Alex Schulman brukar säga så mycket dumheter att man bara suckar, men nu satte han huvudet på spiken om Löfven:

Klimax nåddes när han intervjuades i Morgonpasset i P3 för ett par dagar sen. Det var en sensationell uppvisning av ingenting, en partiledare som inte ens kunde svara på nonsensfrågor. Centern eller vänstern? Nja, Löfven vill inte svara: ”Båda!” ropar han till slut. Vem är din bästa vän? Nej, så kan man inte säga, säger Löfven, plötsligt märkligt barsk, han har många vänner, han vill inte gradera dem på det sättet. Löfven var både på Bobby Kennedys och Chris och Madeleines bröllop - vilket var bäst? Nej, nej, Löfven vill inte svara - "det var två bra upplevelser”. Seinfeld eller Vänner? Löfven blir perplex: "Det var tufft. Jag säger gärna båda.” På den uppenbart skämtsamma frågan om vem av Ulf Kristersson eller Annie Lööf som han spöar i jujutsu blir han plötsligt mycket seriös: "Jag har inte en aning, jag vet inte deras kunskap.”

Haha. "Jag vet inte deras kunskap."

Förbjuda e-cigg? Löfven passar.

Team Horace eller team Sara? Löfven passar. 

Att lyssna är att vara i helvetet, det är en möjlig väg in i sinnessjukdom, för Löfvens sätt att undvika tydlighet gör att jag nästan förlorar kontakten med verkligheten. Alla orden som inte betyder någonting. Den här sömnigheten, mumlandet. Enda gången han tänder till är när det handlar om korv med bröd. Det återkommer han till gång på gång. Korv är gott! Korv med bröd! Den är fin, korven. Han har rätt till den, om han vill ha en korv med bröd, då ska han få det. Korv.

Slutet är magnifikt. En av programledarna frågar om varför socialdemokratiska partier går ner i hela Europa. Nja, det är en sanning med modifikation, säger Löfven, och sen fortsätter han svamla, men programledaren riktar återigen fokus på den fråga Löfven inte svarat på, och han kommer med ännu fler ord, det är en komplex tid, ny verklighet, globaliseringen, landsbygden, nationalismen, så där håller det på, en enorm kaskad av ord utan en enda riktig analys. ”Kan du vara självkritisk”, undrar programledaren, och då kommer svaret som borde bli klassiskt, en ny rysning av obegriplighet, som nästan kunde göra en rörd: 

"Alltså, under lång tid, om man ser, under längre tid, det är därför jag har bestämt mig att under den här mandatperioden måste vi på riktigt påbörja en förändring så att människor känner ja, jag är med i framtidsprojektet, men under för lång tid tror jag nog att man negligerar lite det här. När jag var fackligt, jobbade fackligt, så kunde jag ju se också ute på arbetsplatserna en oro i ögonen på människor, vad är det som händer, kan vi styra det här på något sätt eller är det bara utan, utom kontroll? Så där vill jag nog påstå att vi politiskt under en längre tid underskattade den där risken som människor känner, det är nog helt uppenbart."

https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/lofven-ar-obegriplig-gar-han-pa-nagot/

Att Löfven svamlar är inget nytt, förstås.

Schulman är annars en sådan person som får mig att bli allvarligt orolig.

Jag tror det beror på hans judiska bakgrund och känsla av utanförskap. Det har gjort att han känner att han måste kämpa mot majoritetssamhällets intolerans.

Det är samma sak med Jerzy Sernicky, kriminologen, som senast i Aktuellt förklarade att man inte ska ta fram statistik över utlandsfödda våldtäktsmän för att det spelar högerextremismen i händerna med dess problemformulering av "hotet från utlänningen som kommer hit för att våldta".

Judar har genom århundraden kämpat mot majoritetssamhällenas förtryck, och det finns goda anledningar anta att det är sant som höerextremister säger: att judar uppmuntrar invandring för att ett mångkulturellt samhälle minskar risken för angrepp mot judiska minoriteter.

Någon annan anledning kan man knappast se till varför personer med judisk bakgrund är extra måna om att Sverige ska vara obegränsat öppet för massinvandring. De har en poäng också: trots att massinvandring gör samhället otryggare så minskar det risken för just den judiska gruppen. Även om antisemitismen ökar pga muslimsk invandring så är hatet åtminstone mer utspritt nu. Det är inte längre 95% "svenskar" i ett samhälle med 1% judar, utan säg 50% svenskar, 30% afrikaner/araber, 20% annat. Gruppen judar behöver inte oroa sig för att just de ska bli förföljda när det finns så många olika grupper.

Det kanske är svårt att förstå, men det är likadant när man ser till mångkulturella klasser. I en klass med 22 svenska elever, en jude och två annat så hamnar de här tre icke-svenskarna utanför och blir ofta utsatta för mobbning. I en klass med 10 svenskar, 6 "blattar" (araber), 6 svarta afrikaner, 5 annat och en jude så blir juden mindre utsatt för massans angrepp. Det finns inte på samma sätt ett vi - och - dom. Om något så kommer juden kunna känna sig mera svensk.

Just Schulman har annars varit konfunderande för mig. Han inledde sin karriär med att vara taskig på en blogg. Troligen puffades hans blogg extra för att han var judisk och skrev för en Bonniertidning. Oavsett vilket så blev den snabbt Sveriges mest lästa blogg.

Sedan fortsatte han med taskigheterna på 1000apor. Han skrev en bok om sin jobbiga uppväxt och gick i terapi i flera år.

Efter all den terapi så gör han nu ständiga inlägg om vikten av att stå emot "hatet". Det gör mig orolig för att terapi kanske hjärntvättar en person så att de flyttar in i en låtsasvärld.

Hur kan man ignorera att ens område förvandlats till en drogsäljarkvart, där man är rädd för att vistas utomhus när det är mörkt? Att folk som mig fått flera flera gånger pga blatteproblem? Tvättstugor som slås sönder? Barn som bara sitter inne för att de blir hotade när de går ut?

Blir man så hjärntvättad av terapi att man tror att det viktigaste är att "stå upp mot hatet"?

Eller är det en typisk judisk egenskap att ljuga, vinkla, snurra och överdriva verkligheten?

Och innan dess: https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/

En framtid med Sverigedemokraterna vid makten kan komma att likna den som framställs i tv-serien Handmaid’s tale, där en överhet kontrollerar kvinnors fruktsamhet, skriver Alex Schulman i en krönika i Expressen.
Schulman hänvisar till SD:s förslag att begränsa den fria aborträtten till vecka 12, i stället för nuvarande vecka 18, och frågar sig vad som egentligen ligger bakom partiets inställning.

https://omni.se/schulman-en-framtid-med-sd-liknar-handmaid-s-tale/a/9mAAw5

– Om man nu vet om det och ändå röstar på dem, de människorna vill jag inte ha med att göra. Jag vill inte prata med dem. För mig är det så jävla långt från vad jag tycker är okej. Jag blir helt mörkrädd. Den dagen SD har 51 procent i Sverige då kommer jag inte heller prata med dem, då lämnar jag det här landet, säger Schulman i podden, skriver Aftonbladet.

https://nyheter24.se/noje/kandissverige/817420-alex-schulmans-sd-hot-da-lamnar-jag-sverige

En artikel från augusti 2016:

Jag blev socialdemokrat när jag var 7 år gammal. Pappa satt på min sängkant och förklarade vad solidaritet var för något. Jag tyckte det var så fint när han sa att det innebär att ta hand om de utsatta. Han sa att Socialdemokraterna hjälper de som är svaga i det här landet. Jag älskade det. Socialdemokraterna har mycket att vara stolta över historiskt. Solidaritet som grunden för politiken. Humanismen som ständig kompass.

Min fråga nu: Har det någonsin inträffat att ett parti så beslutsamt övergivit sin egen kärnpolitik på det sätt som Socialdemokraterna gjort de senaste åren? Har det någonsin hänt i den politiska historien? Socialdemokraterna stryper nu invandringen, de inför hårdare asyllagar, de inför strängare straff och krav på invandrarna. Och detta eviga prat om "den svenska modellen", som något som man inte kan få gratis utan möjligen kan förtjäna. Jag uppfattar Socialdemokraterna som ett alltmer populistiskt parti i dag. Förskjutningen har skett gradvis, populismen har skickligt portionerats ut i små doser under längre tid, så att ingen ska märka det. Det är som att det är ett storslaget hemligt projekt som går ut på att långsamt göra Socialdemokraterna till ett missnöjesparti.

https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/vad-hande-med-mitt-alskade-parti/

En läsning av Schulmans texter ger intryck av att han är en typisk misantrop.

