Det är ett väldans gnäll om otryggheten tycker jag.

Statistik om morden fram och tillbaka. Tino Sanandaji som med sin statistik försöker bevisa hur Sverige ständigt blir sämre. Jag tycker egentligen han är tröttsam. Extremt intelligent men med en ständig "chip on shoulder". Morden har gått upp lite, men so what? Lever vi i helvetet?

Givetvis inte.

Det som jag inte kan hjälpa att tänka varje gång jag läser om hur otrygg skolan är numer, är hur sådana händelser var i princip vardagsmat för mig när jag gick i skolan på 1990-talet.

Idag läste jag om en tonåring som anmäldes för stryptag på en skola. Jag visste inte ens det var olagligt. På min skola fanns det folk som sprang omkring och misshandlade och tog stryptag (alltså inte på skoj) regelbundet. Jag visste inte det var olagligt.

Huruvida det förekom våldtäkter vet jag inte. Jag tror inte det var vanligt. Däremot spreds det bilder av folk halvnakna och det skedde mycket vi idag skulle kalla kränkningar, hot och våld.

Detsamma gällde min far och farfars generation. Både två hade permanenta skador pga de blev misshandlade. (Min far har en skadad tand, min farfar minns jag inte, kanske bara var ett ärr)

Numer kan man läsa vad som presenteras i stora rubriker som skräckartiklar:

"Pojke knuffar flicka"

Under artikeln massor av kommentarer från bekymrade svenskar som skriker på att nu måste vi fan kasta ut alla invandrare för så här får det inte gå till - Sverige kollapsar.

Det finns en användare på Flashback som avslutar nästan alla inlägg med att skriva "Arma, Arma Djävla Sverige".

Om Pride t.ex.:

Jadjävlar!
7-klövern slåss hårt om att få denna 1%:are av normalpopulationen.
Snacka om kortsiktig Pyrrysseger för en djävla veckas "strålglans" i Stockholms centrum?
Är 7-klövern verkligen så djävla korkade?
Bevisligen!

Arma, ARMA djävla Sverige!

https://www.flashback.org/p64842212#p64842212

Det blir ju lite fånigt efterhand. Jag tror det är en äldre man. Faktum är att det finns en del äldre personer, alltså 70+, som skriver aktivt på Flashback. Man tror inte det först. Faktum är att han som skrivit flest inlägg av alla på Flashback är över 70. (ja jag vet vem det är, och han bor f ö också i Malmö)

Ett sätt som folk avslöjar sin ålder är genom hur de stavar. Det är väl ingen under 50 som skriver "Djävlar"?

Inte heller finns det väl någon som skriver Achmed numer. Har man varit i arbetslivet senaste 10 åren vet man att namnet stavas Ahmed. Achmed är hur det stavades i Kalle Anka i början av 1990-talet.

Hur som helst så funderar jag allt som oftast på det där med brottslighet otrygghet och psykiskt mående. En av de saker som fascinerar mig mest är psykiskt mående kontra fysisk trygghet.

I min fars generation, som växte upp i det idylliska 1960-talet, hade man det väldigt tryggt. Samtidigt känns det som att de var så jäkla olyckliga många av dem. Så dystra och med ett slags känsla av att livet är meningslöst.

Den här generationen kallas för över Baby boomers:

As a group, baby boomers were the wealthiest, most active, and most physically fit generation up to the era in which they arrived, and were amongst the first to grow up genuinely expecting the world to improve with time.[3] They were also the generation that received peak levels of income; they could therefore reap the benefits of abundant levels of food, apparel, retirement programs, and sometimes even "midlife crisis" products. The increased consumerism for this generation has been regularly criticized as excessive.[4]

One feature of the boomers was that they have tended to think of themselves as a special generation, very different from those that had come before or that has come afterward. In the 1960s, as the relatively large numbers of young people became teenagers and young adults, they, and those around them, created a very specific rhetoric around their cohort, and the changes they were bringing about.[5] This rhetoric had an important impact in the self perceptions of the boomers, as well as their tendency to define the world in terms of generations, which was a relatively new phenomenon.

Man kan nog även kalla dem för den uttråkade generationen. Allt var perfekt upplagt för dem. Och sen vad skulle de göra?

Jag tror att när våra liv är alltför ombonade så blir vi faktiskt rädda. Vi känner att det bara kan bli värre - vilket jag väldigt tydligt kan märka hos min far som fick vredesutbrott om jag tappade bort min mössa eller liknande småsaker. Jag tyckte alltid det var konstigt. De flesta problem jag hade ville jag därför inte berätta för honom, eftersom han tog så illa vid sig.

Vad är lösningen på detta dilemma? Jag vet inte. Faktum är att jag läste i En tysk mans historia : minnen 1914-1933, av Sebastian Haffner, att han beskrev det som att Tyskland drev på första världskriget pga tristess. De unga männen visste inte vad de skulle göra så de gick ut och krigade. Tyskland hade före 1914 haft en ovanligt lång period av fred och de unga längtade till att känna en mening med livet.

Det talas inte mycket om det i Sverige. Jag tror vi varit för fokuserade på materiell trygghet.

Det är något jag även tänker på när jag cyklar omkring i Malmö. Skulle jag bli skjuten här skulle det förvisso vara trist, men det skulle kännas värre om jag blev skjuten i en fin villaförort. Här är man ju liksom inställd på att sådant kan hända.

När jag var ung var jag mycket orolig för döden. Totalt förskräckt, faktiskt. Känslan av att jag skulle dö en dag var övermäktig och ibland förlamande. Det gjorde mig vettskrämd att jag skulle åldras och jag oroade mig väldeliga för rynkor redan vid 12-årsåldern.

Allt detta är egentligen symptom på något sjukt. Att hänga sig fast vid ungdom eller något "heligt", som om kroppen är gjord för att vara i evighet och människan "förtjänar" att leva i ständig lycka och trygghet.

Vem har bestämt det, liksom ??

"80-åring fick vänta månader på höftledsoperation"

Ja men vem fan tror det är lätt och roligt att bli äldre?

Tror folk att 80-åringar förr fick höftledsoperationer så snart de behövde?

"Arma arma djävla Sverige. Man kan inte få en höftledsoperation gratis så snart man behöver det!"

Ja, tänk att man i vissa andra länder behöver betala för sin vård. Och att höftledsoperationer för 80-åringar inte är självklara pensionspresenter.