Det finns några andra saker jag kom på jag hade tänkt skriva om, så det är väl bäst jag gör ett nytt blogginlägg direkt efter det gamla.

Mellan, säg, 1960 och 1990, och fram till åtminstone år 2000, kanske ännu några år efter det, så utgick man från att allt i världen blev bättre.

Jag tror nu att vi kan konstatera att inte allt nödvändigtvis blir bättre - och om det blir dåligt så beror det inte på "högerkrafter" och "hatet som vänstern inte stått emot", utan samhällsfiaskon kan bero på olika faktorer. Precis som när det gäller företagskonkurser.

* Ett land, liksom ett företag, kan sköta sin ekonomi dåligt och haverera. Vi har nu sett det hända i Venezuela.

* Brottsligheten minskar inte alls automatiskt. Se på Brasilien och Mexico.

* folk får det inte alls automatiskt bättre. Se på Haiti.

* Demokrati är ingen garanti för att allt blir bättre. Se på Ryssland i slutet på 1990-talet, eller på arabstaterna nu.

* Överbefolkning är fortfarande ett problem, och att vi lever upp våra resurser är ett ännu större problem och vi har inte direkt någon lösning på det. Afrikas befolkning ser inte ut att gå mot en utplaning, utan ökar konstant och förväntas fortsätta att öka kraftigt fram till år 2100 och sedan fortsätta öka. Vad innebär det och vad kommer det leda till?

Detta är bara några av de verkligheter som vi varit tvungna acceptera de senaste 18 åren sedan år 2000.

Alla pratar om att Putin är ett exempel på en hemsk diktatur, men om du frågar ryssar så nämner de det demokratiska kaoset under 1990-talet som den jobbigaste perioden i Rysslands historia. Detta nämns förstås inte så ofta i Sverige.

Ett annat intressant fenomen som börjar nämnas så smått är att demokratier historiskt sett är väldigt sköra. Det ska inte mycket till för att de ska kollapsa och gå över till kaos eller diktatur.

Det börjar med en splittring i samhället, av en art som inte går att lösa. Den svenska eliten gör förstås allt för att få det verka som en sådan motsättning aldrig kan ske utan bara är resultatet av demagoger och hatiska människor, men sanningen är att vi t.ex redan nu kan se hur vi har en grupp som gör vad de kan för att framställa invandring som något positivt, och mörkar det negativa (t.ex. "barnens" ålder). Hur skulle det kunna lösas? Antingen ljuger man eller så talar man sanningen. Man kan väl inte mötas halvvägs.

Vi kan se hur en stor del av samhället inte längre tror på mediernas rapportering i vissa frågor - främst allt som har med invandring att göra. Det gör att de skapar sig en bubbla där de skaffar sig egen information på eget sätt. Efterhand kommer etablerade medier vara tvungna ljuga ännu mer för att upprätthålla sin bedrägliga bild. På det sättet kommer splittringen öka. Det intressanta är att den vänsterliberala medierna inte anser de gör något fel. De står bara upp "för allas lika värde".

Det är ett exempel, men det går nog att komma på fler exempel om man bara anstränger sig lite. Hur ska man t.ex kombinera en islamsk människosyn, där homosexualitet är fel, med en liberal-sekulär människosyn där "alla är lika värda"?

Vad gör vi om en muslim inte anser att en homosexuell är "lika värd"? Ska vi börja bestraffa människor utifrån vilka åsikter de har?

Inte alla ståndpunkter kan kombineras med alla ståndpunkter. Historian visar också att inte alla konflikter löser sig med tiden. Vad det handlar om är hur mycket något påverkar människors liv och överlevnad. Så länge människor har det hyfsat bra så kommer de inte göra revolution. Om människor upplever att deras situation är hotad kommer de däremot att börja leta syndabockar. Det kan vara invandrare, eliten, politiker - eller "hatarna".

Om en del av samhället anser att invandringen är det största samhällshotet vi har, medan en annan del anser att det är invandringskritiker som är vårt största samhällshot - hur ska dessa åsikter kunna kombineras? Alla måste liksom ta sida.

Det var likadant när det amerikanska inbördeskriget bröt ut. 1860 förbjud USA slaveri och det resulterade i att ett flertal stater bröt sig ut. Det gick inte att kombinera att "alla är födda fria" med slaveri. Viktigt att nämna, som inte alltid nämns, är att södern inte ville ha slaveri av onda och korkade skäl ("dumma inavlade lantisar"), utan för att deras överlevnad till stor del var beroende av slavar.

Så är det: man kan inte ha allt samtidigt. Det är som med yttrandefriheten. I Sverige säger vi gärna stolt att vi har yttrandefrihet och att man får kritisera regeringen bäst man vill. Dock är vi strikta vad gäller "hatiskt" tal mot olika etniska grupper. Staten kommer troligen behöva dra åt snaran ännu mer framöver, allt eftersom fler upptäcker alternativmedia och hittar sätt att klaga på t.ex somalier utan att det hamnar på det olagligas sida. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Mike Adams (https://en.wikipedia.org/wiki/Mike_Adams_(columnist) ) begick självmord 23 juli 2020. Detvar en vecka före det att han blivit tvingad avsluta sin universitetskarriär som professor (det engelska begreppet "professor" syftar på...

Pat Buchanan och William S Lind är två profiler inom det som skulle kunna den invandringskritiska högern. Ett annat namn är paleokonservativ, eller traditionell konservativ. Det som särskiljde dem från högern på 1980-talet är att högern utvecklades m...

Har inte bloggat på länge pga jag jobbat med boken som kom ut förra åren (egenpublicerad, kostade cirka 10 000 kr för att få 100 exemplar). Den finns att köpa fysiskt på t.ex. Adlibris för lite över 200 kr eller digitalt för lite under 100 kr. Tyvärr...

Man kan fråga sig varför jag ständigt skriver om detta ämnet, och svaret är att det är ett perspektiv som aldrig får höras annars. Traditionell media är ju som den är. Det saknar helt kanaler för att få ut en alternativ sanning. I Sverige serveras ma...

Jag recenserade nyligen boken "Haveriet" som jag inte ser som en särskilt välskriven och meningsfull bok.   "Migrationen i medierna", med undertiteln "men det får en väl inte prata om?" är en betydligt bättre antologi. Visserligen har de fördelen...