Jag tänkte först göra en skämtbild men sen kom jag på att man behöver inte skämta när det kommer till PK-floskler. Man kan bara ta något direkt ur verkligheten.

Om du inte förstår ironin i nobelstiftelsens ställning till SD så behöver du läsa den här bloggen lite mer.

Vem som helst som tänker lite på frågan kan inse att Nobelstiftens ursäkt är krystad. Vad i SDs partiprogram skulle göra att de inte är berättigade att delta i nobelfesten? Och varför är vänsterpartiet välkomna delta i så fall?

Nej, det skälet håller inte. I själva verket är nobelstiftelsen en ynklig och rädd liten PK-sekt som inte vet hur de ska agera i sällskap av en SD:are. Nobels PK märks också i att de varje år desperat försöker att hitta kvinnor att kränga priset till, även om de kvinnorna oftast inte är särskilt förtjänta av det. Men man gör som feminister gör och vränger lite på orden, och vips har en oförtjänt person blivit EXTRA förtjänt eftersom enda anledningen att de verkar vara oförtjänta är för att patriarkatet tryckt ner dem.

Nobelstiftelsen har alltid varit ängslig och PK. Obama fick fredspriset - för vad?

De har delat ut litteraturpris till sina egna ledamöter istället för att dela ut det till Tolstoj. Ironin i att vara PK är dock att det som är PK ena decenniet kan vara väldigt opopulärt några decennier senare, som fallet var med Verner von Heidenstam...

Varje gång någon ska spela god: utgå från att det ligger en hund begraven. Utgå från att det är fega människor utan integritet som inte klarar av stå upp för det som är sant och rätt.

Anledningen att jag kommer att tänka på detta med SD och Nobelstiftelsen är för att nu ytterligare en bekant har tagit avstånd från mig pga mina politiska åsikter. Jag måste erkänna att det sticks lite, men å andra sidan gör det mig mera motiverad. De som tagit avstånd från mig är människor som inte hänger med i dagshändelser eller politik. Själv har jag ägnat tusentals timmar åt att läsa tidskrifter, böcker, tidningar och på forum.

Det gör att jag känner att nu måste vi faktiskt tala upp, vi som har något att säga. Vi kan inte tillåta klysch-folket att få driva sina okunniga idéer hur långt som helst. Därför ska jag se till att skärpa till mitt språk lite och säga det som behövs sägas. Högern är ju så dålig på det - ständigt ska folk i högern överdriva sitt hat, och då njuter vänstern för då vet de att de har medvind. Istället måste vi som är höger se till att beskriva våra idéer sakligt och logiskt. Hade vi gjort det på 1990-talet så hade Sverige nog inte blivit det kaos som vi nu är på väg emot.

Jag läser just nu en kort liten introduktion till Durkheim, Marx och Weber. Boken heter: "Det moderna samhället ur tre klassiska perspektiv", skriven av Fredrik Zimmerman.

Det första kapitlet handlar om Durkheim och jag är tämligen förtjust i det. Det är första gången jag läser om Durkheim och hans idéer resonerar med mig.

En tanke som jag då och då stöter på, är det som Durkheim (med fler) säger, är att kriminalitet är en social konstruktion. Precis som att homosexualitet var förbjudet en gång i tiden så är nu hets mot folkgrupp förbjudet. Durkheim sa också något som jag inte tänkt på tidigare, nämligen att samhället behöver kriminella. Vi har behov av att definiera ett "de andra" för att stärka vår vi-känsla. Därför ansåg Durkheim att ett samhälle alltid kommer att innehålla brott av typen "det värsta". När brotten blir mildare så kommer vi omdefiniera vad det västa är, eftersom vi har behöv av att ha en sådan brottstyp.

Durkheim kritiserar även marxism på flera punkter. Bland annat menar han att människans behov alltid ökar ju mer samhället utvecklas, och att den marxistiska frasen "till var och en efter behov" inte går att uppfylla.

Det är den typen av visa och kloka ord jag tycker så mycket om att läsa. Jag ska försöka läsa mer om Durkheim framöver.