Kan man ta en sådan person på allvar?

Eftersom han själv tydligen inte ser någon poäng i mänsklig samvaro kanske det kan förklara varför han tror på sosse-Sverige: ett land där staten garanterar att ens behov tas om hand. Ett land där man inte kämpar för något, utan mot något. Vi som tror på Sverige kämpar bland annat för en svensk sammanhållning. Åtminstone numer. Kanske inte på 1990-talet, när rasisterna var galna hatare, men numer när blattarna försämrar landet märkbart.

Det är intressant hur mångkulturen kunde bli en del av Sverige. Det finns studier som visar att om 10% i en grupp förordar en viss åsikt så blir den efterhand mainstream.  (jag kan leta upp de studier jag nämner men det känns ofta inte meningsfullt lägga tid på det)  Dock vill jag påstå att det endast gäller om åsikten inte möter på principiellt motstånd.

Mångkultur och massinvandringen till Sverige är ett sådant exempel. Det inleddes av några minoritetsinvandrare, bland annat några judar, som tyckte att judar måste få bevara sin egen kultur istället för att assimileras i majoritetsbefolkningen. Detta var kanske svårt att hitta ett principiellt motstånd mot. Låt några få procent av folket ville behålla sin kultur. Vi kunde glädjas åt deras kultur också och det skadade inte oss.

Samma sak med Miljöpartiet. De vill ha in mer miljö, och som DN nyligen skrev så har MP fått genom 85% av sina löften.

Ha en liten grupp som säger: "Vi vill ha jämställdhet". Vem skulle säga nej?

I princip inga gruppönskemål nekas.

Redan i slutet på 1960-talet försökte S (Gunnar Sträng, finansminister) neka kvinnor rätt till daghem. Det misslyckades.

I princip alla konservativa ståndpunkter om att neka grupper något av princip är dömda att misslyckas.

Det är därför homorörelserna fått så mycket genomslag. Annat än att det "känns fel" att se bögeri så finns inget direkt argument mot att t.ex förbjuda bögäktenskap.

Mer och mer rättigheter till fler och fler grupper. Det är demokratins akilleshäl, något redan Platon anmärkte på när han kritiserade demokrati. Vem kan säga emot? Vi lever i ett samhälle där man länge utgått från att alla "borde ha" vissa saker. Att man förtjänar en massa pengar och förmåner enbart genom att ha blivit född. Man behöver inte ens vara född i landet - man kan resa hit från andra sidan jorden och påstå man är 16 och snyfta lite, så får man allt man begär.

Det var en period i våras, jag tror det var i februari-mars, som SD såg ut att dippa. Det var då jag kände mig tvungen att börja debattera igen. Jag skapade bland annat bilden "Rösta rätt" som min avatar på flashback och det uttrycket verkar ha spritt sig. Jag kanske själv snodde det någon annanstans från så jag kanske inte ska ta cred för det (det är ofta så när man tror man är först med något, tills man ser att man själv måste ha fått det från någon annan). Jag vill dock att minnas att jag, när jag skulle skapa avataren, funderade på texten, och jag ville inte skriva "Rösta SD" för det skulle bli för uppenbart, och jag tycker om vara lite klurig, så jag skrev "Rösta rätt", och så får läsaren själv bestämma vad det syftar på.   

Jag har inte kvar den avataren på den här datorn, men den bestod av en festivalbild jag googlade fram med en kvinnofigur som hade armen i luften och så stod text i bilden i stil med "Säg nej till gruppvåldtäkter - rösta rätt 2018".

Sen skapade jag den här avataren som jag använde ett tag:

Jag tycker det är för få som vet hur ett foster i vecka 18 ser ut.

Angående texten i bilden så brukar jag bara googla på "text in image" och så dyker det upp några sidor där man kan ladda upp en bild och lägga till sin egen text. :) Mycket enkelt.

Jag är egentligen inte nödvändigtvis emot aborter. Däremot tycker jag att folk ska få veta hur ett foster i vecka 18 ser ut. Detta är en bild jag googlat fram. Bara googla på "fetus week 18". I vecka 18 har man alltså fri abort i Sverige och det är fritt att abortera detta foster av vilken anledning man vill. Hos vissa foster kan man se könet i vecka 18 men inte hos alla. Man kan alltså teoretiskt abortera barn för att det har fel kön.

SD vill sänka gränsen för fri abort till vecka 12, tror jag. Det är samma gräns som Norge, Tyskland, Finland och Danmark har.

Tydligen är våra grannländer "inhumana" länder, enligt Sveriges barnmorskor. Att ha SDs abortlagstiftning är ett övergrepp mot kvinnor, enligt dem.

Om man inte tillhör de mest extrema i världen är man ett inhumant monster.

Det är som alltid så med vänsterargument.

"Först vill de sänka abortgränsen... sen vill de döda alla judar   "

Om det nu är så att man absolut måste ha 18 veckor för annars får kvinnor lida, varför inte lika gärna ha vecka 22 i så fall?

Det börjar bli tröttsamt med de här ologiska kvinnoargumenten. Alltid slutar det med någon nazistjämförelse.

Jag kan inte säga att aborträtten är så viktig fråga för mig, men jag tycker som sagt att folket ska veta hur ett foster i vecka 18 ser ut. Information som inte visas. Man brukar visa bilder från vecka 12 istället.

Det börjar kännas bättre nu, politiskt, för att SD gått uppåt i opinionen sedan i våras och jag känner att jag inte behöver lägga lika mycket tid på att "kampanja". Jag vet inte om mitt kampanjande har gjort någon nytta för det enda jag gör är att skriva på nätet, men någon nytta gör det nog? Jag tror att propagandabilder med text sätter sig i folks tankar och vid detta laget har jag skrivit såpass mycket på Flashback att jag kanske tillhör kändisarna. Det gör att folk ser mig som pålitlig. Kanske.

Jag tycker själv att jag brukar lägga fram mycket logiska och välformulerade argument men det är förstås svårt veta hur andra uppfattar en på Flashback iom att det inte finns något Gilla-system. Man skriver sitt inlägg (oftast när man är arg) och sen så får man inte mycket respons. Att skriva "bra inlägg!" räknas som off topic så man får inte så mycket sådana svar.

Jag minns att jag i början av mitt Flashbackande kände mig lite stött när jag skrivit ett inlägg och fick ett kritiskt svar. Sen vågade jag inte skriva så aktivt på ett tag. Men sen så var jag så jävla arg på all homopropaganda att jag var tvungen att skriva av mig. Det var denna trådstart, 2014: https://www.flashback.org/t2378755. (jag tänker inte läsa den igen nu) Då insåg jag att Flashback är mycket bra för man kan skriva i princip vad man vill. Kanske får man arga svar, kanske inte. Men man är ju anonym, så i slutändan är det skit samma.

Det är också skönt att känna att ens känslor inte är jordens medelpunkt. Man kan ge utlopp för precis vad man än känner, och så är det inte mer med det. Livet fortsätter som vanligt och ens inlägg är bara ett i mängden.

Jag har skrivit på Flashback när jag haft mina allra mest deppiga och mörka stunder. Inte något jag är stolt över nu men, återigen, det är skit samma. Man behöver inte gå och lägga alla ens pinsamheter på sig i all evighet. Tänk på Paris Hilton, en av de mest kända rikemansbarnen, som hade en sexfilm läckt. Men so what? Alla är ganska lika varandra utan kläder... Livet går vidare.

Dock kan sägas att ens Flashbackpersonlighet delvis ett spel. En roll man tar på sig. Man blir inte personlig. Jag lärde mig också tidigt att ska man argumentera, så ska man argumentera för ena sidan. Det är det Flashback är till för: skriva ut det man stör sig på. Att göra vettiga inlägg som ser saker från båda sidor, typ som detta blogginlägg, är meningslöst. Man får inga poäng för att skriva bra på Flashback. På det sättet spelar man ett spel. Ibland debatterar jag för ena sidan i en tråd, även när jag kan se att andra sidan egentligen har bra argument också.

Ibland argumenterar jag för en viss sida i en tråd, och för motsatt sida i en annan tråd. Det blir liksom bara så. Man lägger fram ett argument och får mothugg, och då får man ju försvara sitt argument.

Egentligen ett bra sätt att diskutera. I USA har man mycket sådana "debate clubs", men i Sverige verkar vi mest bli skolade till att alla ska hålla med varandra. Man ska hellre tänka djupt och sedan ge ett perfekt avvägt diplomatiskt svar som tar alla i beaktande och inte stöter sig med någon. Det är typiskt det ängsliga svenska.

