vi andra ändå känna gemenskap med dem?

Faktum är att vi ju inte gör det. Om du ser på dagens vänster så absolut hatar de människor med fel värderingar. Vi har alltså just nu kanske 30-40% av svenskarna som absolut avskyr de 18% som röstade SD. Vänstern hoppas väl att SD kommer att minska och självdö, men det verkar just nu osannolikt. Så hur ska vi ha en gemenskap där "de rättfärdiga" gör allt för att undvika 18% av väljarna? Det är ju ingen liten grupp, men de får inte vara med i några gemensamma beslut.

Muslimer, som i viss utsträckning delar SDs åsikter (och överträffar dem i konservatism) går däremot bra. Än så länge. I längden ser jag det dock som osannolikt att islam kommer att bli till en tolerant myspys religion som skedde med svenska kyrkan.

Kanske någon påstår att om det skedde med SvK så borde det kunna ske med islam, men jag tror att den som säger det ignorerar kulturen. Kultur är en kombination av bland annat historia, religion, ens geografiska läge och annan bakgrund. När SD talar om "nedärvd essens" (ett typiskt klumpigt uttryck från ideologen Mattias Karlsson) så syftar de just på att detta är vad kultur är, och vi har det i oss. Istället för det stötande "nedärvd essens" kunde SD ha sagt att vi har en nedärvd kultur, vilket är något vi alla kan hålla med om, och så hade de sluppit behövt ta diskussionen om "essens".

Hur som helst. Kulturer med olika språk, sedvänjor och ekonomisk situation har svårt att känna att de är enade. Om vi tänker oss ett slags "världsstat" - betänk då att vissa länder är, eller kommer snart vara, betydligt rikare än andra. Till dessa länder hör Sydkorea och Singapore. Det finns olika gissningar om det, men det verkar mest sannolikt för mig att de länder som satsar mest på att uppmuntra hög utbildning och hårt arbete kommer ligga i toppen. Detta man kan läsa i västerländska medier om att öst-asiater inte är kreativa ser jag som ett patetiskt sätt att rättfärdiga vårt samhälle. Även Kina kommer att dominera totalt med sin överlag starka fokus på utbildning och ordning.

Utifrån detta, skulle Kina och Korea vilja supporta de länder i världen där man tror på "allas lika värde", feminism, tolerans och att alla ska känna en varm känsla i magen hela tiden? Eller de länder där man hellre knarkar, festar och knullar än att utbilda sig och bygga upp industrin?

Jag tror inte det.

Jag tror inte kineserna kommer att bli ett supa-och-knulla folk. Jag tror inte Sverige kommer bli som Kina heller, och jag tror inte Nigeria kommer bli varken som Sverige eller Kina.

Uppfattningen att alla länder kommer bli som Sverige är baserad på en kunskapsbrist. Om man läser lite så lär man sig att vår kultur är delvis baserad på en jordbruksmentalitet. Jordbruksmentaliteten är kollektivistisk och tvingar folk att arbeta. När folket inte blir tvingat så slutar det arbeta rätt omgående. I ett jordbrukssamhälle kan man vara lat och ändå överleva - förutsatt man inte blir upptäckt.Under vintermånaderna kan man inte jobba och ägnar sig därför antingen åt lättja, eller bara att försöka inte dö av svält och kyla.

Ur denna bakgrund kommer svenskens kollektivistiska mentalitet, hans ovilja att tolerera fusk, och hans benägenhet att vilja ha ett visst tvång över medmänniskor. Samt en ständig rädsla att dö av sinande resurser som man inte har makt över.

I Kina har man en risodlarkultur. Risodlarkulturen är individualistisk och varje familj är själv ansvarig för sitt risfält. Det kräver hårt och dagligt arbete. Ur detta kommer en mentalitet att man måste arbeta och att livet är hårt och mödosamt.

Därför kommer kineserna inte att anamma den västerländska (jordbruks) toleransen, eller tron på att livet går ut på att vara lycklig.

Eftersom de flesta människor inte känner till kulturens nedärvda essens så förstår de dock inte denna grundläggande skillnad, utan tror att kineserna kommer bli som oss med tiden.