En tredje intressant iakttagelse som Durkheim gjorde är att samhällen bör inte bli alltför tråkiga. Han jämförde med adelsmännen som helt saknade problem och målsättning, och hur olyckliga de ofta blev. Jag har själv funderat på detta i kontexten folkhemmet Sverige. Faktum är att det var jäkligt trist och jag tror att tristessen är en av anledningarna till att vi valde att bli mångkulturella. Det är roligt att läsa att det faktiskt finns en akademisk grund för mina misstankar.

Man bör inte ignorera denna faktor. Vi tror lätt att meningen med livet är att vara "lycklig", men i själva verket vill vi som människor kämpa för något, för att uppnå något. Att enbart sitta och pilla sig i naveln i ett "perfekt" liv är ett recept för olycka.

Jag får erkänna att jag själv känner mig mer levande nu när jag måste kämpa för Sveriges överlevnad, än när jag växte upp och saknade mål och mening.

När man väl inser detta med att människor måste ha en mening, och att inte allt handlar om evig tillväxt, kan man också öppna på locket på frågan om mångkulturen är bästa sättet uppnå detta konflikttillstånd. Finns det inget bättre?

Kapitel 2 handlar om Marx. Som förväntat är det en massa förvirrande idéer om vartannat. Marx är jag såpass bekant med att det inte är lönt läsa om honom mer. Hans idéer kan närmast jämföras med en religion. De är sanna så länge man hittar "sann marxism". Om marxismen inte fungerar så var det inte sann marxism.

Kritik mot marxism är så otalig och har varit i över hundra år. Marxismen har kritiserats för sin brist på psykologisk insikt, hur den missförstår människans natur, hur den överskattar historiska skeenden, och så vidare. Det finns ingen större poäng för mig gå genom det här. Jag känner alltid en viss sorgsenhet när jag ser någon bli snärjd av marxismen.

Han Malcom Kyeyune som jag nämner ibland är marxist, och det är väl det som är orsaken till snömoset hans artiklar alltid består av. Malcom har alltid kloka insikter - liksom Marx hade - men sen drar han absurda och långsökta slutsatser av dem - i marxistisk anda.

I boken beskriver författaren (som verkar vara marxist han med) hur folkmordet i Rwanda kan ses som en kamp mellan de med resurser och de utan resurser. Jag tycker det är viktigt att alltid tillämpa Occhams rakkniv: anamma den enklaste förklaringsmodellen. Marxismen gör aldrig det. Marxismen är övertygad om att det finns något globalt system som förklarar allt.

Tyvärr är marxister inte kapabla att inse att ett sådant system kallas religion. I verkligheten har inte allt en dold mening.

Jag orkar inte kritisera marxismen mer. Det är dock tragiskt med människor som aldrig lyckas förstå att en Teori För Allt är en Teori För Inget. Detta är grundläggande vetenskapsteori, såsom Karl Popper förklarade den.  Jag antar marxister behöver ha den där snuttefilten.

Ta detta jag precis beskrev med mångkultur. Marxismen har inget bra svar på frågan om samhällets tristess som löses genom massinvandring. Vem är förtryckt? Vad är rätt och fel? Vad kommer den "oundvikliga" (enligt Marx) klasskampshierarkin att innebära? Att besvara dessa frågor i Marx krångliga tankevärld blir omständligt.

Efter detta går boken över till att beskriva Weber.

Weber är heller ingen jag gillar. Han ägnar för mycket tid åt meningslösa definitioner, och jag rekommenderar alltid att undvika sådant. Man hamnar i en värld där definitioner ska definiera definitioner och i slutändan fastnar man där. Ska sociologi förändra? Bör sociologi förändra? Osv. Det är det Weberkapitlet handlar om.

Själv är jag bara intresserad av sådant som har någon praktisk applikation. Jag tror att vi som människor bör ägna oss åt sådant, för om vi ägnar oss åt eviga definitionsfrågor så blir vi varken lyckligare eller klokare av det.