Eftersom Flashback däremot är anonymt kan man dra nytta av att debattera allt fritt. Man kan lägga fram vilken åsikt som helst och debattera för den.

Jag brukar lägga fram att "svenska våldtäkter" inte är samma sak som "våldtäkter" och jag tycker jag har fått med mig en del andra nu. Min tes är som sådan, att en våldtäkt ska bedömas efter den skada den åstadkommer en person. En 14-åring som har sex med en 25-åring lider inte nödvändigtvis skada av det (eller i så fall marginell skada), och jag betraktar därför inte brottet som en våldtäkt. Det rubriceras annars som "våldtäkt mot barn". Jag tycker det ska vara straffbart, men ej ses som våldtäkt.

Att stoppa in ett finger i en kvinna mot hennes vilja rubriceras också som våldtäkt. Jag tycker likadant att det bör vara straffbart men jag ser det inte som våldtäkt. Det beror även på omständigheterna. Att följa med någon hem som "gör något" som man "kanske inte ville men var för full för att säga nej till" är inte något jag ser som våldtäkt. Jag tror inte att kvinnan lider någon psykisk skada om hon inte minns övergreppet. Det var sådant man förr kallade skitstövelbeteende och det var rätt vanligt förekommande. Jag tycker förstås inte man ska göra det, men det är en sak när en kille är en skitstövel och en annan sak när tre sliskiga araber turas om att hålla fast och våldta en kvinna.

Det finns faktiskt ett element av rasism i frågan, som jag tycker är intressant och måste belysas.

Jag tror att Sveriges allt hårdare våldtäktslagstiftning hänger samman med vår ständigt ökande mängd slödder-invandring från tredje världen.

Det kan tyckas kontroversiellt att påstå att en våldtäkt är "värre" om en arab begår den, men jag tror faktiskt det är så. Och som sagt så anser jag att man ska ta hänsyn till skadan när man bedömer brottet.

Om ens äkteman vill ha sex med sin fru fast hon inte riktigt är på humör så kan det tekniskt sätt klassas som våldtäkt. Men det sker ju hela tiden och kvinnan brukar gå med på det för att inte skapa bråk. Det är ett fullt naturligt resultat av skillnaden mellan könen. Feminister vill få oss att ha ett samhälle där en sådan skillnad inte finns, trots att mannen biologiskt har starkare sexdrift och är fysiskt starkare och mer aggressiv. Det gör att våldtäktsfrågan alltid kommer att vara en ojämlik fråga för sex kan aldrig kan ske helt och hållet på lika villkor.

Däremot måste man nog faktiskt se till en rimlighetsprincip: hur rimligt är det att kvinna X vill ha sex med mannen Y? En kontroversiell fråga, men man kommer inte ifrån den.

Anledningen till att regeringen införde samtyckeslagen berodde på ett uppmärksammat fall där några blattar (vad annars) körde in en flaska i en ung tjejs underliv. Som alltid med hånflabbande blattar så tog de video på det och spred. Tjejen sa inte direkt nej och grabbarna frikändes i hovrätten, men det blev medialt mycket uppmärksammat och de flesta tyckte att killarna "borde" dömts för våldtäkt eftersom flickan inte "borde" ha samtyckt till det. Och därför förbereddes nu en samtyckeslag...

Jag tror faktiskt att en sådan koppling finns. I ett homogent samhälle som det japanska så är våldtäkt inte en stor grej. I det homogena svenska samhället på 1970-talet så planerades det också för att tona ner våldtäktsbegreppet. 

Sexualbrottsutredningen var en svensk kommitté som tillsattes för att ge förslag på ny sexualbrottslagstiftning. Den tillsattes 1971.

Kommitténs betänkande "Sexuella övergrepp : förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott" kom 1976 (SOU 1976:9). Kommittén, som bestod av en kvinna och sju män, ville med sitt lagförslag avdramatisera samhällets syn på sexualitet exempelvis genom att sänka straffen för våldtäkt och genom att man i bedömning av våldtäktsfall skulle ta hänsyn till om en våldtagen kvinna gjort sexuella inviter (SOU 1976:9). Man ville även legalisera incest mellan vuxna. Utredningen och dess lagförslag kom aldrig till användning på grund av att den möttes av en omfattande kritik från kvinnorörelsen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sexualbrottsutredningen

Nu är det annorlunda.

– För 40 år sen hände det inte sällan att media hånade våldtäktsoffer "först drack vi kaffe, sen våldtog han mig, sen drack vi kaffe igen." Och det var den våldtagna, som belades med skamstämpel, hon hade gjort sig skyldig till att ha blivit våldtagen. Så är det för det mesta inte längre. Men "våldtäkt" har som allt annat blivit ett varumärke, en del av underhållningsindustrin i teve-serier "om brott" och i rubriker, en karriär för så kallade experter och ett kodord för främlingsfientliga. Den sexuella tortyr som våldtäkt är fördunklas i en alltmer empatilös tid, som om det vore ett "problem" som går att åtgärda med lagar.

https://www.etc.se/inrikes/framsteg-forvandlas-till-propagandalogner

En person som blir utsatt för ett brott som gör att hennes vardag förändras har lidit skada av det. Om hon börjar skära sig eller flyttar utomlands, om hon begränsar var hon rör sig eller blir sjukskriven för mentala problem. Hon kanske aldrig blir riktigt återställd. Jag ser den typen av brott som värre.

En kvinna som följt med en karl hem och så gör han något som hon "kanske" inte ville (hon minns inte). Jag förstår att det är kränkande, men ger det henne men för resten av livet?

Jag tror att om en kvinna följer med en man hem som hon ser som en potentiell sexpartner så vållar det mindre skada än om hon våldtas av en hårig arabisk taxichaufför som stinker vitlök. Jag har försökt fråga kvinnor om detta och de instämmer i att de skulle känna sig mer smutsiga om de blev våldtagna av t.ex en afghan. (antalet personer jag frågat hittills: 1)

Jag tycker det är viktigt att vi tillåter oss diskutera frågor ur nya perspektiv. Det var precis det som 68-rörelsen gjorde när de började diskutera frågor ur ett maktperspektiv. T.ex feminismen är baserad på det. Ståndpunkter som från början sågs som bisarra, såsom att en kvinnoförtryckande 6oo-talsreligion är lika bra som den svenska kulturen vi har, har numer blivit mainstream.

Vi behöver börja diskutera ur ett allas olika värde-perspektiv.

Kan avsluta med den gamle vänsterräven Björn Afzelius som i sitt sista album skrev en låt mot könskvotering.

Jag undrar om Afzelius hade tillhört alternativhögern om han levt idag, liksom att Jan Myrdal, som fyllt 90 år, skriver artiklar för Nya Tider.

Malcom Kyeyune, som alltid skriver intelligent och med en egenartad vinkling, skrev i Kvartal.se:

Den plåga som Sverige – och många andra länder i väst som haft en stor invandring – verkligen lider av i dag är inte en ökad brottslighet, inte per se. Det stora problemet är snarare den sortens gruppdynamik som våldet i samhället börjar anta. Gäng som hänger på offentliga platser och trakasserar folk ur majoritetsbefolkningen och minoriteter som ligger längre ner på hackordningen än en själv. Gruppvåldtäkter och andra grova brott, där gärningsmännen öppet uttrycker etniskt förakt mot sitt offer. Rån mot pensionärer, bakhåll mot ambulanser. Ungdomsgäng på vägbroar som kastar tunga stenar mot vindrutorna på ankommande bilar. Våldet är grövre än tidigare, men det är inte längre asocialt. De som begår det straffas inte ut av sin omgivning. Sverige, likt många andra länder i Europa, håller allt mer på att delas in i flera olika mini-samhällen [4], samhällen som har allt mindre och mindre gemensamt, samhällen som inte längre delar samma världssyn eller kulturella normer och kanske inte ens talar samma språk. Och, mest kritiskt av allt: När dessa två samhällen hamnar i konflikt, när de ”krigar” mot varandra, då gäller inga regler.[5]

Det är värt att vi avslutningsvis riktar blicken mot Italien, och den utveckling som pågår där. Precis som Sverige har Italien haft stora problem med de sociala slitningar och konflikter som migrationen för med sig, med våld och trakasserier och en förändrad gatubild som följd. Efter att en 29-årig nigeriansk asylsökare kidnappade och mördade den 18-åriga Pamela Mastropieto i den Italienska staden Macerata kokade denna konflikt över. En boende i staden, den 28-årige Luca Traini, bestämde sig att hämnas detta dåd genom att ta en pistol och försöka skjuta så många migranter som möjligt. Till synes kanske detta liknar det Lasermannen gjorde, men likheterna är bedrägliga. Traini blev inte betraktad som en ensam psykopat för det han gjorde: efter att han var klar med det han satt sig för att göra svepte han en Italiensk flagga runt axlarna och väntade lugnt på att bli arresterad. Han skämdes inte, och det skulle snart bli tydligt att han inte behövde skämmas.