Man kan gå vidare och diskutera sub-sahariska afrikaners kultur och arabers kultur och vad dessa är baserade på. Är det t.ex en tillfällighet att så många araber ägnar sig åt affärsverksamhet och att köra taxi? Eller kan det bero på en mellanönsternkultur där man blev rik främst genom handelsresande?

  Det jag stör mig på i frågan om de s.k ensamkommande är hur mycket det ljugs. Hela debatten är byggd på lögner. De ensamkommande verkar också ha en särskild förmåga att väcka sympati, särskilt hos medelålders tanter. 

Jag minns själv att jag var bra på det när jag var omkring 17 år gammal. Det var en period då jag kände mig värdelös, och det var egentligen bara äldre tanter som jag vågade anförtro mig åt. Samtidigt kan jag därför av erfarenhet säga att man delvis spelar ett spel. Man uppskattar förvisso tanterna, men samtidigt så säger man det man vill att de ska höra.

Jag tror det är dåligt att bedriva politik på lögner. Lögner leder till fler lögner, och ju fler lögner man har desto mer måste sanningen tystas - på ett eller annat sätt. Därför leder lögner ofta till andra omoraliska aktiviteter. Jag överdriver inte när jag säger att lögner kan stjälpa ett land.

Ljuga gör man oftast inte av onda skäl. I Sverige är vi naiva och tror att just vi är goda, medan de i t.ex Saudi Arabien och Nordkorea är onda och agerar av onda orsaker. Vi tänker oss att när vi undviker att rapportera hela sanningen så gör vi det eftersom hela sanningen inte är relevant, medan när de gör det i Kina så gör de det för att det är en förtryckande regim där staten kontrollerar medierna.

Vi tänker oss att när våra tjänstemän undviker att följa lagar och regler vad gäller asylärenden så är det okej för det görs i godhetens namn. När kinesiska tjänstemän gör samma sak så är de korrupta.

Själv tror jag att den svenska mediavärldens och politikernas ljugande kommer att komma ifatt dem någon dag och kommer att kosta dem. Kanske kommer vårt samhälle då se helt annorlunda ut pga massinvandringen och ingen kommer hållas personligt ansvarig, men i så fall kommer det att vara landet och dess befolkning som får betala för synderna. Framtidens svenskar kommer fråga oss, som då är gamla: "hur kunde ni tillåta dem att göra så?", och vi kommer göra som folk alltid gör i en sådan situation: skylla ifrån oss.

Politikerna skyller på myndigheterna eller på att de hade "bristande underlag". Tjänstemännen på migrationsverket skyller på politikerna eller på "bristande styrning". Medierna skyller på att de bara gjorde sitt jobb. Folket skyller på att de inte fick veta något.

Afghanistan är alltså ett land på 35 miljoner invånare, där cirka 3500 civila dör pga krig och terror varje år. När Dresden bombades i två dagar i februari 1945 dog minst 23 000 personer. Det är lika många som dör på sex år i ett land på 35 miljoner invånare (som kommer ha ökat med ytterligare fem miljoner invånare på den tiden).

Proportioner är svårt. Vi kan avsluta med klyschan som felaktigt tillskrivs Stalin: "en person är en tragedi, en miljon är statistik".   

Om min jämförelse om antalet dödsoffer är felaktigt så kommer det faktakollas och kanske publiceras i någon viralgranskare, men om det är sant så blir det ingen notis om det. Men här är källorna, tagna från officiella rapporter:

• https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_traffic-related_death_rate
• https://www.ohchr.org/EN/NewsEvents/Pages/DisplayNews.aspx?NewsID=22658&LangID=E

Det är som Stalin sa. Skickar vi hem tusen personer och EN dör så kommer det ses som att Sverige mördat honom och har brutit mot mänskliga rättigheter. Om två dör så är vi ansvariga för massmord. Om 10 dör så är vi kanske ansvariga för folkmord ... ? Det kommer skrivas snyftartiklar om lille Ali Reza (de heter alla så) som hade drömt om att bli ingenjör/läkare/fotbollsproffs, innan Sverige dödade honom...

Det finns många som spekulerar i vad som har gjort att Sverige bestämde sig från att "öppna gränserna", som vi kritiker brukar säga. Sverige har under 20 års tid haft världens kanske mest generösa asylpolitik, och det enda som hindrade att vi tagit emot miljoner "flyktingar" är att vi ligger ganska avsides.

