Jag fick nyligen läsa att globalismens mål är att vi människor allihop ska känna oss som del av en enhet.

Typ som att vi svenskar känner oss som del i landet Sverige, så vill globalismen att vi människor allihop ska känna oss som en del av mänskligheten. Eventuella småtvister kan vi spela ut i form av idrott.

Detta låter ju faktiskt väldigt fint. Frågan är varför det inte faller sig naturligt för mig att tro på det? Jag ser istället människans samvaro som en kamp. En kamp om resurser, en kamp att bli hörd, en kamp om att hitta en partner. Och även en kamp om att få status, pengar och arbeta sig uppåt i hierarkin.

Det intressanta är att vi kan se till s.k utvecklade länder, t.ex Belgien. Belgien är i princip ett delat land. Det är delat mellan Flandern och Vallonien. I Vallonien pratar man franska medan man i Flandern pratar holländska.

Flandern är den rikare delen och har hälften så hög arbetslöshet som Vallonien. I Flandern talar man också i högre utsträckning engelska och de har högre utbildning.

Samma skillnad kan man se mellan norra och södra Italien. Norra Italien har samma industriella utveckling som områden i Tyskland och England, medan södra Italien sitter fast i en mer primitiv mentalitet av klaner, heder och maffia. De har aldrig haft någon väl fungerande stat där.

Verkligheten är att människor har svårt att vilja försörja alla andra, samt att vi inte kan identifiera oss med alla. Vi kan se samma attityd utvecklas i Sverige. Jag vet svenskar som sagt att de är trötta på att "skicka pengar till Malmö". Om Malmös ekonomi försämras ytterligare så kommer den attityden garanterat att öka.

Det är här vi ser del två av problemet: inte alla människor är lika. Om det beror på kultur eller genetik kan diskuteras. Själv tror jag att det är en kombination där kultur är starkare, men genetik spelar in.

Från detta kommer vi in på del tre av problemet: att vår kultur inte är det självklara slutsteget för mänskligheten. Vad gör vi om en grupp människor i ett samhälle bestämmer sig för att medmänsklighet och allas-lika-värde inte är något de tror på? Ska vi andra ändå känna gemenskap med dem?

Faktum är att vi ju inte gör det. Om du ser på dagens vänster så absolut hatar de människor med fel värderingar. Vi har alltså just nu kanske 30-40% av svenskarna som absolut avskyr de 18% som röstade SD. Vänstern hoppas väl att SD kommer att minska och självdö, men det verkar just nu osannolikt. Så hur ska vi ha en gemenskap där "de rättfärdiga" gör allt för att undvika 18% av väljarna? Det är ju ingen liten grupp, men de får inte vara med i några gemensamma beslut.

Muslimer, som i viss utsträckning delar SDs åsikter (och överträffar dem i konservatism) går däremot bra. Än så länge. I längden ser jag det dock som osannolikt att islam kommer att bli till en tolerant myspys religion som skedde med svenska kyrkan.

Kanske någon påstår att om det skedde med SvK så borde det kunna ske med islam, men jag tror att den som säger det ignorerar kulturen. Kultur är en kombination av bland annat historia, religion, ens geografiska läge och annan bakgrund. När SD talar om "nedärvd essens" (ett typiskt klumpigt uttryck från ideologen Mattias Karlsson) så syftar de just på att detta är vad kultur är, och vi har det i oss. Istället för det stötande "nedärvd essens" kunde SD ha sagt att vi har en nedärvd kultur, vilket är något vi alla kan hålla med om, och så hade de sluppit behövt ta diskussionen om "essens".

Hur som helst. Kulturer med olika språk, sedvänjor och ekonomisk situation har svårt att känna att de är enade. Om vi tänker oss ett slags "världsstat" - betänk då att vissa länder är, eller kommer snart vara, betydligt rikare än andra. Till dessa länder hör Sydkorea och Singapore. Det finns olika gissningar om det, men det verkar mest sannolikt för mig att de länder som satsar mest på att uppmuntra hög utbildning och hårt arbete kommer ligga i toppen. Detta man kan läsa i västerländska medier om att öst-asiater inte är kreativa ser jag som ett patetiskt sätt att rättfärdiga vårt samhälle. Även Kina kommer att dominera totalt med sin överlag starka fokus på utbildning och ordning.

Utifrån detta, skulle Kina och Korea vilja supporta de länder i världen där man tror på "allas lika värde", feminism, tolerans och att alla ska känna en varm känsla i magen hela tiden? Eller de länder där man hellre knarkar, festar och knullar än att utbilda sig och bygga upp industrin?

Jag tror inte det.

Jag tror inte kineserna kommer att bli ett supa-och-knulla folk. Jag tror inte Sverige kommer bli som Kina heller, och jag tror inte Nigeria kommer bli varken som Sverige eller Kina.

Uppfattningen att alla länder kommer bli som Sverige är baserad på en kunskapsbrist. Om man läser lite så lär man sig att vår kultur är delvis baserad på en jordbruksmentalitet. Jordbruksmentaliteten är kollektivistisk och tvingar folk att arbeta. När folket inte blir tvingat så slutar det arbeta rätt omgående. I ett jordbrukssamhälle kan man vara lat och ändå överleva - förutsatt man inte blir upptäckt.Under vintermånaderna kan man inte jobba och ägnar sig därför antingen åt lättja, eller bara att försöka inte dö av svält och kyla.