Kan då något sådant hända i Sverige? Svaret är enkelt: det händer redan nu. Varje krossad käke, varje oprovocerad attack på äldre, varje incident av ressentimentsdrivet våld, varje kidnappning och varje livesänd gruppvåldtäkt, varje gärningsman som gör sig lustig över ”svennehoran” han förgriper sig på utgör ännu en droppe i den långsamma processen av social och politisk erosion. Bakom allt detta lurar en dessutom större oro, en serie omöjliga frågor som inte får ställas men som trots sin förbjudna karaktär fortfarande viskas runt hela landet: om det är så här det ser ut nu, hur kommer det se ut om tio år? Hur kommer det vara att bo i Karlskrona, eller i Uppsala, eller i Göteborg, efter att Sverige tagit emot en halv miljon migranter till utan någon idé om hur dessa människor ska bli en del av det svenska samhället, utan att växa upp med känslor av ressentiment? Vad kommer att hända med oss, om det här aldrig slutar?

https://kvartal.se/artiklar/3892/

Kvartal är värd att följa på facebook eller prenumerera på. Den är gratis men jag rekommenderar att donera 25 kr i månaden till dem. Det kanske verkar meningslöst eller känns onödigt eftersom tidningen är gratis, men jag skulle säga det är principiellt viktigt att stötta alternativmedia.

Det Malcolm skriver om har jag själv funderat på allt mer senaste tiden. När jag såg bilderna på några "blattar" som brände bilar så kände jag: tänk om jag varit där i en lägenhet och haft ett vapen på mig.

Hur annars ska man kunna skydda sina ägodelar?

För två år sedan var det några blattar på gården som kastade fyrverkerier och det var mycket obehagligt. Jag kastade ner en del potatis på dem från min balkong, vilket var det enda jag kunde göra. Hade jag haft ett vapen hade jag kanske siktat på dem?

Vad ska man annars göra? De gör vad de vill och vi är fångar i våra egna hem.

Inte konstigt att regeringen vill försvåra för svenskar att ha vapen. Jägarlicens räcker inte. Gamla vapen i vapenskåp ska plockas bort. Vapen är däremot lätt att tillgå för kriminella. Vill jag köpa vapen från dem? Nej. Jag vill inte ha något med dem att göra.

Att gå med i en skytteklubb är tyvärr för omständligt och tar för mycket tid just nu. Det tar ju ett tag innan man blir betrodd med ett vapen.

Kan nämna att jag har en syrisk bekant som apropå inget stoppade mig på gatan och frågade om hjälp med att hitta en skytteklubb att gå med i. Jag skulle beskriva honom som "skum". Trevlig men LURIG SOM FAN. Jag skulle inte vara förvånad om han är islamist. Islamister är ofta intelligenta (kan mycket väl ha glasögon) och vältaliga, och ofta med ett vänligt leende... Alltså raka motsatsen till kaosmuslimer. Man kan lätt tro att den polerade ytan visar att islam kan fungera bra i Sverige. Men ytan är bedräglig.

Ta ett samtal med personen och snart kommer han avslöja hans märkliga åsikter. Det som kanske överraskar mest är deras demokrati-förakt. Demokrati är dåligt, säger de, och de bevisar det genom koranen och de islamska skrifterna. De kan även lätt visa hur demokrati har sina svagheter - något vi i västvärlden tyvärr inte lärt oss besvara. Vi lever i villfarelsen att demokrati handlar om att låta folket bestäma, vilket aldrig varit syftet med den demokrati vi har. Syftet med demokrati är att vi ska kunna rösta bort dåliga ledare. Demokrati leder inte till att man alltid får sin vilja fram eller att folket röstar fram de bästa.

Islamister har faktiskt vissa likheter med de intellektuella vänstertokarna på 1970-talet. Inte konstigt att vänstern alltid stöttat islamister runt om i världen.

Den här islamisten hade en tjej från Italien. Hon var katolik men hade efter lite "undvervisning" från islamisten kommit till insikt om att Islam var en mycket fin och logisk religion.

Jag grämde mig så mycket. Det är detta som kallas love jihad och det är ett välkänt begrepp i Indien. Finns även olika böcker på svenska som beskriver fenomnet, varav jag kan rekommendera Älskade Terrorist.

Andra utmärkande åsikter för islamisten är hans syn på judar och andra icke-muslimer (helst ska dessa inte ha något inflytande, men kristna är typ okej så länge de inser att deras tro innehåller felaktigheter).

Hur som helst, denne potentielle islamist ville alltså bli medlem i en skytteklubb. Jag frågar mig varför.

Det är inte särskilt svårt för människorna i förorterna att få tillgång till vapen heller. Om det skulle bli upplopp så skulle vi svenskar få det svårt.

Jag har läst berättelser från privatpersoner i Los Angeles som ändrade sin åsikt om vapenlagarna i samband med kravallerna 1992. Några koreanska butiksägare försvarade sina butiker med vapen. Alla koreaner genomgår militärträning så de vet vad de gör.

Angriparna var, som alltid, svarta och latinos. Polisen var inte där och kunde försvara dem. Massor av butiker brändes ner och rånades, men de koreaner som hade vapen kunde försvara sina butiker.

Enligt den här videon angreps koreaner systematiskt. Det beror på att det pågår konflikter mellan etniska minoriteter, där de svarta hatar andra, mer framgångsrika, minoriteter. Detta nämns förstås inte så ofta i traditionella medier, men fråga asiater i USA och de kommer säga att de ofta är utsatta för hat-brott från svarta.

Frågan är vad vi gör om liknande upplopp sker i Malmö? Vi, arbetsamma människor, har inga vapen att försvara oss med.

Trots allt snack om hur fantastiskt USA är så kan man ju inte ignorera att den etniska sammansättningen skapar konflikter. I Sverige har vi fått lära oss socialismens grundtes: att konflikter beror på inkomstklyftor. Kanske har de rätt, men konfliktsteorin baserades på det feodala samhället och på industrisamhällets framväxt. Ett samhälle där de fattiga i Europa hade minimala möjligheter att någonsin bli något annat än fabriksarbetare i ett samhälle där deras levnadsvillkor aldrig förbättrades och de blev utnyttjade på olika sätt.

För det andra så är det numera så att de som är fattiga ofta är det för att de är för dåliga för att förbättra sina levnadsvillkor. De struntar i studierna och inleder en kriminell bana istället. Därför tjänar de mindre.

Ju mer lågkompetent invandring man får in, desto större inkomstklyftor.

Å andra sidan råder motsatsen i vissa länder i Afrika, där den lågkompetenta inhemska befolkningen får invandring från Europa som bygger upp samhället och blir rika, vilket gör att afrikanerna blir avundsjuka och tycker att de vita har "tagit" deras land och pengar.

Grundorsaken är dock kompetensskillnaderna. Inte strukturella samhällsproblem. Det är därför som asiater i USA lyckas jobba sig upp från fattigdom, till skillnad från svarta och latinos. De flesta koreaner och kineser fram till 1970-talet ankom till USA med två tomma händer. Andra generationen är dock överlag högutbildade, såsom läkare.

Då kanske någon invänder: vad händer om svensken får en massa vapen? Skulle vi bli som USA?

Knappast. Enligt officiell statistik så har Finland åttonde mest vapen i världen, per capita. Island är tia, Österrike tolva, Schweiz 15, Norge 14e, och Sverige 18:e. Dessa länder har låg mordsfrekvens.  Å andra sidan ligger Storbritannien på plats 107 i vapentäthet, men de har en mordsfrekvens som är dubbelt så hög som Schweiz.

Visst är det så att guns kill people, som man säger i USA, men det är nog ännu starkare samband med att dåliga människor dödar människor, och att vapen gör det möjligt för bra människor att skydda sig mot dåliga människor.

Senast idag ett reportage från SVT i Broby, där en möbelhandlare åker omkring med ett järnrör i bilen för att skydda sig. Fyra gånger har han fått åka till sin butik för att där varit inbrottstjuvar, och tre gånger var tjuvarna kvar när han kom dit. Orterna i norra Skåne har inget polis.

Bristen beror på att poliser har behövts till utredningar gällande våldtäkter, våld i nära relationer och gränskontrollerna i Malmö.