Idag hörde jag ytterligare ett förslag, i en intervju på SwebbTV med Ingrid Björkman.

Jag har inte tidigare stött på det namnet men hon har en Wikipediasida och har varit med ett tag.

Det är denna typ av respektabla kritiker som SD behöver. En högutbildad person som ej är hatisk eller har dolda agendor, utan som stör sig på lögner och missförhållanden i svensk migrationspolitik.

Hon har nyligen läst en bok av Kjell Ove Arnstberg (jag kan aldrig komma ihåg hans namn) där han förklarar hur massinvandringen kan förklaras genom postmodernismen. Jag har själv varit inne på de tankegångarna.

Jag skrev nyligen ett annat inlägg där jag nämnde hur Malmom Keyeynan (stavning) hävdade att massinvandringen beror på "gnosis", och själv tänkte jag mig att det beror på "Skuggan".

Många bud!

Jag tänkte mig att man snart kommer börja skriva undersökningar om varför Sverige tillät denna massinvandring. Det kommer av framtidens människor att ses som frågan om varför tyskarna röstade fram nazisterna till makten. Utifrån erfarenheten av att ha sett svenska folket rösta på att ersätta sig själva med MENA-iter och afrikaner, så kan följande slutsatser dras om varför tyskarna röstade på Hitler:

1. De flesta vanliga människor bryr sig inte så mycket om större perspektiv. Så länge de kan gå till sina jobb och komma hem till sin familj och titta på sitt favoritprogram på TV så bryr de sig inte att Sverige långsamt tas över av fientliga krafter.

2. Vi litar på att "det löser sig". Tyskarna trodde på Hitler när han sa att han ville ha fred och ordning. Vi litade på våra politiker när de sa att massinvandring gör Sverige bättre.

Jag tror att så som situationen är nu så har politikerna inget annat val än att köra på. De måste genomföra befolkningsutbytet så fort som möjligt så att inte SD tar makten.

I en välfungerande demokrati så hade folk haft möjligheten att göra sin röst hörd. Man kan ju fråga sig varför alla tidningar och SVT stängt av möjligheten att kommentera. Svaret är förstås att "hatarna" sprider för mycket fakta och sanningar, och "de goda" måste skydda sig från att låta saker diskuteras öppet. I en öppen diskussion vinner sanningen. Och sanningen är att Sverige inte tjänar på att massimportera okunniga och lågkompetenta människor.

Hur som helst så har jag nyligen funderat på kopplingen mellan militärtjänstgöring ("lumpen") och den svenska mannens feminisering.

Det kom sig av att jag minns hur min historialärare på gymnasiet sa att i det antika Grekland skulle alla män ut och kriga. Det var så de blev män. Sedan kom de tillbaka och kunde göra vad de ville. Jag tyckte det lät barbariskt: "tänk om de dör!". På den tiden var jag, liksom alla svenska ungdomar, bortklemad och övertygad om att mitt liv och min välgång var det allra viktigaste på jorden.

Idag när jag sett mer och funderat på saken från olika håll så har jag kommit till slutsatsen att mitt liv är totalt jävla meningslöst. Alla går omkring och tycker att det är deras "rätt" att må bra. Då undrar jag: SÄGER VEM!? Ens föräldrar kanske. Kanske en lärare. Men det är ju inte så verkligheten ser ut. Hundratusentals generationer av mänsklig utveckling har inte gått ut på att alla ska leva i en bekväm bubbla hela sina liv där de ska bli omhändertagna och undgå såväl fysisk som psykiska motgångar. Det är naivt, men det är förvisso den myten vänstern byggt upp. Det är därför vi ständigt uppmanas att jämföra hur lyckliga vi är i Sverige jämfört med hur olyckliga de är i andra länder, som om genomsnittslyckan är det enda viktiga kriteriet.

Jag funderar över om militärtjänstgöring förändrar en ung mans perspektiv. Där lär han sig att man ibland måste lida, såväl psykiskt som fysiskt. Det är plågsamt, tråkigt, och utmanande både psykiskt och fysiskt. Men man gör det för ett högre syfte. Och det tar ju också slut en dag.

