Vi får ofta höra från de duktiga och driftiga invandrarna som kommit till detta landet: "Ali, 35, driver två företag med 50 anställda!"

Jag funderar dock ofta på när vi får höra från alla de svenskar som blivit offer för mångkulturen. De som blivit misshandlade, våldtagna eller fått sina släktingar dödade.

Vi får höra när någon blivit skickad tillbaka till sin hemland och dött. "Han dog pga vår inhumana flyktingpolitik". Varför säger man inte samma sak när någon dör pga vår humana flyktingpolitik?

I fredags var treårsdagen för IKEA morden. En 27 åring och hans 55 åriga mor hade levt om det inte varit för vår flyktingpolitik. Vem bär ansvaret?

I andra länder så kräver medborgarna ansvar från politiker när sådant händer. I Sverige har vi slutat med det. Kanske har vi bara accepterat att det är så här det måste vara.

I Japan tog man t.ex år 2016 emot 27 syriska flyktingar från Turkiet. Två av dem arresterades för våldtäkt, och politikerna fick lova att inte ta emot fler. Förra året tog man bara emot 2st flyktingar.

I Polen tog man emot en svart afrikan, Simon Mol, som snabbt blev vänsterns älskling och ledde flera kampanjer mot rasism. Tyvärr smittade han avsiktligt åtskilliga polska kvinnor med HIV genom att ha oskyddat analsex med dem. Han vägrade ha på sig kondom och sa till kvinnorna att de var rasister för att kräva det. När han skulle åtalas så hävdade han att åtalet baserades på rasism.

Tja, så är det, och så var det också på den tid svenskar var naiva. Är man för naiv och godtrogen blir man utnyttjad. Säger man "mitt hem är ditt hem" till fel person så länsar de hemmet.

Det mest spektakulära fallen från senaste veckorna (inte för att det finns brist av fall att välja mellan) är 13-åringen som blev våldtagen av somalier så hennes underliv sprack. De skrattade förstås och tyckte det var roligt. "Vadå brott? Hon ville det själv." Man blir knappt arg längre för det är så vanligt.

Visst, är man ensam i samma lägenhet som somalier kanske man får skylla sig själv? Varför lär man sig inte det i skolan?

Vi får alla höra om de hemska rasistattackerna som skedde under 90-talet. Det var lasermannen, John Hron och andra. Men vi hör inte lika ofta om alla svenska offer. Räknas de inte lika mycket?

Ta morden på Sara Vestin och Sylvia Hoek, 1989, av en eritreansk flykting. Det första dubbelmordet i Sverige på 250 år.

Man minns förstås mordet på Elin Krantz, 2010, för de hemska skadorna hon fick. Bilderna finns ju på nätet. Varför inte hålla en manifestation för henne, istället för det där hijabupproret som troligen baserades på en påhittad historia om en tjej som fick sin hijab avsliten.

Men varje gång jag tänker på en tjej som drabbats i onödan så kommer jag ändå tänka på tidningsbudet i Boden, 2007. Alltså ett tidningsbud, en person som omöjligt kan anklagas för att vara lättklädd, alkoholpåverkad eller ha gett fel signaler. Sedan våldtäktsmannen släpptes ur fängelset 2011 våldtog han ännu en kvinna i en hiss i Eskilstuna.

Man undrar vad dessa kvinnor tänker om massinvandringen?

Jag vet inte varför jag ofta tänker på tjejen i Boden. Kanske för att hon var tidningsbud, eller kanske för att gärningsmannen inte blev utvisad med hänvisning till att Eritrea var otryggt och att han sedan kom ut och våldtog igen.

Vad gör tidningsbudet numer? Är hon sjukskriven? Har hon pluggat vidare?

Det finns förstås många andra exempel och vi är ju många som själva blivit drabbade på ett eller annat sätt. Själv har jag blivit oprovocerat misshandlad av några araber som jag trodde var mina vänner. Jag var ung och det var inget fysiskt allvarligt men det påverkade mig psykiskt att någon hatar en så mycket bara för att man är svensk.

Det måste finnas många andra historier men det är sällan man hör dem.

Det är ju vi som fick veta att vi måste vara toleranta och vi trodde på det, och sedan fick vi själva uppleva verkligheten. Det är ingen fördom när man upplevt det själv! När vi sedan vill tala om det får vi höra att vi är rasister. Vi känner oss inte trygga i vårt eget land.

Själv vill jag höra en ursäkt till tidningsbudet i Boden. Och jag vill höra från dessa kvinnor. Hur känner de sig? Vad vill de ha av livet? Vad tycker de om massinvandring?

Är inte svenska liv värda lika mycket som utländska liv?