– Jag är bekymrad. Framförallt för att poliserna tycker att det är så kämpigt att de börjar se sig om efter annat arbete, säger Pär Cederholm.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/politiker-oroas-over-minskad-polisnarvaro

Hade jag kunnat så hade jag beväpnat mig. Jag funderar ofta på om det finns något sätt för mig att få tag på ett vapen men jag tror inte det.

Jag har ju ett litet företag. Vad gör jag om jag blir hotad av blattar? Det finns de som mejlat och vill "besöka" mig, och då säger jag alltid nej. Men om det skulle hända ändå? Vad gör man om någon vill tränga in i ens lägenhet? Vad gör man om ett blattegäng vill utpressa en? Jag skulle åtminstone vilja känna att jag kan försvara mig. Kan jag få en eller två av dem så hade jag varit nöjd. Kanske hade jag själv strukit med men det hade det varit värt. Varje gång jag läser att någon av de här värdelösa skräpblattarna stryker med så hurrar jag inombords.

Orten jag bor deltid har blivit sunkig med ständiga stölder, vandalism och bränder. För någon vecka sedan brann ett ställe ner. Saker slås sönder dagligen. Jag blev bestulen på varor för ett par tusen. Vandalism, osv. Hade man haft ett vapen hade man åtminstone kunnat skydda sig. Vad ska man göra nu? Man är maktlös. Jag behöver inte nämna polisen, för varför skulle man ringa dem? Enda anledningen är om man behöver få det anmält till försäkringsbolaget och behöver kopia på polisanmälan.

Jag ska erkänna att en av fantasierna jag har är att få sätta en kula i en sådan där kaosblatte, åtminstone vid något tillfälle. Oavsett vad som händer sedan, så skulle man åtminstone känna att man en gång i sitt liv tog tillbaka makten från de här människorna som hatar oss så mycket, för det finns verkligen inget vi kan göra för att hindra dem från att ta över allt och begå brott mot oss. Jag skulle vilja hänga upp en av dem i en lyktstolpe med en skylt fasttejpad på sig där det står några väl valda ord.

Det kommer förstås inte hända. Tyvärr.

Man ska inte heller gå ut och göra som Lasermannen, som Malcolm nämner i sin text. Man ska inte ge sig på jakt efter oskyldiga och hårt arbetande människor. Vapen ska användas för självförsvar.

En av de få sakerna som ger mig hopp är att när jag ser de här spännblattarna som driver omkring och förstör samhället kan jag tänka: "en dag ska du ut ur landet eller sättas i fängelset". På sikt kan vi rösta för ett bättre samhälle. Jag röstade AFS nu 2018 och om förfallet fortsätter röstar jag på dem 2022 också. Vi svenskar tillhör fortfarande majoritetsbefolkningen och ännu är det inte för sent. Kan vi inte kasta ut skräpmänniskorna ur landet kan vi åtminstone begränsa dem. Sätta dem i fängelse. Om de då vill gråta över diskriminering och göra uppror så bekämpar vi deras uppror, med militären om nödvändigt. Så får vi se vem som vinner. Att däremot sakta se samhället kvävas till döds genom en ständigt ökande ström av kaosblattar - det är ett helvete. Så det är dags att kämpa mot bäst man kan.

Nu kommer SD öka, och blattarna kommer att klaga på rasism och diskriminering (det är det enda de är bra på), men det sänder åtminstone signalen att vi har fan fått nog. Det är en liten signal och den kanske inte ger politiskt inflytande, men det kommer kännas skönt. För första gången sedan 2015 kommer jag känna en politisk glädje och att landet kanske går att få på rätt köl igen. Det är dock mycket jobb kvar.

Jag gick och röstade igår, på förmiddagen.

Jag röstade på AFS - Alternativ för Sverige.

Varför? Tja, jag läste att högsta domstolen kanske ogiltigförklarar den hårdare vapenlagen vilket skulle tvinga oss ta om alla domar. Det börjar kännas hopplöst. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kastar man pengar på kriminella och nu kanske man kastar ännu mer pengar på dem.

Det är som när jag går omkring i centrala Malmö på kvällen, vilket jag faktiskt gjorde idag. Rör man sig runt Möllevångstorget så känns det faktiskt som att det är varmare väder och det är en gemytlig stämning.

De flesta man ser är i åldern 20-35 år, konstigt nog. Det ger kanske en social känsla att slippa alla surgubbar. Men vem betalar? Alla genusvetare, personliga assistenter och studenter i något form av kulturvetenskap drar inte in så mycket pengar. Lägg sedan till att Möllevången är en av de mest brottsbelastade platserna i Sverige (och Norden, om det ska behöva nämnas). Man ser inte många barn och äldre där. Däremot många lesbiskor.

När jag lyssnar på homosexuella så slås jag ofta av hur de verkar oerhört långt borta från sunda tankar. Många av dem verkar extremt förvirrade och oroliga människor. Man kan t.o.m se det på dem att de har inre demoner som gör att de inte kan slappna av och bete sig normalt. Ta Jonas Gardell. Kan man se ut så om man är mentalt frisk?

Enligt de gamla filosoferna och religiösa tänkarna så är friskhet en avsaknad av psykiska störningar. Ett balanserat sinne som inte berörs av yttre omständigheter. Homosexuella verkar befinna sig i andra änden av skalan: allt berör dem. Allt gör dem arga, allt stör dem - och inte bara i liten mån utan extremt. De bär sina känslor utanför kläderna. Tänk om Jonas Gardell hade varit normal - hur helt annorlunda han sett ut?

Men det får man förstås inte diskutera. Vi har kastat bort traditionen av mental jämvikt och ersatt den av "gör det du vill om det känns bra".

Det var som när jag gick på högstadiet och en tjej frågade läraren varför vi inte läser filosofi. Läraren svarade något om att man blir förvirrad om man läser det för mycket, men jag tror så här i efterhand att retorik och filosofi har man dragit ner på eftersom folket då skulle argumentera för mycket.

Det är lättare med en befolkning som inte argumenterar emot. När vi väl läser filosofi på gymnasiet så är det (om jag minns rätt) ganska övergripande att läsa filosofins historia. Inte så att man diskuterar Aristoteles moralfilosofi. Eller man kanske bara diskuterar det som en historisk lära ungefär som kristendomen... "nåt folk trodde på förr i tiden"...

I boken Den nikomachiska etiken beskriver Aristoteles sin syn på etik och moral. Människan har, enligt Aristoteles, en särställning i naturen. Vi styrs inte av instinkter utan av förnuft och fria vilja. Vi har heller ingen medfödd kunskap om rätt och fel, bra eller dåligt, utan detta är något måste vi lära oss genom träning. Vi blir vänliga genom att utföra vänliga handlingar, måttfulla genom att utföra måttfulla handlingar osv.

Genom att utveckla och förädla sina dygder, sina positiva egenskaper, kommer vi att bli bättre människor. Därmed kommer vi automatiskt att agera rätt i olika situationer då goda handlingar härstammar från goda karaktärsdrag. Det finns två typer av dygder – moraliska och intellektuella.

En god människa är också en lycklig människa, menar Aristoteles. Vi strävar alla efter att leva som sociala varelser i ett samhälle, något som en dygdig person har lätt för. För att bli dygdig måste vi ha en balanserad hållning till våra känslor och lustar. Var denna gyllene medelväg går varierar från person till person, men han ger några enkla exempel: mod är balansen mellan dumdristighet och feghet, givmildhet är balansen mellan slöseri och girighet.

Målet till lycka går alltså genom att lära sig bli en balanserad personlighet – att vara lagom.

http://gymnasiefilosofi.se/aristoteles/

Man kan fråga sig var homosexuella män passar in i hans etik. De flesta bögar har hundratals sexpartners i sina liv. Det låter inte särskilt måttfullt. Men det får man ju inte diskutera.

Hur som helst: Malmö är socialt på kvällen, men vem betalar egentligen kalaset? Och är det värt det när det är så mycket brottslighet? Vad händer när staten slutar kasta pengar på Malmö? Varav många invånare är blattar, kan nämnas, som inte direkt är särskilt konstruktiva.

Numer ser och hör man dessa personer överallt. Jag fick precis stänga balkongdörren för att några högljudda blattar på gården eller i någon lägenhet tjafsade om något i en timme. Blattesnack är ju så upprepande: "Nej, jag säger nej". "Varför ska vi inte det?". "Jag ringer han nu, bror". Och så håller det på, på det där högljudda och aggressiva sätt de har.