De flesta kulturer har en mandomsrit av något slag. Det är en rit då barn slutar att fokusera på sina barnsliga beteenden, och istället blir en del av vuxengänget. Vuxengänget är en grupp där man både ger och tar, och där man måste ha visst ansvar.

En annan intressant aspekt av att mogna och börja ta ansvar är att det tenderar att bara gå åt ett håll. När en person väl "mognat" och börjat fokusera på viktigare aspekter än att spela dataspel och annat navelskåderi, så går han inte tillbaka. Har han en gång insett att hans mamma inte är den ultimata auktoriteten utan tvärtom en ganska vanlig människa så kommer han inte gå tillbaka till den idealiserande barndomsuppfattningen igen.

I dagens samhälle är det däremot många som vill upphöja alternativa infallsvinklar till norm. Postmodernism är ett exempel: ett vetenskapsperspektiv där "allt är okej", kan man säga. Man kan börja med ett problem och sedan leta efter något sätt att beskylla patriarkatet för det. Denna typ av studier är vanliga på högskolor där man saknar vetenskapligt förankrat tänkande. Södertörn är t.ex kända för det, och Södertörnsjournalister är alltså stöpta i den formen.

Detta tankesätt kan förstås användas mot dem också, vilket är vad alt-right gör, eller försöker göra. Mer om det i något annat inlägg.

Vi kan jämföra länder där männen har obligatorisk militärtjänstgöring med länder där det avskaffats. I den första kategorin har vi Ryssland och Sydkorea. I den andra har vi Sverige och USA. Ryssar och koreaner är patriotiska och männen ser som sin uppgift att vara lite macho. I Sverige, och i allt högre grad i USA, använder man ord som "soyboy" och det är länder där feminismen växt starkt.

Ryssland är intressant nog ett av de i-länder som har starkast motstånd mot homorättigheter. Jag tror även detta kan härledas till åtskillnaden mellan att bevara landet och att må bra. Kvinnor tillhör av naturen den andra kategorin, medan manlighet tillhör den första kategorin. En soldat går ju ut och kämpar med livet som insats. Han förväntar sig inte att "må bra". Därför ser han heller ingen anledning att uppmuntra fjolligt beteende såsom homosexualitet och annan mesighet.

När mannen inte vill ta upp manligheten så kommer istället de mjuka värderingarna att ta över, vilket vi kan se i Sverige. Har man en grupp kvinnor så är alla livrädda för att såra någon annan. Kvinnor är sådana av naturen, och ju längre kvinnor är utan manligt inflytande desto mer absurt blir det.

Ser man på den svenska samhällsdebatten så ser den ut precis så. Alla är livrädda för att säga något som kan ses som stötande eller något som kan göra någon ledsen. Eftersom vissa människor (t.ex. SD-sympatisörer) skiter i om någon blir ledsen, och inte kommer ändra sina ståndpunkter oavsett vad, så måste godhetsfolket ta avstånd från dem. Det finns inget annat sätt att handskas med dem. Vilket är vad som skett.

Det är nog ingen tillfällighet att de i AFS-toppen (Kasselstrand och Jeff Ahl) har en bakgrund inom militären.

Nu har ju även militären blivit feministisk och tolerant. Politikerna har handplockat de mest "toleranta" att införa denna mentalitet genom leden, på samma sätt som de gjort inom t.ex polismyndigheten. De vill t.ex ha ut den "negativa" toxiska manligheten, och de började med att göra universiteten feministiska, för att sedan få med sig politikerna, som nu i sin tur för in det i alla myndigheter.

Sen står vi där med öppna gränser och i sann feministisk mjuk anda finns där ingen stark man som säger stopp och att vi måste fokusera på vad som är bäst för landet istället för att leka crazy cat lady (dvs en medelålders kvinna som tar hand om alla grannskapets katter vilket brukar leda till en sanitär olägenhet).

Har jag rätt i mina funderingar tror jag tyvärr det kommer bli värre innan det blir bättre. Det kommer krävas väldigt mycket för att skapa en maskulin generation, särskilt som att vänstern dominerar media, akademierna, skolan, politiken och underhållningsbranschen.

Jag tror ändå att manligheten kommer vinna i slutändan eftersom den är starkare och mer dominant av naturen. Men det är en öppen fråga om det kommer vara svenska män eller kanske arabiska män som tar över.