Ur denna bakgrund kommer svenskens kollektivistiska mentalitet, hans ovilja att tolerera fusk, och hans benägenhet att vilja ha ett visst tvång över medmänniskor. Samt en ständig rädsla att dö av sinande resurser som man inte har makt över.

I Kina har man en risodlarkultur. Risodlarkulturen är individualistisk och varje familj är själv ansvarig för sitt risfält. Det kräver hårt och dagligt arbete. Ur detta kommer en mentalitet att man måste arbeta och att livet är hårt och mödosamt.

Därför kommer kineserna inte att anamma den västerländska (jordbruks) toleransen, eller tron på att livet går ut på att vara lycklig.

Eftersom de flesta människor inte känner till kulturens nedärvda essens så förstår de dock inte denna grundläggande skillnad, utan tror att kineserna kommer bli som oss med tiden.

Man kan gå vidare och diskutera sub-sahariska afrikaners kultur och arabers kultur och vad dessa är baserade på. Är det t.ex en tillfällighet att så många araber ägnar sig åt affärsverksamhet och att köra taxi? Eller kan det bero på en mellanönsternkultur där man blev rik främst genom handelsresande?

  Det jag stör mig på i frågan om de s.k ensamkommande är hur mycket det ljugs. Hela debatten är byggd på lögner. De ensamkommande verkar också ha en särskild förmåga att väcka sympati, särskilt hos medelålders tanter. 

Jag minns själv att jag var bra på det när jag var omkring 17 år gammal. Det var en period då jag kände mig värdelös, och det var egentligen bara äldre tanter som jag vågade anförtro mig åt. Samtidigt kan jag därför av erfarenhet säga att man delvis spelar ett spel. Man uppskattar förvisso tanterna, men samtidigt så säger man det man vill att de ska höra.

Jag tror det är dåligt att bedriva politik på lögner. Lögner leder till fler lögner, och ju fler lögner man har desto mer måste sanningen tystas - på ett eller annat sätt. Därför leder lögner ofta till andra omoraliska aktiviteter. Jag överdriver inte när jag säger att lögner kan stjälpa ett land.

Ljuga gör man oftast inte av onda skäl. I Sverige är vi naiva och tror att just vi är goda, medan de i t.ex Saudi Arabien och Nordkorea är onda och agerar av onda orsaker. Vi tänker oss att när vi undviker att rapportera hela sanningen så gör vi det eftersom hela sanningen inte är relevant, medan när de gör det i Kina så gör de det för att det är en förtryckande regim där staten kontrollerar medierna.

Vi tänker oss att när våra tjänstemän undviker att följa lagar och regler vad gäller asylärenden så är det okej för det görs i godhetens namn. När kinesiska tjänstemän gör samma sak så är de korrupta.

Själv tror jag att den svenska mediavärldens och politikernas ljugande kommer att komma ifatt dem någon dag och kommer att kosta dem. Kanske kommer vårt samhälle då se helt annorlunda ut pga massinvandringen och ingen kommer hållas personligt ansvarig, men i så fall kommer det att vara landet och dess befolkning som får betala för synderna. Framtidens svenskar kommer fråga oss, som då är gamla: "hur kunde ni tillåta dem att göra så?", och vi kommer göra som folk alltid gör i en sådan situation: skylla ifrån oss.

Politikerna skyller på myndigheterna eller på att de hade "bristande underlag". Tjänstemännen på migrationsverket skyller på politikerna eller på "bristande styrning". Medierna skyller på att de bara gjorde sitt jobb. Folket skyller på att de inte fick veta något.

Afghanistan är alltså ett land på 35 miljoner invånare, där cirka 3500 civila dör pga krig och terror varje år. När Dresden bombades i två dagar i februari 1945 dog minst 23 000 personer. Det är lika många som dör på sex år i ett land på 35 miljoner invånare (som kommer ha ökat med ytterligare fem miljoner invånare på den tiden).

Proportioner är svårt. Vi kan avsluta med klyschan som felaktigt tillskrivs Stalin: "en person är en tragedi, en miljon är statistik".   

Om min jämförelse om antalet dödsoffer är felaktigt så kommer det faktakollas och kanske publiceras i någon viralgranskare, men om det är sant så blir det ingen notis om det. Men här är källorna, tagna från officiella rapporter:

• https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_traffic-related_death_rate
• https://www.ohchr.org/EN/NewsEvents/Pages/DisplayNews.aspx?NewsID=22658&LangID=E

Det är som Stalin sa. Skickar vi hem tusen personer och EN dör så kommer det ses som att Sverige mördat honom och har brutit mot mänskliga rättigheter. Om två dör så är vi ansvariga för massmord. Om 10 dör så är vi kanske ansvariga för folkmord ... ? Det kommer skrivas snyftartiklar om lille Ali Reza (de heter alla så) som hade drömt om att bli ingenjör/läkare/fotbollsproffs, innan Sverige dödade honom...