Jag har beslutat mig för att anamma en "våga vägra blatte"-stil. Så snart en blatte på tåget börjar skrika i sin mobil eller med sina bruschor så reser jag mig och sätter mig någon annanstans. Jag vill ha lugn och ger gärna dem en egen avdelning. Jag sätter mig i närheten av svenskar - där är det lugnt och tyst och man känner sig trygg. Från blattarna känns det som att det när som helst kan komma något flygande.

Det blir ständigt värre också. Plats efter plats, ort efter ort. Är det detta som kallas integration - att de tar över landet bit för bit?  År 1990 hade vi 4 utanförskapsområden; nu har vi 200, ständigt ökande.

Jag tror inte på SDs vision om "inkluderande svenskhet". Man kan inte integrera människor som inte vill integreras, och dessutom tror jag att mörkhyade leder till ökad brottslighet, eftersom de gör det i alla andra länder. Det är faktiskt ganska intressant och de flesta vet nog inte om det.

En sak jag funderade på idag är varför unga vita grabbar i Sverige ofta idoliserar ghetto-negrer. Jag minns det från min skoltid hur de som ville vara coola spelade 2-Pac, B.I.G och andra dödsknarkarrappare. Nu när jag tänker tillbaka så tror jag orsakerna är följande:

* Många av dessa getto-negrer ligger mentalt på en tonårings nivå intellektuellt. De kan inget annat än att rappa om pussy, våld och knark för det är allt de kan tänka på.

* Det är i tonåren man är rebellisk. Därför känns det coolt att lyssna på hur polisen är taskig och hur man själv ska fucka-the-police.

Så mycket annat än att kaosa kan väl dessa människor inte åstadkomma. Att polisen är efter dem beror på att de begår en massa brott.

I USA är detta välkänt, men det talas inte så mycket om det. Vi får budskapet att polisen är orimligt taskiga mot de svarta eftersom polisen är irrationellt rasistiska. I själva verket är polisen rationellt rasistiska.

Anledningen till att det dödas fler svarta än vita av polisen beror på att svarta har vapen i högre utsträckning och begår fler mord och andra brott. Skämtet om "nigga stole my bike" är roligt för att det är sant. Den biten får vi förstås inte höra i Sverige.

Det gör att jag inte längre tror på att vi kan ta in några miljoner somalier och få dem att bli ingenjörer, ekonomer och läkare. Jag tror att vi ersätter en befolkning som lyckats bygga upp ett framgångsrikt land med en befolkning som knappt kan knyta sina skor.

Så jag tror inte på SDs "inkluderande svenskhet". (jag tror inte de tror på det själva heller, men de måste säga det för att bli accepterade)

Jag vill givetvis inte ha ett folkmord heller, men jag tror vi måste acceptera att många av våra invandrare inte kan ges lika mycket välfärd som svenskar, eftersom invandrarna aldrig kommer lyckas bli lika produktiva. Dessutom begår de fler brott. Vi får istället sikta på att ha ett system liknande det i USA, där man satsar på de rika som kan producera, och så får de fattiga klara sig själva i högre utsträckning.

Ska vi ta hit hela världens befolkning som kommer hit för att göra Sverige sämre och klaga på rasism? Nej, jag orkar inte mer. Jag har inte bjudit hit dem, och faktum är att jag inte vill ha något med dem att göra. De kan få bo i sina områden efter sina regler, men jag vill att de låter mig vara ifred. Vad har jag för glädje av dem?

Därför röstade jag AFS. Det är kanske en "bortkastad" röst men jag känner mig glad.   

Det var väl inte tänkt som ett skämt men jag skrattade högt i någon minut.   

Nu när jag läser det igen undrar jag dock om det är sant.

Det låter lite väl tillrättalagt. Skulle en, säg, 5-åring säga något sådant?

Visst är det skönt när man kan skämta om något utan att bli anklagad för hets mot folkgrupp. Det är ju faktiskt från Metro.

SVT ska nu visa ett program där man avslöjar att 58% av dömda våldstäktsmän är utlandsfödda.

Mustafa Panshiri, som träffar många unga nyanlända män i sitt arbete, ser ett behov av att diskutera kulturella skillnader.

– Vi kommer få se mer av det här i framtiden om vi inte på ett ärligt sätt börjar prata om vad det här beror på och förklara kulturella skillnaderna som finns. Är det samma syn på kvinnor, jämställdhet, feminism i Sverige som det är i Afghanistan, till exempel?

– Om man tycker att det är samma patriarkala strukturer, fine, då är det enbart socioekonomiska orsaker vi ska fokusera på. Men om man tycker att ”nej det finns vissa skillnader här”, då måste man prata om det på ett ärligt sätt.

Jag trodde det var fler. Nära 20% av svenskarna är ju utlandsfödda så överrepresentationen är bara cirka 3 gånger.

Man får dock tänka på att vissa invandrare begår betydligt fler våldtäkter än andra. Invandrare från norden begår inte fler våldtäkter än svenskar, t.ex.  Det finns även en skillnad på våldtäkter och våldtäkter att ta hänsyn till.

UG har, som vanligt, bjudit in den mediekåta Jerzy Sernaki som, som vanligt, lägger fram sina krumbuktiga förklaringar om att urvalet är för litet och att svenskar är mer benägna att anmäla utländska våldtäktsmän.

Finns det inga andra kriminologer i Sverige?

När jag har läst forskningen kring varför folk begår brott så stod det t.ex att socioekonomisk bakgrund inte ger hela förklaringen, utan att det även finns kulturella och individskäl.

Sen gör Jerzy ett icke-argument om att detta kommer "spä på högerextrema myter om utlänningar som kommer till Sverige för att våldta kvinnor". Vad nu det har med frågan att göra? Ska man vara konsekvensneutral eller ska man anpassa sanningen efter konsekvensen av att rapportera?

Själv anser jag att SVT gärna får vara lite vänsterorienterat, så länge de ibland gör något "höger", i stil med denna undersökning/granskning. De får gärna göra en massa program där de vill att vi ska känna sympati för flyktingar, så länge som de också gör program som belyser problemen med massinvandring.

Då säger någon: tänk om denna rapportering ökar rasismen.

Ja men vad är alternativet? Ska vi undvika prata om ett problem som växer sig allt större? Vi har redan en alternativmedia (alt-media) som redovisar sådant som traditionell media (trad-media) inte vill skriva om. På sätt och vis är det medias uppgift att skriva om det folk vill läsa.

De flesta tidningar har skapats av den anledningen, en gång i tiden. Poängen med yttrandefrihet är just att man ska kunna starta tidningar där man skriver om sådant som är känsligt. Hade man bara redovisat om det som makthavarna och eliten vill att folket ska läsa så hade man inte behövt yttrandefrihet.

Kommer granskningen gynna SD i opinionen? Ja, troligen.

Själv tror jag dock på att det i längden är bättre med öppna samtal. Öppna samtal gör öppna svar, även om vi kanske inte tycker om dem.

Det finns faktiskt motargument. Nyligen läste jag en rapport från Rwanda, där den demokratiska yttrandefriheten ledde till att ena sidan ständigt spydde hat mot andra sidan i media, och till sist kulminerade det i ett folkmord. Jag tror dock inte man behöver dra allt till sin extrema gräns. Precis som att man kan kritisera regeringen utan att det utmynnar i en revolution så kan man kritisera folkgrupper utan att det utmynnar i folkmord.   

Jag nämnde nyligen som hastigast att det finns annat i livet än det materiella.

Det kan vara värt koppla ihop med videon på Gudrun jag tog upp i ett annat inlägg ("Vad vi kan lära från Gudrun" hette det kanske) där hon beskrev hur svenska samhället länge handlade om ständig tillväxt, men att det fanns vänstergrupper som ifrågasatte om det verkligen var bra med att bara fokusera på det materiella.

Jag tror att vänstergrupperna hade rätt.

Jag tror även att miljöpartiet hade rätt när de bildades på 1980-talet: istället för ständig tillväxt måste vi ta hand om omvärlden! Inklusive klimatet, djuren och naturen. Inte för att jag sympatiserar med MP just nu, men grundprincipen ställer jag mig bakom. Vi bör inte skövla skog, utrota en massa djurarter och fylla världen med vårt skräp. Jag högaktar den svenska naturen och våra vilda djur. Kanske för att jag ser mig som konservativ? Jag vill bevara det vi har som är fint.

Jag funderar på om extrem-vänstern blev invandringsvänner för att de visste att massinvandring skulle splittra hegemonin och ifrågasätta allt det rådande. Det var detta som framför allt 68-vänstern syftade till: ifrågasätta normer. Finns det normer? Finns det värderingar? Det är dock väldigt svårt att ifrågasätta normer inifrån. Normer måste ifrågasättas utifrån. Där kommer massinvandringen in i bilden.

Jämför med ett land som Japan. De kämpar med att deras företagskultur är extremt stelbent och traditionell och att detta går ut över landets ekonomi. Men hur ska de förändra det? Man kan inte tänka sig själv kreativ. Kreativ blir man som svar på krävande problem. En person som alltid vet var han har fjärrkontrollen blir inte kreativ. Men om han inte hittar den kanske han uppfinner en liten mekanism som gör att om han visslar så piper fjärrkontrollen.

Länder med massinvandring blir mera kreativa, visar all forskning. Det är inte så konstigt, eftersom massinvandring för med sig en massa problem. ("utmaningar" som det kallas i Sverige) Problem skapar en del plågor, såsom fattigdom, för tidig död och kriminalitet. På pluskontot kanske man kan säga att det också tvingar fram nya lösningar.

Är det då värt det? Det är frågan.

Man kan inte komma ifrån att länder med mycket låg invandring tenderar att vara mentalt olyckliga. Sydkorea och Japan har bland den högsta självmordsfrekvensen i världen och det är samtidigt de två länderna där allt är perfekt inrutat och tryggt.

Även Sverige på den gamla "goda" tiden var egentligen väldigt känslomässigt förtryckande.

Kan man därför säga att det kanske är bättre när man tvingas anstränga sig istället för att man blir matad med bidrag från ett samhälle där det är tänkt att allt ska tas om hand åt en?

Frågan är åtminstone värd att ställas.

Jag växte upp i en miljö där det sågs som en katastrof om man inte fick exakt det man tyckte man "förtjänade" så snart man behövde det.

I andra länder måste man kämpa och kanske går det väl för en. I Sverige tycker vi det är djupt orättvist om en funktionshindrad person inte får ha fyra personliga assistenter. Vi förväntar oss att "alla" ska kunna lyckas klara av vilken utbildning de vill och få vilket jobb de vill. Om någon blir retad i skolan så har eleven "rätt" att kräva stadestånd.

Blir man dömd för ett brott och sedan frikänd har man "rätt" till skadestånd.

Jag vill inte använda begreppet "oskyldigt dömd" för de flesta som blir dömda och sedan friade är inte oskyldiga, även om de blev frikända pga någon teknikalitet.

Ta de två flyktingarna som dödade sin bebis. De skylde, på advokatens inrådan, på varandra, och båda blev därför frikända och fick skadestånd. 164 000 kr var - av dina skattepengar.

Till detta kommer kostnaden för advokater och rättegång.

Nu invänder någon att "det är så det måste gå till i ett rättssamhälle". Ja - om man utgår från att pengar är oändliga och det finns en sådan sak som absolut rättvisa och absolut orättvisa, och att den som inte kan bevisas vara absolut skyldig är "oskyldig". I detta fallet var det två föräldrar som troligen inte borde varit i landet som tog död på sitt barn och som konsekvens får 164 000 kr var. Rättvisa?

Det här får mig att tänka att det kanske finns viktigare saker än att kasta pengar på folk i "rättvisans" namn. I USA är t.ex alla som deltar i ett rån gemensamt ansvariga för de brott som begås, såsom om någon blir skjuten. Det gör att man undgår problematiken med att förövarna skyller på varandra. Om två män bryter sig in i ett hus och skjuter de som bor där, så kan alla dömas för mord.

I Sverige skedde något liknande 1990 som ledde till mycket uppståndelse:

Två män, 31 och 34 år, tog sig på fredagskvällen den 26 oktober 1990 olovligen in i ett hus i Lindome för att skaffa ett vapen av en person känd som Räven. Männen hade dock tagit fel på adress och överraskades av Ernst Olsson som bodde där. Tumult utbröt vilket slutade med att Olsson blev grovt misshandlad och ihjälslagen med sin egen stekpanna. Männen stal nycklar, silverbestick samt en tavla som dottern målat, körde mot Göteborg och besökte strippklubben Baby Doll.

Den ena av männen erkände inledningsvis mordet men kom senare att ta tillbaka sitt erkännande, samma person åtalades för mord och den andre för medverkan till mord. Männen skyllde på varandra i Mölndals tingsrätt. Den ene av männen dömdes för mord, och den andre för medverkan till grov stöld samt skyddande av brottsling till 18 månaders fängelse. Den ene advokaten var Pelle Svensson. Endast morddomen överklagades.

Hovrätten för västra Sverige ansåg dock att det inte kunde uteslutas att båda männen i samråd mördat Ernst Olsson, en möjlighet som saknades i åklagarens gärningsbeskrivning och som domstolen därmed inte fick pröva. Mannen dömdes istället till sex månaders fängelse för grov stöld. Åklagaren valde att inte söka resning i Högsta domstolen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindomefallet

Den här typen av pajasdomar fungerar bara i ett tryggt land där mord av dylik art inträffar en gång per årtionde. Nu kan vi läsa om liknande mord och våldtäkter varje vecka.

Ta fallet med gruppvåldtäkten i Ludvika, där några svarta individer (undrar varför de så ofta är svarta) våldtog en ung tjej, men eftersom bara två av de fyra männen på plats våldtog henne medan en fjärde stod bredvid, och hon inte kunde identifiera vem som stod bredvid, så blev alla fyra frikända.

De tre män som Falu tingsrätt den 30 mars dömde till fyra års fängelse och utvisning för en grov våldtäkt i centrala Ludvika i höstas frikänns något överraskande av Svea hovrätt.

Visserligen instämmer hovrätten med tingsrättens bedömning att kvinnan tvingades till "sexuella handlingar jämförliga med samlag" i gränden intill Tages torg i centrala Ludvika, på kvällen den 17 oktober.

Hovrätten ifrågasätter heller inte bedömningen att de tre männen befann sig på platsen med kvinnan.

Men när det sedan kommer till skuldfrågan, om vem som gjorde vad, menar den högre instansen att det inte med säkerhet står klart vilka av männen som deltog i övergreppet.

Underlaget bedöms helt enkelt inte vara tillräckligt för att med säkerhet kunna avgöra vilka två av männen som deltog i övergreppet.

https://www.dt.se/artikel/blaljus/brott/hovratten-friar-tre-man-fran-grov-valdtakt

Rättvisa?

Hur som helst börjar jag nu driva bort från ämnet jag tänkte skriva om: att det finns viktigare saker i livet än att ha det materiellt bra.

Exempelvis så var jag som ung extremt rädd för att dö. Detta kom sig dock, insåg jag, av att mina föräldrar var så extremt oroliga människor och väldigt rädda att något skulle hända mig. Därför kom jag också att se det som en katastrof om något hände mig.

Jag var exempelvis panikslagen vid tanken på att ha hål i tänderna eller få dålig syn, eftersom min far var väldigt bekymrad att jag skulle få det. Han blev totalt förkrossad när jag hade hål i en tand, så jag fick ljuga för honom. Jag undvik att ha glasögon på mig i hans närhet tills jag var över 30 år för att inte behöva göra honom besvärad.

Det är dessa människor som lever i en idyll där allt ska vara perfekt. Samtidigt som de är så oroliga över allt att de faktiskt är djupt olyckliga och aldrig kan bli lyckliga heller.

Sedan dess har jag insett, smärtsamt nog, att mitt liv faktiskt är meningslöst. Man föds, dör och glöms bort. Väldigt få människor koms ihåg efter 3 generationer. Vi vill minnas våra föräldrar och kanske mor- och farföräldrar, men längre bak än så vet vi oftast inget. Enstaka personer blir en del av historian, men av dem vet vi inte hur de egentligen var som människor. Vi har några foton och lite av vad de skrivit. Vi kan ändå inte lägga på minnet alla människor som någonsin levat och tro att de allihop har något speciellt som gör att vi bör minnas dem.

Det är kanske deprimerande att inse men så ser verkligheten ut. Ingen fisk minns sina föräldrar. Vi människor minns som mest två generationer bak.

Sen frågade jag mig vad som är meningen med att leva ett "bra" liv, enligt vad som sägs vara bra, och sedan dö vid 80 års ålder eller så. Dör man lycklig då? Har man fyllt ut livets mening?

Vi vill gärna tro att det är så: vi dör med ett leende på läpparna efter ett lång liv vi fyllt med meningsfulla aktiviteter. Sanningen är dock att de flesta inte har någon skön ålderdom. Med ålderdom kommer sjukdomar och olika krämpor. Många sitter de sista 10 åren fast i sitt hem med den ena plågan efter den andra. Och det går inte att tänka sig glad från dem.

När jag var ung trodde jag på myten om den lycklige åldringen. En sådan man ser i filmerna. Han motionerar, löser korsord och är en mysig gubbe eller gumma. Visst är det väl så ibland, men faktum är att om man inte kan göra mycket annat än att sitta i sitt hem och titta på TV så är man inte särskilt lycklig, särskilt inte om man drabbas av någon kronisk smärta, vilket många äldre gör.

Ändå har vi fått det itryckt att det är såhär det "ska" vara. Vi ska jobba och slita för allas bästa tills vi blir gamla och sedan ska vi njuta av pensionen. Jag trodde själv på myten. Så livet börjar vid 65, eller?

De senaste åren har jag kämpat och slitit med att driva ett litet företag. De flesta egenföretagare, även de som misslyckats, säger att de inte ångrar något. Oavsett vad som än händer så ångrar jag heller inget. Dör jag utblottad så kommer det ändå vara värt det eftersom jag gjort något för mig själv och andra. Och det kan ingen ta ifrån mig.

Det hade varit värre om jag burit allt inom mig och aldrig fått uttrycka mig. Hade jag dött i ett sådant tillstånd hade jag mått dåligt. Då hade jag dött bitter.

Nu känner jag istället att jag gjort det bästa jag kunnat. Jag har fått möjlighet att uttrycka det jag ville få sagt - om än på internet och inte i verkligheten - men det känns skönt att ha fått det sagt.

Det känns skönt att jag kan säga att jag gjorde det bästa jag kunde. Mer än så kan man inte begära av livet. Och det är här jag tror det moderna samhället har gjort helt fel. Livet handlar inte om att sitta som tjuren Ferdinand och lukta på blommor och "vara lycklig". Vi är lyckliga när vi skapar något, när vi gör något som är till gagn för oss själva eller mänskligheten. Det är liksom det livet går ut på.

Om man gör det en dag eller 50 år av sitt liv spelar ingen roll, för livet tar slut oavsett och det kvittar om det tar 1 år eller 50 år. Det är inte ett bättre liv för att man lever till 80 år än om man lever till 50 år.

Det låter som en floskel: "live your life to the fullest" och dylikt som folk sprider som motiverande bilder och sedan glömmer bort. Men du kan inte intala mig att det vore bättre för mig att leva tryggt och säkert och sedan tyna bort vid en ålder av 80+ än att kämpa varje dag för ett bättre samhälle. So what om det skulle drabba mig negativt? Inte så att jag vill dö, förstås, men det är i sig inte något som skrämmer mig.

De är nästan tvärtom: jag kan tänka att det skulle kännas skönt att inte längre behöva kämpa och slita. Döden beskrivs, av dem som legat i koma eller förklarats döda, som en sömn. Det finns ju i sig ingen anledning att bekymra sig för att vara död, eftersom den döde inte kan känna något. Det är bara pga vårt ego som vi inte kan föreställa oss en värld utan oss. Ungefär som att världens 7 miljarder människor omöjligt kan gå vidare utan oss. De allra flesta har aldrig ens hört talas om oss.

Jag inser även att smärta faktiskt inte är så hemsk som jag trodde när jag var ung. Smärta är hemsk när den känns meningslös, men om vi är omgiven av människor som bryr sig om oss så känns den acceptabel.

Å andra sidan kan minsta lilla problem kännas oöverkomligt om vi inte har något syfte med våra liv. Om vi inte har något arbete eller vänner, eller något som gör att vi behövs som människor. Våra liv känns meningslösa och allt känns då tusen gånger jobbigare.

Allt detta verkar materialisterna ha missat totalt. De bestämde att man smäller upp bostäder och ger folk mat och kläder, sjukvård och annat de behöver fysiskt, och så är alla nöjda och glada. Ja, man skulle kämpa lite mot kapitalisterna också... det är det som ger livet krydda -- åtminstone en gång om året, på förste maj.

Men folk var ändå olyckliga trots att de hade allt. Ungdomsbrottsligheten sköt i höjden under 1970-talet. Ungdomarna var rastlösa och såg ingen mening med sina liv. Vissa blev vänstermänniskor som skulle befria de "förtryckta" i Asien och Afrika, medan andra sökte skaffa så mycket pengar som möjligt.

Egentligen har vi en gyllene möjlighet nu i massinvandringens spår att skapa en ny mening: en nationellt inriktad mening baserad på svenskar som ställer upp för svenskar. Vi kan inte längre ta samhället för givet utan måste börja lita på våra medmänniskors hjälpsamhet istället. Och jag tror det kanske gör oss lyckliga att känna närhet till våra medmänniskor, istället för att alla ska bo i små perfekt inredda burar.

Jag tror att ska man försöka hitta lycka så måste man utgå från människans natur. Människans natur är inte att sitta som en 250 kg gris och bli matad från morgon till kväll. Vad baserar jag det på? Jo, att sådana människor inte har någon mening i sina liv och jag vet ingen sådan som egentligen mår bra.

Vilka människor är det som har de där gnistrande ögonen? Det är människor som gör något meningsfullt. Oftast något som är meningsfullt för andra. Att enbart fokusera sig på sitt eget utseende är självcentrerant och tenderar göra personen deprimerad.

Nåväl, det var några av mina tankar kring det ämnet. Jag har mer säga men nu är tiden slut.

Igår råkade jag se ett program med Filip och Fredrik där de åkte till Asien. Jorden runt på 6 steg heter programmet och detta avsnittet handlade om Charlie Sheen.

När de var i Asien så började Filip slänga ur sig påståendet om vad som är "typiskt asiatiskt". Bland de saker han sa var att männen låter sina naglar växa, man ha körsbärsträd, cyklar, röker opium och dricker té.

Han sa även senare något om att asiater tycker om att bajsa.

Nu är det ju så att körsbärsblommor är typiskt för Japan.

Och hur kan man stereotypa 4,5 miljarder människor i en så stor kontinent?

Ungefär 11 minuter in i avsnittet.

Det som förvånar mig är att Filip Hammar har framställt sig själv som en godhetsmänniska. Han donerar pengar till F! och gör en massa program där han talar illa om SD. Bland annat ett stående inslag i sitt Breaking News som heter "Saker som är SD utan att man tänker på det", där han bland annat har med haspar, och vad som helst annars egentligen.

Jag minns även ett avsnitt jag råkade se där han påstod att det var rasistiskt att härma en kriminell genom att säga "eyyyy mannen!", för att det är utlänningar som använder ordet "eyyy" vilket därför innebär att det blir rasistiskt.

Det är märkligt att han tycker det är okej att beskriva 4,5 miljarder människor som att de röker opium, cyklar omkring, har körsbärsträd och långa naglar, men inte att beskriva en smågangster i Sverige som en person som säger "eyyy mannen".

Det är ändå rätt typiskt för vänstermänniskor att de alltid vill framstå som moralens väktare eftersom de kanske inte har någon moral egentligen?

Filips syn på asiater verkar tagen ur en Tintin-bok. Blå Lotus heter den bok där Tintin åker till Kina. Jag gillade det som barn men det gav mig nog också en skev bild av Kina.

Här ligger kineserna och röker opium hela dagarna.

För så gör man tydligen i Kina.

Man kan fråga sig vad som hade hänt om Filip Hammar hade slängt ur sig några påståenden om vad som är "typiskt afrikanskt".

Typisk afrikanskt hus: en hydda med lergolv.

Typisk afrikansk mat: couscous.

Nej det blir fånigt. Afrika är inget land. Norra, södra, östra och västra Afrika har i princip inget gemensamt annat än att folket där är mer mörkhyade än vi är i Europa.

De är samma sak med Asien. Pakistan har inte mycket gemensamt med Japan. Mongoliet har inte mycket gemensamt med Hong Kong.

Däremot säger nog de flesta smågangsters i Sverige "eyyy mannen". Det är en korrekt stereotyp.

Att säga att asiater röker opium är en felaktig stereotyp.

Filip Hammar är en typiskt sådan vänstermänniska som förstår sig mycket lite på riktiga människor. Han åker omkring i världen och gör sig lustig över folk som kanske kämpar för att få ihop till mat för dagen.

Det är detta jag avskyr med den bekväma medelklassvänstern. Man talar om godhet men saknar empati. Man talar i ett ovanifrån-perspektiv.

Kanske är det därför denna typ av människor vill ha öppna gränser. De inser inte att inte alla människor i världen är "goda". Inte alla kommer hit för att göra Sverige bättre. Och i slutändan kan de även drabba dig. Det är nog svårt för en glidare som Filip Hammar att förstå.